Kampen om järntronen

SANSA

Sansa åkte till handens tornering tillsammans med mamsell Mordana och Jeyne Poole i en bärstol med gardiner av gult siden som var så tunna att hon kunde se rakt igenom dem. De förvandlade hela världen till guld. Utanför stadsmurarna hade ett hundratal tält rests bredvid floden och folk kom i tusental för att titta på spelen. Prakten tog andan ur Sansa: de glänsande rustningarna, de stora stridshästarna med schabrak i guld och silver, den larmande folkmassan, baneren som fladdrade i vinden…och riddarna själva, mest av allt riddarna.

”Det är bättre än i balladerna”, viskade hon när de hade hittat platserna som fadern lovat henne bland de höga lorderna och deras damer. Sansa var vacker som en dag i en grön klänning som framhävde den röda tonen i hennes hår, och hon visste att folk tittade på henne och log.

De såg hjältarna från hundratals ballader rida in på rännarbanan och paradera förbi, och den ene var sagolikare än den andre. De sju riddarna i kungsvakten dök upp på fältet, och alla utom Jaime Lannister var iförda mjölkfärgat fjällpansar med mantlar lika vita som nyfallen snö. Ser Jaime bar också den vita manteln, men under glittrade han av guld från topp till tå med en hjälm formad som ett lejonhuvud och ett gyllene svärd. Ser Gregor Clegane, Berget som rider, dundrade förbi dem som ett jordskred, och Sansa mindes lord Yohn Royce som varit gäst på Vinterhed två år tidigare. ”Hans rustning är av brons, många tusen år gammal, och graverad med magiska runor som skyddar honom mot allt ont”, viskade hon till Jeyne. Mamsell Mordana pekade ut lord Jason Mallister i indigoblå rustning med silverinläggningar och örnvingar på hjälmen; han hade huggit ner tre av Rhaegars vasaller i slaget vid Treudden. Flickorna fnissade åt krigarprästen Thoros från Myr med sin flaxande röda ämbetsdräkt och sitt rakade huvud tills guvernanten talade om för dem att han en gång hade stormat Pykes murar med ett flammande svärd i handen.

Där syntes andra ryttare som Sansa inte kände igen: vandrande riddare från Fingrarna och Höggården och Dorniens berg, obesjungna friryttare och nyutnämnda väpnare, yngre söner till höga lorder och arvtagare till mindre betydelsefulla hus. Eftersom de var unga hade de flesta av dem ännu inte utfört några bedrifter, men Sansa och Jeyne var överens om att deras namn en dag skulle besjungas i de sju konungarikena: ser Balon Swann, lord Bryce Caron från Dorniens gränsland, Bronze Yohns arvinge, ser Andar Royce, och hans yngre bror, ser Robar. Deras rustningar av försilvrad stålplåt var prydda med inläggningar i brons av samma urgamla runor som skyddade deras far; tvillingarna ser Horas och ser Hobber vars sköldar var dekorerade med vindruvsklasen som var ätten Redwynes vapen, bourgognerött på blått; Patrek Mallister, lord Jasons son, och sex ur ätten Frey av Bron: ser Jared, ser Hosteen, ser Danwell, ser Emmon, ser Theo, ser Perwyn, söner och sonsöner till lord Walder Frey, liksom hans oäkte son Martyn Flod.

Jeyne Poole medgav att hon skrämdes av utseendet hos Jalabhar Xho, en landsflyktig prins från Sommaröarna, som bar en mantel av gröna och scharlakansröda fjädrar över en hud som var lika mörk som natten. Men när hon fick syn på unge lord Beric Dondarrion med hår som rött guld och den svarta skölden genomkorsad av en grenig blixt förklarade hon sig villig att gifta sig med honom på fläcken.

