Kampen om järntronen

TYRION

Norden tog aldrig slut.

Tyrion Lannister kunde kartorna lika väl som någon annan, men fjorton dagar på den smala och gropiga stig som här gällde för kungsvägen hade fått honom att inse att kartan var en sak och verkligheten en helt annan.

De hade lämnat Vinterhed samma dag som kungen. Mitt i all uppståndelsen kring den kungliga avfärden hade de ridit ut till ljudet av skrikande män och frustande hästar, till vagnsskrammel och knakandet från drottningens väldiga kaross medan lätta snöflingor virvlade i luften omkring dem. Kungsvägen började bortom den lilla staden som låg en bit utanför slottsmurarna. Där svängde baneren och vagnarna och kolonnerna med riddare och friryttare söderut och tog med sig oljudet och tumultet medan Tyrion styrde kosan mot norr tillsammans med Benjen Stark och hans brorson.

Efter det hade det blivit kallare och mycket tystare.

Väster om vägen fanns grå och taggiga flintstenskullar med höga vakttorn på de steniga topparna. I öster var landskapet lägre och marken planade ut till en böljande slätt som sträckte sig så långt ögat nådde. Stenbroar ledde över strida, smala floder medan små bondgårdar låg utspridda i ringar runt borgar omgivna av murar i trä och sten. Vägen var hårt trafikerad och på nätterna kunde de ta in på enkla värdshus.

Men efter tre dagars ritt från Vinterhed övergick jordbrukslandskapet i täta skogar och det blev ensamt på kungsvägen. Flintstenskullarna reste sig högre och vildare för varje kilometer tills de på den femte dagen hade blivit höga berg, kalla blågrå jättar med spetsiga snöklädda klipputsprång. När vinden blåste från norr svajade långa plymer av iskristaller från de höga topparna som baner.

Med bergen som en mur mot väster vek vägen mot norr och nordost genom skog, en skog av ek och barrträd som verkade äldre och mörkare än någon Tyrion någonsin sett. Vargskogen, kallade Benjen Stark den och nätterna fick liv av tjuten från avlägsna vargflockar, och en del som inte var så avlägsna. Jon Snös vita skräckvarg spetsade öronen då han hörde de nattliga tjuten men upphävde aldrig sin egen röst för att svara. Det var något hos det där djuret som gjorde en nervös, tänkte Tyrion.

Bortsett från vargen var de åtta i sällskapet vid det laget. Tyrion färdades tillsammans med två av sina egna män, såsom det anstod en Lannister. Benjen Stark hade bara med sig sin oäkta brorson och ett dussin nya hästar till nattens väktare. Men i utkanten av vargskogen tillbringade de en natt innanför trämurarna i en fästning och där anslöt sig en annan av de svarta bröderna till dem, en man vid namn Yoren. Yoren var bister och krokryggig och ansiktet doldes bakom ett skägg som var lika svart som hans klädsel, men han verkade seg som en gammal rot och hård som sten. Med sig hade han ett par sluskiga bondlurkar från Fingrarna. ”Våldtäktsmän”, upplyste Yoren med en kall blick på sina skyddslingar. Tyrion förstod. Det sades att livet på muren var hårt, men det var definitivt bättre än kastrering.

Fem män, tre pojkar, en skräckvarg, tjugo hästar och en bur med korpar som mäster Luwin bett Benjen Stark ta med: det var utan tvivel ett underligt sällskap på kungsvägen eller på vilken väg som helst.

Tyrion lade märke till att Jon Snö betraktade Yoren och hans surmulna följeslagare med ett underligt uttryck i ansiktet som bra nära liknade bestörtning. Yoren luktade illa, håret var tovigt och fett och fullt av löss, liksom skägget, och kläderna gamla, lappade och sällan tvättade. Hans båda unga rekryter luktade ännu värre och verkade lika dumma som grymma.

Utan tvekan hade pojken gjort misstaget att tro att nattens väktare bestod av män som hans farbror, och i så fall måste Yoren och hans följeslagare ha blivit ett smärtsamt uppvaknande för honom. Tyrion tyckte synd om pojken, för han hade valt ett hårt liv…eller kanske borde man säga att ett hårt liv hade valts åt honom.

Han var inte lika positivt inställd till farbrodern, för Benjen Stark tycktes dela sin brors avsky för ätten Lannister, och han hade inte blivit glad då Tyrion avslöjat sina avsikter för honom. ”Jag varnar er, Lannister, för ni kommer inte att hitta några värdshus på muren”, hade han sagt och tittat ner på honom.

