Kapitel femtioett

Det var Rob som först hade sett dem från sin upphöjda position på Bumpers rygg. Men efter bara några sekunder kunde även Maddie, Will och resten av barnen se dem.

För tillfället såg de bara ut som mörka silhuetter mot himlen bakom. Maddie försökte räkna dem, men det var svårt eftersom de rörde sig. De verkade vara minst ett dussin stycken, och gruppen var på väg söderifrån.

En av dem gick lite framför de andra och vinkade då och då till de övriga. Trots att de var långt borta tyckte Maddie att det såg ut som om han pekade mot platsen där hennes eget sällskap stod.

Barnen började ropa förfärat. De hade trott att de var säkra. De hade faktiskt varit övertygade om att de var säkra. Nu var de återigen i fara, och de kastade misstänksamma blickar mot Will och Maddie. De förstod vem som förföljde dem.

”Det är Rövaren!” ropade en, och de andra gnydde av skräck.

”Du sa att han var borta!” ropade en av de äldre pojkarna till Will.

Spejaren mötte hans anklagande blick.

”Jag trodde det, ja”, sa han lugnt. ”Men det verkar som om jag hade fel.” Han vände sig om igen för att iaktta förföljarna. Han spanade med rynkad panna mot mannen som ledde dem. Han mindes att den mannen hade hukat sig ned lite och studerat marken för en liten stund sedan.

”Jag hade nog fel i det där om att de inte har med sig en spårare”, sa han till Maddie. ”Jag tror att mannen som leder dem har följt våra spår.”

Maddie såg på honom med stigande panik. ”Vad ska vi göra?” frågade hon. Hennes röst höll på att bli väldigt gäll och var nära att svika henne. Hon kämpade för att hålla huvudet kallt. Will tog hennes handled i ett stadigt grepp. Det hade en lugnande effekt. Hon tog ett djupt andetag och såg honom i ögonen.

”Ingen fara”, sa hon.

Will nickade. ”Bra. Nu ska jag berätta vad du behöver göra. Du måste springa. Du måste få barnen att springa så fort de bara kan. Själv stannar jag här och håller Ruhl och hans banditer på avstånd.”

Hon såg sig oroligt omkring på det öppna landskapet.

”Här?” sa hon bestört. ”Du kan inte stoppa dem här! Det är ju öppen mark överallt! Du kan inte skydda dig från sidorna. De kommer att omringa dig och döda dig!”

Det var en god uppskattning av situationen, och Will nickade gillande. ”Du har lärt dig mycket om hur man bedömer terrängen”, konstaterade han. ”Men jag tänker inte försöka hejda dem. Och jag tänker absolut inte låta dem omringa mig. Jag tänker bara sakta ned dem lite — och kanske fälla några av dem. Därefter förflyttar jag mig en bit och gör om det en gång till. Jag tänker upprepa mönstret tills ni har tagit er härifrån.”

Han hade gått fram till Tug medan han pratat. Nu lossade han fodralet med pilar som hängde från sadeln. Han tog ut ett dussin extrapilar och tryckte ned dem i kogret han bar på ryggen.

Tug frustade nervöst. Jag tycker inte om det här.

”Det kommer att gå bra”, sa Will lågt. Maddie trodde att det var henne han pratade med och försökte lugna.

”Jag kan stanna med dig”, sa hon impulsivt. ”Tillsammans kan vi kanske hålla dem på avstånd.”

Men Will skakade på huvudet. ”De kommer ändå att omringa oss. Och det är dubbelt så svårt för två personer att ta sig härifrån obemärkt. Det är dessutom viktigt att barnen förs i säkerhet. Om vi lämnar dem här kommer de att ge upp efter några kilometer. Du måste vara med och driva på dem, Maddie. Få dem att springa. Hota dem och vråla åt dem. Gör vad som måste göras för att de ska fortsätta.”

Han kastade en blick mot solen, som hade påbörjat sin bana nedåt i väst.

