Kampen om järntronen

CATELYN

Det var alldeles för långt för att hon skulle kunna urskilja baneren tydligt, men till och med genom den drivande dimman kunde hon se att de var vita med en mörk fläck i mitten som inte kunde vara något annat än ätten Starks skräckvarg, grå på vit botten. Då Catelyn såg det med egna ögon höll hon in hästen och böjde tacksamt på huvudet. Gudarna var goda, och hon kom inte för sent.

”De väntar på oss, ers nåd”, sa ser Wylis Manderly, ”precis som min far lovade.”

”Då ska vi inte låta dem vänta längre.” Ser Brynden Tully satte sporrarna i hästen och travade i rask takt mot baneren. Catelyn red bredvid honom.

Ser Wylis och hans bror ser Wendel följde efter i spetsen för sina trupper som bestod av nästan femton hundra man: ett tjugotal riddare och lika många väpnare, två hundra beridna lansiärer, svärdskämpar och friryttare och resten fotsoldater beväpnade med spjut, pikar och treuddar. Lord Wyman hade stannat kvar för att sköta försvaret av Vita hamnen, för han var nästan sextio år gammal och hade blivit för fet för att kunna sitta på en häst. ”Om jag hade trott att jag skulle få uppleva krig en gång till under min livstid skulle jag ha ätit lite färre ålar”, hade han sagt till Catelyn då han mötte hennes skepp och klappat den omfångsrika magen med bägge händerna. Hans fingrar var tjocka som korvar. ”Men mina pojkar ska se till att ni kommer välbehållen fram till er son, så ni behöver inte oroa er.”

Hans ”pojkar” var båda äldre än Catelyn och hon hade gärna sett att de inte liknade fadern fullt så mycket. Ser Wylis skulle inte behöva äta många ålar till innan inte han heller kunde sitta till häst och hon tyckte synd om det stackars djuret. Ser Wendel, den yngre pojken, skulle ha varit den fetaste man hon någonsin känt om hon inte träffat hans far och hans bror. Wylis var tystlåten och formell medan Wendel var högljudd och bullrande. Båda hade uppseendeväckande valrossmustascher och huvuden lika bara som en babystjärt, och ingen av dem tycktes äga ett plagg som inte var fullt av matfläckar. Men hon tyckte ändå bra om dem, för de hade fört henne till Robb precis som deras far lovat, och det var det enda som hade någon betydelse.

Det gladde henne att se att sonen skickat ut spejare även österut. Klanen Lannisters armé skulle visserligen komma söderifrån, men det var bra att Robb var försiktig. Min son leder en här i krig, tänkte hon och hade fortfarande svårt att tro det. Hon var fruktansvärt orolig för hans skull och för Vinterhed, men ändå kunde hon inte låta bli att känna en viss stolthet. För ett år sedan hade han varit pojke. Vad var han nu? undrade hon.

Spanare fick syn på ätten Manderlys baner — den vite havsguden med treudden i handen som steg upp ur ett blågrönt hav — och hälsade på dem med värme. De fördes till ett höglänt område där marken var torr nog att slå läger på. Ser Wylis kommenderade halt och stannade kvar där med sina män för att se till att eldar gjordes upp och hästarna sköttes om medan hans bror Wendel red vidare med Catelyn och hennes farbror för att framföra faderns vördsamma hälsningar till länsherren.

Marken under hästarnas hovar var mjuk och våt och sluttade långsamt då de red förbi rykande torveldar, rader med hästar, och vagnar som var tungt lastade med grovt bröd och saltat kött. På en stenig utlöpare som låg högre än den omgivande terrängen passerade de en lords tält med väggar av tung segelduk. Catelyn kände igen baneret, Hornwoods älgtjur, brun på mörkt orange botten.

