Den nya lärlingen

Kapitel åtta

Halt, Gilan och Maddie stod på exercisplatsen vid Araluens krigarskola. Halt hade bett Horace och Cassandra att hålla sig undan inför uppvisningen. Han visste vilket spänt läge som rådde mellan flickan och hennes föräldrar och ville inte att det skulle påverka hennes koncentrationsförmåga.

Maddie såg nyfiket på Halt. Hon visste inte riktigt vad han planerade, men hade sett hur han placerat två gamla turneringshjälmar på pålar ungefär sjuttio meter från platsen där de stod nu. Han log mot henne.

”Gilan är intresserad av ett tänkbart nytt vapen för spejarkåren”, förklarade han. ”Jag tyckte att du var bäst lämpad att demonstrera det.”

”Menar du slungan?” frågade hon och tittade ned på den dubbla läderremmen hon höll i höger hand. När Halt ordnat så att hon tillfälligt släpptes ur sin fångenskap hade han bett henne ta med sig slungan och lite av ammunitionen hon brukade använda.

”Precis. Gilan, håller du med om att det här vore ett optimalt avstånd för att skjuta på en bepansrad man?”

Gilan nickade. Man kunde naturligtvis skjuta mycket längre än sjuttio meter med en långbåge. Men på det här avståndet skulle pilen träffa med tillräcklig kraft för att slå igenom en fiendes stålhjälm. Och om skytten missade skulle han ha tid att avlossa en ny pil.

Inte för att spejarna missade särskilt ofta — det hände nästan aldrig.

”Visa mig”, sa Halt till Gilan.

Gilan höjde bågen, drog en pil ur kogret och lade den på strängen i en enda automatisk rörelse som finslipats under många års träning. Det syntes inte ens att han siktade när han spände bågen och sköt.

Det klingade ljudligt när pilen slog in i den vänstra hjälmen och trängde igenom stålet som skulle ha skyddat pannan. Hjälmen flög upp i luften, snurrade några varv och slog i marken, där den rullade en bit i träningsfältets damm.

”Långsamt”, sa Halt.

Gilan gav honom en plågad blick. ”Gör det bättre själv”, sa han utmanande.

Halt tillät sig själv ett litet leende. ”Jag har tyvärr glömt bågen i mitt rum”, sa han, och Gilan fnös. Halt såg på Maddie. ”Vi låter den unga damen här skjuta på den andra måltavlan. Var så god.”

Maddie lade öglan i slungans ena ände runt högerhandens långfinger och fattade sedan den andra remmens flätade ände mellan tummen och pekfingret. Samtidigt tog hon upp ett blyskott ur en påse i bältet och lade den i skålen av läder mitt på slungan. Halt nickade gillande när han konstaterade att hon gjorde det utan att titta. Hennes ögon hade smalnat en aning och hennes blick var riktad mot hjälmen på andra sidan planen.

Hon ställde sig på sidan med vänster ben närmast måltavlan och lät blykulan dingla i änden på remmarna bakom sig. Hon svingade slungan i en långsam pendelrörelse några gånger för att försäkra sig om att kulan låg ordentligt i skålen. Sedan pekade hon med vänster arm och hand mot måltavlan och piskade uppåt med högerarmen över huvudet. Armen rörde sig i en snabb båge ungefär tjugo grader från vertikalt läge och hon lät hela kroppen följa med. Vid exakt rätt tillfälle släppte hon den flätade änden med tummen och pekfingret så att skottet lämnade slungan. Kraften i kaströrelsen förstärktes flera gånger av slungans längd och hastighet.

KLONG!

Den andra hjälmen snurrade frenetiskt på pålen innan den stannade i en vansinnig vinkel.

Gilan nickade imponerat. ”Inte illa!”

Han gick före de andra till fältets motsatta sida för att undersöka resultatet av Maddies skott. Hjälmen hade fått en enorm buckla, även den ungefär i pannan. Spår av silverfärgad metall hade lagt sig över stålet.

”Den trängde förstås inte igenom”, sa han och bet sig tankfullt i läppen.

Halt petade på den stora gropen i hjälmen. ”Nej. Men hade du velat ha huvudet i den här när skottet träffade?”

”Det skulle jag inte ha mått så bra av”, medgav Gilan. Han gned fingret över silverfläckarna. ”Vad använder du för ammunition?” frågade han. Maddie tog upp en ny projektil ur påsen och gav den till honom. Gilan förvånades över hur tung den var.

”Blyskott”, sa hon.

”Det verkar fungera bra.” Han höll ut handen och hon räckte över slungan. Gilan studerade den.

”Ett enkelt vapen”, konstaterade han. ”Men ändå livsfarligt.” Han lämnade tillbaka den. ”Du använder en annan teknik än din mor. Jag vill minnas att hon brukade svinga sin slunga vågrätt ovanför huvudet.” Han höjde högerhanden och gjorde en cirkelrörelse.

Maddie fnös och ryckte på axlarna. ”Ingen bra teknik”, sa hon. ”Det är ett under att hon träffade något överhuvudtaget. Det är nästan omöjligt att släppa den vid rätt tidpunkt när man snurrar på det viset.”

