Den nya lärlingen

Kapitel trettiofyra

Esseldon var en lite mindre by än Danverfors. Den låg inte vid någon flod, så det fanns ingen kvarn eller andra byggnader som hängde samman med mjölnarverksamhet, och heller inga hantverkare såsom säckmakare. Och det fanns naturligtvis heller ingen färja.

Men det var en trevlig liten by som på många sätt påminde om det förra samhället Will och Maddie hade besökt. Det fanns en huvudgata som kantades av bostadshus och butiker. Längst bort låg ett värdshus på toppen av en liten kulle. Oavsett hur litet ett samhälle var så fanns det alltid ett ställe dit byborna kunde gå för att slappna av, äta och dricka. Och ofta fanns där dessutom några rum som resenärer kunde hyra.

Will bad precis som förra gången att få sova i värdshusets stall. Han hade fått bra betalt av Rob Danvers och hade egentligen råd att boka ett rum. Men han ville fortsätta att spela rollen av vandrande arbetare. En sådan man skulle inte slösa bort sina surt förvärvade pengar på dyra värdshusrum. Det räckte med tak över huvudet och lite färsk halm att sova på.

När det gällde jobb gick det sämre. Värdshusvärden Jerome skakade tveksamt på huvudet när Will frågade.

”Knappast på gårdarna”, konstaterade han. ”Skördeperioden är över, så det lär inte behövas några arbetare på fälten förrän om flera månader. Och om något behöver lagas kan de flesta bönder fixa det själva. Jag också. Du kan naturligtvis höra dig för, men hoppas inte på för mycket.”

Will nickade dystert. ”Jag befarade det”, sa han. ”Nåväl, jag stannar nog en dag eller två och ser vad som finns. Det är bäst att vi tar in våra saker i stallet nu.”

Han tog tag i kärrans handtag och rullade in den på stallbacken och sedan in i själva stallbyggnaden. Han såg sig omkring och fick syn på lite färskt hö.

”Sprid ut lite av det där så att vi kan sova”, sa han.

Maddie hittade en hötjuga av trä och skyfflade ut hö på en torr del av det hårda jordgolvet. Hon arbetade så energiskt att ett moln av fina partiklar steg från höet och dansade runt i solskenet som strilade in genom springorna i väggarna. Det enda djuret i stallet var en gammal klövjehäst. Efter att Maddie hade lagt ut tillräckligt med hö, och nyst flera gånger, tog Will hötjugan från henne. Det var mitt på eftermiddagen. Om Esseldon var som andra byar hade barnen befriats från sina sysslor och skulle nu ha några timmars fritid innan det var dags för kvällssysslorna.

Det fanns givetvis ingen skola i en så här liten by. Det barnen lärde sig lärde de sig av sina föräldrar. För det mesta innebar det att de inte fick någon formell utbildning alls. Det var inte många som kunde läsa och skriva.

”Har du lust att gå och bekanta dig med traktens ungdomar?” frågade Will.

Maddie borstade bort dammet, nös några gånger och avstyrde ytterligare en nysning genom att trycka fingret mot näsan.

”Ska jag fråga om Maurice Spoker?” Maurice Spoker var pojken från Esseldon som hade omnämnts i Liams anteckningar. Will funderade i några sekunder, men skakade sedan på huvudet.

”Inte omedelbart. Det kan du göra i morgon. Då kan du säga samma sak som sist — att jag hörde talas om hans försvinnande på värdshuset och sa åt dig att vara försiktig. Du kan börja med att kolla om det finns någon berättare här i Esseldon.”

Han lade pannan i djupa veck. Hade det funnits en berättare i Danverfors trots allt? Barnen hade ju nämnt honom. Och att döma av det Maddie hade hört så gjorde han dem nervösa. Det var märkligt att inte Danvers hade vetat något om honom. Sedan kom han att tänka på något. Han hade frågat om det fanns en berättare i Danverfors. Personen som barnen hade pratat om kunde mycket väl ha varit en kringresande berättare som besökt byn. Det kanske var det Rob Danvers hade tänkt säga när han blivit avbruten.

”Under tiden ska jag gå runt bland husen i byn och se om det finns jobb”, sa Will. Han tystnade och kastade en blick på sin vänstra hand, som var försedd med bandage efter att han skadat den med ett huggjärn dagen innan. ”Förhoppningsvis finns det inget.”

Maddie nickade och gick ut genom stallets dörr. Hon förmodade att det fanns någon speciell plats där traktens barn samlades — kanske en stallbacke eller allmänning. Det visade sig stämma. Barnen föredrog den stora gräsplanen mitt i byn, där alla bybor hade rätt att låta kor och får gå på bete eller släppa sina hönor och ankor fria. I mitten fanns en damm som djuren kunde dricka från.