Genom dimman såg hon en skymt av murarna och tornen på Cailins vallgrav eller vad som fanns kvar av dem. Jättelika block av svart basalt, som vart och ett var lika stort som en torparstuga, låg utspridda huller om buller som ett barns byggklossar och till hälften nersjunkna i den mjuka, sanka marken. Inget annat återstod av den ringmur som en gång rest sig lika hög som Vinterheds. Kärntornet i trä var helt borta, det hade ruttnat för tusentals år sedan, och det fanns inte ens en timmerstock kvar för att markera var det stått. Det enda som återstod av de första människornas fäste var tre torn, tre torn som en gång varit tjugo om man skulle tro sagoberättarna.

Porthustornet såg bastant ut och hade till och med några meter mur kvar på var sida. Fyllbultens torn, som låg ute i sumpmarken där den södra och västra muren en gång mötts, lutade som en man som just skulle till att kräkas upp vinet i rännstenen. Och det höga, smäckra barnens torn, där skogens barn enligt legenden en gång bett sina namnlösa gudar att skicka vattenhammaren, hade förlorat halva krönet. Det såg ut som om någon kolossal best hade tagit sig en munsbit av bröstvärnet och spottat ut gruset över sumpmarken. Alla tre tornen var gröna av mossa. På norra sidan av porthustornet växte ett träd mellan stenarna och på de knotiga grenarna hängde långa, vita sjok av spindelväv.

”Vid alla barmhärtiga gudar!” utbrast ser Brynden då han fick se vad som låg framför dem. ”Är det här Cailins vallgrav? Det är ju inget annat än en…”

”…dödsfälla”, avslutade Catelyn. ”Jag vet hur det ser ut, farbror, och jag tänkte samma sak när jag såg det första gången, men Ned försäkrade mig att den här ruinen är ett starkare fäste än den verkar vara. De tre kvarvarande tornen behärskar brovägen åt alla håll, och en eventuell fiende måste passera mellan dem. Sumpmarkerna här är ogenomträngliga, fulla av kvicksand och förrädisk gungfly och det vimlar av ormar i dem. En armé som vill anfalla något av tornen måste vada genom midjedjup svart gyttja, ta sig över en vallgrav full av krokodiler och klättra uppför hala, mossbevuxna murar, allt medan soldaterna utsätter sig för bågskytteeld från de andra tornen.” Hon log bistert mot farbrodern. ”Och när mörkret faller sägs det att spökena kommer fram, kalla, hämndlystna vålnader från Norden som hungrar efter sydländskt blod.”

Ser Brynden småskrattade. ”Påminn mig att jag inte ska dröja mig kvar här, för sist jag tittade mig i spegeln såg jag definitivt sydländsk ut.”

Baneren hade hissats på alla tre tornen, och på fyllbultens torn hängde ätten Karstarks strålande sol under skräckvargen; på barnens torn vajade Storjons jätte i sprängda kedjor, men på porthustornet fladdrade Starkbaneret ensamt, och det var det tornet Robb valt till högkvarter. Catelyn satte kurs på det med ser Brynden och ser Wendel efter, och hästarna tog sig långsamt och försiktigt fram över stockarna och plankorna som lagts ut över den grönsvarta sumpmarken.

Hon hittade sonen omgiven av faderns vasaller i en dragig sal med en rykande torvbrasa på den svarta härden. Han satt vid ett jättelikt stenbord med en massa kartor och papper framför sig och var djupt försjunken i ett samtal med Roose Bolton och Storjon. Först lade han inte märke till henne…men det gjorde hans varg. Den väldiga, grå besten låg vid brasan, men då Catelyn steg in lyfte den på huvudet och dess gyllengula ögon mötte hennes. En efter en tystnade lorderna och till slut tittade Robb upp och fick syn på henne. ”Mor?” utbrast han med rösten tjock av rörelse.

Catelyn ville rusa fram till honom och kyssa hans panna, slå armarna om honom och hålla honom så hårt att han aldrig skulle kunna komma till skada. Men här inför lorderna vågade hon inte det. Han spelade en mans roll nu, och den ville hon inte ta ifrån honom. Så hon stannade kvar vid bortre änden av basalthällen som de använde som bord. Skräckvargen kom på fötter, tassade tvärs över rummet och fram till henne, och den verkade större än en varg borde ha lov att vara. ”Du har lagt dig till med skägg”, anmärkte hon samtidigt som vargen nosade på hennes hand.

