Den nya lärlingen

Kapitel tjugotre

Jag kommer inte hem så sent”, sa Will och stannade till i dörren. ”Halt och Pauline är inte längre några nattugglor.”

Maddie blickade upp från sin mat. Will kände sig lite skyldig när han tänkte på att han snart skulle bjudas på en måltid tillagad i mäster Chubbs kök i slottet. Maddie hade lärt sig mycket, men hennes matlagningsfärdigheter lämnade fortfarande en del att önska. Will hade därför beställt lite mat till henne från Jennys värdshus.

Hon stoppade ännu en tugga av den utsökt kryddade köttgrytan i munnen och nickade.

”Jag sover säkert ändå vid det laget”, sa hon. ”Jag ser fram emot att lägga mig tidigt.”

Dagen hade varit slitsam. De hade ridit långt och övat på att smyga och spåra utöver de vanliga lektionerna med pilbåge, kniv och slunga. Hon låtsades gäspa.

Will tog ned sin mantel från hängaren innanför dörren och slängde den över axlarna.

”Sobel är i alla fall här om du behöver henne”, sa han. ”Håll dörren reglad från insidan.”

Maddie nickade. Det fanns en dold mekanism som kunde användas för att låsa upp dörren utifrån, men en vanlig besökare eller inkräktare skulle inte känna till den. Hon viftade lite avfärdande med handen när hon märkte hur ogärna Will ville lämna henne ensam.

”Du kan känna dig helt lugn”, sa hon. ”Jag klarar mig.”

Han fattade sitt beslut. ”Bra”, sa han och gick ut.

Maddie hörde hans lätta fotsteg på verandan när han gick runt stugan till hästarna. Tug hälsade med en låg gnäggning. Några minuter senare hörde hon den lilla hästens hovar när Will red förbi stugan och ut på stigen mot Redmonts slott. Så snart ljudet hade försvunnit och hon var säker på att Will var långt borta övergav hon sin låtsade trötthet och började röra sig med större iver. Hon reste sig upp, tog med sig den halvätna skålen med gryta till köksbänken och skrapade ut resterna i sophinken. Hon såg fram emot pajerna och lammspetten Lucy hade utlovat. Grytan hade varit välsmakande, men hon ville gärna vara lite hungrig när hon träffade sina vänner.

Hon blickade ned i soporna och konstaterade att köttgrytan fortfarande var för synlig. Den låg längst upp, och det var uppenbart att hon hade ätit väldigt lite av den. Hon tog sleven från kärlet med resten av köttgrytan och rörde runt lite tills maten hon hade slängt inte längre var lika synlig.

Hon tog sedan ett kliv tillbaka och nickade belåtet åt sitt verk. Hon skyndade in i sitt rum, tog upp byltet med lägerutrustning och rullade ihop det. Hon tryckte ned det i sängen och lade täcket ovanpå. Sedan lade hon huvudet på sned och betraktade sängen. Alltihop såg lite för stelt och regelbundet ut. Hon drog tillbaka täcket, böjde byltet lite på mitten och rullade sedan ihop sin reservjacka och lade den nedanför byltet så att det skulle se ut som om en person med böjda knän låg i sängen. Det här var betydligt mer realistiskt. Hon drog täcket högt upp på kudden för att dölja att det faktiskt inte låg något huvud där. Om Will tittade in när han kom hem skulle han bara kasta en snabb blick, tänkte hon. Det skulle duga bra med byltet och den hoprullade jackan.

Hon blåste ut lyktan i sitt rum och skyndade sig till ytterdörren. Att slänga manteln över axlarna innan hon gick ut hade blivit något hon gjorde reflexmässigt. Dörrens enkla regel klickade på plats bakom henne. Hon vände sig mot stallet utan att tänka, men hejdade sig. Will red på Tug, vilket innebar att han skulle ställa tillbaka sin häst i stallet när han kom hem. Om Bumper inte var där skulle det vara ett solklart tecken på att hon inte var hemma. Hon vände sig om. Bumper, som märkt att hon hade närmat sig, gnäggade besviket när hon vände om.

”Förlåt, min vän”, sa hon lågt. ”Du kan inte följa med i kväll.”

