Kampen om järntronen

SANSA

Väggarna i tronsalen var nakna och kala, för gobelängerna med jaktmotiv som kung Robert älskat hade tagits ner och låg slängda i ett hörn.

Ser Mandon Moore gick fram och tog plats nedanför tronen bredvid två andra i kungsvakten, medan Sansa, som för en gångs skull var obevakad, tvekade i dörren. Drottningen lät henne röra sig fritt i slottet som belöning för att hon varit en snäll flicka, men ändå hade hon eskort vart hon än gick. ”Hedersvakter för min blivande svärdotter”, kallade drottningen dem, men de fick inte Sansa att känna sig hedrad.

Att röra sig fritt i slottet innebar att hon fick gå vart hon ville inom Röda slottet bara hon lovade att inte gå utanför murarna, ett löfte som Sansa varit mer än villig att ge. Hon kunde ändå inte ha begett sig utanför murarna, för portarna bevakades natt och dag av Janos Slynts stadsvakt och dessutom fanns klanen Lannisters livvakter alltid i närheten. Och vart skulle hon tagit vägen även om hon fått lämna slottet? För henne var det nog att promenera på borggården, plocka blommor i Myrcellas trädgård och besöka kapellet för att be för fadern. Ibland bad hon också i gudaskogen eftersom ätten Stark höll fast vid de gamla gudarna.

Det var första gången kung Joffrey höll hov, så Sansa såg sig nervöst omkring. En rad av huset Lannisters livvakter stod nedanför de västra fönstren och en rad med stadsvakter i gyllene mantlar nedanför de östra. Av småfolk och vanliga människor syntes inte ett spår, men under galleriet trampade höga och låga lorder nervöst. På kung Roberts tid brukade det vara ett hundratal lorder som kom för att göra sin uppvaktning, men nu var de högst tjugo.

Sansa slank in bland dem och mumlade hälsningar medan hon trängde sig närmare tronen. Hon kände igen den mörkhyade Jalabhar Xho, dystre ser Aron Santagar och tvillingarna Redwyne: Äcklet och Dreglet. Det var bara det att ingen tycktes känna igen henne, och om de gjorde det ryggade de tillbaka som om hon haft pesten. Den sjuklige lord Gyles höll för ansiktet då hon närmade sig och låtsades få en hostattack, och när den lustige, berusade ser Dontos började hälsa på henne viskade ser Balon Swann något i hans öra och även han vände sig bort.

Och så många andra saknades. Vart hade resten av dem tagit vägen? undrade Sansa medan hon förgäves letade efter vänliga ansikten. Inte en enda av dem vågade möta hennes blick, och det var som om hon blivit ett spöke, död i förtid.

Stormäster Pycelle satt ensam vid rådsbordet och tycktes sova med händerna knäppta ovanpå skägget. Hon såg lord Varys ljudlöst skynda in i salen, och en stund senare steg lord Baelish leende in genom de höga bakre dörrarna. Han småpratade älskvärt med ser Balon och ser Dontos medan han gick mot rådsbordet. Sansa hade fjärilar i magen av nervositet. Jag borde inte vara rädd, sa hon sig. Jag har inget att vara rädd för, och allt kommer att ordna sig. Joff älskar mig och drottningen med, det har hon själv sagt.

En härold ropade ut: ”Hell hans höghet, Joffrey av huset Baratheon och Lannister, den förste av hans namn, kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna och härskare över de sju konungarikena. Hell hans mor, Cersei av huset Lannister, drottningregent, Västerns ljus och riksföreståndare.”

Ser Barristan Selmy förde in dem klädd i en praktfull vit rustning. Ser Arys Oakheart eskorterade drottningen medan ser Boros Blount gick bredvid Joffrey, så nu var sex i kungsvakten i salen, alla de vita svärden utom Jaime Lannister. Hennes prins — nej, hennes kung nu! — tog trappan till järntronen två steg i taget medan modern satte sig hos rådet. Joff bar en svart sammetsdräkt med ränder i karmosinrött och en skimrande mantel i guldtyg med hög krage och på huvudet hade han en guldkrona besatt med rubiner och svarta diamanter.

Då Joffrey vände sig om för att blicka ut över salen mötte hans blick Sansas. Han log, satte sig och tog till orda. ”Det är kungens plikt att straffa de illojala och belöna de lojala. Stormäster Pycelle, jag befaller er att läsa upp mina kungörelser.”