Blodhunden red in på rännarbanan liksom kungens bror, den stilige lord Renly av Stormens ände. Jory, Alyn och Harwin red för Vinterhed och Norden. ”Jory ser ut som en tiggare bland alla de andra”, fnös mamsell Mordana då han dök upp, och Sansa kunde bara hålla med. Jorys rustning var av blågrått stål utan mönster eller prydnad och en tunn grå mantel hängde från hans axlar som en smutsig trasa. Ändå klarade han sig bra och kastade Horas Redwyne ur sadeln i sin första dust och en ur släkten Frey i sin andra. I sin tredje dust red han tre gånger mot en friryttare vid namn Lothor Brune vars rustning var lika sjaskig som hans egen. Ingen av dem blev avkastad, men Brunes lans var stadigare och hans stötar bättre placerade, och därför gav kungen honom segern. För Alyn och Harwin gick det sämre; Harwin blev avkastad i sin första dust av ser Meryn i kungsvakten medan Alyn föll för ser Balon Swann.

Torneringen höll på hela dagen och ända till skymningen medan de stora stridshästarnas hovar dundrade över rännarbanan och rev upp jorden. Många gånger skrek Jeyne och Sansa unisont till då ryttare brakade samman så att lansarna splittrades medan folkmassan hejade på sina favoriter. Jeyne höll för ögonen var gång någon föll, som en rädd liten flicka, men Sansa var gjord av hårdare virke, och en fin dam visste hur man uppförde sig på torneringar. Till och med mamsell Mordana lade märke till hennes sansade uppträdande och nickade gillande.

Kungamördaren red mästerligt. Han besegrade ser Andar Royce och lord Bryce Caron lika lätt som om det vore ringränning och vann sedan en hård match mot den vithårige Barristan Selmy som hade vunnit sina första två duster mot män som var både trettio och fyrtio år yngre än han själv.

Sandor Clegane och hans kolossale bror, ser Gregor, verkade också omöjliga att stoppa, och de kastade av den ene motståndaren efter den andre i rasande attacker. Dagens mest skrämmande händelse inträffade under ser Gregors andra dust när hans lans träffade en ung riddare från Dalen under halsharnesket med sådan kraft att den trängde igenom halsen och dödade honom ögonblickligen. Ynglingen föll bara ett par meter från den plats där Sansa satt. Den avbrutna spetsen på ser Gregors lans satt fast i halsen och den unge mannens livsblod pumpades långsamt ut. Hans rustning var skinande ny, och en lysande eldstrimma löpte längs hans utsträckta arm då stålet fångade ljuset. Så försvann solen bakom ett moln och strimman försvann. Hans mantel var blå, samma färg som himlen en klar sommardag, och hade en bård av månskäror, men då blodet sögs upp av tyget mörknade det och en efter en blev månskärorna röda.

Jeyne Poole grät så hysteriskt att mamsell Mordana slutligen förde henne därifrån för att hon skulle få lugna ner sig, men Sansa satt kvar med händerna knäppta i knäet och såg som hypnotiserad på. Hon hade aldrig förut sett en man dö, och hon borde också gråta, tänkte hon, men tårarna ville inte komma. Kanske hade hon gjort slut på alla sina tårar då hon grät över Lady och Bran. Det vore en annan sak om det hade varit Jory eller ser Rodrik eller fadern, sa hon sig. Den unge riddaren i blå mantel betydde ingenting för henne, och han var bara en främling från Arryndalen vars namn hon glömt i samma stund hon hörde det. Och nu skulle även världen glömma hans namn, insåg Sansa, och det skulle inte sjungas några ballader om honom. Det var sorgligt.

Sedan de burit bort kroppen rusade en pojke med en spade ut på fältet och skottade jord över platsen där ynglingen fallit för att täcka över blodet. Sedan återupptogs dusterna.

Ser Balon Swann förlorade också mot ser Gregor och lord Renly förlorade mot Blodhunden. Renly kastades av så våldsamt att han flög av hästen med benen i luften. Han landade med huvudet först och det hördes ett högt knakande ljud som fick publiken att flämta till, men det var bara en av taggarna på hjälmens guldhorn som hade gått av under hans tyngd. När lord Renly kom på fötter hurrade folkmassan vilt, för kung Roberts stilige bror var storfavoriten. Han räckte den avbrutna taggen till sin besegrare med en graciös bugning. Blodhunden fnös och kastade ut taggen till publiken där folk började slåss med näbbar och klor om den lilla biten guld, tills lord Renly gick ut bland dem och återställde ordningen. Vid det laget hade mamsell Mordana ensam kommit tillbaka. Jeyne kände sig dålig, förklarade hon, och hon hade hjälpt henne tillbaka till slottet. Sansa hade nästan glömt bort Jeyne.

