Kampen om järntronen

JON

Jon bröt fastan med äppelkaka och blodkorv då Samwell Tarly dunsade ner på bänken bredvid honom. ”Jag har blivit kallad till kapellet”, viskade Sam upphetsat. ”De låter mig sluta med träningen, och jag ska bli en edsvuren broder tillsammans med er andra. Kan du tänka dig?”

”Nej, är det sant?”

”Ja, jag ska hjälpa mäster Aemon med biblioteket och fåglarna, för han behöver någon som kan läsa och skriva brev.”

”Det kommer du att klara galant”, försäkrade Jon leende.

Sam såg sig ängsligt omkring. ”Är det dags att gå? Jag får inte komma för sent, för då kanske de ändrar sig.” Han hoppade nästan då de gick över den ogräsbevuxna borggården. Dagen var varm och solig och små rännilar vatten sipprade nedför sidorna av muren och fick isen att gnistra och glänsa.

Inne i kapellet fångade den stora kristallen morgonljuset som strömmade in genom söderfönstret och spred det i en regnbåge över altaret. Pyp bara gapade när han fick syn på Sam och Paddan körde in fingret i sidan på Grenn, men ingen vågade säga ett ord. Celladar, kaplanen, svingade ett rökelsekar och fyllde luften med välluktande rökelse, som påminde Jon om lady Starks lilla kapell på Vinterhed, och för en gångs skull verkade kaplanen vara nykter.

De höga officerarna steg in i samlad tropp: mäster Aemon, som stödde sig på Clydas, ser Alliser med kall och bister blick, befälhavaren, som var praktfullt klädd i en svart yllejacka med försilvrade agraffer i form av björnklor. Bakom dem kom de främsta medlemmarna i de tre skråna: den rödbrusige överförvaltaren Bowen Marsh, förste byggaren Othell Yarwyck och ser Jaremy Rykker som förde befälet över gränsjägarna i Benjen Starks frånvaro.

Mormont ställde sig framför altaret och regnbågen lyste på hans stora, skalliga huvud. ”Ni kom till oss som fredlösa”, började han, ”tjuvjägare, våldtäktsmän, gäldenärer, mördare och tjuvar. Ni kom till oss som barn, och ni kom till oss ensamma, i kedjor, utan vänner eller heder. Ni kom till oss rika och ni kom till oss fattiga, och en del av er bär förnäma hus namn medan andra bara har oäktingars namn eller inget namn alls. Men det spelar ingen roll, för allt det där tillhör nu det förflutna, och på muren är vi alla av samma hus.

I kvällningen, då solen går ner och mörkret sänker sig, ska ni avlägga era löften, och från och med den stunden är ni edsvurna bröder i nattens väktare. Era brott ska vara förlåtna och era skulder glömda, och på samma sätt måste även ni stryka ett streck över tidigare lojaliteter och glömma gamla oförrätter liksom gamla vänner, för här börjar ni om på nytt.

En edsvuren broder i nattens väktare lever sitt liv för riket, inte för en kung eller en lord eller för ett hus heder, och inte heller för guld eller ära eller en kvinnas kärlek, utan för riket och alla människor i det. En edsvuren broder i nattens väktare tar ingen hustru och avlar inga söner. Vår hustru är plikten, vår älskarinna är äran, och ni är de enda söner vi någonsin kommer att få.

Ni har lärt er orden i det löfte ni ska avlägga, men tänk efter noga innan ni svär eden, för när ni väl har tagit den svarta dräkten finns det ingen återvändo och straffet för desertering är döden.” Gamle björnen gjorde en paus innan han tillade: ”Finns det några bland er som vill lämna vårt sällskap? Gå nu i så fall, och ingen ska tänka illa om er.”

Ingen rörde sig.

”Bra”, sa Mormont. ”Ni får avlägga era löften här i kvällningen inför kaplan Celladar och mästaren i ert skrå. Är det någon av er som håller fast vid de gamla gudarna?”

Jon reste sig. ”Det gör jag, ers nåd.”

”Jag förmodar att du vill svära eden inför ett hjärtträd precis som din farbror gjorde”, sa Mormont.

”Ja, ers nåd”, svarade Jon. Gudarna i kapellet hade inget med honom att göra, för de första människornas blod flöt i ätten Starks ådror.

Bakom sig hörde han Grenn viska. ”Det finns väl ingen gudaskog här? Jag har då aldrig sett någon.”

”Du skulle inte ens se en hjord uroxar förrän de trampade ner dig i snön”, viskade Pyp tillbaka.

”Det skulle jag visst”, envisades Grenn. ”Jag skulle se dem på långt håll.”