Ungefär ett halvdussin ungdomar satt ute på gräset. När hon kom närmare reste sig en av dem, lyfte armen och kastade en sten i dammen.

Maddie såg hur den föll i vattnet med ett plask. En liten barkbåt guppade på vattnet, och det var uppenbarligen den han hade siktat på. De andra buade eller hurrade när de såg hur han missade med ungefär en meter. Han log brett och satte sig ned. En annan pojke ställde sig på samma plats och betraktade måltavlan noga innan han själv höjde armen och kastade.

Han missade också, vilket ledde till en ny kör av burop. Pojken såg sig om och fick syn på Maddie som var på väg mot dem. Han sa något till de andra, som allihop vände sig om för att titta på henne. Hon vinkade blygt och satte sig ned på gräset ungefär fem meter bort med uppdragna knän.

Sällskapet bestämde sig för att det inte var någon mening med att stirra på Maddie, så de återgick till vad de hade sysslat med. Det var uppenbart att de fyra pojkarna i gruppen höll på att tävla. En yngre pojke gick fram för att kasta. Hans sten träffade några centimeter från målet så att den lilla båten började gunga. De två flickorna hurrade. De andra pojkarna blängde på honom. Den fjärde gick fram och kastade, men hade för bråttom. Hans sten nådde inte hela vägen fram, och studsade en gång på vattnet innan den sjönk. Den yngre pojken skrattade.

Maddie fingrade lite på slungan som hon bar runt midjan. När hon såg sig omkring fick hon syn på flera blanka stenar i gräset bredvid henne. Hon tog upp två av dem och gick fram till gruppen. Den förste pojken reste sig upp för att kasta en ny sten. Det lyckades lite bättre, och barkbåten försattes återigen i gungning. När han märkte att Maddie hade kommit fram vände han sig mot henne och gav henne en nyfiken blick.

”Bra kastat”, sa hon och pekade på måltavlan som guppade upp och ned på det krusade vattnet. ”Får jag prova?”

”Flickor kan inte kasta”, sa han. Han lät inte föraktfull eller hånfull. Det var bara ett konstaterande av vad han såg som fakta.

Maddie log. ”Jag är flicka. Och jag kan kasta!”

Hela sällskapet hade vänt sig mot henne. En av de äldre pojkarna skakade på huvudet och log överseende. De två flickorna verkade ganska intresserade. De såg inte ut att tro henne, men de verkade gärna vilja se henne försöka och hoppades nog att hon hade rätt.

”Låt henne försöka, David”, sa en av dem.

Pojken såg från henne till Maddie och ryckte på axlarna.

”Varför inte? Men det kostar två pennig att vara med. Den som först träffar vinner hela potten.”

Maddie fortsatte att le mot honom medan hon sträckte ned handen i sin myntbörs och tog fram två små kopparmynt som hon räckte över till honom.

”Är du säker på att du vill förlora dem?” frågade pojken och log.

Maddie tog fram slungan och lade en sten i slungskålen. Sedan, innan någon såg precis vad hon gjorde, tog hon ett snabbt steg framåt. Hon satte vänsterfoten främst och lät slungan hänga ned från sin utsträckta högerarm innan hon svingade den och följde med i rörelsen med hela kroppen. Stenen susade iväg.

Den träffade med sådan kraft att den lilla båten krossades och en kaskad av vatten och små träbitar flög upp i luften.

Barnen från byn hoppade upp på fötter, förbluffade över Maddies snabbhet och träffsäkerhet. Den yngste pojken, som var den som hittills lyckats bäst, stirrade med stora ögon på den nästan förstörda barkbåten. Sedan fick han syn på slungan som hängde från Maddies högerhand.

”Vad är det där?” frågade han. Hon höll upp slungan så att de kunde se den.

”Det är en slunga”, sa hon. Hon log. ”Oroa er inte, ni kan behålla era pengar. Jag hade en orättvis fördel.”

David gick fram och höll fram handen med rynkad panna. Maddie räckte fram slungan.

”Det är ju bara några snören och en läderpåse”, konstaterade han.

”Det stämmer. Men det räcker för att man ska få ordentlig kraft i sitt kast. Vill du prova?”

Han nickade och hon visade honom hur slungan laddades och hur man ställde sig på sidan med slungan dinglande från högerhanden bakom ryggen.

”Låt den gunga fram och tillbaka några gånger så att du får känsla för den”, sa hon. ”Sedan snärtar du till med den över huvudet, och när den pekar mot målet släpper du ena änden.”

