Kampen om järntronen

BRAN

Jaktsällskapet gav sig av i gryningen, för kungen ville ha vildsvin på festen samma kväll. Prins Joffrey red tillsammans med fadern och därför hade även Robb fått följa med jägarna. Farbror Benjen, Jory, Theon Greyjoy, ser Rodrik och till och med drottningens lustige lille bror hade ridit ut tillsammans med dem. Det var trots allt den sista jakten, för följande dag skulle de ge sig i väg söderut.

Bran hade blivit lämnad kvar med Jon och flickorna och Rickon, men Rickon var bara ett småbarn och flickorna bara flickor och Jon och hans varg var spårlöst försvunna. Bran letade visserligen inte särskilt noga efter honom, för han trodde att Jon var arg på honom. Jon verkade vara arg på alla nu för tiden, men Bran visste inte varför. Jon skulle följa med farbror Ben till muren och gå in i nattens väktare, och det var nästan lika bra som att få rida söderut tillsammans med kungen. Det var Robb som var tvungen att stanna kvar, inte Jon.

I många dagar hade Bran sett fram emot avfärden. Han skulle få rida på kungsvägen på en egen häst, inte en ponny utan en riktig häst. Hans far skulle bli kungens hand och de skulle bo i Röda slottet i Kungshamn, slottet som draklorderna hade byggt. Gamla Nan sa att det fanns spöken där och fängelsehålor där fasansfulla saker hade skett och drakskallar på väggarna. Bran rös bara han tänkte på det, men han var inte rädd. Hur skulle han kunna vara det? Fadern skulle vara med honom och kungen med alla sina riddare och edsvurna män.

En dag skulle Bran själv bli riddare och tjäna i kungsvakten. Gamla Nan sa att de vita svärden var de finaste i hela riket. De var bara sju och de bar vit rustning och hade varken hustru eller barn utan levde bara för att tjäna kungen. Bran kunde alla historierna om dem, och deras namn var som musik i hans öron: Serwyn av spegelskölden, ser Ryam Redwyne, prins Aemon drakriddaren, tvillingarna ser Erryk och ser Arryk, som dött för varandras svärd för hundratals år sedan då bror kämpade mot syster i kriget som trubadurerna kallade drakdansen. Vite tjuren, Gerold Hightower. Ser Arthur Dayne, morgonsvärdet. Barristan den djärve.

Två av riddarna i kungsvakten hade följt med kung Robert norrut, och Bran hade fascinerat betraktat dem utan att våga tilltala dem. Ser Boros var skallig med påsigt ansikte och ser Meryn hade tunga ögonlock och rostfärgat skägg. Ser Jaime Lannister såg mer ut som historiernas riddare och han tillhörde också kungsvakten, men Robb hade sagt att han mördat den gamle galne kungen och inte borde räknas längre. Den främste levande riddaren var ser Barristan Selmy, Barristan den djärve, som förde befälet över kungsvakten. Fadern hade lovat att de skulle få träffa ser Barristan då de kom till Kungshamn och Bran hade prickat av dagarna på väggen, ivrig att ge sig av och se en värld som han bara drömt om och börja ett liv som han knappt kunde föreställa sig.

Men nu då den sista dagen var inne kände sig Bran med ens vilsen. Vinterhed var det enda hem han någonsin haft. Fadern hade sagt att han borde ta farväl den här dagen, och han hade försökt. Efter det att jaktsällskapet ridit ut hade han vandrat omkring i slottet med vargen vid sin sida och tänkt säga adjö till dem som skulle stanna kvar: gamla Nan och Gage, kocken, Mikken i sin smedja, stalldrängen Hodor som alltid log och tog hand om hans ponny och aldrig sa något annat än ”Hodor”, mannen i växthuset som gav honom björnbär då han kom på besök…

Men det tjänade ingenting till. Först hade han gått till stallarna och sett sin ponny stå där i spiltan, fast det var inte hans ponny längre, för han skulle få en riktig häst och lämna kvar ponnyn, och plötsligt ville Bran bara sätta sig ner och gråta. Han vände om och sprang därifrån innan Hodor och de andra stalldrängarna kunde se tårarna i hans ögon. Så det blev inga fler farväl. I stället tillbringade Bran förmiddagen ensam i gudaskogen där han förgäves försökte lära vargen hämta en pinne. Vargungen var klyftigare än någon av jakthundarna i faderns hundgård och Bran kunde ha svurit på att vargen förstod vartenda ord som sades till den, men den visade mycket lite intresse för att springa efter pinnar.