Mormont själv bekräftade Grenns farhågor. ”Svarta slottet har inget behov av någon gudaskog, för bortom muren står spökskogen precis som den stod under gryningsåldern, långt innan andalerna förde den sjusidiga kristallen över Smala havet. Ni ska finna en dunge med ödesträd en fjärdingsväg härifrån och kanske även era gudar.”

”Ers nåd.” Rösten fick Jon att kasta en förvånad blick över axeln. Samwell Tarly hade rest sig, och den fete pojken torkade av sina svettiga handflator på tunikan. ”Får jag…får jag också följa med och svära eden vid hjärtträdet?”

”Håller huset Tarly också fast vid de gamla gudarna?” frågade Mormont.

”Nej, ers nåd”, svarade Sam med tunn, nervös röst. De höga officerarna skrämde honom, det visste Jon, och gamle björnen mest av alla. ”Jag fick mitt namn i ljuset från den sjusidiga kristallen i kapellet på Horn Hill, precis som min far och hans far och alla andra i ätten Tarly i tusentals år.”

”Varför vill du överge din fars och ditt hus gudar?” undrade ser Jaremy Rykker.

”Nattens väktare är mitt hus nu”, förklarade Sam, ”och de sju gudarna har aldrig svarat på mina böner. Kanske kommer de gamla gudarna att göra det.”

”Som du vill, pojk”, sa Mormont, och både Sam och Jon satte sig igen. ”Vi har placerat var och en av er i ett skrå, allt efter våra behov och era färdigheter.” Bowen Marsh steg fram och räckte honom ett papper, och befälhavaren rullade upp det och satte i gång att läsa. ”Halder till byggarna”, började han och Halder nickade stelt för att visa sitt gillande. ”Grenn till gränsjägarna, Albett till byggarna, Pypar till gränsjägarna.” Pyp kastade en blick på Jon och viftade med öronen. ”Samwell till förvaltarna.” Sam sjönk ihop av lättnad och torkade sig i pannan med en sidennäsduk. ”Matthar till gränsjägarna, Dareon till förvaltarna, Todder till gränsjägarna, Jon till förvaltarna.”

Förvaltarna? Först trodde Jon inte sina öron. Mormont måste ha läst fel. Han började resa sig och öppnade munnen för att tala om för dem att det måste ha blivit något misstag…så fick han se att ser Alliser Törne iakttog honom med ögon lika glänsande som två flisor av obsidian och då visste han.

Gamle björnen rullade ihop papperet. ”Mästarna informerar er om era plikter. Må gudarna beskydda er, mina bröder.” Befälhavaren bugade lätt för dem och gick sin väg. Ser Alliser följde efter honom med ett svagt leende i ansiktet, och Jon hade aldrig sett vapenmästaren se så belåten ut.

”Gränsjägare, följ mig”, ropade ser Jaremy Rykker då de försvunnit. Pyp stirrade på Jon samtidigt som han långsamt reste sig. Öronen var röda. Grenn flinade brett och verkade inte ha märkt att något var på tok. Matthar och Paddan föll in bredvid dem då allihop följde ser Jaremy ut ur kapellet.

”Byggare”, ropade Othell Yarwyck, och Halder och Albett traskade ut efter förste byggaren med de infallna kinderna.

Jon tittade sig klentroget omkring och kände sig nästan illamående. Mäster Aemons blinda ögon var höjda mot ljuset som han inte kunde se och kaplanen höll på med kristallerna på altaret. Bara Sam och Dareon satt kvar på bänkarna: en fet pojke, en trubadur…och han.

Överförvaltaren Bowen Marsh gnuggade sina knubbiga händer. ”Samwell, du ska hjälpa mäster Aemon i voljären och biblioteket, och Chett blir förflyttad till hundgården för att syssla med hundarna. Du får hans cell, så att du är nära livmedikusen både dag och natt. Jag hoppas du tar väl hand om honom, för han är mycket gammal och betyder mycket för oss.

Dareon, jag har fått veta att du har sjungit vid många höga lorders bord och delat mat och dryck med dem. Vi tänker skicka dig till Östvakten vid havet. Din gom kan kanske bli till hjälp för Cotter Pyke när handelsgalärerna kommer in och gör affärer. Vi betalar alldeles för mycket för salt kött och inlagd sill, och kvaliteten på den olivolja vi fått har varit helt undermålig. Sök upp Borcas då du kommer dit, för han ska hålla dig sysselsatt när inga skepp ligger inne.”

Marsh vände sig om och log mot Jon. ”Mormont har begärt att få dig som sin personlige förvaltare, Jon, och du ska sova i en cell under hans gemak i befälhavarens torn.”

”Och vilka blir mina plikter?” frågade Jon skarpt. ”Ska jag servera befälhavarens måltider, hjälpa honom på med kläderna och hämta hett vatten till hans bad?”