Sobel låg med huvudet på tassarna längst ut på verandan. Hunden började resa sig förväntansfullt, men Maddie gjorde tecken åt henne att ligga kvar.

”Inte du heller”, sa hon. ”Ligg kvar.” Sobel lade sig ned på nytt. Hon kanade med tassarna och föll de sista centimetrarna samtidigt som hon stönade lågt.

Maddie såg sig omkring en sista gång. Lyktan bredvid dörren lyste svagt, precis som Will brukade lämna den på kvällarna. På det viset spreds precis tillräckligt mycket ljus — om det skulle dyka upp en oväntad besökare. Hon vände sig om och skyndade längs den mörka stigen mellan träden mot Wensley.

Hon höll sig i skuggorna bredvid huvudgatan när hon närmade sig. Jennys värdshus var en av de första byggnaderna längs gatan. Det lyste klart i fönstren och hon hörde ett högt sorl av röster inifrån. Värdshuset var en av byns mest populära platser och på lördagskvällar brukade många komma dit från landsbygden runt byn. Maddie höll sig långt från värdshuset och svepte manteln omkring sig när hon gick genom skuggorna.

Lita på manteln, brukade Will säga. Hon visste förstås inte riktigt om det rådet var tänkt att hjälpa henne på den typ av äventyr hon var ute på nu.

Såvitt hon kunde se hade ingen lagt märke till henne. Det var inte särskilt förvånande. Värdshusets gäster var fullt upptagna av sin mat och sina samtal. Dessutom satt de i ett starkt upplyst rum. Det var högst osannolikt att någon märkte den suddiga skepnaden som gled genom skuggorna på andra sidan gatan.

När hon närmade sig gästgiveriet dog sorlet av röster ut och ersattes av ett nytt ljud. En kringresande trubadur hade kommit till gästgiveriet och höll på att spela för folk som gått dit den här kvällen. Hon hörde hur musiken tystnade och följdes av applåder. Hennes vänner hade valt en bra kväll för sin fest, tänkte hon. Det var så mycket annat som pågick i byn att ingen skulle märka dem.

När hon blickade mot stallet bakom gästgiveriet kunde hon se det svaga skenet av en liten eld återspeglas i väggarna. Hon skyndade sig till gårdsplanen utanför stallet. Lucy, Gordon och en annan vän, Martin, satt runt en liten eld längst bort på en undanskymd plats som inte gick att se från gatan. Om hon inte känt till den hemliga festen skulle hon aldrig ha sett de svaga reflektionerna på väggarna.

Doften av grillat lamm gick inte att ta miste på. Hennes vänner hälsade glatt på henne när hon närmade sig.

”Du är sen”, sa Martin muntert.

Hon ryckte ursäktande på axlarna. ”Jag var tvungen att vänta tills Will hade gått. Det tog en evighet!”

”Du har lite att ta igen”, sa Gordon. Han tog två knastrande lammspett från elden, lade dem på en trätallrik och räckte den till Lucy. Lucy lade en bit viltpaj på tallriken innan hon överlämnade den. Maddie satte sig med benen i kors vid elden och tog emot tallriken. Lammet doftade utsökt och hon kände hur det vattnades i munnen. Hon bet försiktigt i köttet eftersom hon visste att det skulle vara varmt.

”Mmmm! Det smakar underbart, Lucy!” sa hon gillande. Komplimangen fick hennes vän att stråla av belåtenhet.

”De låg i marinad i nästan åtta timmar”, sa hon. ”De är fina och möra.”

”Här”, sa Martin och räckte över en trämugg. ”Det här är perfekt att skölja ned det med!”

Maddie tog emot muggen. Hennes hjärta slog lite fortare när hon luktade på innehållet. Hon kunde tacka nej och då skulle ingen skada vara skedd. Att smyga iväg för att träffa vänner var en småsak. Men att dricka vin var värre. Om hon gjorde det skulle hon gå över någon sorts gräns och förmodligen hamna i onåd.

Gordon såg hur hon tvekade. ”Han kommer inte att märka något”, sa han och log utmanande.

Hon fattade sitt beslut snabbt och tog en stor klunk vin. Det hade en tung, lite sur smak.