Han hade fortfarande inte lyckats bestämma sig för något namn. Robb kallade sin varg Gråvind eftersom den sprang så fort. Sansa hade döpt sin till Lady och Arya hade uppkallat sin efter någon gammal häxdrottning i balladerna, och lille Rickon kallade sin Rufs, vilket Bran tyckte var ett ganska löjligt namn på en skräckvarg. Jons varg, den vita, hette Gast. Bran önskade att han kommit på det namnet först, trots att hans varg inte var vit. De senaste två veckorna hade han prövat hundratals namn, men inget lät rätt.

Till slut tröttnade han på att kasta pinnar och beslöt sig för att klättra. På grund av allt som hänt hade han inte varit uppe i tornruinen på veckor, och det här skulle kanske bli hans sista chans.

Han sprang genom gudaskogen och tog den långa vägen runt för att undvika dammen där hjärtträdet växte. Hjärtträdet hade alltid skrämt honom; träd borde inte ha ögon, tänkte Bran, eller blad som såg ut som händer. Vargen var honom tätt i hälarna. ”Plats”, sa han till den vid foten av granen som växte en bit ifrån rustkammaren. ”Ligg ner. Det är bra. Stanna här.”

Vargen gjorde som den blev tillsagd. Bran kliade den bakom öronen, vände sig sedan om, hoppade och fick tag i en lågt sittande gren och drog sig upp. Han var halvvägs uppe i trädet och klättrade smidigt från gren till gren då vargen reste sig och började yla.

Bran tittade ner och vargen tystnade och stirrade upp på honom med smala, gula ögon. En rysning genomfor honom. Så började han klättra igen. Än en gång ylade vargen. ”Tyst”, skrek han. ”Sitt ner. Plats. Du är värre än mor.” Ylandet förföljde honom ända upp i toppen av trädet tills han hoppade ner på rustkammartaket och försvann utom synhåll.

Taken på Vinterhed var Brans andra hem, och modern sa ofta att Bran kunde klättra innan han kunde gå. Bran mindes inte när han lärde sig gå, men han kom inte ihåg när han lärde sig klättra heller, så han antog att det måste vara sant.

För en pojke var Vinterhed en grå stenlabyrint av murar och torn och borggårdar och tunnlar. I de äldre delarna varierade takhöjden i salarna så att man inte ens kunde vara säker på vilken våning man befann sig på. Under århundradenas lopp hade slottet vuxit som ett monstruöst stenträd, hade mäster Luwin en gång sagt, och dess grenar var knotiga och tjocka och förvridna och rötterna gick långt ner i marken.

När Bran var där uppe nära himlen kunde han skåda ut över hela Vinterhed, och han tyckte om att se slottet utbrett under sig med bara fåglarna som kretsade ovanför huvudet medan livet nedanför honom gick sin gilla gång. Bran kunde sitta i timtal bredvid vattenkastarna i sten som regnet slipat formlösa — djävulsfigurerna som ruvade över gamla tornet — och betrakta skådespelet där nere: männen som övade med trä- och stålsvärd på borggården, kökspojkarna som arbetade med grönsaksodlingarna i växthusen, oroliga hundar som sprang fram och tillbaka i hundgården, tystnaden i gudaskogen, tjänsteflickorna som skvallrade vid tvättbrunnen. Det fick honom att känna sig som herre på slottet på ett sätt som inte ens Robb någonsin skulle få uppleva.

Det lärde honom Vinterheds hemligheter också. De som byggde slottet hade inte jämnat ut marken runt omkring, och det fanns kullar och dalar bortom murarna. Det fanns en inbyggd bro som gick från fjärde våningen i klocktornet till andra våningen i voljären. Det visste Bran, och han visste också att man kunde ta sig in i den inre muren via södra porten, klättra tre våningar och springa hela vägen runt Vinterhed genom en smal tunnel i stenen och sedan komma ut på bottenvåningen vid norra porten där muren reste sig trettio meter upp i luften ovanför en. Det kände inte ens mäster Luwin till, det var Bran övertygad om.

Modern var livrädd för att Bran en dag skulle ramla ner från en mur och slå ihjäl sig. Han hade sagt åt henne att han inte skulle göra det, men hon trodde honom aldrig. En gång fick hon honom att lova att stanna kvar på marken. Han hade lyckats hålla löftet i nästan två veckor, och varit olycklig varenda dag, tills han en natt klättrade ut genom sovrumsfönstret medan bröderna sov djupt.