Han strök sig över skäggstubben och verkade plötsligt förlägen. ”Ja.” Håret på hakan var rödare än på huvudet.

”Jag tycker om det.” Catelyn klappade vargen på huvudet. ”Det får dig att se ut som min bror Edmure.” Gråvind nafsade lekfullt efter hennes fingrar och skuttade tillbaka till sin plats vid brasan.

Ser Helman Tallhart var den som först följde efter skräckvargen över rummet för att betyga henne sin vördnad. Han knäböjde och lade pannan mot hennes hand. ”Ni är lika vacker som någonsin, lady Catelyn”, förkunnade han, ”och en välkommen syn i dessa svåra tider.” Sedan kom Galbart och Robett Glover, Storjon Umber och de andra, en efter en. Theon Greyjoy var sist. ”Jag hade inte förväntat mig att få se er här, ers nåd”, anmärkte han samtidigt som han föll på knä.

”Jag hade inte förväntat mig att vara här”, svarade Catelyn, ”inte förrän jag steg i land i Vita hamnen och lord Wyman berättade att Robb hade kallat vasallerna under fanorna. Ni känner ju hans son, ser Wendel.” Wendel Manderly steg fram och bugade så djupt hans midjemått tillät. ”Och min farbror, ser Brynden Tully, som har lämnat min systers tjänst och inträtt i min.”

”Svartfisken”, sa Robb. ”Jag är glad att ha er här, för vi behöver män med ert mod, och er också, ser Wendel. Har du ser Rodrik med dig, mor? Jag har saknat honom.”

”Ser Rodrik gav sig i väg norrut från Vita hamnen. Jag har utnämnt honom till slottsfogde och befallt honom att hålla Vinterhed tills vi kommer tillbaka. Mäster Luwin är en skicklig rådgivare men inte särskilt bevandrad i krigföring.”

”På den punkten behöver ni inte oroa er, lady Stark”, försäkrade Storjon med sin mullrande bas, ”för Vinterhed är säkert. Snart nog ska vi sticka våra svärd i röven på Tywin Lannister, om ni ursäktar ordvalet, och sedan drar vi vidare till Röda slottet för att befria Ned.”

”Får jag fråga en sak, ers nåd.” Roose Bolton, lorden av Skräckfästet, hade svag röst, men då han upphävde den tystnade även stora män för att lyssna. Hans ögon var egendomligt bleka, nästan färglösa, och hans blick fick en att känna sig illa till mods. ”Det sägs att ni har lord Tywins son, dvärgen, som fånge. Har ni honom med er hit till oss? En sådan gisslan kan vi ha god användning för.”

”Jag hade Tyrion Lannister som fånge men inte nu längre, tyvärr”, var Catelyn tvungen att erkänna. Nyheten mottogs med samfälld bestörtning. ”Jag var inte gladare än ni, mina herrar, men gudarna fann för gott att befria honom, med viss hjälp av min dåraktiga syster.” Hon borde inte visa sitt förakt så öppet, det visste hon, men avskedet från Örnnästet hade varit minst sagt otrevligt. Hon hade erbjudit sig att ta med lord Robert för att fostra honom på Vinterhed några år och dristat sig till att påpeka att det vore bra för honom att umgås med andra pojkar i samma ålder. Lysas raseri hade varit skrämmande. ”Du är visserligen min syster”, hade hon svarat, ”men om du försöker stjäla min son får du lämna Örnnästet genom måndörren.” Sedan fanns det inget mer att tillägga.

Lorderna var angelägna om att fråga ut henne ytterligare, men Catelyn höjde handen. ”Vi får säkert tid till det senare. Min resa har tröttat ut mig och jag vill gärna tala med min son i enrum. Jag vet att ni ursäktar mig, mina herrar.” Hon gav dem inget val, och anförda av den ständigt like förbindlige lord Hornwood bugade vasallerna och lämnade salen. ”Du också, Theon”, tillade hon då Greyjoy dröjde sig kvar. Han log och gick.

