Den nya lärlingen

Kapitel fyrtioett

Han hörde dem innan han såg dem.

Ett svagt ljud letade sig fram från det höga gräset och de låga buskarna bakom honom. Will stelnade omedelbart till. Han andades så långsamt han kunde, så att han inte skulle röra sig eller ge ifrån sig minsta lilla ljud.

Han motstod frestelsen att vända sig om och titta. I stället spetsade han öronen och lyssnade på det svaga susandet av kläder genom gräset. De var två stycken, tänkte han. Han var inte helt säker på hur han kunde veta det. Förmodligen berodde det på hans mångåriga erfarenhet. Han hade trots allt ägnat nästan hela livet åt att smyga och vänta på byten.

Männen, om de nu var män, var snett bakom honom och bara några meter bort. Deras uppmärksamhet var förmodligen riktad mot bostadshuset. Eftersom Will var insvept i sin mantel var det osannolikt att de hade sett honom. Vinden fick molnen att dra snabbt över himlen. Ena ögonblicket var månen skymd och i nästa syntes den.

Männen stod stilla i några sekunder och studerade förmodligen huset och byn.

”Kusten är klar”, sa en röst. Den var förbluffande nära Will, och hade det inte varit för hans träning och självdisciplin hade han nog hoppat till av förvåning. Personen som pratade kunde knappast vara mer än två meter bort.

Männen fortsatte framåt. De var så nära att Will hade kunnat sträcka ut handen och röra dem. De var två stycken, precis som han hade gissat. Den ene var klädd i mörk mantel. Den andre var helt svartklädd. När den mannen rörde sig kunde Will se långa halvgenomskinliga remsor av svart tyg som hängde från hans armar och axlar. De virvlade lite i vinden och fick mannen att se övernaturlig ut — som en varelse från andra sidan graven.

När mannen med manteln hukade sig ned tog den andre fram en åtsittande luva som han drog över huvudet. Han sneglade på sin följeslagare och Will såg att masken som han nu hade på sig var målad med vit färg för att likna en dödskalle. När mannen slutligen tog på sig en svart hatt med brett brätte såg han ut som en riktig fågelskrämma. Han hukade sig ned och började röra sig mot huset genom det höga gräset. Ett barn som vaknade och fick syn på honom skulle skrämmas från vettet. Will föreställde sig den fruktansvärda skräcken som skulle gripa Violet om bara några minuter. Det var frestande att sätta stopp för rövarnas operation med en gång och bespara henne det. Men han visste att om han fångade de här två männen skulle resten av gänget försvinna tillsammans med barnen de redan hade fört bort. Will avskydde det, men var tvungen att låta stackars Violet uthärda timmarna som följde. Slavgänget hade förmodligen ett gömställe någonstans i närheten. Om han kunde förfölja dem dit skulle han och Maddie kunna släppa fångarna fria och utplåna rövarbandet en gång för alla.

Den svarta gestalten hade kommit fram till huset och försvann nästan i skuggorna. Will undrade om Maddie hade sett de två männen och hoppades att hon inte skulle försöka ge honom en signal. De hade kommit överens om ett enkelt signalsystem, men det kunde bara användas när kidnapparna inte såg Will eller Maddie. Den spöklike inkräktaren stod vid husets sidofönster. Will hade gissat att Rövaren skulle ta sig in den vägen. Han hade studerat huset kvällen innan och hållit utkik efter tänkbara ingångar. Fönstret på sidan var det mest lämpliga. Låset var dåligt och enkelt, och själva fönstret var svårt att se från byns huvudgata.

Mannen med manteln stod hukad bara fem meter från Will. Han skruvade oroligt på sig och flyttade hela tiden över sin tyngd från ena foten till andra. Det märktes att han var nervös och väntade på att något skulle gå snett.

Figuren med spöklik klädsel lirkade upp fönstret. Han lade ena benet över fönsterbrädan och gled in i huset. Hans kumpan fortsatte att röra sig oroligt, som om han väntade på ett skrik eller ljudet av en kamp inifrån det mörka huset. Men inget hördes.