Senare drog en vandrande riddare i rutig mantel vanära över sig genom att döda Beric Dondarrions häst och förklarades diskvalificerad. Lord Beric flyttade sadeln till en ny häst bara för att genast bli avkastad av Thoros från Myr. Ser Aron Santagar och Lothor Brune red tre gånger mot varandra utan resultat, och ser Aron förlorade senare mot lord Jason Mallister och Brune mot Yohn Royces yngre son Robar.

Till slut var det bara fyra kvar: Blodhunden och hans vidunderlige bror ser Gregor, kungamördaren Jaime Lannister och ser Loras Tyrell, ynglingen som de kallade Blomriddaren.

Ser Loras var yngste son till Mace Tyrell, lord av Höggården och ståthållare i Södern. Ser Loras var sexton år gammal och den yngste ryttaren på rännarbanan, och ändå hade han kastat av tre riddare i kungsvakten den förmiddagen i sina första tre duster. Sansa hade aldrig sett någon som var så vacker. Hans bröstharnesk var konstfullt utformat och emaljerat som en bukett med tusen olika blommor, och hans snövita hingst hade ett schabrak bestående av röda och vita rosor. Efter varje seger tog ser Loras av sig hjälmen och red långsamt längs skranket, för att till sist plocka en enda vit ros från schabraket och kasta den till någon vacker jungfru på läktaren.

Hans sista dust den dagen var mot den yngre Royce. Ser Robars släktrunor visade sig inte duga som skydd då ser Loras klöv hans sköld och kastade honom ur sadeln så att han landade i smutsen med ett fasansfullt skrammel. Robar låg där och stönade medan segraren red ärevarvet. Till slut skaffades en bår fram och man bar honom yr och orörlig till hans tält. Sansa såg det aldrig ens, för hon hade bara ögon för ser Loras, och när den vita hästen stannade framför henne trodde hon hjärtat skulle spricka av lycka.

Till de andra unga flickorna hade han gett vita rosor, men den han plockade till henne var röd. ”Ädla dam”, sa han, ”ingen seger är hälften så skön som ni.” Sansa tog blygt emot blomman och hans ridderliga ord fick henne att tappa målföret. Hans hår var ett svall av ljusbruna lockar och ögonen var som flytande guld. Hon andades in rosens söta doft och satt och höll hårt i den långt efter det att ser Loras ridit sin väg.

När Sansa till slut såg upp igen stod en man lutad över henne och stirrade. Han var kort med pipskägg och silverstrimmor i håret och nästan lika gammal som fadern. ”Du måste vara en av hennes döttrar”, sa han. Han hade grågröna ögon, ögon som inte log då munnen gjorde det. ”Du ser ut som en Tully.”

”Jag är Sansa Stark”, svarade hon illa till mods. Mannen bar en tung mantel med pälskrage som hölls ihop med en härmfågel i silver, och han uppträdde med en hög lords självklara elegans, men hon visste inte vem han var. ”Jag har tyvärr inte haft nöjet, ers nåd?”

Mamsell Mordana skyndade till undsättning. ”Barn, det här är lord Petyr Baelish som sitter i kungens lilla råd.”

”Din mor var min skönhetsdrottning en gång i tiden”, berättade mannen lågmält. Hans andedräkt luktade mint. ”Du har hennes hår.” Fingrarna snuddade vid hennes kind då han smekte en kastanjeröd lock. Så vände han sig tvärt bort och gick sin väg.