Pycelle reste sig. Han var klädd i en magnifik kaftan av tjock röd sammet med hermelinkrage och glänsande guldspännen. Ur den vida vänstra ärmen, som var tung av broderier i guldtråd, drog han fram ett pergament, rullade upp det och började läsa upp en lång lista med namn och befallde i kungens och rådets namn var och en att infinna sig inför Joffrey för att svära honom tro och huldhet. Om de underlät att göra det skulle de dömas som förrädare och deras landområden och titlar tillfalla kronan.

Namnen han läste fick Sansa att hålla andan. Lord Stannis Baratheon, hans hustru, hans dotter. Lord Renly Baratheon. Båda lorderna Royce och deras söner. Ser Loras Tyrell. Lord Mace Tyrell, hans bröder, farbröder, söner. Den röde prästen, Thoros från Myr. Lord Beric Dondarrion. Lady Lysa Arryn och hennes son, lille lord Robert. Lord Hoster Tully, hans bror ser Brynden, hans son ser Edmure. Lord Jason Mallister. Lord Bryce Caron av Dorniens gränsland. Lord Tytos Blackwood. Lord Walder Frey och hans arvinge ser Stevron. Lord Karyl Vance. Lord Jonos Bracken. Lady Shella Whent. Doran Martell, prins av Dornien och alla hans söner. Så många, tänkte hon medan Pycelle läste och läste, det kommer att behövas många korpar för att skicka ut alla dessa befallningar.

Och till sist, nära slutet, kom de namn Sansa hade fruktat. Lady Catelyn Stark. Robb Stark. Brandon Stark, Rickon Stark, Arya Stark. Sansa kvävde en flämtning. Arya. De ville att Arya skulle infinna sig och svära eden. Det måste betyda att systern hade flytt med galären, hon måste vara i säkerhet på Vinterhed vid det här laget.

Stormäster Pycelle rullade ihop listan, stoppade in den i ärmen och drog fram ett annat pergament ur den högra ärmen. Han harklade sig och tog åter till orda. ”Det är hans höghets önskan att Tywin Lannister, lord av Casterlyklippan och ståthållare i Västern, i stället för förrädaren Eddard Stark åtar sig ämbetet som kungens hand för att tala med hans röst, leda hans arméer mot hans fiender och utföra hans kungliga vilja. Så har kungen bestämt. Lilla rådet samtycker.

I stället för förrädaren Stannis Baratheon är det hans höghets önskan att hans mor, drottningregent Cersei Lannister, som alltid har varit hans starkaste stöd, tar plats i lilla rådet så att hon kan hjälpa honom att regera klokt och rättvist. Så har kungen bestämt. Lilla rådet samtycker.”

Sansa hörde ett lågt mummel från lorderna runt omkring sig, men det dämpades snabbt, och Pycelle fortsatte.

”Det är också hans höghets önskan att hans lojale tjänare Janos Slynt, befälhavare för stadsvakten i Kungshamn, genast upphöjs till lord och förlänas det urgamla sätet Harrenhal med alla tillhörande landområden och intäkter, och att hans söner och sonsöner får behålla dessa titlar intill tidens ände. Det är också hans önskan att lord Slynt genast tar plats i hans lilla råd för att hjälpa till att styra riket. Så har kungen bestämt. Lilla rådet samtycker.”

Ur ögonvrån såg Sansa Janos Slynt stiga in i salen. Den här gången var mumlet högre och ilsknare, och stolta lorder vars hus var tusentals år gamla släppte motvilligt fram den tunnhårige, ofrälse mannen med grodansiktet. Gyllene fjäll hade sytts fast på den svarta sammeten i hans jacka och klirrade svagt för varje steg han tog, och manteln var av siden med rutor i svart och guld. Två fula pojkar, som måste ha varit hans söner, gick före honom och kämpade med en tung metallsköld som var lika stor som de. Som emblem hade Janos Slynt valt ett blodigt spjut i guld på nattsvart botten, och åsynen av det gav Sansa gåshud på armarna.

Lord Slynt tog plats vid rådsbordet och stormäster Pycelle återtog: ”Till sist, i dessa oroliga och osäkra tider då vår älskade Robert så nyligen har dött, anser rådet att det är av yttersta vikt att kung Joffreys liv och säkerhet…” Han såg på drottningen.

