Den nya lärlingen

Kapitel femtiofem

Will låg utsträckt mot rishögen. Han försökte resa sig, men grenarna rasade bara under hans händer.

Han kunde se Ruhl närma sig. Det brinnande vedträet i hans ansikte lyste upp honom med ett djävulskt sken och Will såg att hans ansikte var förvridet av lika delar hat och hämndlystnad. Snart skulle han kasta den flammande träbiten mot pålen, och då skulle lågorna slå upp på alla håll runt Will.

Han förbannade den våldsamma, förlamande krampen i armarna och benen. Han kunde inte röra sig. Han gjorde ett nytt försök att resa sig, men misslyckades igen. I stället började han krypa till kanten av rishögen. Han klöste med höger hand i sanden och fick tag på ett bekant föremål.

Det var skaftet på Maddies långa kniv, som låg i sanden där hon hade tappat den några minuter innan. Han fattade klumpigt tag i kniven så att han höll i bladet. Ruhl var bara några meter bort nu. Lågorna slickade argt runt hans trästycke, redo att sätta eld på Will.

Will grimaserade av smärtan och kastade kniven.

När den flög från hans hand visste han att det var det sämsta kastet han någonsin hade gjort. Hans stela muskler fick honom att göra en klumpig rörelse som helt saknade hans vanliga precision. Kniven träffade Ruhl — han var så nära att det var omöjligt att missa — men med handtaget först. Han fick det i pannan alldeles ovanför höger öga.

Det gjorde ont, men var långt ifrån dödligt. Den tunga mässingsknappen skar honom lite i ögonbrynet så att det sipprade ned blod i ögat. Ruhl ryckte till och trampade på en trädgren som hade rullat ned från högen runt pålen.

Det var en ojämn, knotig gren som var böjd ungefär på mitten. När Ruhl trampade på den svängde den runt så att han snubblade bakåt. Han försökte återfå balansen genom att böja sig framåt.

Men blodet som hade droppat ned i hans öga distraherade honom, och han tappade fotfästet. Han ramlade rakt fram mot den oljedränkta veden runt pålen. De löst staplade grenarna brakade till under honom och i samma ögonblick insåg han att han fortfarande höll det brinnande vedträet i handen. Det var under honom.

En kort paus följde medan han kämpade för att få grepp bland de förrädiska grenarna. Sedan fattade alltihop eld med ett öronbedövande, explosionsartat muller.

Ruhl vrålade när lågorna slog upp runt honom och fick fäste i hans kläder och hår. Han kämpade för att resa sig igen, men ramlade bara djupare ned i högen. Han tjöt på nytt, och den heta luften och lågorna brände hans strupe och lungor så att det lät som ett omänskligt gurglande.

Will kände hettan från de hungriga lågorna på andra sidan elden. Han undvek instinktivt att begå samma misstag som Ruhl och försöka få grepp bland grenarna. I stället rullade han förtvivlat åt sidan, bort från lågorna. När han kände sanden under sig fortsatte han att rulla så att han kom längre och längre bort. Han hade bränt sig i ansiktet. Ögonbrynen var bortsvedda och han hade bränt både håret och skägget. Men nu var han i alla fall på säkert avstånd. Och känseln höll på att återvända till armarna och benen. Han släpade sig plågat ytterligare en liten bit från elden och såg förfärat på den svartnade silhuetten som vände sig och vred sig i lågorna. Han försökte stänga ute de hemska gurglingarna och stönen.

Till slut tystnade de.

Will satte sig upp och sträckte ut sina smärtande ben framför sig. Krampattackerna blev allt mindre plågsamma, men han kunde fortfarande bara röra sig med svårighet. Nu när han kunde tänka klart undrade han förvirrat vad som hade hänt med Maddie. Han mindes att hon hade knuffat honom åt sidan, bort från Ruhls kastspjut. Han hade inte sett vad som hänt med henne efter det. Det var märkligt att hon inte hade försökt hjälpa honom fly från elden. Han vred på huvudet och såg sig omkring efter henne.

”Maddie?” kraxade han. Sedan fick han syn på skepnaden som låg utsträckt på stranden bara några meter bort.

Han tvingade sig själv upp på fötter och kämpade emot krampen som plötsligt återvände och stack honom i musklerna när han rörde sig för hastigt. Han skyndade fram till henne. Ett högt, ordlöst vrål av smärta, vrede och sorg steg från honom och ekade mot klippväggen.

