De stannade två dagar till i Danverfors, men fick inte reda på särskilt mycket mer om Carrie Clovers försvinnande.
Medan Will var på värdshuset och utförde måleriarbete och reparationer gick Maddie omkring i byn och försökte lära känna traktens ungdomar. De visade sig vara varken vänliga eller ovänliga, men eftersom hon var ny i byn var de ganska nyfikna.
Det var lättare för Maddie att ta upp frågan om den saknade flickan. Will, som redan hade diskuterat saken med Danvers, vågade inte visa fortsatt intresse för henne. Det skulle väcka misstanke. I stället försökte han ägna kvällarna i värdshuset åt att lyssna på samtalen runt omkring i hopp om att någon skulle berätta något av intresse. Det var dessvärre fruktlöst.
Barn hade däremot lättare att gå rakt på sak, så det var inte alls lika svårt för Maddie att fråga om Carries försvinnande. Hon sa att hon hade hört sin far prata om henne med värdshusvärden. Hon väntade tills hon hade träffat ungdomarna vid två olika tillfällen innan hon tog upp ämnet.
”Min pappa sa något om att en flicka härifrån har försvunnit”, sa hon. ”Han sa att jag skulle vara försiktig så att jag inte råkar ut för samma sak.”
Det var sent på eftermiddagen och hon satt nere vid floden tillsammans med ett halvdussin bybor som varierade i ålder mellan åtta och femton. Barnen såg lite osäkert på varandra och var tysta en stund. Maddie låtsades inte märka dem, utan fortsatte.
”Vad hände med henne?” frågade hon. ”Vart tog hon vägen?”
Barnen utväxlade fler blickar. Sedan tog en av de äldre pojkarna till orda.
”Du menar Carrie Clover”, sa han.
Maddie ryckte på axlarna. ”Jag vet inte vad hon hette. Hon rymde alltså?”
Många i sällskapet skakade på huvudet. Det var en tioårig pojke med ljust, tovigt hår som svarade henne.
”Hon rymde inte. Jag tror att hon blev bortrövad.”
Maddie lutade sig närmare och låtsades se förvånad ut. ”Bortrövad? Av vem då?”
”Håll tyst, Clem”, sa den äldre pojken snabbt. Han såg på Maddie. ”Vi pratar inte om det.”
”Varför inte?” frågade hon. ”Vem rövade bort henne?” Det verkade logiskt att vara nyfiken och ställa fler frågor.
Pojken såg på de andra barnen. Alla verkade besvärade med undantag för Clem, som var sur för att han hade tillrättavisats inför den främmande flickan.
Till sist svarade den äldre pojken. ”En flodgast tog henne.”
Maddie såg på resten av barnen och märkte hur förvånade flera av dem såg ut innan de dolde det.
”Ja, Simon har rätt”, sa en flicka som var ett par år yngre än Maddie. ”Det var en flodgast som tog henne.” Hon nickade häftigt.
”Vad är en flodgast?” frågade Maddie. Hon hade aldrig hört ordet förut och var mycket förbryllad.
Den äldre pojken, Simon, tvekade i några sekunder. Hon hade en känsla av att han fantiserade ihop ett svar.
”Det är en flodande”, sa han. ”En ond flodande. De ligger på lur under ytan där vattnet är djupt och ibland när människor kommer i närheten störtar de fram och griper tag i dem.”
”Vi är ju ganska nära floden just nu”, påpekade Maddie.
Simon kastade en blick på vattnet och insåg att hon hade rätt.
”Ja. Vi kanske borde flytta oss innan någon av oss blir tagen.” Han började resa sig och gjorde tecken åt de andra att följa hans exempel. De reste sig lite motvilligt.
Han ljuger, tänkte Maddie. Han hittar på alltihop. Men varför?
Clem, den unge pojken som hade talat först, ruskade avfärdande på huvudet.
”Flodgastar”, muttrade han. ”Det finns inga…” Men flickan som hade hållit med Simon grep tag i hans arm och drog honom åt sidan.
