Den nya lärlingen

Kapitel sjutton

Maddie övade med slungan. Det hade gått en vecka sedan det första övningstillfället och Will hade sett till att hon tränade varje dag. Först fick hon ägna en timme åt bågen. Sedan en åt knivarna. Därefter följde en lunchrast och efter den, på eftermiddagen, brukade Will säga åt henne att öva på slungan.

Hon använde fortfarande de fem gamla hjälmarna som måltavlor, men Will flyttade pålarna varje dag så att mönstret aldrig var likadant.

”Det är inte bra att haka upp sig på några speciella avstånd och vinklar”, förklarade han, och Maddie förstod. Hennes träffsäkerhet hade ökat. Nu träffade hon alla fem hjälmarna tre gånger av fyra. Men hon hade ännu inte uppnått det perfekta resultat Will ville se.

Hon hade lagt märke till ett intressant fenomen. Varje gång hon sköt de fem skotten blev hon mer och mer nervös allteftersom hon träffade de fem måltavlorna. När hon skulle avfyra det femte och avgörande skottet var musklerna stenhårt spända. Därför förhastade hon sig ofta eftersom hon ville få det hela överstökat så snabbt som möjligt. Det ledde i regel till att hon missade.

Hon berättade om saken för Will, som nickade.

”Det är en naturlig reaktion”, sa han. ”När du närmar dig fem av fem blir du nervös. Försök att behärska dig. Slappna av. Stressa inte. Vi kan jobba på din snabbhet senare, men just nu är det bättre att du tar lite längre tid på dig och träffar alla måltavlor än att du förhastar dig och missar en.”

Hon var på sin andra skottserie. Den första hade varit perfekt. Fem skott och fem utmärkta träffar. Nu hade hon fått in fyra träffar till och skulle avlossa det femte skottet. Hon stod stilla och försökte andas lite lugnare. Hon kunde känna spänningen stiga och frestades att skynda på för att bli klar. Men hon lyckades motstå den impulsen.

Det var bättre att träffa fienden sent än inte alls, tänkte hon. Hon sneglade på Will. Han satt längre bort med ryggen mot ett träd och benen utsträckta framför sig. För ovanlighets skull hade han inte med sig högen med rapporter eller lädermappen. När hon tänkte närmare på saken insåg hon att det hade gått flera dagar sedan hon senast sett lädermappen. Will hade dragit upp huvan så att ansiktet skymdes, och det verkade som om han sov. Hon kunde slå vad om att han egentligen var klarvaken.

Hon tog ett djupt andetag, ställde sig till rätta, synade måltavlan och försökte tvinga sina muskler att slappna av. Sedan svingade hon slungan över huvudet och tog ett steg framåt med höger fot.

SSSSSS…. KLANG!

Smällen fick hjälmen att flyga flera centimeter upp i luften innan den landade på pålen igen och snurrade några varv.

”Tio träffar i rad”, konstaterade hon.

Will sa inget. Hon såg på honom igen. Han hade inte rört sig. Hon suckade och gick fram till pålarna. Två av hjälmarna hade slagits av sina pålar, så hon satte tillbaka dem. Hon tog upp blyskotten som låg på marken och synade dem. De var missformade efter att ha träffat hjälmarna. Antingen hade de plattats till på ena sidan eller fått djupa jack där de träffat hjälmarnas vassa kanter. Hon skulle inte kunna använda dem igen, men däremot smälta ned dem och tillverka nya skott. Hon tog upp kulorna och lade dem i fickan innan hon gick tillbaka till linjen.

Hon skickade iväg ytterligare fem skott. Hon rörde sig smidigt och graciöst och hade god kontroll över kraften och hastigheten i varje skott.

Fem träffar.

Hon kände spänningen stiga. Tre serier utan en enda miss. Hon hade aldrig fått tre perfekta resultat i rad förut.

Om jag missar nu fördärvar jag alltihop, tänkte hon.

Den negativa tanken smög sig in som en tjuv. Hon sköt den ilsket åt sidan och tog några steg fram och tillbaka. Hon andades djupt och skakade lite på händerna och armarna för att bli av med den spända känslan.

Hon rullade lite med nacken och axlarna för att mjuka upp musklerna. Hon föreställde sig hur hon sköt nästa skott. Ett perfekt koordinerat, kraftfullt skott som träffade mitt i prick. För sin inre syn kunde hon se den suddiga blykulan fara genom gläntan och slå in i nästa måltavla.

Först ser du det du ska göra, hade Will sagt. Sedan gör du vad du ser. Hon nickade för sig själv och lade omsorgsfullt ett skott i slungskålen.

Hon placerade vänster fot framför sig och lät slungan hänga på höger sida. Det laddade vapnet gungade stillsamt fram och tillbaka som en pendel.

Will hade sagt åt henne att skjuta på måltavlorna i omvänd ordning i och med varje ny serie. Under första serien började hon med den närmaste pålen och fortsatte tills hon sköt det femte skottet mot pålen längst bort. Under andra serien började hon i stället med den mest avlägsna måltavlan.

”Då kan du föreställa dig att de springer sin väg”, hade Will sagt.

Under tredje serien återgick hon till den ursprungliga ordningen och sedan bytte hon igen.

Nu inledde hon den fjärde omgången, så det var hjälmen längst bort som stod på tur.

Den svåraste först, tänkte hon. Men hon sköt återigen bort den negativa tanken. Hon trängde undan allt onödigt och koncentrerade sig enbart på måltavlan. Sedan for hon fram med slungan och avlossade skottet i precis rätt ögonblick.