Det fanns öl och ost på bordet. Catelyn fyllde ett horn och satte sig, tog en klunk och betraktade sonen. Han verkade längre än då hon gav sig av och det fjuniga skägget fick honom att se äldre ut. ”Edmure var sexton då han första gången lade sig till med polisonger.”

”Jag fyller snart sexton”, sa Robb.

”Och du är femton nu, femton och ska anföra en här i strid. Kan du förstå att jag är rädd, Robb?”

Han fick ett envist uttryck i ansiktet. ”Det fanns ingen annan.”

”Ingen?” frågade hon. ”Vad var det då för män jag såg här alldeles nyss? Roose Bolton, Rickard Karstark, Galbart och Robett Glover, Storjon, Helman Tallhart…du kunde ha gett befälet till vem som helst av dem. Vid alla gudar, du kunde till och med ha skickat Theon, även om jag inte skulle ha valt honom.”

”De är inte av ätten Stark”, påpekade han.

”De är män, Robb, med stor erfarenhet av krig. Du slogs med träsvärd för mindre än ett år sedan.”

Hon såg att det blixtrade till av ilska i hans ögon, men ilskan försvann lika snabbt som den kommit och plötsligt var han en liten pojke igen. ”Tänker du…tänker du skicka hem mig till Vinterhed?”

Catelyn suckade. ”Jag borde göra det, och du borde aldrig ha gett dig av därifrån, men jag vågar inte, inte nu, för du har kommit för långt. En dag ska dessa lorder se på dig som sin länsherre. Om jag skickar hem dig nu som ett barn som får gå och lägga sig utan kvällsvard, kommer de att minnas det och skratta åt det när de är på lyran. Den dagen ska komma då du är beroende av att de respekterar dig och kanske till och med fruktar dig en smula, och man fruktar inte den man har skrattat åt. Jag kan inte göra så mot dig även om jag helst vill ha dig i säkerhet.”

”Du har mitt tack, mor”, sa han och lättnaden märktes tydligt trots de formella orden.

Hon sträckte sig över bordet och rörde vid hans hår. ”Du är min förstfödde, Robb, och jag behöver bara se på dig för att minnas den dag du kom till världen, röd i ansiktet och vrålande.”

Han reste sig, tydligt generad över hennes beröring, och gick fram till härden. Gråvind gned huvudet mot hans ben. ”Du vet…om far?”

”Ja.” Rapporten om Roberts plötsliga död och Neds fall hade gjort henne vettskrämd, men hon tänkte inte låta sonen se hennes rädsla. ”Lord Manderly berättade det när jag steg i land i Vita hamnen. Har du hört något om dina systrar?”

”Det kom ett brev”, svarade Robb och kliade skräckvargen mellan öronen. ”Det fanns ett till dig också, men det kom till Vinterhed tillsammans med mitt.” Han gick fram till bordet, rotade bland kartor och papper och kom tillbaka med ett hopknycklat brev. ”Det här är det hon skrev till mig. Jag tänkte aldrig på att ta med ditt.”

Det var något i Robbs tonfall som gjorde henne orolig. Hon slätade ut papperet och läste, och oron gav vika för klentro, ilska och till slut rädsla. ”Det här är Cerseis brev, inte din systers”, konstaterade Catelyn då hon läst det, ”och det verkliga budskapet ligger i vad Sansa inte säger. Allt det här om hur snälla och vänliga klanen Lannister är mot henne…jag känner igen ett hot när jag ser det även om det bara antyds. De har Sansa som gisslan och de tänker behålla henne.”

”Det står inget om Arya”, påpekade Robb olyckligt.

”Nej.” Catelyn ville inte ens tänka på vad det kunde betyda, inte nu, inte här.

