Kapitel tre

”VAR I HELA FRIDENS NAMN HAR DU VARIT?” röt prinsessan Cassandra, som faktiskt långt ifrån alltid uppträdde med elegans och värdighet.

Hennes ord ekade i den kungliga bostadens vardagsrum och fick Maddie att stelna till.

Hon hade tassat uppför torntrappan, lossat dörrklinkan så tyst som möjligt och öppnat dörren snabbt för att förhindra ett utdraget gnissel från gångjärnen innan hon tyst smugit in i rummet. Därinne var de tjocka gardinerna fördragna, och det var mörkt sånär som på några glödande kol i eldstaden.

Alldeles innanför dörren hade hon stannat för att försäkra sig om att ingen annan var i rummet. Innan hon gått uppför trappan hade hon tagit av sig sina kängor, som hon nu höll i vänster hand. När hon känt sig säker på att hennes föräldrar fortfarande sov i sitt rum hade hon försiktigt smugit över den tjocka mattan mot sina egna gemak.

Det var då hennes mor — som var lika skicklig som alla andra mödrar på att lägga sig i bakhåll — hade skrämt henne med sitt ursinniga, ekande vrål.

Maddie stelnade till mitt i sin rörelse och stod med ena foten alldeles ovanför mattan. Hon såg sig förtvivlat omkring i rummet. Hon hade varit övertygad om att det varit tomt. Nu kunde hon urskilja sin mor i det svaga skenet. Hon satt i en stor fåtölj med högt ryggstöd.

”Mamma!” utbrast hon efter att ha hämtat sig. ”Du skrämmer livet ur mig!”

”Skrämde jag dig?” Cassandra reste sig från fåtöljen och gick genom rummet till sin dotter. Hon var klädd i nattlinne och hade svept en tjock morgonrock omkring sig för att skydda sig från kylan. De två kvinnorna var mycket lika. Båda var kortvuxna och smala och rörde sig graciöst. Båda hade gröna ögon och vackra drag. Och båda hade lyft hakan på samma trotsiga sätt. De hade flera gånger misstagits för systrar, och det var inte konstigt. Båda hade blont hår, även om Cassandra hade fått enstaka grå hårstrån efter att ha ägnat tre krävande år åt att styra kungariket åt sin sängliggande far.

Hon ställde sig framför sin dotter. ”Skrämde jag dig?” upprepade hon med stigande, klentroget tonfall.

”Jag trodde att du sov”, sa Maddie och försökte le oskyldigt. Hon hade faktiskt varit säker på att hennes mor sovit när hon lämnat bostaden flera timmar innan. Hon hade kikat in i det kungliga sovrummet för att försäkra sig om det.

”Jag trodde att du sov”, svarade hennes mor. ”Var det inte du som blev så väldigt trött någon gång vid niotiden?”

Hon gäspade stort. Maddie var obehagligt medveten om att det var en perfekt imitation av henne själv kvällen innan.

”Jag är så trött!” sa Cassandra och härmade henne med överdrivet barnslig röst. ”Jag måste nog gå och lägga mig med en gång!”

”Öh… jo”, sa Maddie. ”Men jag vaknade. Jag kände mig helt utsvulten, så jag gick ned till köket för att äta något.”

”Med kängorna i handen”, konstaterade Cassandra. Maddie såg på dem som om hon inte hade lagt märke till dem förrän nu.

”Just det… Jag ville inte att mattan skulle bli lerig”, sa hon snabbt. För snabbt. Det slutar ofta illa om man pratar för snabbt.

”Lera från köket”, sa Cassandra med jämnt tonfall.

Maddie öppnade munnen för att svara, men visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon stängde den igen.

”Madelyn, är du från vettet?” sa Cassandra. Hennes ilska forsade plötsligt fram med kraft, som om alla fördämningar hade brustit. ”Du är prinsessa! Du står närmast efter mig i tronföljden! Du kan inte bara springa ut i skogen mitt i natten! Det är alldeles för farligt!”

”Det är bara en skog, mamma. Det är inte farligt. Jag vet vad jag gör.” Hon tystnade. ”Jag såg en grävling”, tillade hon som om det var en förmildrande omständighet.

”Jaså, du såg en grävling!” Cassandras syrlighet var som en piska. ”Då är allt förlåtet! Varför sa du inte det med en gång? Nu kan jag gå och lägga mig igen och sova lugnt. Att du såg en grävling förändrar ju allt!”