”Mmm, vilket gott vin”, sa hon och gjorde sitt bästa för att verka sofistikerad och insatt. Egentligen hade hon ingen som helst aning om huruvida vinet var gott eller inte. Hon hade druckit vin förut, under offentliga tillställningar på slottet när man skålat för någon. Men det vinet hade varit utspätt och inte alls smakat som det här.

”Jag skaffar bara fram bra vin”, sa Martin och nickade glatt. Han visste inte heller vad han pratade om. Faktum var att vinet var ganska dåligt. Men precis som Maddie ville han verka som om han knappt gjorde något annat än drack vin och var mycket kunnig på området. ”Varsågod”, sa han. ”Påfyllning.”

Han fyllde på ett krus från ett litet vinfat och lutade sig sedan fram för att hälla upp lite mer i Maddies mugg. Han blinkade åt henne med ena ögat.

”Botten upp”, sa han och för ett ögonblick kände hon sig förvirrad och undrade vad hon skulle göra. Sedan insåg hon att han pratade om muggen. Hon lyfte den och tog några stora klunkar. Smaken kändes inte längre lika sur, men hon kunde inte påstå att den var särskilt njutbar.

Även Lucy och Gordon drack djupt ur sina muggar. Maddie åt lite mer lamm och tog en stor tugga av pajen. Bottnen var spröd och delikat, och den kryddiga fyllningen tycktes explodera i smaker på tungan. Hon undrade om vin fick mat att smaka bättre. Det kanske var därför folk stod ut med den sura smaken.

Senare på kvällen märkte hon även att vinet hade andra egenskaper. Det tycktes förbättra hennes förmåga att prata och säga roliga saker. Hon skrattade gott åt Gordons syrligheter och gav igen med samma mynt.

Jag har aldrig någonsin varit så här rolig, tänkte hon. Hon hade precis sagt något om gästgiveriets ägare och hans förkärlek för stekt mat. Det var en hysteriskt rolig iakttagelse. Hennes tre vänner skrattade så att tårarna rann och hon själv föll snart in i skrattet.

Hon plirade mot Gordon på andra sidan elden och hade lite svårt att fokusera blicken på hans ansikte. Det måste bero på lågorna, tänkte hon.

”Finns det något vin kvar?” frågade hon Martin. Han sträckte sig efter kruset, tappade balansen och var nära att falla på sidan rakt in i elden. Alla tjöt av skratt. Maddie förde ett varnande finger till läpparna.

”Sch!” sa hon. ”Någon kan höra osch!”

Hon tystnade och kände sig lite förvirrad. ”Scha jag osch?” frågade hon.

”Visscht”, sa Gordon.

”Och scha”, tillade Lucy. Alla exploderade i skratt igen. Maddie gungade lite fram och tillbaka och var nära att själv tappa balansen. Till sist föll hon omkull och blev liggande på den trampade jorden alldeles utanför stallet. Det kändes för jobbigt att resa sig igen, så hon svepte manteln omkring sig och slöt ögonen.

”Ingen scher mig”, fnittrade hon. ”Lita på manteln!”

Vilket var ännu en festlig kommentar som framkallade nya skratt.

”Vad i hela fridens namn sysslar du med?”

Wills iskalla, arga röst skar som en kniv genom skratten. Hon öppnade ögonen, tittade upp och såg hans silhuett avteckna sig mot den mörka natthimlen. Han hade dragit upp huvan och stod lutad över henne. Maddie hörde Lucy flämta till av fasa. Vanliga bybor visste hur farligt det var att irritera en spejare. Gordon och Martin hade tystnat och satt och stirrade skräckslaget på den mörka gestalten som så plötsligt hade uppenbarat sig. Huvans skuggor dolde Wills ansikte och fick honom att verka ännu mer mardrömslik. De hade naturligtvis sett honom många gånger förut, när han hade ridit genom byn eller suttit på Jennys värdshus. Men när han stod här insvept i sin mantel och talade med rösten fylld av vrede kändes han som en verkligt fasansfull figur.

”Sitt upp, Maddie”, beordrade han med kall röst.

Hon kämpade för att få grepp, men snärjde bara in sig i manteln. Till sist lyckades hon sätta sig upp, men hon svajade farligt från sida till sida.

