Den nya lärlingen

Kapitel femtiotvå

Solen hade gått ned bakom horisonten i väst och det började skymma över landskapet.

Maddie traskade vidare och drev barnen framför sig. Hon hade för länge sedan gett upp alla försök att få dem att springa. Det gick inte. Hon skrattade bittert vid tanken. Hon klarade det ju inte själv.

Hon tittade upp och räknade barnen. Hon hade gripits av en fruktansvärd skräck för att någon av dem skulle sjunka ihop i det höga gräset bredvid vägen utan att hon märkte det. Lyckligtvis var alla fortfarande med. Hon tvekade lite. Hade hon räknat tio eller nio?

Hon förstod att hennes trötta hjärna lurade henne. Hon hade blivit för utmattad för att tänka klart. Och om hon var så utpumpad måste det vara ännu värre för barnen. Hon mindes vad Will hade sagt: Leta upp ett bra gömställe en bit från vägen när det skymmer.

Det är lättare sagt än gjort, tänkte hon. Var kunde de gömma sig i det här öppna landskapet? Hon vände sig om och spanade längs vägen bakom dem. Några förföljare syntes inte till. Och inte Will heller. Hon ville gråta när hon mindes hur hon hade lämnat honom för att möta Ruhl och hans mannar ensam.

”Jag borde ha stannat med dig”, sa hon lågt — fastän hon visste att Will aldrig hade tillåtit det. Hon föreställde sig hur slavhandlarna spred ut sig på en lång rad så att de kunde omringa Will. De skulle förmodligen vänta tills han hade förbrukat sina pilar och sedan rusa fram för att döda honom.

Hon undrade om det hela skulle sluta där. Den som hade satt käppar i hjulet för Jory Ruhl riskerade enligt barnens berättelser att drabbas av hans vrede. Och Will hade definitivt grusat hans planer.

Kanske skulle de tortera honom innan de dödade honom. Kanske höll de på med det just nu.

Hon blickade åt vänster och såg en rad med låga klippor hon hade lagt märke till första gången de färdats längs den här vägen. Hon stannade och försökte minnas. Det var någonting speciellt med de där klipporna, men vad? På något sätt hängde det ihop med Wills instruktioner. Det var något med att gömma sig. Hon insåg att hon stod och svajade av utmattning. Även barnen hade stannat. Några av dem sjönk ned till vägen och somnade ögonblickligen på den hårda jorden och gruset. Tug och Bumper stannade till och såg nyfiket på henne i väntan på nya instruktioner.

Klippor. Gömma sig i skymningen. Vad var det nu igen? Sedan mindes hon. Det hade funnits något som liknade grottöppningar i de där klipporna. Det fanns grottor och stenbumlingar där borta. Där kunde de gömma sig under natten, och Ruhl och hans mannar skulle inte ha en chans att se dem från vägen om de passerade.

Ny energi fyllde henne och hon klev fram mellan barnen och ruskade eller petade på alla som hade lagt sig ned.

”Upp och hoppa!” ropade hon. ”Vakna! Vi ska lämna vägen nu!” Julia var givetvis ett av barnen som hade kollapsat och somnat. Hon jämrade sig när Maddie tryckte bågens ena ände mot henne.

”Sluta! Det gör ont! Låt mig vara!”

”Det skulle göra ännu mer ont om jag använde en pil”, sa Maddie surt. ”Upp med dig!” Hon gav Julia en lätt spark på knäet — inte hård nog för att skada henne, men tillräckligt hård för att den skulle göra lite ont. Julia ylade i protest, men tog sig upp på fötter precis som de andra.

Maddie pekade mot klipporna i fjärran. ”Där borta finns det grottor. Vi kan sova i dem. Ni kan sova så länge ni vill när vi väl kommer dit. Det enda som behövs är en sista kraftansträngning. Kom nu!”

Hon gick av vägen och de andra följde efter henne. När hon kom att tänka på att Ruhls spårare kanske fortfarande var i livet stannade hon dem. Tio personer som gick på led skulle lämna så stora spår i gräset att de gick att följa även i mörker.

”Sprid ut er”, sa hon. ”Det är inte bra att alla går efter mig. Sprid ut er på sidorna i stället.”