Vid det laget hade månen gått upp och alla var trötta, så kungen beslöt att de tre sista dusterna skulle utkämpas påföljande morgon före mêléen. Då vanligt folk började promenera hem, medan de pratade om dagens duster och de som skulle gå av stapeln nästa dag, flyttade sig hovet till flodstranden för att börja festen. Sex enorma uroxar hade stekts i många timmar och långsamt snurrat runt på träspett medan kökspojkar öste dem med smör och örter tills det fräste och sprakade om köttet. Bockbord och bänkar hade ställts upp utanför tälten och borden dignade av mannagräs och jordgubbar och nybakat bröd.

Sansa och mamsell Mordana fick hedersplatser, till vänster om den upphöjda plattform där kungen själv satt tillsammans med drottningen. När prins Joffrey slog sig ner till höger om henne stelnade hon till. Han hade inte sagt ett ord till henne sedan den förskräckliga händelsen vid floden, och hon hade inte vågat tilltala honom. Till en början trodde Sansa att hon hatade honom för vad de gjort med Lady, men sedan hon gråtit tills hon inte längre hade några tårar kvar sa hon sig att det egentligen inte varit Joffreys fel. Det var drottningens fel, och det var henne hon borde hata, henne och Arya. Inget skulle ha hänt om det inte varit för Arya.

Den här kvällen kunde hon inte hata Joffrey, det var han alldeles för vacker för. Han bar en midjekort mörkblå jacka med dubbla rader guldknappar som var formade som lejonhuvuden, på hjässan hade han en smäcker guldkrona inlagd med safirer, och håret var lika glänsande som metallen. Sansa såg på honom och darrade, rädd för att han skulle strunta i henne eller vara otrevlig igen och få henne att gråtande lämna bordet, vilket skulle vara ännu värre.

I stället kysste Joffrey henne på handen, lika stilig och galant som någon prins i balladerna, och sa: ”Ser Loras har blick för skönhet, min söta.”

”Han var alltför vänlig”, invände hon och försökte låta blygsam och lugn trots att hjärtat sjöng. ”Ser Loras är en sann riddare. Tror du han vinner i morgon?”

”Nej”, svarade Joffrey. ”Min hund kommer att besegra honom eller kanske min morbror Jaime, och om några år när jag är tillräckligt gammal för att vara med i torneringen ska jag vinna över dem alla.” Han höjde handen för att kalla till sig en tjänare med ett krus sommarvin och slog upp en bägare åt henne. Hon kastade en ängslig blick på mamsell Mordana och då sträckte han sig förbi henne och fyllde även guvernantens bägare, så hon nickade och tackade honom älskvärt och sa inget.

Tjänarna såg till att bägarna var fyllda hela kvällen, men efteråt kunde Sansa inte komma ihåg att hon någonsin smakat på vinet. Hon behövde inget vin, för hon var berusad av kvällens magi, yr av dess romantiska förtrollning, hänförd av en skönhet som hon drömt om hela sitt liv men aldrig trott hon skulle få uppleva. Trubadurer satt nedanför kungens plattform och fyllde skymningen med musik. En jonglör höll en kaskad av brinnande klubbor snurrande i luften. Kungens egen hovnarr, dummerjönsen med det breda, platta ansiktet som kallades Månpojken, dansade iklädd narrdräkt omkring på styltor och drev gäck med alla med sådan underfundig grymhet att Sansa undrade om han verkligen var så dum. Inte ens mamsell Mordana kunde motstå honom, och när han sjöng sin lilla visa om överstekaplanen skrattade hon så häftigt att hon spillde vin på sig.

Och Joffrey var hövligheten själv. Han pratade med Sansa hela kvällen, öste komplimanger över henne, fick henne att skratta, berättade hovskvaller och förklarade Månpojkens skämt. Sansa var så fängslad att hon glömde sig helt och struntade fullkomligt i mamsell Mordana som satt till vänster om henne.