”Det är några timmar kvar tills det mörknar. Leta upp ett bra gömställe en bit från vägen när det skymmer. Låt barnen vila en liten stund, men väck dem före gryningen så att de kan fortsätta springa.”

”Men… spåraren, då?” frågade hon. ”Han kan ju följa våra spår!”

Will höjde på ögonbrynen. ”Han blir den förste jag plockar när de kommer närmare”, sa han.

Hon tittade med fasa på de mörka skepnaderna på vägen bakom dem. De höll redan på att komma närmare.

”De kommer att döda dig”, sa hon eländigt och fick tårar i ögonen. Will skakade på huvudet.

”Det har ingen lyckats med än”, sa han. ”Och tro mig, många har försökt. Men iväg med dig nu!”

Han kastade ur sig de sista orden med sådan kraft att Maddie ryckte till. Hon lade handen på hans arm och han nickade mot henne. Sedan vände hon sig om och ropade till barnen:

”Kom igen! Spring! Spring för livet!”

Barnen vände sig omedelbart om och började springa. De äldsta tog täten och började snabbt dra ifrån de mindre barnen. Bara ett av dem vände sig om. Det var den lille pojken som red framför Rob på Bumper. Han tog tag i tyglarna och höll in hästen.

”Får jag stanna och titta på medan Will Treaty dödar Rövaren?” frågade han.

”Nej! Skynda dig nu!” röt Maddie till honom. ”Spring, Bumper! Spring!”

Pojken släppte motvilligt tyglarna och Bumper vände sig om och började traska längs vägen. Han kom snabbt ikapp de springande barnen.

”Skönt att höra att någon tror på mig”, sa Will med ett litet leende. När han vände sig om såg han Ruhls män sprida ut sig i en lång rad på båda sidor om vägen. Han nickade för sig själv. Maddie hade haft rätt. Eftersom landskapet var öppet skulle de försöka omringa honom. Han kunde inte göra särskilt mycket åt den saken.

Han räknade männen. De var elva stycken. De flesta rörde sig nu genom det midjehöga gräset. Bara två stycken var kvar på själva vägen. Det var förmodligen Jory Ruhl och den mystiske spåraren. Will undrade var han hade kommit ifrån.

De två männen gick fortfarande helt oskyddade på vägen, och för ett ögonblick kände Will sig frestad att försöka skjuta Ruhl trots det stora avståndet. Slavhandlaren hade ingen aning om vem han jagade och väntade sig nog inte att det var en spejare med nästan övernaturlig träffsäkerhet.

Will sköt motvilligt undan tanken. Det var viktigare att göra sig av med spåraren så att Maddie och barnen skulle ha lättare att fly. Hans egen hämnd skulle få vänta en stund.

Will drog lugnt och utan brådska en pil från kogret. Han inspekterade den för att upptäcka eventuella brister trots att han visste att det inte fanns några. Sedan lade han den på strängen.

Han ställde sig på sidan och höll den kraftiga långbågen redo utan att spänna den medan han bevakade den lilla gruppen som närmade sig. Männen på sidorna rörde sig långsammare än de två andra där de kämpade sig fram genom det höga gräset, och Ruhl och hans spårare hade snart kommit längre. Will väntade lite till trots att han redan hade kunnat skjuta. Han missade sällan, men ville vara helt säker på att det här skottet träffade. Han gick igenom skottet i tankarna och föreställde sig hur han spände, siktade och sköt. När han var säker på att pilen skulle träffa sitt mål — och det visste han vanligtvis inom några sekunder — skulle han avlossa en andra pil mot Ruhl.

”Kom igen”, muttrade han. ”Bara några meter till.”

Och sedan var han redo. Han lyfte bågen till skjutpositionen. Han föreställde sig helheten, inklusive bågens höjd, pilens bana och den lilla måltavlan några hundra meter bort. Han kände pekfingret nudda vid mungipan när han spände den kraftiga bågen av idegran med drygt fyrtio kilos dragvikt. Den tjocka strängen skar hårt i de förstärkta fingrarna på hans handske.

