Den nya lärlingen

Kapitel arton

De sadlade hästarna i stallet. Sedan tog Will ned en stor rulle av segelduk från väggen och band fast den bakom sadeln. En annan likadan rulle hängde bredvid den första och Will tecknade åt Maddie att ta ned den.

”Bind den bakom sadeln”, sa han.

Hon lossade kroken och tittade intresserat på det tunga byltet. ”Vad är det?”

”Lägerutrustning. En vattentät duk som kan användas som enmanstält, en filt och lite andra grejer.”

Hon log uppnosigt. ”Jag trodde att vi bara skulle svepa mantlarna om oss och sova under en buske”, sa hon. Will kände lite på seldonen — Tug gillade att ta ett djupt andetag medan sadelgjorden spändes och sedan andas ut igen så att remmarna blev lösare.

”Du får gärna sova under en buske”, sa Will. ”Själv föredrar jag att hålla mig varm och torr. Och det ser ut att bli regn.”

Hon band fast tygrullen. Will ledde Tug runt stugan, gick in och gjorde i ordning en säck med proviant — kaffe, bröd, ost, äpplen, torkat kött och några grönsaker. Om de ville ha färskt kött kunde han skicka ut Maddie på jakt med slungan, tänkte han. Till sist packade han ned sin vanliga uppsättning kryddor, såser och andra matlagningsingredienser innan han gick ut till sin lärling.

Det hängde två vattenskinn bredvid pumpen. Han nickade mot dem.

”Du kan fylla dem”, sa han. Maddie gjorde som han sa medan han svingade sig upp i sadeln. Det ryckte lite i Tugs öron och den lilla hästen såg frågande ut, men Will skakade på huvudet.

”Senare”, grymtade han.

Maddie tittade upp och blev våt över hela ärmen när hon lyfte blicken från det forsande vattnet. ”Sa du något?”

Han skakade på huvudet. ”Jag bara harklade mig.”

Hon räckte över ett vattenskinn och band fast ett annat vid sin egen sadel. Sedan satt hon upp på hästen. Soldansare tog några steg och verkade redo att springa. Han hade inte varit ute på flera dagar och var full av energi och entusiasm — precis som sin ryttare. Tug, å andra sidan, stod helt orörlig.

”Då ger vi oss av”, sa Will. Tug började röra sig i lugnt, skuttande trav. Maddie drog i tyglarna och hennes häst började röra sig framåt, ivrig att galoppera. Men hon hejdade honom och tvingade hästen att hålla Tugs tempo.

”Ska vi inte rida fortare?”

Will vände sig i sadeln och såg på henne. Soldansare hade längre ben än Tug, så han fick titta upp för att möta hennes blick.

”Nej”, svarade han.

Maddie fnös lite föraktfullt. ”Det är alltså därför det kommer att ta hela dagen.” Han svarade inte. ”Du vet att Soldansare är ett arridiskt fullblod, va?”

Han nickade. ”Arridiska hästar är fina.”

”Och de springer fort! Många säger att de är världens snabbaste hästar.”

Tug ruskade lite på sin korta man och gav ifrån sig ett läte som lät som en rapning. Maddie gav hästen en förvånad blick. Det var nästan som om den hade svarat på det hon hade sagt. Men det var förstås omöjligt.

”Visst, de är inte direkt sniglar”, sa Will lugnt. De red vidare i tystnad under några minuter. Soldansare var fortsatt ivrig och Maddie fick göra sitt bästa för att hejda honom. Tug traskade på i lugnt och stadigt tempo.

Han är som en gunghäst, tänkte Maddie och såg på Tugs stadiga, mjuka rörelser. Hon vred sig lite otåligt i sadeln. Hon kände energin Soldansare hade byggt upp och längtade efter att få galoppera och visa Will hur en riktig häst kunde springa.

”Var ligger det där vadstället?” frågade hon.

Will pekade mot sydöst. ”Vi följer landsvägen i ungefär tjugo kilometer. Sedan tar vi av mot ett samhälle som kallas Kullarna. När vi har kommit igenom den byn fortsätter vi till Derrylonfloden. Vägen leder rakt fram till vadstället.” Han såg fundersam ut. ”Det är ordentligt skyltat hela vägen.”

Hon nickade. Det lät nästan som om han gav henne tillstånd att rida i förväg. Hon log mot honom.

”Då väntar jag på dig där!”

Hon satte hälarna i Soldansares sidor och fattade tyglarna i ett lösare grepp. Valacken tog ett språng framåt och fick upp farten redan efter några meter. Hovarna smattrade snart mot vägen så att dammet yrde.