”Ni hittar säkert något litet skrymsle åt mig”, hade Tyrion svarat, ”för som ni kanske har märkt är jag liten.”

Man sa inte nej till drottningens bror, så det avgjorde saken, men Stark hade inte varit nöjd. ”Ni kommer inte att gilla ridturen, det kan jag lova er”, hade han bryskt sagt, och sedan den stund de gav sig i väg hade han gjort allt han kunde för att leva upp till det löftet.

Vid slutet av första veckan var Tyrions bakdel skinnflådd av den hårda ritten, han hade en fruktansvärd kramp i benen och han frös ända in i märgen. Men han klagade inte, för den tillfredsställelsen tänkte han inte ge Benjen Stark.

Han fick delvis sin hämnd när han erbjöds ett gammalt trasigt björnskinn med unken lukt. Stark ville visa sig galant och förväntade sig otvivelaktigt att Tyrion artigt skulle tacka nej, men dvärgen tog leende emot det. Han hade haft med sig sina tjockaste kläder då de red ut från Vinterhed men upptäckte snart att de inte var på långt när tillräckligt varma. Det var kallt här uppe och det blev allt kallare. På nätterna var det en bra bit under fryspunkten och när vinden blåste kändes det som om en kniv skar rakt igenom hans varmaste ylleplagg. Vid det här laget ångrade Stark säkert sin chevalereska gest, och kanske hade han lärt sig en läxa, för en Lannister tackade aldrig nej till något, vare sig artigt eller oartigt. De tog vad som bjöds.

Bondgårdar och fästningar blev sällsyntare och mindre ju längre norrut de kom, och de red djupare och djupare in i vargskogen tills det slutligen inte fanns någonstans att söka natthärbärge och de fick lita till sig själva.

Tyrion var inte till någon större nytta då det gällde att slå eller bryta läger, eftersom han var för liten, för vanskapt och bara i vägen. Så medan Stark och Yoren och de andra männen byggde enkla skydd, skötte om hästarna och gjorde upp eld tog han för vana att ta sitt skinn och en vinlägel och sätta sig och läsa någonstans för sig själv.

Den artonde kvällen av deras färd var vinet utsökt — det var sött och bärnstensfärgat och kom från Sommaröarna, och han hade fört det med sig hela vägen från Casterlyklippan — och boken en betraktelse över drakarnas historia och egenskaper. Med lord Eddard Starks tillåtelse hade Tyrion lånat några sällsynta volymer från biblioteket på Vinterhed och packat ner dem för den långa resan norrut.

Han hittade en bekväm plats, där oljudet från lägret inte hördes, bredvid en snabbflytande bäck med vatten som var lika klart och kallt som is. En urgammal, knotig ek gav skydd mot den bitande vinden. Tyrion svepte in sig i skinnet med ryggen mot stammen, tog en klunk vin och började läsa om egenskaperna hos drakben. Drakben är svart på grund av sin höga järnhalt, stod det i boken. Det är starkt som stål men lättare och mycket böjligare och naturligtvis helt okänsligt för eld. Pilbågar av drakben skattas högt av dothrakierna, och det är inte att undra på, för med en sådan båge kan man skjuta längre än med någon träbåge.

Tyrion var nästan sjukligt fascinerad av drakar. När han först kom till Kungshamn för att närvara vid systerns bröllop, då hon gifte sig med Robert Baratheon, hade han varit fast besluten att leta reda på drakskallarna som hängt på väggarna i Targaryens tronsal. Kung Robert hade ersatt dem med baner och gobelänger, men Tyrion envisades tills han hittade skallarna i den fuktiga källare där de hade stuvats undan.

Han hade förväntat sig att finna dem storslagna, kanske till och med skrämmande — men inte vackra. Men det var de, svarta som onyx och glänsande så att benet tycktes skimra i ljuset från hans fackla. De tyckte om elden, det kände han, och han hade stuckit in facklan i munnen på en av de större skallarna och fått skuggorna att hoppa och dansa på väggen bakom sig. Tänderna var långa, som böjda knivar av svart diamant, och flammorna från facklan var ingenting för dem, för de hade badat i hettan från mycket större eldar. När Tyrion gick därifrån kunde han svära på att bestarnas tomma ögonhålor såg honom gå.