Hon visste att skottet skulle träffa när hon avlossade det. Hon höll ögonen fästa vid måltavlan.

SSSSSS…. KLANG!

Hjälmen snurrade våldsamt och hon log. Från och med nu skulle det bli lättare och lättare för varje skott.

SSSSSS…. KLANG!

Det andra skottet träffade hjälmen med sådan kraft att pålen faktiskt började luta lite. Hon laddade om och ställde sig med sidan mot nästa måltavla, som var den längst till vänster.

SSSSSS…. KLANG!

Ännu en perfekt träff. Hon laddade om. Två träffar till så skulle hon få ett perfekt resultat. Bara två till! Hon andades häftigare och kände hur hjärtat slog fortare. Hon tvingade sig själv att lugna sig och slappna av i samtliga muskler. Sedan laddade hon om, intog sin position och sköt.

SSSSSS — KLANG!

Lite närmare kanten på hjälmen, men ändå en dödlig träff. Den här gången var det nästan ingen paus mellan vinandet när skottet for iväg och klangen när det träffade hjälmen.

Fyra av fyra. Nitton av tjugo. Hon hade aldrig varit så här nära. Hon fumlade lite i påsen tills hon fick fram en ny kula som hon lade i slungskålen. Hon var nära att tappa den och insåg att hennes händer darrade. Hon andades återigen djupt och försökte tvinga hjärtat att slå långsammare. Hon sökte efter lugnet som hon visste att hon behövde inför det sista skottet.

Hon blev nästan förvånad över att hon hittade det. Hennes andhämtning och puls saktade in när hon föreställde sig det sista skottet. Ett perfekt och hårt skott som träffade mitt i prick. Hon ställde sig långsamt tillrätta och fäste blicken vid måltavlan. Hennes instinkter och minnet av hundratals liknande skott tog befälet. Hon skulle klara det här. Hon ställde sig med balansen på höger fot, svingade slungan och lät den lösa änden glida mellan fingrarna i precis rätt ögonblick.

SSSSSS — KLANG!

Projektilen träffade rakt i en spricka i den gamla hjälmen. Skottet slog ett stort hål i hjälmens framsida innan den studsade mot dess andra sida och ramlade ned i sanden. Hjälmen flög bakåt och höll på att flyga av pålen.

Maddie drog en djup suck av lättnad. Hon hade ett stort leende på ansiktet när hon stegade fram för att studera konsekvenserna av sitt sista skott.

Fyra serier. Tjugo träffar. Det var ett helt perfekt resultat. Öva tills det inte blir fel, hade Will sagt. Orden ekade i huvudet på henne.

Hon hade klarat det, tänkte hon. Hon kastade en blick på sin läromästare. Han satt fortfarande lutad mot trädet, men han hade dragit bak sin huva och såg nu på henne med stadig blick.

”Det där lät som full pott”, sa han.

Hon nickade ivrigt. ”Det var det. Tjugo av tjugo! Jag klarade det!”

”Hm”, grymtade han och grimaserade lite. ”Ja, vi får se om du klarar samma sak i morgon igen.”

Han reste sig upp och hon såg lite bedrövat på honom. Var det där allt? Vi får se om du klarar samma sak i morgon igen…? Hon hade övat i flera veckor! Var det där det enda han kunde säga?

Will anade hennes missnöje och hans tonfall blev lite mildare. ”Det där gjorde du bra”, sa han. ”Men låt inte dina framgångar stiga dig åt huvudet. Du måste vara så bra som möjligt. Och jag tror att du kan bli väldigt, väldigt bra.”

”Åh”, sa hon och tittade ned i marken. Hon rotade runt lite med tån i sanden. Det var svårt att känna sig sårad när han sa så där. ”Jag antar det…”

”Så fortsätt att öva veckan ut”, fortsatte han. ”Sedan är det dags att skaffa dig en häst.”

Hon tog ett steg bakåt och såg lite frågande på honom.

”Jag har redan en häst”, sa hon. ”Har du glömt Soldansare?”

Soldansare var den arridiska valacken hon ridit på från kungliga slottet till Redmont. Den stod just nu bredvid Tug i stallet bakom stugan.

”Du måste ha en spejarhäst”, sa Will.

Maddie sköt trotsigt fram hakan. ”En sådan där liten luden ponny som du har?” sa hon nedlåtande. ”Soldansare är oändligt mycket bättre än de där fyrbenta tunnorna.”

”Verkligen?” Wills ögon smalnade. ”Vi får se. Och säg inte så där när Tug kan höra dig.”

”Varför inte det?” frågade hon syrligt. ”Blir han sårad då, eller?”

Will lade huvudet på sned och var tyst i några sekunder.

”Kanske”, sa han. ”Men framför allt kan du göra honom irriterad. Och det är aldrig bra.”

Han vände sig om och började gå mot stugans baksida. Hon följde lite tveksamt efter.

”Vad ska vi göra?” frågade hon.

”Sadla hästarna”, sa han. ”Vi ska ta en liten ridtur. Jag ser fram emot att jämföra din förträffliga häst med min lilla fyrbenta tunna.”

Hon traskade efter och hade en obehaglig känsla av att hon begått något sorts misstag.

”Det är bäst att vi tar med oss lite proviant”, ropade Will till henne. ”Vi blir borta till i morgon.”

”Vart ska vi?” frågade hon.

”Till Derrylons vadställe”, sa han. ”Det tar bara en dag att rida dit. Vi tar med oss tält och rider tillbaka i morgon. Soldansare kommer att få många möjligheter att visa vad han går för.”

Maddie hade återigen känslan av att hon gjort ett misstag.

Ett stort misstag.