Hans första försök misslyckades grovt eftersom han släppte antingen för tidigt eller för sent. Stenarna for högt upp i luften eller landade med ett plask några meter från vattenbrynet. Men till sist började han förstå.

”Försök att peka mot målet precis när du släpper”, sa Maddie. David följde rådet och skickade iväg en sten genom luften så att en stor fontän slog upp alldeles till vänster om resterna av barkbåten. Han såg på henne med ett leende.

”Vilken fantastisk grej!” utbrast han.

”Med lite övning kommer du att träffa det du siktar på”, sa hon. Den unge pojken som hade varit bäst på att kasta sträckte sig efter slungan.

”Jag vill prova!” sa han. Maddie lärde honom tekniken och tittade när han kastade. Hans försök var bättre än Davids. Pojken kastade tre stenar till. Två av dem träffade vattnet nära den krossade måltavlan. När han kastade sin tredje sten var han lite för ivrig. Han släppte för sent, och stenen slog i marken nära kanten av dammen.

Maddie såg på flickorna. ”Vill ni prova?”

De såg tveksamt på varandra. ”Klarar tjejer det?” frågade en av dem.

David pekade med tummen på Maddie. ”Hon är tjej och hon klarar det!” Han flinade. De två flickorna, som hette Eve och Joscelyn, turades om att prova slungan. Eve förstod snabbt principen och kunde snart kasta med stor träffsäkerhet. Joscelyn lärde sig inte lika snabbt, men gjorde flera hyfsade kast. Alla barnen fascinerades av det enkla vapnet och hur lätt det var att skjuta kraftfulla skott med det.

”Vi skulle kunna jaga med en sådan här”, sa David och beundrade slungan lite till innan han lämnade tillbaka den till Maddie.

Hon nickade. ”Ja. Det är lätt att fälla kaniner och fåglar med den.” Hon såg sig omkring. ”Vet ni vad, vi kan träffas igen i morgon, så ska jag lära er att göra egna slungor. Ta med er några remmar och en bit läder för slungskålen.”

De nickade och började prata ivrigt med varandra. Maddie hängde tillbaka slungan och satte sig ned med de andra.

Bra, tänkte hon. De har godkänt mig. Hon sträckte armarna över huvudet och lät blicken vandra över det idylliska lilla samhället.

”Vad brukar ni hitta på för kul i den här byn?” frågade hon.

David skakade på huvudet och de andra mumlade ohörbart. Maddie misstänkte att livet i Esseldon inte var särskilt spännande.

”Äh, inget speciellt”, svarade han. ”Det händer inte så mycket här.”

”Vad trist. Har ni ingen historieberättare eller något sådant?” Hon försökte låta som om hon bara småpratade, men studerade i själva verket de andra noggrant. Deras reaktion gick inte att ta miste på. De tittade först på varandra och sedan på henne. De verkade rädda.

”Vad då för historieberättare, menar du?” frågade Joscelyn.

David kastade en varnande blick på henne, men det var för sent.

Maddie ryckte på axlarna. ”En sagoberättare eller något. Någon som kan berätta spökhistorier vid elden om kvällarna.”

En lång tystnad följde. Det var uppenbart att de andra kände sig väldigt illa till mods. Maddie fortsatte på samma oskyldiga sätt som innan.

”Vi var precis i Danverfors”, förklarade hon. ”Barnen där sa att en berättare hade varit där några veckor tidigare.” Hon låtsades studera sina skosnören. ”Han var tydligen rätt duktig. Historierna han berättade var riktigt läskiga.”

Det blev återigen tyst. ”Det finns ingen berättare här”, sa Eve till sist.

Maddie ryckte på axlarna som om det inte spelade någon roll.

”Inte det? Det var ju trist. Men strunt samma.” Hon kastade en blick mot solen ovanför trädtopparna i väst för att bedöma hur sent det var. ”Jag måste nog gå nu”, sa hon. ”Vi ses i morgon. Glöm inte att ta med remmar och läder så att vi kan göra slungor!”

Nu när hon hade bytt samtalsämne och verkade ha tappat intresset för berättare blev stämningen mindre spänd. Ungdomarna gick ivrigt med på att träffas igen dagen efter för att göra slungor.

Maddie reste sig upp och borstade bort lite gräs från klänningen. Hon lade slungan runt midjan, fäste den och vinkade hejdå med fingrarna.

”Då ses vi här i morgon vid samma tid!”

Efter att Maddie hade sagt adjö gick hon tillbaka över gräsmattan till stallet där hon och Will bodde.

”Utan någon som helst tvekan”, mumlade hon för sig själv.

Hon kände sig helt säker: Sagofarbrorn, vem det nu var, hade varit i byn.