Alla fyra tonåringarna blickade oroligt upp på spejaren. Will höll ut handen och knäppte med fingrarna åt Gordon.

”Ge mig det där fatet”, sa han. Gordon skyndade sig att lyda och rörde sig så snabbt att han var nära att tappa vinfatet. Will klev fram och tog emot det. Han skakade det lite på prov. Det skvalpade lite — mindre än en fjärdedel av innehållet återstod.

Utan förvarning lyfte Will fatet ovanför huvudet och kastade det i marken så hårt han kunde. Fatet flög i bitar så att små träflisor flög upp och det kvarvarande vinet skvätte i en liten kaskad. Rörelsen var så oväntad och våldsam att Lucy gnydde till av skräck. De två pojkarna ryckte också till. Will pekade på de tre ungdomarna och såg på dem i tur och ordning.

”Era föräldrar ska få höra om det här”, sa han.

Lucy reste sig på knä och tittade vädjande på honom medan tårarna började rinna. ”Snälla, spejare Will… säg inget till min mamma! Hon kommer att prygla mig om hon får höra om det här!”

Det var tänkt att väcka medlidande, men försöket misslyckades. Will bara blängde på henne och nickade. ”Bra”, sa han. Sedan tittade han ned på Maddie som satt och gungade lite.

”Upp och hoppa, Maddie”, sa han. ”Dags att gå hem.”

Hon reste sig på ostadiga ben. Det hade varit svårt att sätta sig upp, men att ställa sig var ännu värre. Hon kämpade desperat för att hålla balansen. Det var nästan omöjligt. Hela världen snurrade runt henne. Hon insåg att hon stod på knä på sin mantel, så hon drog den åt sidan och tog några stapplande steg. Will gjorde tecken mot grinden med tummen.

”Framåt marsch”, sa han. Sedan kastade han en blick på de andra. ”Ni tre ska också hem. Med en gång!”

De lydde. Lucy snyftade fortfarande förkrossat. Så snart de hade smält in i skuggorna gick Will fram till Tug, som stod och väntade. Han svingade sig upp i sadeln så att lädret knarrade och pekade längs huvudgatan.

”Rör på påkarna”, sa han surt.

Maddie kände att tårarna var nära, men skakade argt på huvudet. Rörelsen fick världen att snurra ännu fortare, och hon tog några vacklande steg. Sedan började hon följa gatan. Några människor var på väg hem från Jennys värdshus och stirrade när de såg en flicka i spejarmantel som vinglade fram längs gatan medan en bister spejare red bakom och uppmanade henne att gå fortare. Maddie rodnade av skam. Hon hade börjat vinna lite prestige i byn. Nu betraktade man henne plötsligt med ogillande. Hon var i själva verket inget annat än en fånig liten flicka.

De passerade genom byn och följde den smala stigen mellan träden till stugan. Hon snubblade några gånger på den ojämna marken. Vid ett tillfälle ramlade hon så att en vass sten stack henne i knäet och gjorde en reva i byxorna. Hon tjöt till av smärta och kände det varma blodet rinna över benet. Hon försökte stå upp, men misslyckades. Det snurrade i huvudet.

Sedan kände hon hur det vände sig i magen och hon började kräkas våldsamt. Hon stod på händer och knän och hulkade tills magen kändes helt tom.

Will, som satt på Tug, tornade upp sig ovanför henne. Han tittade likgiltigt på medan hon hulkade och snyftade.

”Det där var bra för dig”, sa han till sist. ”Upp och hoppa igen.”

Hon hatade honom, men hatade sig själv ännu mer. Till sist kämpade hon sig upp på fötter och fortsatte längs den mörka stigen mot stugan. Sobel kom för att hälsa på henne med svansen vaggande från sida till sida. Maddie klev upp på verandan och tog tag i en av pelarna för att hålla balansen.

Will knäppte med fingrarna och sa några ord. Hunden backade och lade sig tillrätta på nytt. Maddie snyftade. Till och med Sobel, som alltid var förstående och aldrig kritiserade henne, skämdes över henne.

”Gå och lägg dig”, sa Will och vände Tug mot stallet bakom stugan. ”Vi får prata om det här i morgon.”