Cersei reste sig. ”Ser Barristan Selmy, var god och stig fram.”

Ser Barristan hade stått vid foten av järntronen lika stilla som en staty, men nu föll han på knä och böjde huvudet. ”Till er tjänst, ers höghet.”

”Res er, ser Barristan”, sa Cersei Lannister, ”och ta av er hjälmen.”

”Ers höghet?” Den gamle riddaren ställde sig upp och tog av den höga vita hjälmen, trots att han inte tycktes förstå varför.

”Ni har tjänat riket länge och troget, min gode herre, och varenda man och kvinna i de sju konungarikena är skyldiga er tack, men nu fruktar jag att er tjänst har nått sitt slut. Det är kungens och rådets önskan att ni lägger ner er tunga börda.”

”Min…börda? Jag är rädd för att jag…att jag inte…”

Den nyutnämnde lorden, Janos Slynt, upphävde rösten och förklarade med djup och kraftfull stämma: ”Hennes höghet försöker tala om för er att ni härmed fråntas befälet för kungsvakten.”

Den reslige, vithårige riddaren tycktes krympa ihop där han stod och verkade knappt andas. ”Ers höghet”, sa han till slut, ”de vita svärden är ett edsvuret brödraskap och våra löften avges för livet. Bara döden kan skilja befälhavaren från hans heliga uppdrag.”

”Vems död, ser Barristan?” Drottningens röst var len som silke, men hennes ord hördes i hela salen. ”Er eller kungens?”

”Ni lät min far dö”, sa Joffrey anklagande uppifrån järntronen, ”och ni är för gammal för att skydda någon.”

Sansa såg riddaren blicka upp på sin nye kung. Det hade aldrig synts på honom hur gammal han var, men nu gjorde det det. ”Ers höghet”, började han, ”jag blev utvald att tjäna i kungsvakten då jag var tjugotre år gammal. Det var allt jag någonsin hade drömt om sedan jag första gången tog ett svärd i min hand. Jag gav upp alla anspråk på det slott jag skulle ha ärvt, och flickan jag skulle äkta gifte sig i stället med min kusin, för jag behövde varken landområden eller söner eftersom mitt liv skulle levas för riket. Ser Gerold Hightower själv tog emot mina löften att till varje pris skydda kungen, att ge mitt blod för hans. Jag kämpade vid sidan av Vite tjuren och prins Lewyn av Dornien, och bredvid ser Arthur Dayne, morgonsvärdet. Innan jag tjänade er far hjälpte jag till att skydda kung Aerys och hans far Jaehaerys före honom…tre kungar…”

”Som alla är döda”, påpekade Lillfinger.

”Ni har gjort ert”, tillkännagav Cersei, ”och Joffrey behöver unga, starka män omkring sig. Rådet har bestämt att ser Jaime Lannister ska ta er plats som befälhavare för de edsvurna bröderna av de vita svärden.”

”Kungamördaren!” utbrast ser Barristan med rösten drypande av förakt. ”Den falske riddaren som besudlade sin klinga med blodet från den kung han svurit att försvara.”

”Var försiktig med vad ni säger, ser Barristan”, varnade drottningen, ”för ni talar om vår älskade bror och er kungs eget blod.”

Lord Varys upphävde rösten och hans tonfall var vänligare än de andras. ”Vi har inte glömt era stora insatser för riket, min bäste herre, och lord Tywin Lannister har frikostigt gått med på att förläna er ett vackert landområde vid havet norr om Lannishamn, plus guld och män som ska bygga en stark borg åt er, och ni ska också få så många tjänare ni behöver.”

Ser Barristan gav honom en skarp blick. ”En sal att dö i och män som kan begrava mig. Jag tackar er, mina herrar, men jag spottar på ert medlidande”, förklarade han och knäppte upp spännena som höll manteln på plats. Det tunga, vita plagget gled av axlarna och föll ner på golvet i en hög, och efter det följde hjälmen med en skräll. ”Jag är riddare”, påpekade han. Han lossade silverspännena på bröstharnesket och lät även det falla. ”Och som riddare tänker jag dö.”

”Som en naken riddare, verkar det”, skämtade Lillfinger.