Nästa dag hade han blivit skuldmedveten och erkänt. Lord Eddard beordrade honom att gå till gudaskogen för att rena sig. Man satte ut vakter som skulle se till att Bran stannade kvar där ensam hela natten och begrundade sin olydnad. Nästa morgon syntes Bran inte till någonstans. Till slut hittade de honom djupt sovande bland de översta grenarna på den högsta granen i gudaskogen.

Trots att fadern var arg kunde han inte låta bli att skratta. ”Du är inte min son”, sa han till Bran då de hämtade ner honom, ”utan en ekorre. Men det är väl inget att göra åt saken. Om du måste klättra så gör det, men försök att inte låta din mor se dig.”

Bran gjorde sitt bästa, men han trodde inte egentligen att han lurade henne. Eftersom fadern inte ville förbjuda sonen att klättra vände hon sig till andra. Gamla Nan berättade en historia för honom om en stygg liten pojke som klättrade för högt och träffades av blixten och hur sedan kråkorna kom och pickade ut ögonen på honom där han låg på marken. Historien gjorde inget intryck på Bran. Det fanns kråkbon på taket av tornruinen, dit ingen utom han någonsin kom, och ibland fyllde han fickorna med majs innan han klättrade upp dit och kråkorna åt ur handen på honom. Ingen av dem hade någonsin verkat vilja picka ut ögonen på honom.

Senare gjorde mäster Luwin en liten pojke av lera, klädde honom i Brans kläder och kastade ner honom på borggården från ett tak för att visa vad som skulle hända om Bran ramlade ner. Det hade varit roligt, men efteråt hade Bran bara tittat på livmedikusen och sagt: ”Jag är inte gjord av lera, och dessutom ramlar jag aldrig.”

Efter det hade vakterna en tid jagat honom var gång de såg honom på taken och försökt slita ner honom. Det hade varit roligast av allt, för det var som att leka med bröderna, med den skillnaden att Bran alltid vann. Ingen av vakterna kunde klättra hälften så bra som han, inte ens Jory, och för det mesta upptäckte de honom ändå inte. Folk tittade aldrig uppåt. Det var en annan sak han gillade med att klättra, det var nästan som att vara osynlig.

Han tyckte även om känslan att sten för sten dra sig uppför en mur genom att köra in fingrar och tår hårt i de små sprickorna. Han tog alltid av sig stövlarna och var barfota då han klättrade, för det fick honom att känna sig som om han hade fyra händer i stället för två. Han tyckte om den sköna värken i musklerna efteråt. Han tyckte om luftens smak här uppe, söt och kall som en vinterpersika. Han tyckte om fåglarna: kråkorna i tornruinen, de små sparvarna som hade sina bon i sprickor mellan stenarna, den uråldriga ugglan som sov på den dammiga vinden ovanför den gamla rustkammaren. Ingenting var obekant för Bran.

Mest av allt tyckte han om att vara på ställen dit ingen annan kunde ta sig och se det grå slottet breda ut sig på ett sätt som ingen annan någonsin såg. Det gjorde Vinterhed till Brans eget hemliga ställe.

Hans favorittillhåll var tornruinen. En gång i tiden hade den varit ett vakttorn, det högsta på Vinterhed. För länge sedan, hundra år innan ens hans far föddes, hade en blixt satt eld på det. Den översta tredjedelen av byggnaden hade fallit in och tornet hade aldrig byggts upp igen. Ibland skickade fadern in råttfångare på bottenvåningen för att rensa bort bona som de alltid hittade bland bråten av nedfallna stenar och förkolnade och murkna stockar. Men numera tog sig ingen utom Bran och kråkorna någonsin upp till krönet av tornet.

Han visste två sätt att komma dit. Man kunde klättra rakt uppför själva tornmuren, men stenarna var lösa och murbruket som höll ihop dem hade för länge sedan vittrat sönder, och Bran tyckte inte om att ta stöd mot dem.

Bästa sättet var att börja i gudaskogen, klättra upp i den höga granen och ta sig över rustkammaren och vaktrummet genom att barfota hoppa från tak till tak så att vakterna inte hörde något. Då kom man till baksidan av gamla tornet, som var den äldsta delen av slottet, ett bastant torn som var högre än det verkade. Bara råttor och spindlar bodde där numera, men de gamla stenarna var fortfarande bra att klättra på. Man kunde ta sig rakt upp dit där djävulsfigurerna lutade sig blint ut över tomma intet och med händerna svinga sig från djävul till djävul runt till norra sidan. Om man sträckte sig så långt man förmådde kunde man därifrån ta sig över till tornruinen. Den sista etappen var att klättra tre meter uppför de svartnade stenarna till fågelbona, och då skulle kråkorna komma fram för att se om man hade med sig majs åt dem.