Hela tiden serverades nya rätter. En tjock soppa på korn och hjortkött, sallader gjorda på mannagräs och spenat och plommon beströdda med hackade nötter, sniglar i honung och vitlök. Sansa hade aldrig förut ätit sniglar, men Joffrey visade henne hur man skulle få ut snigeln ur skalet och stoppade själv den första biten i munnen på henne. Sedan blev det nyfiskad forell från floden, inbakad i lera. Prinsen hjälpte henne att slå sönder det hårda höljet och få fram det skiviga vita fiskköttet, och när kötträtten ställdes fram skar han själv av en portion som anstod en drottning från steken och lade den leende på hennes tallrik. Hon märkte av hans sätt att röra sig att han fortfarande hade bekymmer med högerarmen, men ändå klagade han inte.

Efter det serverades kalvbräss och duvpaj och bakade äpplen med kanel och sockerglaserade citronkakor, men vid det laget var Sansa så mätt att hon bara lyckades få ner två små citronkakor trots att hon var så förtjust i dem. Hon satt just och funderade på om hon skulle ta en tredje då kungen började skrika.

Kung Robert hade blivit ljudligare för varje rätt. Då och då kunde Sansa höra honom skratta eller ryta en befallning som överröstade musiken och skramlet av tallrikar och bestick, men de satt för långt ifrån för att hon skulle kunna urskilja vad han sa.

Nu hörde alla honom. ”Nej! ” dundrade han med en röst som dränkte alla andra samtal. Kungen reste sig och Sansa blev chockerad då hon såg att han var röd i ansiktet och raglade. Han hade en bägare vin i handen och han var redlöst berusad. ”Du ska inte tala om för mig vad jag ska göra, kvinna”, skrek han åt drottning Cersei. ”Jag är kung här, har du förstått? Det är jag som är härskare och om jag säger att jag ska slåss i morgon, så ska jag slåss!”

Alla stirrade. Sansa såg ser Barristan och kungens bror Renly och den korte mannen som talat så konstigt till henne och rört vid hennes hår, men ingen gjorde någon ansats till att ingripa. Drottningens ansikte var som en mask och så blodlöst att det kunde ha varit skulpterat av snö. Hon reste sig från bordet, samlade ihop kjolarna och stormade tigande därifrån med sina hovdamer i släptåg.

Jaime Lannister lade handen på kungens axel, men kungen knuffade hårdhänt undan honom, och Lannister snubblade och föll medan kungen gapskrattade. ”Den tappre riddaren, men jag kan fortfarande slå omkull dig i smutsen. Kom ihåg det, kungamördare.” Han slog sig för bröstet med den juvelbesatta bägaren och spillde vin över hela sidentunikan. ”Ge mig min stridsklubba, så ska jag minsann visa att det inte finns en man i hela riket som kan besegra mig.”

Jaime Lannister reste sig och borstade av sig. ”Som ni säger, ers höghet.” Rösten var stel.

Lord Renly kom leende fram. ”Du har spillt ut vinet, Robert. Jag ska skaffa dig en ny bägare.”

Sansa ryckte till då Joffrey lade handen på hennes arm. ”Det börjar bli sent”, sa prinsen. Han hade ett underligt uttryck i ansiktet och det var som om han inte alls såg henne. ”Behöver du eskort tillbaka till slottet?”

”Nej”, började Sansa säga. Hon såg sig om efter mamsell Mordana och fick till sin förvåning se henne luta huvudet mot bordet medan hon snarkade lätt och elegant. ”Jag menar…ja tack, det skulle vara mycket vänligt, för jag är faktiskt trött och vägen är så mörk att jag kan behöva beskydd.”

”Hund!” ropade Joffrey.

Sandor Clegane tycktes ta gestalt ur mörkret, så snabbt dök han upp. Han hade bytt ut rustningen mot en röd ylletunika med ett hundhuvud i läder påsytt på framsidan. Ljuset från facklorna fick hans brända ansikte att skina blekrött. ”Ja, ers höghet?” sa han.

”För min trolovade tillbaka till slottet och se till att det inte händer henne något”, befallde prinsen bryskt, och utan ett ord till farväl stegade Joffrey i väg och lämnade henne där.

Sansa kunde känna att Blodhunden iakttog henne. ”Trodde du att Joff själv skulle följa dig hem?” Han skrattade, och ljudet lät som morrande hundar som slogs. ”Sällan.” Han drog henne viljelöst upp på fötter. ”Kom, du är inte den enda som behöver sova. Jag har druckit för mycket vin och jag måste kanske döda min bror i morgon.” Han skrattade igen.