”Håll klaffen, Clem!” väste hon. ”Kom ihåg vad Sagofarbrorn sa…”
Hon hade viskat lite högre än hon tänkt, och Maddie hörde vartenda ord. Tankarna snurrade genom huvudet på henne. Sagofarbrorn? Vem var det? Hon undrade om det var ett namn eller en beskrivning. Hon låtsades som om hon inte hade hört något.
Simon vände sig mot flickan. ”Håll tyst! Båda två!” Han insåg att Maddie stirrade på honom. ”Det är bäst att alla går hem nu. Det för otur med sig att prata om flodgastar.”
De andra mumlade till medhåll och gruppen skingrades. Barnen började gå hem, och några av dem kastade blickar över axeln mot Maddie, som stannade kvar ensam vid floden. Hon gick fram till vattnet och blickade ned i det strömma vattnet som om hon försökte se om det faktiskt fanns en flodgast i vattnet. Hon hade ingen aning om hur en sådan varelse kunde tänkas se ut. Ett moln drog förbi solen, och floden, som ögonblicket innan hade glimmat så muntert, fick en tung, blygrå nyans. Kalla kårar drog utmed hennes ryggrad och hon vände sig om och skyndade tillbaka till bygatan och stallet där hon och Will bodde.
”Vad är en flodgast?” utbrast hon i samma stund hon såg sin läromästare komma in i stallet. Det hade gått ungefär en timme, och nu var Will färdig med dagens arbete. Han hade utfört samtliga uppgifter han fått av Rob Danvers, och inga nya arbeten hade dykt upp.
Will såg intresserat på henne. Hon satt med ryggen mot en av handkärrans hjul och var blek i ansiktet av oro.
”Flod… vad då?” sa Will.
Maddie skakade otåligt på huvudet. ”Flodgast. Det är någon sorts varelse.”
Han skakade på huvudet och såg fundersam ut. ”Sådana har jag aldrig hört talas om. Vissa säger att det finns kummelgastar — en sorts spöken som håller till i forntida gravar. Men jag har själv aldrig sett någon.”
Han tystnade och ett obehagligt minne drog förbi. Han mindes hur han för många år sedan ridit till helaren Malcolm för att be honom hjälpa Halt, som varit dödligt skadad. Han hade tagit vägen förbi några gamla gravkummel och han mindes fortfarande känslan som hade gripit honom. Det var som om han anat en ond närvaro. Han hade dock avfärdat alltihop som ren inbillning. Han hade förmodligen varit så trött och orolig att hans hjärna spelat honom ett spratt.
”Det här var en flodgast”, insisterade Maddie. Tanken tycktes skrämma henne.
”Var har du hört talas om flodgastar?”
”Barnen berättade om den. De sa att en flodgast kom och tog Carrie Clover.”
Det fick Will att spetsa öronen.
”De sa att den drog ned henne i floden”, fortsatte Maddie.
”Såg de detta?” frågade Will snabbt. Det kunde mycket väl finnas någon varelse i floden, tänkte han — kanske någon sorts stor fisk. Eller en björn. Han visste att en del björnar kunde simma. Han hade aldrig själv sett simmande björnar, men hade hört folk berätta om dem.
”Nej, de såg den inte. Faktum är att jag tror att de ljög.”
”Varför tror du det?” frågade Will.
Maddie tystnade. Hon kunde inte riktigt förklara det. ”Jag fick den känslan. En av de yngre pojkarna trodde inte på det. Han fnös åt saken, men en äldre flicka fick honom att sluta. Det var den äldste pojken, Simon, som berättade det där om flodgasten. Men jag tror att han bara hittade på.”
”Och den mindre pojken trodde honom inte?”
Maddie nickade.
”Märkligt”, sa Will. ”Man tycker att yngre barn borde ha lättast att tro på berättelser om monster i floden.”
”Doris, flickan som fick honom att hålla tyst, sa något om en berättare.”
”Berättare”, sa Will långsamt. ”Tja, det är väl någon sorts trubadur eller historieberättare från trakten.”
”De sa inte vem det var. Doris sa bara ’kom ihåg vad Sagofarbrorn sa’. Sedan tjöt Simon åt henne att hålla tyst.”