Med en annan del av hjärnan registrerade han att gestalten på vägen stannade som om den anade en överhängande fara. För sent.

Pilen lämnade bågen. Will visste direkt att det var ett bra skott. Han hade redan dragit en ny pil och lagt den på strängen. Nu spände han bågen på nytt, siktade på Jory Ruhl och sköt.


Ruhl insåg att han gick före resten av de framryckande männen. Han stannade till och ropade åt Enrico att stanna. Precis då hördes ett väsande ljud följt av ett obehagligt smackande.

Enrico tjöt till av förvåning och smärta, slog ut med armarna och stapplade bakåt av kraften i pilen. Sedan ramlade han på rygg och stirrade upp mot himlen med döda ögon.

Ruhl insåg direkt att det bara fanns en sorts bågskytt som hade kunnat avlossa det skottet. Nu förstod han betydelsen av skyttens mantel med huva.

”En spejare!” ropade han. Och i samma stund visste han att han skulle bli nästa måltavla. Han kastade sig raklång på vägen ögonblicket innan en pil ven förbi ovanför och slog i vägen bakom honom.

Ruhl pressade sitt armborst mot kroppen och rullade av vägen, ned i diket och ut i det höga gräset.


Will såg Ruhl kasta sig till marken en bråkdels sekund innan pilen klöv luften där han nyss hade stått. Han svor irriterat. Ruhl hade rullat av vägen och försvunnit i det höga gräset. Will kunde inte se honom, men visste att pilen hade missat.

Han tittade åt höger. Männen längst ut hade börjat röra sig i en halvcirkel för att ta sig runt honom. De var så långt borta att det skulle vara svårt, men inte omöjligt, att träffa dem. Männen på vänster sida gjorde samma sak.

Will pressade ihop läpparna och funderade. Om han kunde sätta en pil i någon av dem skulle det försämra deras odds. Även om han missade skulle mannen saktas ned.

Han spände bågen, siktade och sköt. Pilen flög iväg i en båge. Några sekunder senare dråsade slavhandlaren ihop i det midjehöga gräset och försvann. Hade Will träffat honom? Förmodligen inte. Men nu skulle mannen i alla fall vara tvungen att krypa på alla fyra, och det höga gräset skulle göra det svårt för honom att se. Det skulle sinka honom.

Will svängde sig snabbt åt vänster samtidigt som han drog en pil och lade den på strängen.

Hans måltavla på den sidan hade börjat springa i förhoppning om att det skulle fördärva Wills sikte. Will krökte lite på läppen, spände bågen och sköt. Han gjorde det med en nästan nonchalant rörelse, som om han knappt behövde sikta. Men när pilen susade iväg visste han att den skulle träffa.

Han förlorade den med blicken, men hörde sedan ett kort utrop och såg slavhandlaren längst ut föra båda händerna till strupen och ramla.

”Två personer mindre”, sa han för sig själv. Sedan uppfattade han en rörelse till höger i ögonvrån. Slavhandlaren på den sidan hade rest sig och börjat springa. Men när Will hade lagt en ny pil på strängen hade han kastat sig i gräset på nytt och försvunnit utom synhåll.

Will rynkade pannan. Det höga gräset gjorde det svårt att sikta. Om de hade varit på jämn mark och slavhandlaren tagit skydd bakom en stock eller ett stenblock kunde han ha försökt skjuta högt upp i luften i hopp om att pilen skulle dyka rakt ned på målet. Men havet av högt gräs gjorde det mycket svårt att bedöma avstånd, och han skulle aldrig se den exakta platsen där pilen slog ned.

Ett sjätte sinne varnade honom för fara och han snodde runt mot mitten av ledet, där tre män nu hade börjat springa.