Med den lätthet som lång övning gett honom svingade sig Bran från djävul till djävul då han fick höra rösterna. Han blev så häpen att han nästan tappade taget, för gamla tornet hade varit tomt i hela hans liv.

”Jag tycker inte om det”, sa kvinnan. Det fanns en rad fönster under honom och rösten kom från det sista på den här sidan. ”Du borde vara kungens hand.”

”Må gudarna förbjuda det”, svarade en mansröst lättjefullt. ”Det är inte en ära jag eftersträvar, för det innebär alldeles för mycket arbete.”

Bran hängde kvar och lyssnade och var med ens rädd för att fortsätta. De skulle kunna få syn på hans fötter om han försökte svinga sig förbi fönstret.

”Inser du inte vilken fara det här försätter oss i?” frågade kvinnan. ”Robert älskar karlen som en bror.”

”Robert tål knappt sina egna bröder. Inte för att jag klandrar honom, för Stannis skulle kunna ge vem som helst dålig matsmältning.”

”Gör dig inte dum. Stannis och Renly är en sak men Eddard Stark en helt annan. Robert kommer att lyssna på Stark. Må djävulen ta dem bägge två. Jag borde ha insisterat på att han skulle utnämna dig, men jag var säker på att Stark skulle tacka nej.”

”Vi kan skatta oss lyckliga”, sa mannen, ”för kungen kunde lika gärna ha utsett någon av sina bröder eller till och med Lillfinger, gudarna hjälpe oss. Ge mig hellre hederliga fiender än ärelystna, så sover jag bättre om nätterna.”

De talade om fadern, insåg Bran, och han ville höra mer. Bara någon meter till…men de skulle få syn på honom om han svingade sig ut framför fönstret.

”Vi måste hålla ögonen på honom”, förklarade kvinnan.

”Jag håller hellre ögonen på dig”, sa mannen. Han lät uttråkad. ”Kom tillbaka hit.”

”Lord Eddard har aldrig varit intresserad av något som hänt söder om Näset”, sa kvinnan, ”aldrig, och jag kan svära på att han tänker motarbeta oss. Varför skulle han annars lämna sätet för sin makt?”

”Det finns massor av skäl. Plikten. Hedern. Han kan längta efter att få skriva sitt namn i stora bokstäver i historiens bok eller att komma ifrån hustrun, eller båda delarna. Kanske vill han bara bli varm för en gångs skull i sitt liv.”

”Hans hustru är lady Arryns syster, och det är mycket konstigt att Lysa inte var här och tog emot oss med sina anklagelser.”

Bran tittade ner. Det fanns en smal hylla under fönstret, inte många centimeter bred, men han försökte ändå sänka sig ner mot den. Det var för långt och han nådde inte.

”Du oroar dig för mycket. Lysa Arryn är en rädd gammal kossa.”

”Den rädda kossan delade Jon Arryns säng.”

”Om hon visste något skulle hon ha gått till Robert innan hon flydde från Kungshamn.”

”När han redan hade gått med på att hennes vekling till son fostrades på Casterlyklippan? Det tror jag inte. Hon visste att pojken skulle sväva i livsfara om hon inte höll tyst, men hon kanske blir djärvare nu när han är i säkerhet uppe i Örnnästet.”

”Mödrar.” Mannen fick ordet att låta som en svordom. ”Jag tror att barnafödandet skadar era hjärnor på något sätt. Ni är galna allihop.” Han skrattade och ljudet lät bittert. ”Låt lady Arryn bli så djärv hon vill. Vad hon än vet, eller tror sig veta, så har hon inga bevis.” Han gjorde en paus. ”För det har hon väl inte?”

”Tror du att kungen skulle kräva bevis?” frågade kvinnan. ”Du vet ju att han inte älskar mig.”

”Och vems fel är det, söta syster?”

Bran granskade hyllan. Han kunde låta sig falla ner. Den var för smal att landa på, men om han kunde gripa tag i den på väg ner och dra sig upp…fast det skulle kanske höras och locka fram dem till fönstret. Han var inte säker på vad det var han hörde, men han visste att det inte var menat för hans öron.

”Du är lika blind som Robert”, menade kvinnan.

”Ja, om du med det menar att jag ser detsamma”, medgav mannen. ”Jag ser en man som hellre dör än förråder sin kung.”