”Mamma…”, började Maddie med ett tonfall som tydde på att hon tyckte att hennes mor var orättvis. Maddie sa bara ”mamma” när hon tyckte att Cassandra överdrev och överbeskyddade henne.

Det visste Cassandra, och hennes ögon blixtrade av ilska.

”Sluta mamma mig, Madelyn!” fräste hon.

Madelyn spände axlarna och sträckte på sig. Hon var två centimeter kortare än sin mor, vilket i sådana här situationer kändes som en stor nackdel.

”Bara om du slutar Madelyna mig”, sa hon vasst. Cassandra använde bara hennes fullständiga, formella namn när hon tyckte att Maddie betedde sig ansvarslöst, omoget och irriterande.

”Jag kallar dig Madelyn så mycket jag vill, fröken!”

Maddie himlade med ögonen. ”Ska du börja med ’fröken’ nu också?” sa hon trött. Hon viftade lite med händerna. ”Kom igen — släpp ut din ilska! Berätta om alla mina synder. Jag är en förskräcklig flicka! Jag tar inte mitt ansvar! Jag är en skamfläck på Araluens kungahus!”

Hon stod vänd mot sin mor med ena handen på höften. Bara tonårsflickor som visste att de hade fel men vägrade erkänna det kunde se så arroganta och snorkiga ut.

Det ryckte i Cassandras hand och hon greps av en överväldigande lust att ge sin dotter en örfil. Hon tryckte ned händerna i morgonrockens fickor för att behärska sig, drog djupt efter andan och sänkte rösten.

”Det finns björnar i skogen, Madelyn. Vad skulle du göra om du sprang på en björn?”

”Om man möter en björn ska man huka sig ned, stå stilla och inte se den i ögonen. Det har Dondy sagt.” Dondy var den kunglige skogvaktaren och jägmästaren.

”Han har också sagt att det är en sista utväg och att det bara fungerar i hälften av fallen.”

”Då får jag väl springa åt ett annat håll. Eller klättra upp i ett träd. Ett litet, smalt träd så att björnen inte kan klättra efter mig.” Hon lade till det sista snabbt, innan Cassandra skulle påpeka att björnar kunde klättra.

Det var uppenbart att hon inte tänkte ge sig. Cassandra bytte taktik. ”Det finns brottslingar också. Stråtrövare, banditer och laglösa. De gömmer sig i skogen.”

”Det finns inte så många kvar”, sa Maddie. ”Det har pappa sett till.” Horace hade nyss genomfört en rad väpnade aktioner för att driva bort de laglösa från sina gömställen i skogen.

”Det skulle räcka med en. Du är välkänd. Han skulle röva bort dig och begära en lösesumma för att släppa dig.”

”Först skulle han bli tvungen att fånga mig”, sa Maddie envist.

Cassandra vände sig om och höll förtvivlat upp händerna. ”Och sedan måste vi vilja betala för att få tillbaka dig också”, muttrade hon. Det lät på henne som om det var ytterst tveksamt.

Dörren till sovrummet öppnades så att en ljusstråle föll genom det mörka rummet. Horace kom in. Han var rufsig i håret och hade stoppat nattskjortan i pyjamasbyxorna. Han var barfota, och svärdet han höll i höger hand glittrade i skenet från lyktan han bar med den andra. Reflektionerna dansade över väggarna.

”Vad står på?” frågade han. När han såg att bara hans hustru och dotter var i rummet lutade han svärdet mot väggen och höjde lyktan för att se Maddie bättre.

”Du har varit ute och jagat igen, ser jag.” Han lät både arg och uppgiven.

”Pappa, jag har bara varit ute i en timme…”, började Maddie, som hoppades att hennes far skulle vara lite mer förstående än Cassandra. Hon brukade oftast kunna få över honom till sin sida.

”Jag har väntat i mer än två timmar”, fräste Cassandra. ”Din säng var tom, och jag har suttit här ända sedan dess.”

Horace skakade på huvudet. Det han sedan sa krossade alla förhoppningar om att han skulle vara mer förlåtande än Cassandra.

”Är du verkligen så här dum, Maddie? Eller har du bestämt dig för att trotsa din mor och mig till varje pris? Det finns inga andra alternativ. Tala om för mig vilken förklaring som är rätt.”