Plötsligt var Sansa livrädd och hon ruskade i mamsell Mordana i hopp om att väcka henne, men hon bara snarkade ännu högre. Kung Robert hade vinglat därifrån och med ens var bänkarna halvtomma. Festen var slut och med den även den vackra drömmen.

Blodhunden slet till sig en fackla för att lysa vägen åt dem, och Sansa följde tätt efter honom. Marken var stenig och ojämn och det fladdrande ljuset fick det att verka som om den rörde sig under henne. Hon höll blicken sänkt och såg noga efter var hon satte fötterna. De gick längs tälten som alla hade baner och sköldar uppställda utanför, och för varje steg kändes tystnaden mer tryckande. Sansa stod inte ut med att titta på honom för han skrämde henne omåttligt, men hon var uppfostrad till att uppträda höviskt. En verklig dam skulle inte lägga märke till hans ansikte, sa hon sig. ”Ni red galant i dag, ser Sandor”, tvingade hon sig att säga.

Sandor Clegane morrade ilsket åt henne. ”Bespara mig dina tomma små komplimanger, flicka…och dina ser. Jag är ingen riddare och jag spottar på dem och deras eder, men min bror är riddare. Såg du honom rida i dag?”

”Ja”, viskade Sansa darrande. ”Han var…”

”Galant?” avslutade Blodhunden.

Han hånade henne, insåg hon. ”Ingen kunde stå emot honom”, fick hon till slut fram, stolt över sig själv, för det var ingen lögn.

Sandor Clegane stannade plötsligt mitt på ett mörkt, tomt fält, och hon hade inget annat val än att stanna bredvid honom. ”Någon guvernant har uppfostrat dig väl, och du är som en av de där små fåglarna från Sommaröarna. En söt liten talande fågel som upprepar alla små vackra ord som man lärt dig.”

”Det där var inte snällt sagt.” Sansa kunde känna hjärtat fladdra i bröstet. ”Ni skrämmer mig och jag vill gå nu.”

”Ingen kunde stå emot honom”, väste Blodhunden, ”och det är minsann sant, för ingen har någonsin kunnat stå emot Gregor. Den där pojken i dag i hans andra dust, det var snyggt, eller hur? Du såg väl det? Den dumme pojken hade inget att göra i det här sällskapet. Inga pengar, ingen väpnare, ingen som kunde hjälpa honom med rustningen. Det där halsharnesket var inte riktigt fastsatt. Tror du inte att Gregor såg det? Tror du att ser Gregors lans bara råkade träffa halsen? Söta, lilla flicka med dina vackra fraser, om du tror det är du lika tom i huvudet som en fågel. Gregors lans träffar det Gregor vill att den ska träffa. Se på mig. Se på mig!” Sandor Clegane satte sin väldiga hand under hakan på henne och tvingade upp hennes ansikte. Så satte han sig på huk framför henne och förde facklan närmare sitt ansikte. ”Här har du en vacker syn. Titta länge och noga, för du vet att du vill det. Jag har sett dig vända dig bort hela tiden vi red längs kungsvägen. Titta nu ordentligt.”

Hans fingrar höll henne om hakan lika hårt som ett skruvstäd, och hans ögon stirrade stint på henne, berusade ögon som var mörka av ilska. Hon var tvungen att titta.

Den högra halvan av hans ansikte var mager med markanta kindben och ett grått öga under ett buskigt ögonbryn. Näsan var stor och krokig, håret tunt och mörkt, och han hade det långt och kammade det åt sidan eftersom det inte växte något hår på andra halvan av huvudet.

Vänstra halvan av hans ansikte var helt ödelagd. Örat hade bränts bort och det fanns bara ett hål kvar. Det var inget fel på själva ögat, men runt omkring fanns bara en massa ärr som löpte kors och tvärs och glatt, svart hud, som var hård som läder och full av kratrar och djupa sprickor som glänste röda och våta när han rörde sig. Nere vid käken kunde man se en bit ben där huden bränts bort.