”Han har redan förrått en, eller har du glömt det?” undrade kvinnan. ”Å, jag förnekar inte att han är lojal mot Robert, för det är uppenbart. Men vad händer när Robert dör och Joffrey får tronen? Och ju förr det inträffar, desto säkrare är det för oss alla. Min make blir rastlösare för var dag som går, och han kommer bara att bli värre med Stark vid sin sida. Han älskar fortfarande Eddards syster, den där döda intetsägande lilla sextonåringen. Hur länge dröjer det innan han bestämmer sig för att byta ut mig mot någon ny Lyanna?”

Med ens blev Bran livrädd och ville inget hellre än att klättra tillbaka och leta reda på sina bröder. Men vad skulle han säga till dem? Han insåg att han måste komma närmare och se vilka det var som pratade.

Mannen suckade. ”Du borde tänka mindre på framtiden och mer på stundens njutning.”

”Sluta!” utbrast kvinnan. Bran hörde ljudet av en dask mot hud och sedan mannens skratt.

Bran drog sig upp, klättrade över djävulen och kravlade sig ut på taket. Det här var den lätta vägen. Han smög över taket till nästa djävul, alldeles ovanför fönstret till rummet där mannen och kvinnan befann sig.

”Allt det här pratet är tröttsamt, kära syster”, sa mannen. ”Kom hit och håll tyst.”

Bran satte sig gränsle över djävulsfiguren, knep åt med benen om den och gled runt så att han hängde upp och ner. Hängande i benen sträckte han långsamt huvudet mot fönstret. Världen såg konstig ut upp och ner, och långt under honom syntes suddigt en borggård med stenarna våta av smält snö.

Bran tittade in genom fönstret.

Inne i rummet brottades en man och en kvinna, och båda var nakna. Bran kunde inte avgöra vilka de var, för mannen hade ryggen mot honom och hans kropp skymde kvinnan då han tryckte upp henne mot väggen.

Det hördes låga, våta ljud, och Bran förstod att de kysstes. Han såg på med stora, skrämda ögon och hade svårt att andas. Mannen hade handen nere mellan hennes ben och han måste ha gjort henne illa där, för kvinnan började stöna långt nere i halsen. ”Sluta”, sa hon, ”sluta, sluta. Å, snälla…” Men rösten var låg och svag och hon knuffade inte undan honom. Hon lindade in händerna i hans hår, hans rufsiga, gyllene hår, och drog ner hans ansikte mot brösten.

Bran såg hennes ansikte. Ögonen var slutna och munnen öppen och hon stönade. Hennes gyllengula hår svängde från sida till sida då huvudet rörde sig fram och tillbaka, men han kände ändå igen drottningen.

Han måste ha gjort något ljud, för plötsligt öppnades hennes ögon och hon stirrade rakt på honom. Hon skrek.

Sedan hände allt på en gång. Kvinnan knuffade häftigt undan mannen medan hon ropade och pekade. Bran försökte dra sig upp och vek sig dubbel samtidigt som han sträckte sig efter djävulen, men han hade för bråttom. Handen bara snuddade vid den släta stenen och i paniken tappade han taget med benen och plötsligt föll han. Han fick svindel och det vände sig i magen då fönstret fladdrade förbi. Han sträckte ut handen efter hyllan, missade men fick tag med andra handen och dunsade hårt in i väggen. Stöten tog andan ur honom. Flämtande dinglade han där medan han höll i sig med ena handen.

Två ansikten dök upp i fönstret ovanför honom.

Drottningen. Och nu kände Bran igen mannen bredvid henne. De var så lika att de kunde ha varit varandras spegelbilder.

”Han såg oss!” skrek kvinnan gällt.

”Det gjorde han”, instämde mannen.

Brans fingrar började glida och han tog tag i hyllan med andra handen och körde in naglarna i den hårda stenen. Mannen sträckte ner handen. ”Ta min hand innan du faller”, sa han.

Bran grep tag i hans arm och höll sig fast av alla krafter, och mannen drog upp honom på hyllan. ”Vad gör du?” frågade kvinnan.

Mannen struntade i henne. Han var mycket stark, och han ställde Bran på fönsterbrädan. ”Hur gammal är du, pojk?”

”Sju”, svarade Bran och darrade av lättnad. Hans fingrar hade gjort djupa märken i mannens underarm, och han släppte generat taget.

Mannen kastade en blick på kvinnan. ”Vad gör man inte för kärleken”, sa han med avsky och knuffade till Bran.

Skrikande åkte Bran baklänges ut genom fönstret, ut i tomma luften. Det fanns inget att ta tag i och borggården kom rusande emot honom.

Någonstans långt borta ylade en varg och kråkorna kretsade runt tornruinen och väntade på majs.