Vuxna var inte rättvisa när de gav två lika dåliga alternativ och tvingade en att välja ett, tänkte Maddie. Hon lade armarna i kors och drog undan ögonen från sin fars arga blick.

”Jag vill ha ett svar”, sa Horace.

Maddie bet ihop. Hon blängde på sina arga föräldrar, och de blängde tillbaka. Till sist stod Cassandra inte ut med tystnaden.

”Maddie, du är tronföljare”, sa hon. ”En dag kommer du att styra Araluen…”

Hennes dotter tog tillfället i akt. ”Hur ska jag kunna göra det om ni håller mig instängd som i en kokong? Om jag aldrig får lära mig någonting om att hantera faror, fatta beslut och tänka snabbt?”

”Va?” sa hennes mor med rynkad panna. Men Maddie fortsatte.

”Om jag var pojke skulle pappa lära mig slåss, rida och leda soldater i strid…”

”Jag har lärt dig att rida”, sa Horace, men hon skakade otåligt på huvudet.

”Om jag blev drottning, hur skulle jag kunna beordra män att slåss för mig om jag inte begrep någonting om det själv?”

”Du kommer att ha rådgivare”, sa Cassandra. ”Folk som förstår sig på sådant.”

”Men det är inte samma sak! Man kommer att förvänta sig att jag fattar beslut.” Hon pekade mot sin mor. ”Du av alla människor borde förstå det! När du var i min ålder slogs du mot wargaler, kidnappades av skandier och ledde bågskyttar i strid mot temujaierna! Du kämpade vid pappas sida!”

”Det var av en ren olyckshändelse. Jag valde det inte frivilligt!”

”Men du valde frivilligt att resa till Arrida och slåss mot tualaghierna. Och att segla till Nihon-Ja för att rädda pappa. Du dödade den där snötigern…”

”Det var Alyss”, sa Cassandra, men Maddie struntade i henne.

”Och så brukade du smyga in i skogen och öva med slungan…”

Cassandra vände sig häftigt mot henne. ”Vem har berättat det?”

”Morfar. Han brukade visst oroa ihjäl sig!”

”Din morfar pratar för mycket”, sa Cassandra. ”Hur som helst, även om det vore sant så betyder inte det att du ska göra samma sak.”

”Men folk har respekt för dig! De vet att du har upplevt faror! Det är allt jag vill — att de har samma respekt för mig! Och jag har tråkigt! Jag vill ha lite spänning!”

”Då letar du på fel ställen!” sa Cassandra.

”Jaså? Och var ska jag leta? Jag har ingen lust att sitta dag ut och dag in med handarbete, geografiläxor och gallisk grammatik eller oregelbundna verb! Jag vill lära mig viktigare saker!”

”Vi kanske kan ordna något…”, började Horace tveksamt. Det låg någonting i det hans dotter sa.

Hon gav sig på honom direkt. ”Som vad då? Vad kan vi ordna?”

Han slog ut med händerna och såg hjälplös ut. ”Jag vet inte… någonting… vi får se!”

Maddie exploderade slutligen av ilska. ”Strålande! Vi får se. Som alla föräldrar säger när de inte tänker göra någonting alls! Lysande, pappa! Vi får se!

”Tala inte med mig på det där sättet”, sa Horace. Men han visste att hon hade rätt — uttrycket ”vi får se” var faktiskt vanligtvis en beprövad taktik för föräldrar som ville skjuta upp svåra beslut.

”Varför inte? Vad händer då? Är det kanske så att… vi får se?” Hon lutade sig mot honom med händerna i sidorna. Hon skakade i hela kroppen av ilska och frustration.

”Nu räcker det”, sa Horace kort. ”Du får stanna i dina rum i en vecka! Jag ska ställa en vakt utanför dörren som ser till att du inte kommer ut!”

Maddies kinder blossade röda av vrede. ”Det är så dumt!” tjöt hon. ”Vi får se hur det går!”

”Det blir två veckor”, sa Horace, som var lika arg som hon. Hon drog efter andan för att svara och han lade huvudet på sned. ”Eller föredrar du tre?”

Hon tvekade, men såg blicken i hans ögon. Hon vände sig om och stormade ursinnigt in till sina egna gemak.

”Det är så orättvist!” ropade hon och slog igen dörren efter sig.

Horace och Cassandra utväxlade en lång blick. Horace skakade uppgivet på huvudet och lade armen om sin hustrus axlar.

”Det här gick ju verkligen bra”, sa han.

Загрузка...