”Naturligtvis.” Marsh rynkade pannan då han hörde Jons ton. ”Och du ska springa ärenden åt honom, se till att hålla brasorna vid liv i hans gemak, byta hans lakan och filtar dagligen och göra allt annat som befälhavaren kräver av dig.”

”Tar ni mig för en tjänare?”

”Nej”, inföll mäster Aemon från den bakre delen av kapellet. Clydas hjälpte honom att resa sig upp. ”Vi tog dig för en i nattens väktare…men vi kanske tog fel.”

Det var på vippen att Jon bara gick därifrån. Hade de tänkt sig att han skulle kärna smör och sy jackor som en flicka i resten av sitt liv? ”Får jag gå?” frågade han stelt.

”Som du vill”, svarade Bowen Marsh.

Dareon och Sam följde med honom, och de lämnade kapellet under tystnad. Då de kommit ut på borggården blickade Jon upp mot muren som lyste i solen och den smältande isen kröp nedför sidan och såg ut som hundratals smala fingrar. Jon var så rasande att han skulle ha velat krossa hela muren även om världen rasade med den.

”Lugna dig, Jon!” utbrast Samwell Tarly upphetsat. ”Inser du inte vad det här betyder?”

Jon vände sig ilsket mot honom. ”Jag ser ser Allisers blodiga hand, det är allt. Han ville vanära mig, och det har han också lyckats med.”

Dareon gav honom en blick. ”Förvaltarnas skrå passar bra för sådana som dig och mig, Sam, men inte för lord Snö.”

”Jag är bättre än någon av er på att hantera ett svärd och rida”, fräste Jon. ”Det är inte rättvist!”

”Rättvist?” upprepade Dareon med ett hånleende. ”Flickan väntade på mig lika naken som den dag hon föddes. Hon drog in mig genom fönstret, och du ska prata om rättvisa?” Han gick sin väg.

”Det är ingen skam att vara förvaltare”, påpekade Sam.

”Tror du att jag vill ägna resten av livet åt att tvätta en gammal mans underkläder?”

”Den här gamle mannen råkar faktiskt vara befälhavare för nattens väktare”, påminde Sam, ”och du kommer att vara tillsammans med honom dag och natt. Ja, du ska hälla upp vin åt honom och se till att han har rena sängkläder, men du ska också skriva hans brev, vara med honom på rådslag och vara hans väpnare i strid. Du kommer att vara som hans skugga och få veta allting, vara delaktig i allt…och Bowen Marsh sa att Mormont själv hade begärt att få dig!

När jag var liten brukade min far kräva att jag skulle vara med honom i stora salen under audiensen, och då han red till Höggården för att böja knä för lord Tyrell tvingade han mig att följa med. Fast senare började han ta med sig Dickon i stället och lämnade mig hemma, och han brydde sig inte längre om ifall jag var med på audienserna, bara Dickon var där. Han ville ha sin arvinge vid sin sida, förstår du inte det? För att se och lyssna och lära av allt han gjorde. Jag kan slå vad om att det var därför lord Mormont begärde att få dig, Jon. Vad skulle det annars vara? Han vill lära upp dig, så att du en dag kan föra befälet!”

Jon var alldeles förstummad, men det var sant, och lord Eddard hade ofta låtit Robb vara med på rådslagen hemma på Vinterhed. Kunde Sam ha rätt? Till och med en oäkting kunde stiga högt i graderna i nattens väktare, påstods det. ”Jag har aldrig bett om något sådant”, sa han envist.

”Ingen av oss har bett att få komma hit”, påpekade Sam.

Och plötsligt skämdes Jon Snö.

Samwell Tarly var visserligen feg, men han hade mod nog att acceptera sitt öde som en man. På muren får en man bara vad han förtjänar, hade Benjen Stark sagt sista kvällen Jon såg honom i livet. Du är ingen gränsjägare, Jon, utan en grön pojke som fortfarande doftar sommar. Han hade hört att oäktingar blev vuxna fortare än andra barn; på muren blev man vuxen eller dog.

Jon suckade djupt. ”Du har rätt, och jag uppförde mig som en barnunge.”

”Då stannar du och svär eden tillsammans med mig?”

”Gudarna väntar på oss.” Jon tvingade sig att le.

De gav sig i väg sent samma eftermiddag. Det fanns inga portar, varken här i Svarta slottet eller någonstans längs den fem hundra kilometer långa muren, utan de ledde hästarna genom en smal tunnel som huggits ut i isen och kalla, mörka väggar tryckte på från sidorna i den slingrande passagen. Tre gånger blockerades vägen av gallergrindar av järn, och de måste stanna medan Bowen Marsh tog fram sina nycklar och låste upp låsen i de tunga kedjorna som de hölls fast med. Jon kände hur den enorma tyngden pressade ner honom där han väntade bakom överförvaltaren. Luften var kallare än i graven och mer stilla, och han kände sig förunderligt lättad då de kom ut ur tunneln på norra sidan muren.

