Den nya lärlingen

Kapitel trettio

Gatt gjorde vad han kunde för att dölja sin irritation när han ledde dem till platsen där han hade funnit den döde spejaren. Det var på en smal men väl synlig stig som kantades av spridda, låga snår. Marken var mjuk, men inte så lös att en häst skulle snubbla eller tappa fotfästet. Will svingade sig ned och synade marken.

”Har det regnat på sistone?” frågade han.

Gatt skakade på huvudet. ”Inte sedan jag hittade liket. Men marken är ofta mjuk här. Förutom på högsommaren när den torkar, förstås.”

”Det är inte högsommar nu”, sa Will för sig själv och rörde sig lite längs stigen. Den här sträckan var rak. Det fanns ingen bra förklaring till varför Liam hade ramlat från sin häst.

”Var exakt låg han?” frågade Will.

Gatt red fram några meter. ”Här. Vid sidan av stigen, alldeles förbi de två träden här.”

De två stora träden tornade upp sig högt över undervegetationen av buskar och snår. Det var ungefär fem meter mellan dem och de stod på var sin sida av stigen. Will granskade dem. Det fanns inga låga grenar som kunde slå en oförsiktig ryttare ur sadeln.

”Jag antar att han ramlade ur sadeln och bröt nacken”, sa Gatt.

Will pressade ihop läpparna. ”Osannolikt”, sa han. Alla spejare var utmärkta ryttare.

Gatt ryckte på axlarna. ”Hans häst kanske snubblade…”, föreslog han.

Tug, som stod en liten bit bort, ruskade häftigt på manen. Spejarhästar snubblar inte.

”Eller så hade han druckit”, sa Gatt.

Will såg surt på honom. ”Liam drack inte”, sa han. Gatt ryckte på axlarna.

”Om du säger det, så. Det var bara en gissning.”

Will svarade inte. Han stegade tillbaka längs stigen från platsen där Liam påträffats och synade hästspåren. Eftersom det inte hade regnat de senaste dagarna och marken var mjuk syntes de fortfarande tydligt. Maddie hade suttit av och satt sig på knä bredvid ett av träden för att studera stammen.

Will vände sig mot Gatt. ”Tack för hjälpen, herr Gatt. Vi ska inte besvära dig mer nu. Du kan återgå till ditt arbete.”

Gatt såg förvånad ut och blev på lite bättre humör. Han hade väntat sig att spejaren skulle hålla honom kvar i flera timmar och ställa meningslösa frågor. Nu kunde han plötsligt återvända hem. Men han hade blivit nyfiken, och när han såg hur Will granskade spåren kunde han inte bärga sig.

”Vad tror du?” frågade han. ”Förstår du vad som kan ha hänt?”

Will skakade på huvudet. ”Det är säkert som du säger. Hans häst måste ha snubblat så att han ramlade. Det var nog en olyckshändelse.”

”Jaså… jaha”, sa Gatt. Han verkade fortfarande tveksam, som om han inte ville gå miste om något intressant.

Will nickade mot honom. ”Vi vill inte vara till mer besvär nu”, sa han.

”Då säger vi väl så”, sa Gatt. Han vände på hästen och började rida tillbaka mot sin gård. Han vände sig flera gånger om i sadeln för att titta på dem. Will vinkade till honom varje gång. Till sist rundade han en krök i stigen och försvann utom synhåll.

”Har du hittat något?” frågade Maddie.

Will nickade och gjorde tecken åt henne att följa med. De gick tillbaka ungefär tio meter längs stigen, där han stannade och pekade på marken. ”Titta på Acorns spår.”

”Acorn?” sa Maddie frågande.

”Liams häst. Titta här. Fram till träden rör han sig jämnt och regelbundet. Att döma av spårens djup och avståndet mellan dem skulle jag gissa att han galopperade. Men när de passerar träden blir det kaos. Spåren är överallt. Han måste ha tappat balansen och ramlat.”

Tug fnös och Will såg på honom. ”Sådant händer”, sa han. Maddie hade satt sig på ett knä för att studera spåren närmare och märkte inte att han hade riktat kommentaren till hästen. Hon reste sig upp och vände sig mot det närmaste av de två träden.

”Jag lade märke till något på ett av träden”, sa hon. ”Det kanske inte är så viktigt, men jag vill ändå visa dig det.”

”Det kan mycket väl vara värdefullt”, sa Will. Han följde henne och tittade på det hon pekade ut. Ungefär en halvmeter ovanför marken fanns ett svagt spår i trädets bark.

”Något har skurit in i barken där”, sa hon.

Will höjde på ögonbrynen. ”Det var skickligt observerat.”

Hon tittade upp på honom. ”Jag brydde mig först inte om det, men sedan sa du att Acorn tycks ha snubblat.” Hon vände sig om och gick bort till trädet mittemot. ”Jag undrar om det här trädet har ett likadant märke.”

Det hade det, men det var mycket svagt. Om de inte hade vetat vad de letade efter skulle de förmodligen aldrig ha hittat det. Will sträckte sig fram och kände lite på trädet. Några vita trådar satt fast på barken.

”De här skulle kunna komma från ett rep”, sa han och drog loss dem. Han blickade ut över stigen och såg sedan på trädet på andra sidan. ”Låt oss säga att Liam kommer galopperande längs stigen i full fart…”

”Han kanske jagar någon”, föreslog Maddie. Will nickade.

”Inte omöjligt. Och låt oss säga att någon har spänt ett rep rakt över stigen mellan de här två träden. Han rider rakt in i repet och Acorn snubblar till. Han lyckas med nöd och näppe hålla balansen.”