Då skrattade allihop: Joffrey på sin tron och de uppvaktande lorderna, Janos Slynt, drottning Cersei och Sandor Clegane och till och med de andra i kungsvakten, de fem som varit hans bröder till för en liten stund sedan. Det måste ha sårat honom mest av allt, tänkte Sansa och tyckte oändligt synd om den tappre, gamle mannen där han stod, vanärad och röd i ansiktet och så upprörd att han inte fick fram ett ord. Till slut drog han svärdet.

Sansa hörde någon flämta till, och ser Boros och ser Meryn tog ett steg framåt, men ser Barristan hejdade dem med en blick som dröp av förakt. ”Var inte rädda, mina herrar, er kung är trygg, fast inte är det er förtjänst. Till och med nu skulle jag kunna hugga huvudet av er alla fem lika lätt som man skär ost med en dolk, och om ni är beredda att tjäna under kungamördaren finns det inte någon av er som är värdig att bära vitt.” Han slängde svärdet vid foten av järntronen. ”Varsågod, pojk, smält ner det och pryd tronen med det, om du vill, för där gör det säkert mer nytta än svärden i handen på de övriga fem. Kanske lord Stannis kommer att sitta på det när han tar din tron.”

Han tog den långa vägen ut och hans steg ekade högt mot golvet och de nakna stenväggarna. Lorderna och deras damer flyttade på sig för att släppa fram honom, och inte förrän pagerna hade stängt de höga bronsbeslagna ekdörrarna efter honom hörde Sansa ljud igen: låga röster, folk som rörde oroligt på sig och frasandet av papper som flyttades på rådsbordet. ”Han kallade mig pojk”, sa Joffrey gnälligt och lät till och med yngre än han var, ”och han sa att farbror Stannis skulle ta min tron.”

”Tomt prat bara”, försäkrade eunucken.

”Han kan konspirera med mina farbröder, och därför vill jag att han ska gripas och förhöras.” Ingen rörde sig, så Joffrey höjde rösten. ”Jag sa att jag vill ha honom gripen!”

Janos Slynt reste sig från rådsbordet. ”Det ska stadsvakten se till, ers höghet.”

”Bra”, sa kung Joffrey. Lord Janos stegade ut ur salen och hans fula söner fick småspringa för att hinna med där de släpade på den stora metallskölden med huset Slynts vapen.

”Om vi skulle fortsätta, ers höghet”, påminde Lillfinger kungen. ”De sju vita svärden har nu blivit sex, så vi behöver ett nytt svärd till kungsvakten.”

Joffrey log. ”Berätta det för dem, mor.”

”Kungen och rådet har beslutat att ingen man i de sju konungarikena är mer lämplig att vakta och skydda hans höghet än hans egen livvakt, Sandor Clegane.”

”Vad säger du om det, hund?” frågade kung Joffrey.

Blodhundens fasansfulla ansikte var inte lätt att tolka, och han tog god tid på sig innan han svarade. ”Varför inte? Jag har varken land eller hustru att avstå ifrån, och vem skulle förresten bry sig om det?” Det ryckte i den brännskadade sidan av munnen. ”Men jag varnar er, för jag tänker inte avlägga någon riddared.”

”De edsvurna bröderna i kungsvakten har alltid varit riddare”, förkunnade ser Boros.

”Fram till nu”, sa Blodhunden med sin väsande röst och ser Boros tystnade.

Då kungens härold steg fram insåg Sansa att ögonblicket nästan var inne, och hon slätade nervöst till kjolen. Hon var sorgklädd, som ett tecken på respekt för den döde kungen, men hon hade lagt ner stor möda på att göra sig vacker. Klänningen var den elfenbensvita av siden som drottningen gett henne, den som Arya förstört, men hon hade låtit färga den svart och fläcken syntes inte alls. Hon hade provat smycken i timtal och till slut bestämt sig för enkel elegans och valt en smal silverkedja.

Häroldens röst mullrade. ”Om någon här i salen har något annat ärende att lägga fram för hans höghet må han tala nu eller inte alls.”

Sansa bävade. Nu, sa hon sig, jag måste göra det nu. Må gudarna ge mig mod. Hon tog ett steg och ännu ett. Lorder och riddare flyttade sig tyst åt sidan för att låta henne passera, och hon kände deras blickar på sig. Jag måste vara lika stark som min mor. ”Ers höghet”, ropade hon med låg, darrande röst.