Han sköt iväg en ny pil, men missade eftersom mannen han hade siktat på tog ett oväntat steg åt sidan. Han skickade iväg en till nästan direkt. Den här gången tjöt mannen till och vacklade bakåt när den kraftiga pilen träffade honom. Ögonblicket efter reste han sig och fortsatte. Pilen hade skadat honom, men uppenbarligen inte dödat honom.

Han hade inte tid att försöka igen. Mannen till höger hade redan börjat springa och hade passerat Wills position. Will tvekade och kastade en blick åt vänster. Där hade en ny person tagit sin stupade kamrats plats. Även han sprang, men nu kastade han sig ned i det höga gräset och försvann utom synhåll.

”Dags att byta position”, muttrade Will. Han blickade norrut. Maddie och barnen höll på att försvinna på horisonten i fjärran. De var redan flera kilometer bort, vilket gav honom själv viss rörelsefrihet.

Han vände sig om och sprang så fort han kunde längs vägen. Efter hundrafemtio meter stannade han för att göra samma sak han nyss hade gjort. Han hade en obehaglig känsla av att han skulle förlora det här spelet, men planerade att fortsätta så länge han kunde. Om han gjorde Ruhl tillräckligt irriterad kanske slavhandlaren skulle avbryta sina försök att tillfångata barnen. Hans hämndlystnad skulle förhoppningsvis underlätta deras flykt.

Will stannade och vände sig mot fienden. Han avlossade tre pilar. En åt vänster, en åt höger och en snett framåt.

De två första gjorde inte mycket mer än skrämde männen som försökte omringa honom. De kastade sig ned i gräset på nytt. Den tredje träffade Ruhls kumpan med mörk mantel rakt i halsen. Mannen stirrade med stora ögon på det fjäderprydda skaftet som stack ut under hans haka. Sedan kastade han en blick mot Ruhl, som hade hukat sig i det höga gräset, och försökte säga något.

Men det enda han fick fram var en rossling. Sedan gav benen vika under honom och han segnade ned. Will förstod att han var död.

Jag förbättrar mina odds, tänkte han. Tyvärr gick det inte tillräckligt fort.

Männen på båda sidor hade börjat springa, men de hade kastat sig ned i gräset igen innan han hann reagera. Männen i ledets mitt närmade sig långsammare och höll sig i skydd nära marken. Eftersom männen längst ut på sidorna hade rört sig förbi Wills position skulle situationen snart bli ohållbar. Han förde handen till pilarna i kogret och försökte bedöma hur många han hade kvar. Omkring ett dussin återstod.

Det var dags att skicka ut ett tätare pilregn på bekostnad av träffsäkerheten. Männen till vänster hade börjat springa igen, och Will sköt tre pilar mot dem i snabb följd. Sedan snodde han runt och skickade iväg tre till mot männen till höger. En av dem reste sig av en ren tillfällighet precis när den första pilen slog i marken bara några meter från honom. Han sjönk omedelbart ned i skydd igen och ropade ut en varning till sina följeslagare. Will blickade mot vänster igen. Den snabba skuren hade haft önskat resultat. Männen där borta hade blivit så nervösa att det var osannolikt att de förflyttade sig särskilt snart.

Will nickade belåtet. ”Då fortsätter vi”, muttrade han och började springa längs vägen igen.


Jory Ruhl blickade mot sin orörlige kumpan från det höga gräset bredvid vägen. De hade känt varandra i två år, och om Ruhl någonsin hade haft en vän så var det den här mannen. Ruhl stirrade på den grå pilen i mannens strupe och försökte räkna hur många av hans medhjälpare som spejaren hittills hade skjutit. Mannen hade avlossat sina pilar med förbluffande snabbhet. Förr eller senare måste hans pilar ta slut.

Ruhl höll sig dold i gräset, men ropade till männen runt omkring:

”Grip honom levande! Döda honom inte! Jag vill att vi tar den här mannen levande!”

Загрузка...