Maddies mantel och hår böljade bakom henne i vinden och Will kunde höra hennes upprymda skratt.

”Han är verkligen snabb”, sa Will.

Tug vände på huvudet och såg på honom med vänster öga.

Inte lika snabb som Sandstorm.

”Kanske inte. Men springa kan han.”

Jag var snabbare än Sandstorm.

”Visst, jag minns det. Men bara under de sista metrarna.”

Den lilla hästen frustade nedlåtande. Jag bara spelade.

”Klart att du gjorde.”

Han kände hur Tug började sträva mot tyglarna. Will höll honom under kontroll.

Vill du att jag springer ifatt honom?

Will skuggade ögonen och blickade efter Maddie. Hon och Soldansare var som prickar på horisonten. Ett stort dammoln låg i luften bakom dem. Efter en liten stund rundade de en krök i vägen och försvann bakom träden. Enda spåret efter dem var dammolnet som långsamt höll på att lägga sig.

”Inte än”, sa Will. ”Om en stund.”

Maddie njöt av hästens mjuka, kraftfulla galopp och känslan av vinden i håret. Det här var att rida, tänkte hon och manade Soldansare till ännu högre hastigheter. När hon nådde stället där vägen svängde vände hon sig lite i sadeln för att titta bakåt.

Will och Tug var små figurer i fjärran som kämpade sig fram i makligt tempo. Vad annat kunde man vänta sig av den där ludna lilla tunnan? Hon hade många gånger hört folk prata om spejarnas hästar med nästan vördnadsfull ton. Nu när hon själv hade sett en på nära håll hade hon svårt att förstå varför.

”Och han hör säkert till de bättre”, sa hon högt. Will var trots allt en av de mest respekterade spejarna. Det var sannolikt att han hade en mycket bra häst — kanske den bästa.

Hon fylldes av en sorts upprorisk belåtenhet. Will var så skicklig, kunnig och överlägsen henne på nästan alla sätt man kunde tänka sig. Han kunde hitta villebråd som lämnat nästan obefintliga spår efter sig. Han kunde skjuta båge med otrolig snabbhet och precision. Och han hanterade sina knivar med nästan övermänsklig förmåga. Han var livsfarligt snabb och träffsäker.

Men det här var något hon var bättre på. I ärlighetens namn var det naturligtvis hennes häst som var bättre än Tug, tänkte hon. Men det var ju hennes förtjänst. Hon hade varit smart nog att välja en bra häst.

Hon var övertygad om att Soldansare var fullständigt överlägsen Wills lilla grå häst. Hon bestämde sig för att hon ville slå honom stort. Att bara hinna före Tug och Will till Derrylons vadställe var inte bra nog. Hon hade lust att vinna en förkrossande seger. Will hade sagt att det skulle ta en dag att komma fram till vadstället, men hon tänkte rida dit på halva den tiden.

Hon lutade sig framåt över Soldansares hals.

”Kom igen, killen! Vi ska visa dem.”

Soldansare sträckte på öronen och vaggade lite med huvudet av glädje. Han älskade att springa. Att springa var livet för honom. Det var trots allt det som de arridiska hästarna hade avlats fram för. Han tog längre språng och ökade farten ytterligare.

Maddie tjöt av lycka. Hon hade aldrig ridit så här fort förut och lät sig uppslukas helt av den berusande, upplyftande spänningen.

Tug fortsatte i samma stadiga tempo som innan.

Hovarna lät tudidum, tudidum, tudidum mot den hårt trampade landsvägen. Då och då vände han på huvudet för att se på Will. Men ryttaren bara skakade på huvudet. Till sist bestämde sig Tug för att föra saken på tal.

Säg till när du vill att jag börjar springa.

”Tro mig, jag kommer att meddela dig.”

Tudidum, tudidum, tudidum.

Normalt sett var inte Maddie typen som lät en häst överanstränga sig. Vanligtvis var hon noga med att kontrollera djuret så att det inte tröttade ut sig.

Men den härliga ridturen och otroliga snabbheten, samt naturligtvis hennes iver att visa Will och hans häst hur bra Soldansare var, blev förödande.

De hade galopperat vilt i flera kilometer när hon kände hur den arridiska hästen började tappa farten. Sedan ruskade Soldansare på huvudet och kämpade vidare. Men nu insåg hon hur hårt hon hade drivit honom.

Han skummade och fick arbeta som en blåsbälg när han fyllde lungorna med luft. När hon hörde att han grymtade ljudligt varje gång han drog efter andan greps hon av dåligt samvete. Hon höll in hästen, som inledningsvis gjorde motstånd. Han var uppenbarligen beredd att fortsätta tills han stupade av utmattning.