De lydde utan ett ord. Löftet om att de snart skulle få vila gav dem kraften de behövde för den sista etappen. Snart kämpade de sig fram på nytt genom gräset mot klipporna. Då och då snubblade någon eller ramlade raklång, men alla lyckades på något sätt fortsätta.

Till sist kom de fram till de skyddande nedfallna stenblocken vid klippornas fot. Maddie hade valt ut en öppning i klippväggen — ett stort hål som såg ut att leda till en rymlig grotta. Dessvärre visade det sig bara vara en två meter djup nisch i berget. För ett ögonblick var hon nära paniken. Tänk om alla grottöppningar var likadana? Hon provade med en annan och blev lika besviken. Grottan var knappt fyra meter djup och mycket smal. Det fanns absolut inte plats där inne för tio barn, två hästar och en utmattad spejarlärling.

Hon inspekterade ytterligare tre grottor — med samma resultat. Märkligt nog var det ett av de mindre hålen som till sist visade sig vara rätt val. Det var inte mycket mer än en smal, drygt två meter hög skåra i klippväggen. Den ledde dock till ett rymligt utrymme med högt i tak. Golvet täcktes av mjuk sand och det fanns plats för dem alla. Bumper och Tug hade svårt att pressa sig igenom ingången, men klarade det. Maddie såg sig belåtet omkring. Det fanns till och med en möjlighet att förföljarna, om de kom hit, skulle strunta i den obetydliga sprickan efter att ha tittat i de större öppningarna.

”Jag beklagar att vi inte har någon mat”, sa hon. Sedan insåg hon att hon pratade med sig själv. Hennes följeslagare var inte det minsta intresserade av mat. Alla hade hittat platser i sanden och låg redan och sov djupt.

”Jag förmodar att jag borde göra ett vaktschema”, mumlade hon. Hon visste förstås att det inte fanns någon mer än hon själv som kunde hålla vakt. Bumper frustade åt henne.

Sov. Vi varnar dig om någon kommer.

”Jag antar det”, sa hon. Sedan tog hon av sig manteln och rullade ihop den till en kudde. Hon lade sig ned i sanden och drog en djup suck. Hon hade somnat innan hon ens suckat färdigt.

Pilarna var slut.

Männen som hade omringat Will rörde sig allt närmare. De hade märkt att han inte längre sköt och förstod att han hade förbrukat sin ammunition. Det gjorde dem djärvare och djärvare.

Han skakade uppgivet på huvudet. Han hade spelat det här spelet så länge han hade kunnat för att ge Maddie och barnen en chans att fly. Nu var det snart över, och det skulle sluta precis som han hade vetat att det skulle sluta. Han hade hållit motståndarna på avstånd så länge han hade kunnat och skjutit så fort han fått chansen. Nu kom de åtta männen långsamt närmare. Två av dem hade skadats av pilar men var fortfarande i stridbart skick. Det enda han själv hade kvar var den långa kniven och kastkniven.

Han förde bågen genom läderöglan på kängan, böjde sig framåt och använde hela kroppen för att lossa strängen. Han hade tillverkat bågen själv och det var en av de bästa han någonsin hade gjort. Han ville inte att ett så fint vapen hamnade i slavhandlarnas händer. Han kastade iväg bågen ut i det höga gräset.

Ruhl var ungefär femton meter bort nu. Will kunde urskilja mannens ansikte i den tilltagande skymningen. Det kokade av vrede och avsky.

Kom lite närmare, Jory, tänkte han. Han höll handen nära kastkniven i skidan. Männen runt honom bar spjut och en av dem gick och siktade med ett armborst. Jory Ruhl, som visste om att han själv inte var någon vidare skytt, hade överlämnat vapnet till honom. Det avståndsvapen som Ruhl själv föredrog var kastspjutet, och han hade tre lätta spjut i ett läderfodral på ryggen. När han närmade sig drog han sitt svärd.

Bara ett steg till, tänkte Will. Hans muskler spändes en aning när han förberedde sig på att slita upp kastkniven och skicka den rakt i hjärtat på Ruhl.