Det fanns nitton skallar, och den äldsta var över tre tusen år gammal och den yngsta bara ett och ett halvt sekel. De allra yngsta var också de minsta: ett matchande par vars skallar inte var större än en mastiffs och besynnerligt missbildade, allt som återstod av de sista båda äggen som kläckts på Draksten. De var de sista av ätten Targaryens drakar, kanske de sista drakarna i världen, och de hade inte levt särskilt länge.

Gick man bakåt i tiden blev skallarna större och större tills man kom till balladernas och historiernas tre stora monster, drakarna som Aegon Targaryen och hans systrar för länge sedan släppt lösa mot de sju konungarikena. Trubadurerna hade gett dem gudanamn: Balerion, Meraxes, Vhaghar. Tyrion hade stum och respektfull stått mellan deras gapande käftar. Man kunde ha ridit in i Vhaghars strupe på en häst, fast man skulle inte ha ridit ut igen, och Meraxes var till och med ännu större. Och den störste av dem, Balerion, den svarta fasan, kunde ha svalt en uroxe hel eller till och med en av de håriga mammutarna som påstods vandra omkring i den kalla ödemarken bortom Ibbens hamn.

Tyrion stod länge i den fuktiga källaren. Han stirrade på Balerions väldiga skalle med de tomma ögonhålorna ända tills facklan nästan brunnit ut medan han försökte fatta hur stort det levande djuret måste ha varit och föreställde sig hur det hade sett ut när det bredde ut sina enorma svarta vingar och flög över himlen och sprutade eld.

Hans egen avlägsna förfader, kung Loren av Casterlyklippan, hade försökt stå emot elden då han slog sig samman med kung Mern av Ödemarkerna för att göra uppror mot Aegon Targaryen. Det var för närmare tre hundra år sedan, på den tiden då de sju konungarikena var kungariken och inte bara provinser i ett större rike. Tillsammans hade de bägge kungarna sex hundra baner som vajade i vinden, fem tusen beridna riddare och tio gånger så många friryttare och soldater. Aegon draklorden hade kanske en femtedel av det antalet, sa krönikeskrivarna, och de flesta av dem var tillfångatagna soldater som tillhört den senaste kungen han mördat vars lojalitet han inte kunde vara säker på.

Arméerna drabbade samman på de vidsträckta slätterna i Ödemarkerna bland guldgula fält med moget vete. När de båda kungarna gick till anfall darrade Targaryens armé, upplöstes och började fly. En liten stund, sa krönikeskrivarna, var slaget vunnet…men bara den korta stunden innan Aegon Targaryen och hans systrar blandade sig i striden.

Det var enda gången som både Vhaghar, Meraxes och Balerion släpptes lösa på en gång, och trubadurerna kallade det Slaget på eldens fält.

Nära fyra tusen män brann den dagen och bland dem kung Mern av Ödemarkerna. Kung Loren flydde och levde tillräckligt länge för att kapitulera och svära att vara ätten Targaryen huld och trogen och dessutom avla en son, för vilket Tyrion var djupt tacksam.

”Varför läser du så mycket?”

Tyrion tittade upp då han hörde ljudet av rösten. Jon Snö stod en bit därifrån och betraktade honom nyfiket. Han stängde boken med ett finger emellan och sa: ”Titta på mig och tala om vad du ser.”

Pojken gav honom en misstänksam blick. ”Är det här något trick? Jag ser dig, Tyrion Lannister.”

Tyrion suckade. ”Du är anmärkningsvärt artig för att vara oäkting, Snö. Det du ser är en dvärg. Hur gammal är du? Tolv?”

”Fjorton”, svarade pojken.

”Fjorton, och du är längre än jag någonsin kommer att bli. Mina ben är korta och krumma och jag har svårt att gå, och jag måste ha en speciell sadel för att inte falla av hästen, en sadel som jag själv har konstruerat, ska du veta. Det var antingen det eller rida en ponny. Mina armar är visserligen starka men återigen för korta, och jag kan aldrig bli någon krigare. Hade jag fötts av en bonde skulle jag förmodligen blivit utsatt för att dö eller såld till någon kringvandrande cirkus. Tyvärr föddes jag som en Lannister av Casterlyklippan, och då är det inte bra att vara clown. Saker och ting förväntas av mig. Min far var kungens hand i tjugo år, och min bror dödade sedermera just den kungen, men livet är fullt av sådana små tillfälligheter. Min syster gifte sig med den nye kungen och min motbjudande systerson ska bli kung efter honom. Jag måste göra min beskärda del för mitt hus ära. Men hur? Mina ben är kanske för små för min kropp, men huvudet är för stort, även om jag föredrar att tänka att det är precis lagom stort för min hjärna. Jag har en realistisk uppfattning om mina egna starka och svaga sidor, och min hjärna är mitt vapen. Min bror har sitt svärd, kung Robert har sin stridsklubba och jag har min hjärna…och en hjärna behöver böcker som svärdet behöver en brynsten om det ska behålla eggen.” Tyrion knackade på bokens läderpärm. ”Det är därför jag läser så mycket, Jon Snö.”