Sansa började gråta. Då släppte han henne och släckte facklan i smutsen. ”Har du inga vackra ord för det ansiktet, flicka? Ingen liten komplimang som guvernanten har lärt dig?” När han inte fick något svar återtog han: ”De flesta tror att det var något slag, en belägring, ett brinnande torn, en fiende med en fackla. En idiot frågade om det var en eldsprutande drake.” Hans skratt var mjukare den här gången men lika bittert. ”Jag ska tala om för dig vad det var, flicka”, sa han som en röst ur natten, en skugga som lutade sig så nära nu att hon kunde känna den sura stanken av vin i hans andedräkt. ”Jag var yngre än du, sex, kanske sju. En träsnidare öppnade en butik i byn nedanför min fars borg och för att vara lorden till lags skickade han oss gåvor. Den gamle mannen gjorde fantastiska leksaker. Jag minns inte vad jag fick, men det var Gregors gåva jag ville ha: en riddare i målat trä där varje led gick att böja och med trådar så att man kunde få honom att slåss. Gregor är fem år äldre än jag och leksaken betydde ingenting för honom, för han var redan väpnare, nästan hundraåttio centimeter lång och muskulös som en oxe. Så jag tog hans riddare, men den gav mig ingen glädje, det kan jag försäkra dig, för jag var livrädd hela tiden och nog kom han på mig alltid. Det fanns ett fyrfat i rummet. Gregor sa aldrig ett ord utan lyfte bara upp mig, tog mig under armen och stack ner mitt ansikte i de brinnande kolen och höll mig där medan jag skrek och skrek. Du såg hur stark han är. Redan då krävdes det tre män för att slita bort honom från mig. Kaplanerna predikar om de sju helvetena, men vad vet de? Bara en man som har blivit bränd vet vad helvetet verkligen är.

Min far sa till alla att mina sängkläder hade fattat eld och vår livmedikus gav mig salvor. Salvor! Gregor fick också sin smörjelse. Fyra år senare smorde de honom med de sju oljorna och han svor riddareden och Rhaegar Targaryen gav honom ett lätt slag på axeln med ett svärd och sa: ’Res er, ser Gregor.’ ”

Den väsande rösten dog bort. Han satt tyst på huk framför henne, en stor svart gestalt skrudad i natten, dold för hennes blick. Sansa kunde höra hans stötiga andetag, och hon tyckte synd om honom, upptäckte hon, och på något sätt hade rädslan försvunnit.

Tystnaden blev längre och längre, så lång att hon började bli rädd igen, men nu var hon rädd för hans skull och inte för sin egen. Hon fann hans väldiga axel med handen. ”Han var ingen sann riddare”, viskade hon.

Blodhunden kastade huvudet bakåt och tjöt av skratt. Sansa backade några steg bakåt, men han fick tag i hennes arm. ”Nej”, morrade han åt henne, ”nej, lilla fågel, han var ingen sann riddare.”

Under resten av vägen in i staden sa Sandor Clegane inte ett ord. Han förde henne dit där vagnarna väntade, sa åt kusken att köra dem tillbaka till Röda slottet och klättrade in efter henne. De färdades under tystnad genom Kungsporten och längs stadsgator upplysta med facklor. Han öppnade en liten sidodörr och förde in henne i slottet. Det ryckte i det brännskadade ansiktet och blicken var svårmodig, och han var bara ett steg efter henne då de gick uppför torntrappan. Han följde henne ända till korridoren där hon hade sitt sovrum.

”Tack, ers nåd”, sa Sansa ödmjukt.

Blodhunden tog henne i armen och lutade sig nära. ”Det jag har berättat i natt…”, började han och rösten lät ännu mer väsande än vanligt. ”…om du någonsin säger något till Joffrey…till din syster, din far…till någon av dem…”

”Det ska jag inte”, viskade Sansa. ”Jag lovar.”

Men han var inte nöjd. ”Om du någonsin berättar det för någon dödar jag dig.”