Han sjönk ned på knä och det var som om hans hjärta stannade när han fick syn på kastspjutet som stack ut ur hennes ben. Hennes kläder var mättade av blod och glittrade svart i månskenet. Ansiktet var likblekt och han förstod att hon hade förlorat mängder av blod. Det fanns en viktig artär i låret, men han ville minnas att den var på insidan. Och blodet sipprade snarare än sprutade som det brukade göra när en artär hade kapats. Han kröp fram på händer och ben och förde fingrarna till hennes strupe för att känna efter pulsen.

Hon hade ingen.

Han gav ifrån sig samma plågade vrål av sorg och smärta som innan.

Sedan darrade det till under hans fingrar. Hennes hjärta slog. Svagt. Men det slog. Maddie levde, och Will fylldes av lättnad.

Men sedan hoppade hans hjärta över ett slag. Hon levde — men hon var allvarligt skadad och hade tappat mycket blod. Hon förlorade fortfarande blod, och Will hade inte med sig någon läkarutrustning och hade inget sätt att stävja blodflödet. Han skulle vara tvungen att ta bort kastspjutet, men han visste att blodet skulle flöda ungefär dubbelt så snabbt när han hade tagit bort det.

Han kom att tänka på första hjälpen-lådan han hade i en sadelväska och blickade upp mot klipporna.

”Jag hoppas att du tog med dig hästarna, min vän”, sa han och visslade.

Tio sekunder gick och sedan hördes en frågande, orolig gnäggning. När han tittade upp kunde han se Bumper och Tug kika över kanten. Han hoppade upp på fötter och höll upp handen för att hindra dem från att komma närmare.

”Stanna”, beordrade han. Han visste att de aldrig skulle klara av att gå ned för den grova, steniga stigen. Han skulle bli tvungen att bära upp Maddie. Hans hjärna arbetade frenetiskt och en plan började ta form. Ruhl hade tagit Wills långa kniv och kastkniv, och Will mindes att han hade sett slavhandlaren slänga vapnen bredvid lägerelden. Han skulle behöva dem. Han vände sig om och grimaserade av smärta när han drabbades av ett nytt krampanfall. Varje gång han rörde sig oförsiktigt, råkade sträcka en muskel eller vände sig åt fel håll slog krampen till. Men attackerna blev allt mindre kraftiga ju mer han rörde sig och fick blodet att återvända till musklerna. Han linkade längs stranden till lägerelden och gjorde sitt bästa för att strunta i den hemska lukten av bränt kött som låg över elden runt pålen. Den brann mindre häftigt nu, och han kunde se den svartnade, oformliga skepnaden på högen av glödande kol. Han skakade på huvudet och vände sig om för att leta upp sina knivar. När han hade hittat dem tog han på sig bältet och knivslidan och haltade tillbaka mot Maddie med smärtsamma steg.

Han drog sin långa kniv och skar loss en meterlång remsa från hennes mantel. Den virade han flera varv runt hennes lår, ovanför och nedanför kastspjutet. Han drog åt så hårt han kunde och gjorde en knut för att stävja det stadiga blodflödet.

Han satt på huk och betraktade spjutets en och en halv meter långa skaft. Han skulle bli tvungen att ta bort det innan han förde henne härifrån. Men han ville egentligen inte dra ut det förrän han hade sin första hjälpen-låda till hands. Enda sättet skulle vara att bryta av spjutet, även om det förmodligen skulle göra otroligt ont för Maddie. Han tog några djupa andetag och fattade sedan tag i spjutskaftet med båda händerna. Han tryckte häftigt nedåt med vänsterhanden samtidigt som han höll skaftet så stadigt han kunde med sin högra hand.

Spjutet knäckte till och gick av. Maddie gav ifrån sig ett litet tjut och tystnade sedan. Han studerade hennes ansikte. Hon var blek som ett spöke, men det ryckte i ögonlocken. Hon var fortfarande vid liv.

Han ställde sig på ett knä och drog försiktigt upp henne till sittande läge. Sedan böjde han sig fram, tog tag i hennes bälte och lyfte henne över höger axel så att hennes huvud hängde ned på hans rygg. Han tog ett långt, djupt andetag för att förbereda sig och reste sig sedan. Han använde de kraftiga musklerna i låren och vaderna för att lyfta.

En skärande kramp grep honom omedelbart. Musklerna i låren knöt sig smärtsamt när de belastades. Will vrålade av smärta, och Maddie skrek till. Nu stod han upp och gungade lite ostadigt fram och tillbaka med Maddie över ena axeln. Efter ett ögonblick tog han ett steg mot klippornas fot för att se om smärtan skulle explodera i hans plågade muskler på nytt. Det gjorde den inte, så han fortsatte. Den här gången smärtade en muskel i låret till och han flämtade. Men han tvingade sig själv att ta ytterligare ett steg, och sedan ett till.