Will satte sig ned och funderade på det Maddie hade sagt. Han tittade upp och mötte hennes oroliga blick.
”Det finns väl inga flodgastar?” frågade hon. ”Inte på riktigt, menar jag?”
”Nej. Jag i alla fall aldrig hört talas om någon och jag har varit vid många floder. Det är bara en skröna.” Han försökte låta lugnande. Han undrade vem Sagofarbrorn kunde vara och bestämde sig för att fråga lite senare på värdshuset. Det fanns ofta berättare i sådana här byar. De hjälpte till att hålla byns muntliga historia vid liv.
”Det är din tur att titta till hästarna”, sa han. De hade turats om att smyga ut ur byn efter mörkrets inbrott för att se till att allt var bra med hästarna. Maddie blickade ut genom stallfönstret, som saknade glasruta. Solen höll på att gå ned och skuggorna i byn hade blivit längre. Hon visste att hon skulle vara tvungen att gå en lång sträcka längs floden för att komma fram till gläntan där Tug och Bumper stod gömda.
Hon knäppte nervöst händerna vid tanken på promenaden — och den mörka varelsen som kanske lurade under vattnet. Simon hade ljugit. Det var hon övertygad om. Men det kunde finnas en flodgast, även om det inte hade varit den som tagit Carrie Clover. Will hade trots allt bara sagt att han själv aldrig hört talas om en sådan varelse. Han hade inte sagt att de inte fanns.
”Följer du med?” frågade hon med liten röst.
Will såg förvånat på henne. Han var van vid att Maddie verkade lugn och självsäker. Pratet om onda flodvarelser hade uppenbarligen skrämt henne. Han var nära att brista i skratt, men mindes sedan att hon var ung och att fantasin lätt kunde skena iväg när det mörknade, oavsett vad det sunda förnuftet sa. Han suckade. Dagen hade varit lång och han hade sett fram emot att ta en tupplur innan han gick tillbaka till värdshuset för att äta kvällsmat.
Han reste sig trött och borstade bort några halmstrån från kläderna.
”Det är klart att jag gör”, sa han.
Hästarna var som vanligt glada att se dem. De blev ännu nöjdare när de fick äpplena som Will och Maddie hade stoppat i fickorna.
De hade gott om gräs att äta, men Will hade tagit med sig en liten säck havre också. Han misstänkte att det kunde bli enformigt för hästarna att bara äta gräs. Det skulle han i alla fall själv ha tyckt. Hästarna verkade hålla med och mumsade på havren med god aptit. Will klappade Tugs muskulösa nacke medan den lilla hästen böjde ned huvudet till maten.
”Ät ordentligt, för i morgon drar vi vidare”, sa han.
Maddie hörde honom. ”Ska vi ge oss av?” frågade hon. Hon hade kammat Bumpers päls med en styv borste. Hon visste hur mycket hästen gillade det.
”Jag är färdig med arbetet, så det finns ingen anledning att stanna. Jag ska se vad jag kan ta reda på om den där Sagofarbrorn i kväll. Men sedan är det dags att fortsätta till nästa by om inget oväntat inträffar.”
Maddie nickade. Hon lade huvudet på sned. I fjärran kunde hon höra floden gurgla och klucka.
När de först kommit hit hade den verkat glad och munter. Nu kändes den helt förändrad.
”Inte en sekund för tidigt”, sa hon.
Senare samma kväll beställde Will en sejdel svagöl och satte sig ned för att prata med Danvers.
”Har ni en berättare eller liknande här i byn?” frågade han som i förbigående.
Danvers skakade på huvudet. ”Byn är inte stor nog”, sa han. ”Det händer att någon passerar. Till exempel…” Han skulle precis fortsätta, men en grupp högljudda plöjare började ropa efter mer öl. Han ryckte ursäktande på axlarna. Medan han var sysselsatt drack Will upp sitt öl. Det fanns ingen anledning för honom att stanna, så han lämnade tyst skänkrummet för att gå och lägga sig.
Han undrade vad värdshusvärden hade tänkt säga, men insåg att det var mindre viktigt. Will hade fått svar på det han undrat. Det fanns ingen berättare i byn.