Den nya lärlingen

Kapitel fyrtiotre

Sent på eftermiddagen kom slutligen slavgruppen.

Fångarna traskade utmattat fram mitt på vägen med händerna bundna framför sig. De satt fast i varandra med tjocka rep som lagts runt halsen på dem. Det var precis som Will hade misstänkt. Det var sex stycken barn och alla såg nedslagna och bedrövade ut. Ruhl och två av hans mannar red på små ponnyer och uppmanade hela tiden sina fångar att gå fortare. Will kände igen Ruhl och mannen med manteln som varit med honom när de rövat bort Violet.

Den tredje ryttaren var att döma av den blå manteln, den stora hatten och de röda skorna Sagofarbrorn. Utöver honom, Ruhl och mannen med mörk mantel fanns det sex andra män i sällskapet.

Det klingade ljudligt om bjällrorna på Sagofarbrorns skor när gruppen passerade platsen där Will och Maddie låg gömda i det höga gräset vid stupet.

Violet och de andra fångarna såg fullständigt kuvade ut. Will såg hur de skruvade på sig och drog sig undan varje gång Sagofarbrorn närmade sig. Vid ett tillfälle skrattade den blåklädda figuren högt när den andra flickan i gruppen, som Will förmodade var Carrie Clover från Danverfors, ryggade tillbaka med ett förfärat tjut. Will pressade ihop läpparna.

De andra männen i slavgruppen var tungt beväpnade med en blandning av spjut, knölpåkar och yxor. Två av dem hade svärd i sina bälten. Det var väderbitna, skäggiga och ovårdade typer som gick klädda i kläder av grovt läder och ylle. Samtliga bar på korta rep med knutar som de använde som piskor när de drev på sina fångar.

”De är nio stycken”, viskade Will.

”Och det är minst två till i lägret”, sa Maddie.

”Och det kommer att vara ännu fler i fartygsbesättningen när skeppet kommer. Minst ett halvdussin till.”

Maddie bet sig tankfullt i läppen. Oddsen började se lite väl dåliga ut. Det Will sa sedan förvånade henne.

”Vi har dock mer än tillräckligt många pilar”, sa han bistert.

Ruhl och de två andra ryttarna satt av och började leda sina djur längs stigen ned till stranden. Raden av fångar följde efter. Det var uppenbarligen svårt att följa stigen med bundna händer. Barnen var hopbundna i varandra, och om någon ramlade drog han eller hon med sig de två som gick närmast. De kämpade för att ta sig ned längs den grova stigen. De övriga männen gick sist. Stigen var så smal att de inte kunde gå bredvid fångarna. Det betydde åtminstone att de för tillfället inte kunde slå barnen med sina knutna rep.

Efter en stunds halkande, kanande och snubblande nådde till sist de tillfångatagna barnen stranden. Ruhl och de två andra ryttarna ställde sig för att blockera vägen så att ingen skulle fly ut på stranden. Sedan började de leda fångarna längs klippväggen mot grottan.

De två männen som redan var i lägret tittade på medan sällskapet tog sig nedför stigen. Maddie noterade att ingen mer kom ut ur tälten. Att döma av personerna de hade sett hittills bestod gänget alltså av sammanlagt elva män. Mannen som hade suttit vid elden tog ned en stor nyckelring från en av pålarna som bar upp tygtaket. Sedan grep han tag i en stor knölpåk som stod lutad mot ett bord och började lojt traska bort till grottan med gallret.

”Rappa på, Donald!” ropade Ruhl ilsket. ”Vi har inte hela dagen på oss!”

”Välkommen tillbaka, herr Ruhl”, svarade mannen surt. Men han ökade takten en aning.

Nykomlingarna rörde sig nervöst utanför den låsta ingången till grottan och undrade vad som skulle hända härnäst. Will såg att repen mellan dem ledde genom metallringar i kraftiga läderkragar med lås. Nu låste mannen med nycklarna upp gallret. Någon i grottan gjorde uppenbarligen ett försök att ta sig ut, för mannen grymtade till och hötte med sin knölpåk mot mörkret innanför.

När mannen, som uppenbarligen hette Donald, hade försäkrat sig om att inga fler flyktförsök skulle göras vände han sig mot den förste fången i ledet, låste upp pojkens krage och föste in honom i grottan med sin påk.

Ruhl tittade på medan Donald gjorde samma sak med de två nästa fångarna. När Ruhl sedan kände sig säker på att situationen var under kontroll gick han bort till kökstältet och band hästen vid en av pålarna. Han blängde på den andre mannen som varit i lägret och nu stod och stirrade på sin ledare med tom blick.