Hon ryckte hårt i tyglarna för att stävja hans tanklösa instinkt att bara springa vidare. Hon försökte prata lugnande och långsamt öka trycket mot bettet tills hästen stannade.

Soldansare stod och andades tungt med utsträckta ben. Maddie satt snabbt av, klappade honom på halsen och gick runt honom för att se till att han var oskadd.

”Du har klarat dig fint”, sa hon. Det var tur att hon hade upptäckt sitt misstag i tid.

Hon hällde lite vatten från sitt vattenskinn i handen och lyfte den till hans mule. Soldansare tryckte sin mjuka nos mot hennes hand och drack. Hon droppade mer vatten från vattenskinnet i handen.

”Inte för mycket”, sa hon. ”Och inte för fort.”

Han frustade tacksamt. Hon lossade sadelgjorden och tog en gammal fyrkantig trasa ur sin väska och torkade honom mjukt samtidigt som hon pratade lågt och lugnande med honom. Det här hade varit nära ögat. Om hon hade fortsatt lite till kunde hon ha fördärvat sin vackra häst.

När hon till sist var färdig ledde hon hästen till vägkanten och lät honom beta i gräset i några minuter. Hon var ursinnig på sig själv som begått ett så här allvarligt misstag. Hon visste att det inte var Soldansares fel. Det var ingen annan än hon själv som bar skulden — hon var trots allt ryttaren. Det var hon som borde ha kontrollerat honom och hjälpt honom att hushålla med styrkeresurserna.

Hon lät hästen vila i några minuter innan hon tog tyglarna och ledde honom tillbaka till vägen. Hon skulle bli tvungen att gå en stund, tills han hade svalnat och återhämtat sig. Hon började promenera, och hästen traskade lydigt efter. Hon vände sig om och iakttog djuret för att försäkra sig om att det inte gick konstigt — att Soldansare inte hade sträckt några muskler under den vansinniga galoppen.

Lyckligtvis verkade Soldansare må bra. Hon log lugnt och skakade på huvudet i förundran över hans fenomenala hastighet. Hon var tacksam över att han inte fått någon permanent skada. Hon undrade hur långt bakom dem Will och Tug var.

”Vi har förmodligen så stort försprång att vi kan gå resten av vägen och ändå vinna”, sa hon till Soldansare. Han skakade trött på huvudet där han stegade fram bakom henne.

Sedan hörde hon ett ljud bakom dem. Ett regelbundet, rytmiskt ljud.

Tudidum, tudidum, tudidum.

Hon snodde runt. Will och Tug rundade en krök bakom dem och var på väg mot dem i samma löjliga, jämna tempo som innan. Hon tyckte återigen att Tug rörde sig som en gunghäst.

Men han var i alla fall en väldigt stabil gunghäst, tänkte hon.

Will red upp jämsides med henne. Han höll inte in Tug. Soldansare lyfte huvudet och började sträva framåt när han fick syn på den mindre hästen, men Maddie tvingade honom att behärska sig.

”Din häst ser trött ut”, sa Will förstående när han hade ridit förbi henne.

”Han kommer att klara sig”, sa hon trotsigt.

Will vände sig om i sadeln och såg på henne medan avståndet mellan dem ökade.

”Fint att höra”, sa han. Sedan vände han sig mot vägen framför sig igen och ropade över axeln: ”Vi väntar på er i Kullarna.”

Hon blängde på honom och vände sig sedan om för att spänna Soldansares sadelgjord igen. Den utmattade arridiska hästen rörde sig nervöst och var full av iver att springa ifatt Tug. Hon satte en fot i stigbygeln, men hejdade sig.

Han var inte redo än. Om hon lät honom springa kanske han skulle skada sig. Hon drog motvilligt ut foten, lossade sadelgjorden igen och fortsatte att leda hästen.

Will såg sig över axeln. Han var redan framme vid nästa krök. Han såg hur Maddie började sitta upp, men ändrade sig och började promenera.

”Duktig flicka”, sa han gillande.

Hm? Tug höll blicken fäst vid vägen framför dem och hade inte sett vad Maddie gjort.

”Hon vägrar missköta hästen fastän det innebär att hon förlorar tävlingen. Hon kommer att bli en utmärkt spejare.”

De red vidare i tystnad under några minuter innan Will pratade på nytt.

”Om hon nu bara kunde lära sig att dricka kaffe”, sa han.

Tudidum, tudidum, tudidum.