Pojken smälte allt detta under tystnad. Han hade ätten Starks ansikte även om han inte hade namnet: långt, allvarligt och reserverat, ett ansikte som inte avslöjade någonting. Vem hans mor än varit så hade hon inte lämnat mycket av sig själv i sonen. ”Vad läser du om?” frågade han.

”Drakar”, svarade Tyrion.

”Vad ska det tjäna till? Det finns inte längre några drakar”, hävdade pojken med ungdomlig säkerhet.

”Det påstås det”, sa Tyrion. ”Trist, inte sant? När jag var i din ålder brukade jag drömma om att ha en egen drake.”

”Gjorde du?” sa pojken misstänksamt. Kanske trodde han att Tyrion drev med honom.

”O ja, för till och med en förkrympt, förvriden och ful liten pojke kan titta ner på världen då han sitter på ryggen av en drake.” Tyrion sköt undan björnskinnet och tog sig mödosamt upp på fötter. ”Jag brukade göra upp eld nere i fängelsehålorna på Casterlyklippan och sitta och titta på lågorna i timmar och låtsas att de var drakeld. Ibland föreställde jag mig att det var min far som brann och vid andra tillfällen min syster.” Jon Snö stirrade på honom med ett uttryck i ansiktet som var till hälften förfärat och till hälften fascinerat. Tyrion gapskrattade. ”Titta inte på mig så där, oäkting. Jag vet din hemlighet, och du har själv drömt samma sorts drömmar.”

”Nej”, protesterade Jon Snö upprört. ”Jag skulle aldrig…”

”Inte? Aldrig?” Tyrion höjde ögonbrynet. ”Fast familjen Stark har ju naturligtvis varit väldigt vänliga mot dig. Jag är säker på att lady Stark behandlar dig som om du vore en av hennes egna, och din bror Robb har alltid varit snäll. Och varför inte? Han får Vinterhed medan du får muren. Och din far…han måste ha goda skäl för att skicka i väg dig till nattens väktare…”

”Sluta!” skrek Jon Snö med ansiktet mörkt av ilska. ”Nattens väktare är ett ädelt kall!”

Tyrion skrattade. ”Det där är du för klyftig för att tro på. Nattens väktare är en avskrädeshög för rikets alla missanpassade. Jag har sett dig titta på Yoren och hans pojkar. De är dina nya bröder, Jon Snö. Vad tycker du om dem? Surmulna bönder, folk som inte kan betala sina skulder, tjuvjägare, våldtäktsmän, tjuvar och oäktingar som du slutar alla på muren för att hålla utkik efter varulvar och troll och alla andra monster som din amma varnade dig för. Det goda med det hela är att det inte finns några monster, så det är knappast något farligt arbete. Det dåliga är att du fryser ballarna av dig, men eftersom du ändå inte får avla några barn antar jag att det inte spelar någon roll.”

”Sluta!” skrek pojken. Han tog ett steg framåt med knutna nävar och hade mycket nära till gråten.

Med ens kände sig Tyrion konstigt nog skuldmedveten, och han närmade sig pojken för att ge honom en klapp på axeln eller muttra några ord till ursäkt.

Han såg aldrig vargen, var den var eller hur den hoppade på honom. I ena ögonblicket gick han fram mot Snö och i nästa låg han på rygg på den hårda, steniga marken medan boken flög i väg då han föll. Han tappade andan av den hårda smällen och fick munnen full av jord och blod och multnande löv. Då han försökte resa sig högg det till i ryggen. Han måste ha fått en sträckning i fallet. Han gnisslade frustrerat tänder, grep tag i en rot och drog sig upp i sittande ställning. ”Hjälp mig”, sa han till pojken och sträckte ut handen.

Med ens var vargen mellan dem, men den morrade inte, för det förbaskade djuret gav aldrig ett ljud ifrån sig. Det tittade bara på honom med de där brinnande röda ögonen och visade tänderna, och det var mer än tillräckligt. Tyrion sjönk ner på marken igen med ett stönande. ”Hjälp mig inte då. Jag stannar här tills du har gått.”