Det hjälpte att ge utlopp för smärtan, så han skrek och ropade medan han stapplade över stranden mot den ojämna stigen. Han snubblade, halkade och kanade, men lyckades på något sätt hålla sig på fötter.

Han gick förbi de två krökarna i sicksackvägen och visste att han aldrig skulle klara det här om han tittade upp och såg hur lång klättringen var. I stället höll han blicken riktad mot de förrädiska stenarna som han hela tiden riskerade att snubbla över. Han traskade på och ropade högt för att bli kvitt smärtan i benen. Ena foten framför den andra. Han kanade lite och återfick balansen. Sedan nästa fot. Ett steg till. Han halkade en liten bit. Fortsätt! Han började ropa det ordet i stället för att skrika av smärta. Nu hörde han Tug gnägga uppmuntrande, och det lät som om hästen var betydligt närmare än han hade vågat hoppas.

Till sist dök stigens slut upp i hans synfält. Han kunde se det höga gräset som växte utmed kanten och insåg att han hade klarat klättringen. Tug kom omedelbart fram och gnäggade mjukt. Will grep tag om sadeln för att stödja sig och styrde den lilla hästen till en plats där han kunde lägga ned Maddie. Han tog av henne manteln och rullade ihop den till en kudde som han placerade under hennes huvud. Sedan sprang han runt i området och samlade ihop torra grenar till en eld.

Han kunde röra sig mycket mer ledigt nu, men det fanns fortfarande en risk att han utlöste ett krampanfall med någon oförsiktig rörelse, och han kände sig öm i varenda muskel. Det var som om han hade fått fruktansvärda blåmärken. Han tog fram sin första hjälpen-låda och plockade ut ett långt bandage och en liten dosa med den speciella sårsalvan som alla spejare hade med sig. Sedan gjorde han i ordning en nål med silkestråd och lade den på en duk han hade brett ut. När han väl satte i gång skulle han vara tvungen att så snabbt som möjligt få ut spjutspetsen, smörja med den helande salvan och slutligen sy ihop såret. Efteråt skulle han linda bandaget några varv runt Maddies lår. Det måste sitta tillräckligt hårt för att stävja blodflödet men inte så hårt att blodcirkulationen till det skadade benet hämmades. Han hade precis själv fått nya insikter i hur illa det kunde gå om blodtillförseln ströps.

När han var redo började han arbeta snabbt och bestämt. Han skar bort de bloddränkta byxorna med sin långa kniv så att han kunde se den bara huden runt såret.

Hans kastkniv låg med udden på de glödande kolen vid elden. Helaren Malcolm hade många år tidigare lärt honom att hettan dödade de många små organismer som kunde tränga in i såret och göra det infekterat. Will väntade tills kniven glödde i rött innan han tog upp den och drog den lite genom luften så att den skulle svalna. Med vänster hand lossade han försiktigt det provisoriska bandaget runt Maddies lår. Blodet började återigen sippra fram. Han tog tag i det brutna spjutskaftet och ryckte varsamt i hopp om att spetsen skulle glida ut. Men hullingarna satt fast inuti såret och höll kvar den. Maddie rörde lite på sig och gnydde av smärta. Will bet ihop och förde in kastknivens spets i såret. Han höll bladet nära spjutspetsen och tryckte nedåt med kniven tills han kände hullingen. Sedan försökte han så försiktigt han kunde lösgöra den.

Spjutspetsen rörde sig flera centimeter. Maddie gav ifrån sig några plågade skrik. Will torkade svetten ur pannan med vänster hand och återgick till arbetet. Han använde knivbladet som sköld för hullingen så att den inte skulle fastna igen. Till sist började han långsamt få ut spjutspetsen ur såret, men det var oundvikligt att den tillfogade mer skada på vägen ut. När den slutligen var helt ute tilltog blodflödet. Will kastade spjutet åt sidan och torkade såret med en ren trasa. Han dränkte en bomullslapp med salva och baddade såret ordentligt så att den läkande blandningen spreds ut. Efteråt pressade han ihop sårets kanter och började sy med nålen och silkestråden. Maddie ryckte till och tjöt varje gång han stack nålen genom huden. Will skakade hjälplöst på huvudet.

”Förlåt, Maddie”, mumlade han. ”Förlåt. Det måste göras.”