”Thomas!” spottade Ruhl ur sig. ”Ge mig något att dricka, för tusan! Jag har suttit i sadeln hela dagen!”

”De gillar inte direkt varandra”, mumlade Will medan mannen skyndade iväg för att hämta ett mörkt krus. Ruhl fyllde en bägare, tog några stora klunkar och drog en belåten suck. Sagofarbrorn och den andre ryttaren satt av och anslöt sig. Det var uppenbart att de tre männen utgjorde toppskiktet i gängets hierarki. Ruhl var utan tvekan ledaren, men Sagofarbrorn och mannen med manteln var hans närmaste män. De andra var vanliga fotsoldater.

Ruhl och hans två kumpaner slappnade av och drack ur sina bägare, de småpratade med varandra och då och då skrattade de till. Donald och de andra männen höll fortfarande på att fösa in barnen i grottan under högljudda svordomar.

”Det börjar nog bli fullt där inne”, viskade Maddie.

Will sneglade på henne.

”Du sa ju att de är sammanlagt tio stycken”, fortsatte hon. ”Det behövs en ganska stor grotta för att alla ska få plats. Och de flesta grottor är ganska små.”

Den sista fången knuffades bryskt in i grottan innan gallret slogs igen och låstes. Maddie och Will kunde höra hur den tunga nyckeln vreds om. En av de tre männen som vaktat fångarna på vägen till viken samlade ihop repen och läderkragarna. Rövaren med nycklarna, Donald, gick tillbaka till lägrets mittersta del och hängde tillbaka den stora nyckelringen på pålen han hade tagit ned den från.

”Fixa mat”, beordrade Ruhl.

Donald och Thomas skötte uppenbarligen de mer vardagliga sysslorna i lägret. Will lade det på minnet. Om en strid utbröt kunde de sparas till sist. De var förmodligen varken särskilt aggressiva eller snabbtänkta. Sådana personer brukade lyda order och tänkte sällan själva. Och att döma av det Will hittills hade sett av Ruhl så tycktes han inte vara den sortens ledare som uppmuntrade sina underordnade att ta egna initiativ.

Personerna i lägret återgick till sina vanliga rutiner. Vid sjutiden på kvällen gick mannen som Ruhl hade kallat Thomas till grottan med lite mat och vatten. Donald följde med. Han låste upp dörren och ställde sig sedan bredvid för att se till att ingen försökte fly. Tidvattnet hade vänt och vattnet höll på att stiga över de stora ytorna av krusad sand som hade blottats.

Maddie och Will höll sig gömda tills den skäggige spejaren till sist nuddade vid hennes axel och pekade med tummen mot den lilla dungen där de hade lämnat sina hästar.

”De ser ut att ha gått och lagt sig. Vi kan lika gärna göra detsamma. Vi kommer tillbaka hit före gryningen och listar ut något sätt att befria barnen.”

”Bara vi? Mot elva män?” Maddie lät tveksam.

Will tittade allvarligt på henne och nickade. ”Bara vi. Mot elva män.”

De rörde sig ljudlöst tillbaka till dungen, men det fanns egentligen inget behov av att smyga. Slavhandlarna låg och sov i sina tält och stranden låg minst tjugo meter nedanför marken som Will och Maddie gick på. De lät hästarna dricka och tog av deras sadlar. Sedan åt de en kall måltid av torkat kött, frukt och ojäst bröd. Maddie lyfte den slitna gamla kaffekitteln, höjde ett ögonbryn och såg på Will. Men han skakade på huvudet.

”Vi kan inte tända någon eld”, sa han. ”De skulle känna röklukten. Och om de kom hit upp skulle de se den.”

De drack vatten från sina flaskor. Det fanns inget strömmande vatten i närheten och den lilla dammen de hade passerat var stillastående och grumlig. De rullade ut sina liggunderlag.

”Ska vi hålla vakt?” frågade Maddie, och Will nickade.

”Vi måste hålla ett öga på stranden så att vi ser om något händer”, sa han. ”Jag tar de första fyra timmarna.”

Hon räknade snabbt. Det betydde att Will skulle få två vaktpass och hon ett. Hon ryckte på axlarna. Det verkade rättvist, tänkte hon och kröp ned under filten.

Hon såg hans mörka skepnad försvinna i natten. Några minuter senare hade hon somnat. Hon oroade sig inte för att någon skulle smyga sig på henne. Hon visste att Bumper och Tug skulle varna henne om någon närmade sig lägret.

Men för att vara på den säkra sidan sov hon ändå med slungan virad runt höger hand och påsen med skott alldeles bredvid huvudet.