”Men det räcker för att Liam ska flyga ur sadeln”, fortsatte Maddie. ”Han landar här borta…” Hon stegade fram till platsen där Gatt sa att han hade hittat Liam. ”Och slår sig så allvarligt att han dör.”

”Det skulle förklara märkena på träden”, sa Will tankfullt. ”Repet måste ha skurit sig in i barken när Acorn sprang på det.”

De såg på varandra och var tysta en liten stund.

”Någon ville se Liam död”, sa Will lågt.

Maddie knep ihop läpparna. ”Han kunde ha överlevt den här fällan.”

”Sant. Men han skulle ändå ha omtöcknats och kanske slagits medvetslös av fallet. Mördaren väntade säkert i närheten, redo att hugga ihjäl honom.”

”Vi kan förstås inte vara helt säkra”, sa Maddie. ”Det är bara några röriga fotspår och ett svagt märke på ett träd. Det kan ha orsakats av vad som helst.”

”Vi skulle behöva titta närmare på Acorn”, sa Will. ”Om han sprang emot repet i hög hastighet måste han ha skadat benen.”

”Var är han nu?” frågade Maddie.

”Förmodligen i stallet vid Trelleths slott”, sa Will. ”Jag gissar att stallmästaren tog hand om honom efter Liams död.” Han lutade sig bakåt och sträckte lite på sig. Han hade böjt sig och stått på knä så mycket att ryggen börjat värka lite.

”Det kanske är dags att hälsa på baron Scully”, sa han.

Han bestämde sig för att besöka slottet ensam och lämna Maddie i den lilla spejarstugan i skogen nedanför slottet.

”Jag känner inte den där Scully”, förklarade han. ”Men det är inte omöjligt att han har besökt kungliga slottet, och då kan det hända att han känner igen dig. I så fall kommer han att ställa till med fest och sådant. Inom tjugofyra timmar skulle alla i hela landskapet veta att du är här.”

Maddie nickade. ”Det skulle försvåra utredningen.”

”Absolut. Det är bäst att vi ligger lågt. Dessutom vill jag inte att för många får reda på vem du egentligen är. Av säkerhetsskäl.”

”Låter bra”, sa Maddie. Faktum var att hon började tröttna på hur folk stirrade på henne när de såg att hon var flicka — och spejarlärling. Hon visste inte riktigt vad som skulle hända om de insåg att hon dessutom var prinsessa. ”Jag stannar i stugan.”

”Du kan väl ta en titt på Liams papper medan du är här”, sa Will. ”Se om du hittar några ledtrådar. Försök ta reda på vad han har sysslat med på sistone.”

Det fanns i princip två typer av spejarstugor. Liams var nästan likadan som den Maddie och Will bodde i, och hon kände sig ganska bekväm där inne. Hon följde Wills instruktioner och gick igenom dokumenten på Liams lilla skrivbord för att se om hon kunde hitta någon förklaring till det som hade hänt. Men hon hittade ingenting. Det hade nästan mörknat när hon hörde Bumper gnägga i stallet bakom stugan. Sedan svarade Tug, och några minuter senare kom Will ridande mellan träden.

”Acorn haltade när de hittade honom”, bekräftade han. ”Han hade ett skärsår på höger framben. Stallmästaren gissade att Acorn hade snubblat och skadat sig och att Liam då ramlat av. Men såret kan mycket väl ha orsakats av ett rep.”

”Liams död var alltså definitivt ingen olyckshändelse”, sa hon.

”Det verkar inte så. Nu blir nästa steg att ta reda på varför någon ville döda honom. Han måste ha varit någonting på spåren.”

”Ska vi informera Gilan?” frågade hon och Will nickade.

”Jag ska skicka en brevduva från slottet i morgon. Men jag vet vad han kommer att säga. Han lär vilja att vi nystar i saken och tar reda på vad som har hänt. Det tjänar ingenting till att skicka hit mängder av folk. Då skulle mördaren fatta att vi har tagit upp jakten på honom. Det är bättre att vi gör det här så tyst och obemärkt som möjligt.”

Han gjorde en paus och fick syn på skrivbordet.

”Har du hittat något?” frågade han.

Maddie skakade på huvudet. ”Inget som verkar intressant.”

”Inte särskilt förvånande. Om han var någonting på spåren skulle han inte lämna de viktiga dokumenten fullt synliga. Han har förmodligen gömt dem.”

Maddie såg sig omkring i den lilla storstugan. Hon kunde inte se något som skulle fungera som gömställe.

”Var då?” frågade hon.

Will reste sig upp och gick fram till mitten av rummet. Han tittade ned och studerade golvtiljorna. Efter en liten stund stannade han och stirrade på en punkt till vänster. Han böjde sig ned på ett knä och drog sin långa kniv.

Han knackade lätt med knivskaftet mot golvet och förflyttade handen i en halvcirkel. Fjärde knackningen lät lite annorlunda än de tidigare och Will grymtade belåtet. Han stack in knivspetsen mellan två brädor och bände lätt.

Det knakade av trä mot trä och Will lyfte upp en liten lucka. Nedanför fanns ett dolt utrymme med träväggar. Will tittade upp och mötte Maddies blick.

”Alla spejarstugor har ett sådant här gömställe”, förklarade han. ”Det gäller bara att hitta det.”

Han böjde sig ned och tog fram en liten pappersbunt. Dokumenten låg i en mapp med ett grönt band runt.

”Nu ska vi se”, sa Will.