”Jag hade hoppats…om du fortfarande haft dvärgen skulle vi kanske ha kunnat utbyta gisslan…” Han tog Sansas brev och kramade ihop det i knytnäven, och det syntes att det inte var första gången. ”Har du några nyheter från Örnnästet? Jag skrev till moster Lysa och bad om hjälp. Vet du om hon har kallat lord Arryns vasaller under fanorna? Kommer Dalens riddare till vår hjälp?”

”Bara en”, svarade hon, ”den bäste av dem, min farbror…men Brynden svartfisken var en Tully först. Min syster tänker inte sätta foten utanför Blodsporten.”

Robb tog det hårt. ”Vad ska vi göra, mor? Jag har samlat ihop hela den här armén, arton tusen man, men jag är inte…jag är inte säker…” Han såg på henne med blanka ögon, och på ett ögonblick var den stolte, unge lorden försvunnen och i stället var han ett barn igen, en femtonårig pojke som förväntade sig att hans mor skulle ha alla svaren.

Det gick inte an.

”Vad är du rädd för, Robb?” frågade hon mjukt.

”Jag…” Han vände bort huvudet för att dölja den första tåren. ”Om vi sätter oss i marsch…även om vi vinner…så har klanen Lannister Sansa och far, och de kommer väl att döda dem?”

”De vill att vi ska tro det.”

”Du menar att de ljuger?”

”Jag vet inte, Robb, det enda jag vet är att vi inte har något val. Om du beger dig till Kungshamn och svär dem tro och huldhet kommer de inte att tilllåta att du lämnar staden igen. Om du stoppar svansen mellan benen och retirerar till Vinterhed kommer dina lorder att förlora all respekt för dig, och en del av dem går kanske till och med över till ätten Lannisters sida. Sedan kan drottningen, som då har mindre att frukta, göra vad hon vill med fångarna. Vårt bästa hopp, vårt enda verkliga hopp, är att du kan besegra fienden på slagfältet. Om du skulle lyckas ta lord Tywin eller kungamördaren till fånga skulle det kanske bli möjligt med ett utbyte av fångar, men det är inte kärnpunkten. Så länge du är tillräckligt mäktig för att de ska frukta dig borde Ned och din syster vara säkra. Cersei är klok nog att inse att hon kan behöva dem för att sluta fred ifall klanen Lannister skulle förlora.”

”Men om de inte förlorar?” frågade Robb. ”Tänk om vi förlorar?”

Catelyn tog hans hand. ”Jag vill inte linda in sanningen i bomull, Robb. Om du förlorar finns det inget hopp för någon av oss, för det sägs att det inte finns något annat än sten i hjärtat av Casterlyklippan. Kom ihåg det öde som Rhaegars barn gick till mötes.”

Hon såg rädsla i hans unga blick då, men där fanns också styrka. ”I så fall ska jag inte förlora”, svor han.

”Berätta vad du vet om striderna i flodlandet”, bad hon, för hon måste få veta om han var redo.

”För mindre än fjorton dagar sedan rasade strider bland kullarna nedanför Guldtand”, började Robb. ”Morbror Edmure hade skickat lord Vance och lord Piper för att hålla passet, men kungamördaren gick till anfall och jagade dem på flykten, och lord Vance blev dödad. Det sista vi hörde var att lord Piper med Jaime Lannister i hälarna retirerade mot Flodvattnet, där din bror och hans övriga vasaller befinner sig. Men det är inte det värsta. Medan de slogs i passet var lord Tywin på väg söderifrån i spetsen för ännu en armé, och den sägs vara ännu större än Jaimes.

Far måste ha känt till det, för han hade skickat ut en trupp mot dem under kungens eget baner. Han gav befälet till en ung lord från Södern, lord Erik eller Derik eller något i den stilen, men ser Raymun Darry var med honom och brevet sa att där även fanns andra riddare och en styrka med fars egna soldater. Men det var en fälla. Lord Derik hann knappt korsa Röda floden förrän klanen Lannisters soldater var över honom utan att bry sig det minsta om kungens baner, och Gregor Clegane anföll dem i ryggen då de försökte ta sig tillbaka över floden vid Vadet. Den här lord Derik och några få andra kan ha kommit undan, ingen vet säkert, men ser Raymun dödades liksom de flesta av våra män från Vinterhed. Lord Tywin har stängt av kungsvägen, sägs det, och nu marscherar han norrut mot Harrenhal och bränner allt i sin väg.”