Jon Snö klappade Gasts tjocka vita päls och nu log han. ”Be mig snällt.”

Tyrion Lannister kände ilskan bubbla upp inom sig och undertryckte den med ren viljestyrka. Det var inte första gången i livet som han blev förödmjukad och det skulle inte bli den sista, och kanske förtjänade han detta. ”Jag skulle vara dig mycket tacksam om du ville ha vänligheten att hjälpa mig upp, Jon”, sa han milt.

”Plats, Gast”, sa pojken. Skräckvargen satte sig på bakbenen, och de där röda ögonen lämnade aldrig Tyrion. Jon satte händerna under armarna på dvärgen och lyfte lätt upp honom på fötter. Så tog han upp boken och räckte tillbaka den.

”Varför anföll han mig?” frågade Tyrion med en sidoblick på skräckvargen och torkade av blodet och smutsen från munnen med baksidan av handen.

”Han kanske trodde att du var ett troll.”

Tyrion kastade en skarp blick på honom, och så började han skratta, ett frustande gapskratt som mot hans vilja bröt fram ur näsa och mun. ”Vid alla gudar”, flämtade han och kiknade nästan. Så skakade han på huvudet. ”Jag antar att jag är ganska lik ett troll. Vad gör han med varulvar?”

”Det vill du säkert inte veta.” Jon tog upp vinlägeln och räckte den till Tyrion.

Tyrion drog ur korken, lutade huvudet bakåt och tryckte ut en lång stråle i munnen. Vinet kändes som sval eld då det rann genom strupen och värmde magen. Han höll fram lägeln till Jon Snö. ”Vill du ha lite?”

Pojken tog vinlägeln och tog en försiktig klunk. ”Det är sant, eller hur?” sa han när han druckit. ”Det du sa om nattens väktare.”

Tyrion nickade.

Jon Snös mun blev till ett smalt streck. ”Om det är så är det inget att göra åt.”

Tyrion flinade mot honom. ”Det är bra, oäkting. De flesta män skulle hellre förneka en obehaglig sanning än se den i vitögat.”

”De flesta män”, sa pojken, ”men inte du.”

”Nej”, medgav Tyrion, ”inte jag. Det är till och med sällan jag drömmer om drakar nu för tiden. Det finns inte längre några drakar.” Han tog upp vinlägeln som fallit till marken. ”Kom, det är bäst vi går tillbaka till lägret innan din farbror blåser i stridshornet.”

Det var en kort promenad, men marken var ojämn och Tyrion hade svår kramp i benen då de kom tillbaka. Jon Snö räckte fram handen för att hjälpa honom över några stora, tjocka rötter, men Tyrion viftade undan honom. Han skulle klara sig själv, precis som han fått göra hela sitt liv, men lägret var ändå en välkommen syn. Skydden hade rests mot väggen av en sedan länge övergiven fästning för att vinden inte skulle komma åt dem, hästarna hade fått mat och man hade gjort upp eld. Yoren satt på en sten och flådde en ekorre och den aptitretande doften av stuvning fyllde Tyrions näsborrar. Han släpade sig fram till sin tjänare, Morrec, som passade grytan med stuvningen. Utan ett ord räckte Morrec honom sleven. Tyrion smakade och gav tillbaka den. ”Mer peppar”, sa han.

Benjen Stark kom ut ur det skydd han delade med brorsonen. ”Där är du ju, Jon, men du får låta bli att försvinna så där på egen hand. Jag trodde vålnaderna hade tagit dig.”

”Det var trollen”, förklarade Tyrion och skrattade. Jon Snö log och Stark kastade en förbryllad blick på Yoren. Den gamle mannen muttrade, ryckte på axlarna och återgick till sitt blodiga värv.

Ekorren gjorde stuvningen lite kraftigare och på kvällen åt de den tillsammans med svart bröd och hård ost sittande vid elden. Tyrion skickade runt sin vinlägel och till och med Yoren blev lite glad i hatten. En efter en drog sig männen tillbaka till sina skydd för att sova, alla utom Jon Snö som dragit den första vakten.

Tyrion var sist som alltid. Innan han klev in i skyddet som hans tjänare byggt åt honom vände han sig om och kastade en blick på Jon Snö. Pojken stod nära elden och tittade in i lågorna med ansiktet hårt och orörligt.

Tyrion Lannister log sorgset och gick och lade sig.