Sam blinkade mot det skarpa ljuset och såg sig ängsligt omkring. ”Rövarna…de skulle väl inte…de skulle väl aldrig våga komma så här nära muren?”

”De har aldrig gjort det i alla fall.” Jon svingade sig upp i sadeln. Då Bowen Marsh och deras eskort av gränsjägare hade satt upp stack Jon två fingrar i munnen och visslade och Gast kom skuttande ut ur tunneln.

Överförvaltarens ponny gnäggade och backade undan för skräckvargen. ”Tänker du ta med den där besten?”

”Ja, ers nåd”, svarade Jon. Gast lyfte på huvudet och verkade vädra i luften. I nästa ögonblick gav han sig i väg, störtade över det stora ogräsbevuxna fältet och försvann bland träden.

När de kommit in i skogen var det som att befinna sig i en annan värld. Jon hade ofta jagat tillsammans med fadern och Jory och sin bror Robb, och han hittade i vargskogen vid Vinterhed lika bra som någon annan. Spökskogen såg ungefär likadan ut, men ändå kändes den helt annorlunda.

Kanske handlade allt om vetskap. De hade ridit förbi världens ände, och på något sätt förändrade det allt, och varenda skugga verkade mörkare, vartenda ljud hotfullare, och träden stod tätt och stängde ute ljuset från den nedgående solen. Den tunna snöskorpan brast under hästarnas hovar, och ljudet lät som krasande ben, och när vinden fick det att prassla i löven kändes det som om kalla fingrar rörde sig längs Jons ryggrad. De hade muren bakom sig och bara gudarna visste vad som fanns framför dem.

Solen höll på att sjunka bakom träden då de nådde fram till sitt mål, en liten glänta djupt inne i skogen där nio ödesträd växte i en ojämn cirkel. Jon drog häftigt efter andan och han såg Sam Tarly stirra. Inte ens i vargskogen hittade man någonsin mer än två eller tre av de vita träden på en och samma plats; en dunge med nio hade aldrig förut skådats. På marken låg fallna löv, blodröda på ovansidan och svarta av röta på undersidan. De tjocka, släta stammarna var bleka som ben med nio ansikten som stirrade inåt och den torkade saven som satt i ögonen var röd och hård som rubin. Bowen Marsh befallde dem att lämna hästarna utanför cirkeln. ”Det här är en helig plats, och vi ska inte vanhelga den.”

Då de steg in i dungen vände sig Samwell Tarly långsamt om medan han i tur och ordning betraktade ansiktena. Inga var helt lika. ”De iakttar oss”, viskade han. ”De gamla gudarna.”

”Ja.” Jon knäböjde och Sam ställde sig på knä bredvid honom.

De svor eden tillsammans medan det sista ljuset bleknade i väster och den grå dagern blev till svart natt.

”Hör mina ord och bär vittne om mitt löfte”, sa de och deras röster fyllde dunklet i dungen. ”Natten närmar sig och nu börjar min vakt som inte tar slut förrän vid min död. Jag ska inte ta någon hustru, inte äga några landområden, inte avla några barn. Jag ska inte bära någon krona och inte vinna ära utan leva och dö på min post. Jag är svärdet i mörkret, jag är väktaren på muren. Jag är elden som brinner i kylan, ljuset som kommer med gryningen, hornet som väcker dem som sover, skölden som skyddar människornas riken. Jag ger mitt liv och min ära till nattens väktare, för den här natten och alla andra nätter som ska komma.”

Det blev tyst i skogen. ”Ni knäböjde som pojkar”, förkunnade Bowen Marsh högtidligt. ”Res er nu upp som edsvurna män i nattens väktare.”

Jon sträckte fram handen för att dra upp Sam på fötter, och gränsjägarna samlades runt omkring dem för att leende gratulera dem, alla utom den buttre gamle skogvaktaren Dywen. ”Det är bäst vi börjar rida tillbaka, ers nåd”, sa han till Bowen Marsh. ”Mörkret faller och det finns en lukt hos natten som jag inte gillar.”

Med ens var Gast tillbaka och kom tyst smygande mellan två ödesträd. Vit päls och röda ögon, tänkte Jon med en plötslig obehagskänsla. Precis som träden…

Vargen hade något i käften, något svart. ”Vad är det han har där?” frågade Bowen Marsh och rynkade pannan.

”Hit, Gast.” Jon knäböjde. ”Kom hit med det.”

Skräckvargen skuttade fram till honom, och Jon hörde Samwell Tarly dra häftigt efter andan.

”Vid alla gudar”, muttrade Dywen, ”det är en hand.”