Flera minuter förflöt. Will höll blicken riktad mot det öppna fönstret, som såg ut som en mörk fyrkant på husets sida. Till sist såg han hur något rörde sig. En liten gestalt i vitt nattlinne klättrade ut genom fönstret, följd av den svarta fågelskrämman. Han höll henne i ena armen och släppte aldrig taget. När de rörde sig över fältet mot platsen där Rövarens följeslagare väntade snubblade flickan. Mannen som hade tillfångatagit henne ryckte upp henne på fötter, och nu såg Will att hon hade en säck över huvudet.

Mannen med manteln reste sig upp för att hälsa på dem. Han skrattade lågt när han såg den vettskrämda flickan snubbla genom mörkret där den spöklike mannen föste fram henne.

”Ta av henne säcken”, sa Rövaren. ”Vi kan röra oss fortare om hon ser var hon går.”

”Hur gick det?” frågade hans vän.

Den svartklädde mannen ryckte på axlarna. ”Hennes bror vaknade när jag kom in i rummet. Men så snart han såg vem jag var tystnade han och låtsades lägga sig och sova. Jag sa till honom att jag ska komma tillbaka och skära ögonen ur skallen på honom om han yppar så mycket som ett ord om det han har sett i natt. Han blev livrädd.”

Den andre gestalten lossade säcken från Violets huvud. Hon var en liten flicka med magert ansikte och brunt hår som var dåligt klippt. Hon hade en tygremsa som munkavle och Will såg tårar strömma utmed hennes kinder. Men hon höll tyst och såg med sina stora, skrämda ögon från den ene mannen till den andre.

Nu tog Rövaren av sig sin mask. Han drog en lättnadens suck när han ruskade lite på huvudet för att skaka ut håret som hade tryckts ned av den åtsittande masken.

”Det var bättre”, sa han. ”Jag måste säga att Victor gör ett bra jobb med att skrämma barnen för Rövaren. Det här var tredje gången en av dem vaknade och omedelbart blev som paralyserad av skräck.” Han skrattade lågt.

Avskum, tänkte Will. Han förmodade att Victor var Sagofarbrorn som spred skräck bland barnen i byarna.

”Det är din förtjänst. Det där med Sagofarbrorn var trots allt din idé. Han gör bara det du bad honom att göra, Jory.”

Trots sin självbehärskning och spejarträning vred Will på huvudet när han hörde det namnet. Lyckligtvis stod de två männen vända från honom, så ingen märkte något. Men ögonblicket efter vände sig Rövaren om igen och drog fingrarna genom håret och kliade sig i huvudet. Samtidigt drog ett moln som hade skymt månen vidare så att mannens ansikte lystes upp svagt.

Will mindes det ansiktet. Han hade bara sett det en gång förut. Han hade stått hjälplös och kokat av ilska bredvid en flod medan en liten färja skjutit ut från flodbanken. Ansiktet hade etsat sig fast i hans minne som om någon bränt fast det med ett brännjärn.

Rövaren i mörkret var Jory Ruhl.

Wills hand rörde sig till den långa knivens handtag under manteln och slöt sig runt det. En våldsam vrede fyllde honom och han ville kasta sig upp, dra undan manteln och gå till angrepp mot mannen som bar ansvaret för Alyss död. Han fick använda all viljestyrka han hade för att behärska sig. Han tvingade sig själv att andas långsammare och ta kontroll över den blinda vreden som hotade att ta överhanden. Nu hade han till sist hittat Ruhl — och ironiskt nog hade det skett precis när han hade slutat leta. Ruhl själv hade ingen aning om att Will hade funnit honom.

Men om Will dödade Ruhl här och nu skulle han aldrig hitta de saknade barnen från Danverfors, Boylby, Esseldon och andra byar i landskapet. Will måste förfölja kidnapparen till hans bas. Förmodligen låg den någonstans vid kusten, där de tillfångatagna barnen kunde föras ombord på ett iberiskt fartyg och säljas på slavmarknaden i Socorro.

Will planerade att följa efter Ruhl till kusten, befria barnen och om möjligt förstöra fartyget.