Värre och värre, tänkte Catelyn. Det var till och med värre än hon trott. ”Tänker du möta honom här?” frågade hon.

”Om han kommer så långt, men det är ingen som tror det”, svarade Robb. ”Jag har skickat bud till Howland Reed, fars gamle vän på Gråvattenfästet. Om klanen Lannister försöker ta sig över Näset kommer träskfolket att se till att de får betala dyrt för varje meter, men Galbart Glover säger att lord Tywin är för smart för det och Roose Bolton håller med. De tror att han kommer att hålla sig nära Treudden och ta flodlordernas slott ett efter ett tills Flodvattnet står ensamt. Vi måste marschera söderut för att möta honom.”

Blotta tanken fick Catelyns blod att isas. Vad kunde en femtonårig pojke ha för chans mot erfarna härförare som Jaime och Tywin Lannister? ”Är det särskilt klokt? Du har ett starkt fäste här, och det sägs att de gamla kungarna i Norden kunde hålla Cailins vallgrav mot härskaror som var tio gånger större än deras egna.”

”Ja, men vi börjar få ont om mat och andra förnödenheter, och det är inte lätt att få tag i något i de här sumpmarkerna. Vi har bara väntat på lord Manderly, och nu när hans söner har kommit måste vi marschera.”

Hon hörde vasallerna tala med sonens röst, insåg Catelyn. Under årens lopp hade hon haft många av dem som gäster på Vinterhed och själv varit på besök hos dem tillsammans med Ned. Hon kände varenda en av dem och visste vad för sorts män de var. Men gjorde Robb det?

Ändå låg det en hel del i vad de sa. Den här hären som hennes son hade samlat ihop var inte den sortens stående armé som de höll i de fria städerna och inte heller en vaktstyrka som betalades med klingande mynt utan den bestod till största delen av småfolk: torpare, lantarbetare, fiskare och fåraherdar, söner till värdshusvärdar, handelsmän och garvare plus en handfull soldenärer och friryttare som bara slogs för att sedan få plundra och röva. När deras lorder kallade kom de, men de stannade inte för evigt. ”Marschera, säger du”, sa Catelyn till sonen, ”men vart och varför? Vad tänker du göra?”

Robb tvekade. ”Storjon tycker att vi ska föra hären söderut och överrumpla lord Tywin”, svarade han, ”men både Galbart och Robett Glover och Rickard Karstark menar att det vore klokare att gå runt hans armé och i stället hjälpa morbror Edmure mot kungamördaren.” Robb körde olyckligt fingrarna genom det ostyriga och tjocka kastanjeröda håret. ”Fast när vi äntligen når fram till Flodvattnet…Jag är inte säker…”

”Se till att bli säker”, avbröt Catelyn, ”annars är det lika bra att du återvänder hem och börjar slåss med träsvärdet igen. Du får inte verka obeslutsam inför män som Roose Bolton och Rickard Karstark, för märk väl, Robb, dessa män är dina vasaller, inte dina vänner. Du utsåg dig själv till befälhavare, och då måste du också föra befälet.”

Robb stirrade förvånat på henne som om han inte trodde sina öron. ”Som du vill, mor.”

”Jag ställer frågan en gång till: Vad tänker du göra?”

Robb sträckte sig efter en karta som låg på bordet, en bit gammalt och nött läder med tunna linjer av bleknad färg, och den hade rullats ihop så många gånger att ena kanten vek sig. Han tyngde ner den med dolken. ”Båda planerna har sina fördelar, men…Titta här, om vi försöker ta oss runt lord Tywins armé riskerar vi att bli fångade mellan honom och kungamördaren, och om vi anfaller honom…Enligt alla rapporter har han mer fotfolk än jag och mycket större rytteri. Storjon säger att det inte spelar någon roll om vi tar honom med byxorna nere, men jag undrar om det är så lätt att överrumpla en man som har deltagit i så många strider som Tywin Lannister.”