”Nog brukade hon träffa”, sa Halt. ”Men hon fick ägna mycket tid åt att öva upp sin träffsäkerhet.”

”Mitt sätt är bättre”, sa Maddie. ”Dessutom — om man står upp och svingar slungan ovanför huvudet två eller tre gånger blir man en perfekt måltavla själv.”

”Du har rätt”, sa Halt. ”Hur många skott tror du att du kan skjuta på en minut?”

Maddie sköt fram underläppen lite och såg tveksam ut. ”Ingen aning. Jag har aldrig räknat.”

”Vi provar.” Halt böjde sig ned och plockade upp hjälmen som Gilan hade träffat. Han drog ut pilen och överlämnade den till stormästaren. Sedan satte han tillbaka hjälmen på pålen och gjorde tecken åt Maddie att återvända till samma plats hon hade skjutit från innan.

”Växla mellan de två måltavlorna, så får vi se hur snabb du är. Men kom ihåg att snabbhet inte är till någon hjälp utan precision. Om en stor och elak iberisk pirat kommer rusande med en huggare hjälper det inte att missa honom fem gånger i rad. Det är bättre att skjuta ett skott som träffar.”

Hon log mot honom. ”Uppfattat.” Hon ställde sig med fötterna som innan, sträckte ned handen i påsen och lade ett skott i slungskålen. Hon lät det pendla långsamt fram och tillbaka i några sekunder.

”Börja!” ropade Halt. Gilans läppar rörde sig när han tyst började räkna sekunderna.

Hon skickade iväg skottet och hade redan lagt nästa i slungan innan det träffat. Den här gången brydde hon sig inte om att svinga vapnet på prov, utan piskade fram med armen nästan omedelbart. Samtidigt som hon skickade iväg den nya projektilen hörde de en ljudlig klang när det första skottet träffade. Hon laddade om igen, svingade armen över huvudet och sköt mot den första måltavlan igen.

KLONG! KLONG!… KLONG! KLONG!

”Sluta!” ropade Halt när Gilan lyfte handen. Hon hade skjutit sex skott under minuten, men det fjärde hade missat.

”Fem av sex”, sa han tankfullt. ”Inte dåligt.”

Maddie vände sig mot de två spejarna med fötterna isär och händerna i sidorna. ”Tänker ni tala om vad vi egentligen sysslar med nu?” ropade hon och såg på dem. Halt öppnade munnen för att svara, men hon viftade med handen för att hejda honom.

”Och kom inte med några skrönor om att Gilan funderar på att göra slungan till ett nytt spejarvapen. Om ni bara var intresserade av själva vapnet, varför skulle ni då bry er om hur snabbt jag skjuter?”

Maddie såg hur Halt och Gilan utväxlade en hastig blick, men ingen av de två spejarna sa något.

”Det är uppenbarligen mig ni testar snarare än vapnet. Frågan är bara varför?”

”Dina föräldrar kanske ska diskutera den saken med dig”, sa Halt till sist.

Maddie drog en djup suck. ”Mamma och pappa? De vill bara stänga in mig! Ni vet väl att jag har utegångsförbud i en vecka till?”

Det ryckte lite i Halts mungipor. ”Jag hörde något om det, ja. Jag förmodar att det bara blev så, helt utan anledning?”

Maddie himlade med ögonen och suckade uppgivet. ”Ja, ja. Jag smög iväg några gånger för att jaga i skogen…”

Halt höjde ett ögonbryn.

”Fem eller sex gånger, då. Och sedan var jag kanske lite spydig när de pratade med mig om saken.”

Halts ögonbryn, som precis hade återvänt till sin normala position, höjdes igen.

”Ja, ja — kanske mer än bara lite spydig”, medgav hon.

”De gör vad de tror är bäst för dig, Maddie”, sa Halt mjukt. Hon slog ned blicken och började sparka lite med kängan i sanden.

”Jag veeet”, sa hon olyckligt. ”Men måste de behandla mig som en förbannad prinsessa?”

”Du är prinsessa”, sa Halt. ”Och du är fruktansvärt viktig för dem. För oss alla, faktiskt.”

Han tyckte om Maddie. Bandet mellan dem hade blivit starkt under årens lopp. Det visste Gilan, och det var därför han överlät den här diskussionen åt Halt.

Maddie kunde inte låta bli att le. ”Du lyckas alltid snacka in mig i ett hörn!”

Halt tog hennes hand. ”Jag säger bara att de bryr sig om dig. De menar inte att vara så överbeskyddande, men de har svårt att släppa taget. Det vet de själva också. Men tro mig — de försöker. Och nu har de fått en idé.”

”Som du inte tänker avslöja?”

”Nej. Det kan jag inte göra. De får berätta själva.”

Maddie drog efter andan. ”Då får vi väl gå tillbaka till kärntornet”, sa hon. ”Förutsatt att jag klarade ert lilla prov?”

Halt såg på Gilan. ”Jag tror att hon klarade det. Vad säger du?”

Gilan log mot den unga prinsessan. ”Definitivt.”