Den höga järntronen gjorde att Joffrey hade bättre utsikt än någon annan i salen, och det var han som först fick syn på henne. ”Stig fram, min söta”, ropade han leende.

Hans leende gjorde henne djärvare och fick henne att känna sig vacker och stark. Han älskar mig, det gör han. Sansa höll huvudet högt och gick fram mot honom, inte för långsamt och inte för fort, för hon ville inte låta dem se hur nervös hon var.

”Lady Sansa av huset Stark”, ropade härolden ut.

Hon stannade nedanför tronen just där ser Barristans vita mantel låg i en hög på golvet bredvid hans hjälm och bröstharnesk. ”Har du ett ärende som angår kungen och rådet, Sansa?” frågade drottningen från rådsbordet.

”Ja.” Hon knäböjde på manteln för att inte fläcka ner klänningen och tittade upp på Joffrey där han satt på den ohyggliga svarta tronen. ”Om det behagar er, ers höghet, ber jag om nåd för min far, lord Eddard Stark som var kungens hand.” Hon hade övat hundratals gånger på orden.

Drottningen suckade. ”Du gör mig besviken, Sansa. Har du glömt vad jag sa om förrädares blod?”

”Din far har begått allvarliga och fasansfulla brott, kära barn”, mässade stormäster Pycelle.

”Ah, stackars liten”, suckade Varys. ”Hon är bara ett barn, mina herrar, hon vet inte vad hon ber om.”

Sansa hade bara ögon för Joffrey. Han måste höra på mig, han måste, tänkte hon. Kungen skruvade på sig på tronen. ”Låt henne tala”, befallde han, ”för jag vill höra vad hon har att säga.”

”Tack, ers höghet.” Sansa log, ett blygt, hemlighetsfullt leende bara för honom. Han lyssnade, precis som hon vetat att han skulle göra.

”Förräderi är som ogräs”, förkunnade Pycelle pompöst, ”och det måste dras upp med rötterna för att inte skjuta nya skott.”

”Förnekar du din fars brott?” frågade lord Baelish.

”Nej, mina herrar.” Sansa visste bättre än så. ”Jag vet att han måste bli straffad. Det enda jag ber om är nåd, för jag vet att min far måste ångra vad han gjort eftersom han var kung Roberts vän och älskade honom. Ni vet allihop att han älskade honom, och han ville inte bli hand förrän kungen bad honom. De måste ha ljugit för honom, lord Renly eller lord Stannis eller…någon, de måste ha ljugit, annars…”

Kung Joffrey lutade sig framåt med händerna på tronens armstöd och avbrutna svärdsspetsar stack ut mellan fingrarna. ”Han sa att jag inte var kung. Varför sa han det?”

”Hans ben var brutet”, svarade Sansa ivrigt, ”och det gjorde fruktansvärt ont. Stormäster Pycelle gav honom vallmomjölk, och det blir man omtöcknad av, för annars skulle han aldrig ha sagt det.”

”Ett barns tillit”, insköt Varys, ”så rörande, så oskyldigt, men ändå sägs det att av barn och dårar får man ofta höra sanningen.”

”Förräderi är förräderi”, svarade Pycelle genast.

Joffrey flyttade sig oroligt på tronen. ”Mor?”

Cersei betraktade tankfullt Sansa. ”Om lord Eddard bekände sina brott”, sa hon slutligen, ”skulle vi veta att han hade ångrat sin dårskap.”

Joffrey reste sig upp. Snälla, tänkte Sansa, snälla, snälla, visa att du är den kung jag vet att du är, god och snäll och ädel, snälla. ”Har du något mer att säga?” frågade han.

”Bara…att om ni älskar mig gör ni detta för min skull, ers höghet”, svarade Sansa.

Kung Joffrey betraktade henne uppifrån och ned. ”Dina ord har gjort mig djupt rörd”, sa han chevalereskt och nickade som för att säga att allt skulle ordna sig. ”Jag ska göra som du ber, men först måste din far bekänna. Han måste bekänna och säga att jag är kungen annars blir det ingen nåd för honom.”

”Det kommer han att göra”, sa Sansa glädjestrålande. ”Å, det vet jag att han gör.”