Han hörde ett svagt ljud bakom sig. Något fladdrade förbi hans ögon, och plötsligt drogs ett rep åt runt hans armar och höll fast dem vid armbågarna. Will vände sig om, ursinnig över att han hade väntat för länge och missat chansen att döda Ruhl.

Rövaren i mörkret skrattade när han insåg vad Will tänkte.

”Bra jobbat, Anselmo”, sa han.

Iberiern lindade repet runt Wills armar och drog åt. ”Du dödade min vän”, morrade han. Han gick runt Will och stack fram sitt skäggiga ansikte så att det bara var några centimeter från spejarens.

Will höjde ett ögonbryn. ”Skönt att höra”, sa han. ”Trist att jag missade dig, bara.”

Anselmo snärtade till med huvudet och skallade Will rakt i ansiktet. Will stapplade bakåt och lyckades inte hålla balansen eftersom hans armar var bundna. Han föll klumpigt till marken. Ruhl klev fram med raska steg och gav honom en spark. Sedan böjde han sig ned, grep tag i Wills tunika och drog honom bryskt på fötter. De såg på varandra i några sekunder.

”Och det är ännu tråkigare att jag missade dig”, sa Will.

Ruhls ansikte förvreds av ilska och han drog bak näven för att slå till Will. Spejaren såg lugnt på honom och väntade på slaget. Men Ruhl tvekade och rynkade pannan när han studerade det skäggiga ansiktet framför sig.

”Jag känner igen dig”, sa han. Han sökte i minnet och försökte komma ihåg var han hade sett ansiktet förut. Sedan mindes han. Han hade varit på en båt — en färja — på väg från en flodbank. Den här mannen hade stått vänd mot honom ungefär fem meter bort.

”Du är Treaty”, sa han lågt. Sedan fortsatte han med växande vrede: ”Det var du som dräpte och tillfångatog mina mannar. Det var du som jagade oss genom hela riket och fördärvade min verksamhet. Nu försöker du göra samma sak igen! Vad i hela fridens namn har jag gjort dig?”

”Du har mördat min hustru”, sa Will. Hans röst var uttryckslös, men ögonen var hårda som sten.

Ruhl nickade långsamt. Han mindes.

”Ja. Kuriren, eller hur? Som jag minns det var det hennes eget fel. Den dumma kvinnan valde själv att rusa tillbaka in i det brinnande värdshuset. Det var inte jag som dödade henne.”

”Du bär ansvaret”, sa Will.

Ruhl lade huvudet på sned och funderade. ”Vissa kanske ser det så. Tyvärr går det inte att ändra på. Hon är ett minne blott. Som rök i vinden.”

Han skrattade och studerade Wills ansikte efter tecken på ett förestående vredesutbrott. Men det enda han såg i spejarens bruna ögon var ett iskallt hat.

”Jag kommer att döda dig, Ruhl. Jag vill att du vet det.”

Ruhl log och skakade på huvudet. ”Det är snällt av dig att varna mig, men jag tror inte det.” Han pekade på repet runt Wills armar och överkropp. ”Du är trots allt lite hjälplös just nu.”

”Jag kommer att klara mig”, sa Will. ”Tro mig.” Men Rövaren skakade återigen hånfullt på huvudet.

”Jag tror att du gärna vill klara dig”, sa han. ”Och att du skulle klara dig om du fick chansen. Men det kommer du inte att få. Jag har nämligen helt andra planer.”

Han tecknade mot iberiern som hade tillfångatagit Will. ”Bind honom ordentligt, Anselmo. Så att han inte kan komma undan. För honom sedan till lägret.”

Sjömannen surrade fast Will med stor vana. Han band armarna och handlederna och knöt dessutom repet runt spejarens fotleder så att han bara kunde stappla fram med mycket små, klumpiga steg. Will kände på knutarna med armarna och benen, men repet var nytt och den iberiske sjömannen visste vad han gjorde. Will hade inte en chans att komma loss.

Ruhl tittade på med ett belåtet leende. Till sist gick han fram till Will igen.

”Vill du veta vad jag tänker göra med dig?” frågade han.

Will ryckte på axlarna. ”Helst inte.”

”Jag ska tala om det för dig ändå. För att hedra minnet av din kära hustru har jag bestämt mig för att bränna ihjäl dig.”