”Bra”, sa hon och kunde höra ekot av Ned i hans röst där han satt och studerade kartan. ”Berätta mer.”

”Jag skulle lämna kvar en liten styrka här för att hålla Cailins vallgrav, huvudsakligen bågskyttar, och föra resten av hären söderut längs brovägen”, fortsatte han, ”men så snart vi tagit oss förbi Näset skulle jag dela upp den. Fotfolket får fortsätta längs kungsvägen medan rytteriet tar sig över Gröna floden vid Tvillingborgarna.” Han pekade. ”När lord Tywin får veta att vi har kommit söderut marscherar han med all sannolikhet norrut för att anfalla vår huvudstyrka, vilket gör att rytteriet obehindrat kan skynda mot Flodvattnet längs västra stranden.” Robb lutade sig tillbaka och vågade sig inte riktigt på ett leende, men han var nöjd med sig själv och längtade efter hennes beröm.

Catelyn betraktade kartan med rynkad panna. ”Du skulle alltså lägga en flod mellan de båda delarna av din armé.”

”Och mellan Jaime och lord Tywin”, påpekade Robb ivrigt, och till slut kom leendet. ”Det finns ingen bro över Gröna floden ovanför vadstället där Robert vann sin krona, inte förrän här uppe vid Tvillingborgarna, och den bron kontrollerar lord Frey. Han är väl din fars vasall?”

Lord Frey den sene, tänkte Catelyn. ”Det är han”, medgav hon, ”men min far har aldrig litat på honom, och det bör inte du heller göra.”

”Det ska jag inte”, lovade Robb. ”Nå, vad tycker du?”

Mot sin vilja var hon imponerad. Han ser ut som en Tully, tänkte hon, men han är ändå sin fars son, och Ned var en bra läromästare. ”Vilken styrka skulle du ta befälet över?”

”Rytteriet”, svarade han genast, återigen som sin far; Ned tog alltid på sig den farligaste uppgiften själv.

”Och den andra?”

”Storjon säger alltid att vi borde krossa lord Tywin, och jag tänkte att jag skulle ge honom den äran.”

Det var hans första misstag, men hur skulle hon kunna få honom att inse det utan att knäcka hans nyvunna självförtroende? ”Din far sa en gång att Storjon var den oräddaste man han någonsin träffat.”

Robb flinade. ”Gråvind åt upp två av hans fingrar och han skrattade åt det. Så du håller med mig?”

”Din far är inte orädd”, påpekade Catelyn. ”Han är modig, men det är inte samma sak.”

Hennes son tänkte över det. ”Den östra hären kommer att vara allt som står mellan lord Tywin och Vinterhed”, sa han tankfullt, ”den och ett mindre antal bågskyttar som jag tänker lämna kvar här på Cailins vallgrav. Så jag bör alltså inte välja någon som är orädd?”

”Nej, du behöver kallblodig slughet, inte oräddhet, skulle jag tro.”

”Roose Bolton”, sa Robb genast, ”för den mannen skrämmer mig.”

”Då får vi hoppas att han även skrämmer Tywin Lannister.”

Robb nickade och rullade ihop kartan. ”Jag ska ge order till vasallerna och sedan samla ihop en eskort som kan föra dig hem till Vinterhed.”

Catelyn hade ansträngt sig för att vara stark för Neds och för deras envise, modige sons skull, och hon hade skjutit all misströstan och rädsla åt sidan, som om de var kläder hon inte trivdes i…men nu upptäckte hon att hon ändå hade dem på sig.

”Jag ska inte till Vinterhed”, hörde hon sig själv säga och blev förvånad över tårarna som plötsligt skymde blicken. ”Min far ligger kanske döende bakom Flodvattnets murar och min bror är omgiven av fiender. Jag måste bege mig till dem.”