Sedan skulle han döda Ruhl.

När den fruktansvärda vreden långsamt avtog blev han medveten om vad Ruhl och hans kumpan sa.

”Hon är den sista”, sa Ruhl och pekade med tummen mot den gråtande lilla flickan. ”Kontraktet med Eligio gäller tio barn, så nu är det bara att samla ihop resten och sticka till Hökviken. Fartyget kommer om tre dagar.”

Hans följeslagare nickade. ”Det har varit en lyckad månad”, sa han. ”Det var bara två byar som visade sig vara nitlotter.”

”Det hade varit ännu bättre om inte den där spejaren börjat snoka. Det kostade fyra dagar av vår värdefulla tid.” Rövaren tog fram ett rep och började binda flickans händer bakom hennes rygg.

Liam, tänkte Will. Nu visste han säkert att det var slavhandlarna som hade dödat den unge spejaren. Det ska du också få betala för, Ruhl, tänkte han.

”Och jag undrar fortfarande vad som hände med Benito”, fortsatte Ruhl. ”Det var meningen att han skulle skrämma den där flickan, men han bara försvann.”

Mannen med manteln ryckte på axlarna. ”Jag har alltid tyckt att han är opålitlig. Han har säkert supit sig redlös eller hamnat i fängelse. Han ställer bara till med problem.”

”En person mindre att dela vinsten med”, sa Ruhl. Han ryckte lite i repet runt Violets handleder för att prova knuten. Hon gnydde av smärtan. ”Tyst”, befallde han. Sedan vände han sig mot sin kumpan igen. ”Kom så sticker vi. Vi har stått här länge nog.”

Han tog tag i flickans arm och började dra henne efter sig medan han joggade över det grästäckta fältet mot det mörka skogsbrynet i fjärran. Den andre mannen följde efter.

Will väntade tills de hade försvunnit in i skogen. Det skulle inte bli svårt för honom att spåra dem, och dessutom visste han att de var på väg till ett ställe som hette Hökviken. Han undrade vem Benito var.

”Förmodligen den där typen som försökte döda Maddie”, muttrade han för sig själv.

När han var säker på att männen var borta och inte längre kunde se honom reste han sig från sitt gömställe. Han hade suttit på samma sätt i flera timmar, och rörelsen fick det att värka lite i knäna.

”Jag börjar bli för gammal för det här”, grymtade han. Han hade ingen aning om att han upprepade en fras som Halt hade använt många, många gånger.

Han tog upp sitt elddon ur påsen i bältet. Han vände ryggen mot det håll Ruhl och den andre mannen hade flytt åt och höll ut manteln så att den bildade en sorts skärm. Sedan slog han fram två gnistor från flintan i snabb följd.

Det var signalen han hade kommit överens om med Maddie innan de hade inlett sin bevakning. Trots att gnistan var liten syntes den tydligt i mörkret. Manteln skymde den så att Ruhl inte skulle märka något om han blickade tillbaka mot huset.

Några ögonblick senare såg han en mörk skepnad glida ut ur gränden där Maddie hade gömt sig. Hon höll sig i skuggorna under husen och rörde sig tyst åt vänster i ungefär tjugo meter innan han förlorade henne med blicken. Några minuter senare steg hon ljudlöst ut från en annan smal gata som gick parallellt med den bredvid familjen Carters hus. Hon skyndade sig fram till platsen där Will stod och väntade.

”Jag såg dem”, sa hon. ”Tog de flickan?”

Will nickade. ”Ja. Nu är de på väg tillbaka till sitt gömställe. De ska till en plats som heter Hökviken.”

”Vet du var det ligger?”

Han skakade på huvudet. ”Inte än. Vi får titta på kartan och se om Hökviken finns med. Annars får vi helt enkelt följa Ruhls spår.”

Hon såg lite förbryllat på honom och lade huvudet på sned. ”Ruhl? Vem är Ruhl?”

”Rövaren”, förklarade Will. Men det var något i hans röst som fick henne att rycka till.

”Känner du honom?” frågade hon.

Will nickade bistert. ”Han är mannen som dödade min hustru.”