När han hade sytt det sista stygnet lindade han bandaget han hade gjort i ordning runt benet. Blodet trängde fortfarande långsamt fram och färgade de första tyglagren röda och de senare rosa. Men flödet hade avtagit. Stygnen och bandaget stävjade det, och Will visste att den helande salvan i såret snart skulle ha effekt.

Bara Maddie nu överlevde chocken efter skadan och Wills åtgärder.

Hon andades knappt. Pulsen var svag som en liten fågels hjärtslag. Will stod på knä bredvid henne och höll hennes hand med sänkt huvud. Hästarna stod och tittade med stora ögon fyllda av medlidande. Tug kände på sig att Will var orolig. Bumper kunde känna Maddies smärta.

”Dö inte, Maddie”, sa Will. ”Dö inte. Snälla. Dö inte. Dö inte. Jag skulle inte klara att förlora dig också. Snälla, dö inte!”

Han upprepade maniskt orden om och om igen medan han vakade över den skadade flickan.

Hon räddade livet på mig, tänkte han. Hur skulle jag någonsin kunna se Horace och Evanlyn i ögonen igen om jag lät henne dö? Sedan fortsatte han att mumla.

”Dö inte, Maddie. Dö inte, Maddie. Snälla.”

Han visste att det inte fanns något mer han kunde göra för henne. Allt han kunde göra var att vänta och upprepa samma ord om och om igen. Han såg på hennes ansikte. Det var alldeles för blekt. Han var så utmattad att han för ett kort ögonblick tyckte att det var Alyss livlösa ansikte han såg. Sedan klarnade allt och han visste att det var Maddie och att hon var nära att dö. Hans hjärta kändes som en avgrund av sorg i bröstet. Maddie hade lindrat den fruktansvärda sorgen som hade gripit honom efter att han förlorat sitt livs kärlek, men nu var han på väg att förlora henne också.

”Dö inte, Maddie. Dö inte, Maddie. Snälla Maddie — dö inte!”

Han snubblade över orden tills allt blev en enda meningslös gröt. Maddie låg orörlig med kritvitt ansikte. Will hade sett många människor stupa på slagfält och han visste att det var så här döden brukade se ut.

En första antydan till gryning syntes på horisonten närmast havet i öst. Några fåglar började sjunga och flaxa genom de låga buskarna och höga gräset eller prassla i löven på jakt efter insekter. Det här var en helt vanlig dag, precis som gårdagen. Samtidigt skulle han aldrig glömma den. Han skulle minnas den här dagen som dagen då han förlorade Maddie.

”Jag är hungrig”, sa hon. ”Vad blir det till frukost?”

Han ryckte till och tittade på henne. Hon hade öppnat ögonen och log mot honom. Det var ett svagt leende, men ändå ett leende. Hans hjärta började slå våldsamt i bröstet — av hopp, lättnad och glädje.

”Vad… vad det blir till frukost?” sa han chockat. ”Efter allt vi har gått igenom så undrar du vad det blir till frukost…?”

Hon ryckte på axlarna och grimaserade när såret smärtade till.

”Vad kan jag säga? Jag är min fars dotter.”

Will brast i skratt. Vid något tillfälle övergick skrattet i gråt och snart satt han och snyftade obehärskat. Han skakade i hela kroppen och en flod av tårar strömmade utmed hans kinder. Han visste att det här var tårarna han aldrig hade kunnat fälla för Alyss. De här tårarna var för henne. Och för Maddie. Och honom själv.

Kanske mest av allt för honom själv.

Han satt böjd över Maddie med strömmande tårar medan solen började stiga bakom honom. Till sist tog hon lite generat hans hand och försökte trösta honom.

”Ta det lugnt, Will. Det är ingen fara. Det ordnar sig nu.”

Det var fullt dagsljus när Tim Stoker hittade dem. Han hade lämnat grottan och gett sig ut för att leta. Efter ett tag hade han hittat liken av de två männen Maddie hade hunnit ikapp under natten, och han hade tagit med sig spjutet den ene hade tappat. Han höll vapnet, som egentligen var alldeles för stort för honom, i händerna när han dök upp i Wills och Maddies läger.

”Will Treaty”, sa han. ”Hur är det fatt med spejare Maddie?” Han lät tveksam. Om hon mådde bra skulle nog inte den skäggige spejaren sitta lutad över henne och gråta.

Will tittade upp på hans bekymrade unga ansikte och log. Det var länge sedan han hade lett ett riktigt leende.

”Hon kommer att klara sig. Vem är du?”

”Jag heter Tim. Kan du föra oss hem nu?”