Kampen om järntronen

EDDARD

”De har hittat henne, ers nåd.”

Ned reste sig snabbt. ”Våra män eller klanen Lannisters?”

”Det var Jory”, svarade hans förvaltare Vayon Poole, ”och hon är inte skadad.”

”Gudarna vare tack”, utbrast Ned. Hans män hade sökt efter Arya i fyra dagar nu, men drottningens män hade också varit ute och letat. ”Var är hon? Säg åt Jory att genast komma hit med henne.”

”Jag är ledsen, ers nåd”, började Poole, ”men vakterna vid porten var klanen Lannisters män och de informerade drottningen när Jory kom med henne, och de har fört henne raka vägen till kungen…”

”Må djävulen ta den kvinnan!” fräste Ned och stegade mot dörren. ”Hämta Sansa och ta med henne till audienssalen, för hennes version av historien kan behövas.” Rasande störtade han nedför torntrappan. De första tre dagarna hade han själv lett spaningspatrullen och hade knappt sovit en timme sedan Arya försvann. Den här morgonen hade han varit så förtvivlad och trött att han knappt kunde stå på benen, men nu gav ursinnet honom styrka.

Flera män ropade till honom då han gick över borggården, men Ned hade för bråttom för att bry sig om att svara. Helst skulle han ha velat springa, men han var trots allt kungens hand och en hand måste uppträda med värdighet. Han var medveten om blickarna som följde honom, om de mumlande rösterna som undrade vad han skulle göra.

De befann sig i en liten borg en halv dagsritt söder om Treudden som tillhörde ser Raymun Darry, och det kungliga sällskapet hade objudet gjort sig till hans gäster medan jakten på Arya och slaktarens pojke gick av stapeln på bägge sidor om floden. De var inga välkomna besökare. Ser Raymun hade svurit trohetsed till kungen, men hans släkt hade kämpat under Rhaegars drakbaner i slaget vid Treudden, och hans tre äldre bröder hade dött där, något som varken Robert eller ser Raymun glömt. Smockan hängde i luften hela tiden eftersom både kungens, Darrys, Lannisters och Starks män var hopträngda i en borg som var alldeles för liten för alla dessa människor.

Kungen hade lagt beslag på ser Raymuns audienssal, och det var där Ned hittade dem. Det var fullt av folk i salen då han störtade in, för mycket, tänkte han, för om han och Robert i enrum fått göra upp den här saken kunde de ha kommit överens.

Robert satt hopsjunken i Darrys högsäte i bortre änden av salen och ansiktet var buttert och vresigt. Cersei Lannister och hennes son stod bredvid honom, och drottningen hade handen på Joffreys axel. Pojken hade fortfarande tjocka sidenbandage om armen.

Arya stod mitt i salen med bara Jory Cassel bredvid sig och hon hade allas ögon på sig. ”Arya”, ropade Ned högt och stövlarna ekade mot stengolvet då han stegade fram till henne. När hon fick syn på honom gav hon ifrån sig ett skrik och började gråta.

Ned föll ner på ett knä och tog henne i famnen. Hon skakade. ”Jag är ledsen”, snyftade hon. ”Jag är ledsen, jag är ledsen.”

”Jag vet”, mumlade han. Hon kändes så späd i hans famn, bara en tanig liten flicka, och det var svårt att förstå hur hon kunde ha ställt till ett sådant rabalder. ”Är du skadad?”

”Nej.” Hon var smutsig i ansiktet och tårarna gjorde rosa fåror på kinderna. ”Bara hungrig. Jag åt lite bär, men det fanns inget annat.”

”Du ska snart få mat”, lovade Ned, reste sig och gick fram till kungen. ”Vad ska det här betyda?” Blicken svepte över salen och letade efter vänligt sinnade ansikten, men bortsett från hans egna män fanns där inte många. Ser Raymun Darry visade inte med en min vad han tänkte. Lord Renly smålog och det kunde betyda vad som helst, och gamle ser Barristan var allvarlig; resten var klanen Lannisters män och fientliga. Det enda tursamma var att både Jaime Lannister och Sandor Clegane saknades eftersom de var ute och ledde spaningspatruller norr om Treudden. ”Varför fick jag inte veta att min dotter blivit hittad?” frågade Ned med skallande röst. ”Varför fördes hon inte genast till mig?”

Han talade till Robert, men det var Cersei Lannister som svarade. ”Hur vågar ni tala till kungen i den tonen!”

Då vaknade kungen till liv. ”Tyst, kvinna”, snäste han. Han rätade på sig i stolen. ”Jag är ledsen, Ned, och det var aldrig min mening att skrämma flickan. Det verkade bäst att föra henne hit och snabbt få den här saken ur världen.”

”Vilken sak?” Neds röst var iskall.

Drottningen steg fram. ”Det vet ni mycket väl, Stark. Er flicka anföll min son, hon och slaktarens pojke. Hennes best försökte slita av armen på honom.”

”Det är inte sant”, protesterade Arya med hög röst. ”Hon bet honom bara lite grann, och han gjorde Mycah illa.”

”Joff har berättat för oss vad som hände”, sa drottningen. ”Du och slaktarens pojke slog honom med käppar medan du bussade vargen på honom.”

”Så var det inte alls”, invände Arya och var nära att börja gråta igen. Ned lade handen på hennes axel.

”Det var det visst!” envisades prins Joffrey. ”De anföll mig allihop, och hon kastade Lejontand i floden!” Ned lade märke till att han inte ens bevärdigade Arya med en blick då han talade till henne.

”Lögnare!” skrek Arya.

”Håll käften!” skrek Joffrey tillbaka.

”Nu får det vara nog!” dundrade kungen med irriterad röst och reste sig från högsätet. Det blev alldeles tyst i salen, och han blängde ilsket på Arya genom det kraftiga skägget. ”Nu ska du berätta för mig vad som hände, barn. Berätta allt och precis hur det gick till, för det är ett stort brott att ljuga för en kung.” Så vände han sig till sonen. ”När hon är klar blir det din tur, men till dess ska du hålla tyst.”

Då Arya började sin historia hörde Ned dörren öppnas bakom sig. Han kastade en blick över axeln och såg Vayon Poole komma in med Sansa. De stod tysta längst bak i salen medan Arya talade. När hon kom till den delen där hon kastade Joffreys svärd mitt i Treudden började Renly Baratheon skratta. Kungen blev tvärarg. ”Ser Barristan, eskortera min bror från salen innan han kvävs.”

Lord Renly kvävde skrattet. ”Min broder är alltför vänlig, men jag hittar ut själv.” Han bugade för Joffrey. ”Senare kan du kanske tala om för mig hur en nioårig flicka stor som en vessla lyckades avväpna dig med ett kvastskaft och kasta ditt svärd i floden.” Samtidigt som dörren stängdes efter honom hörde Ned honom säga ”Lejontand” och ge upp ännu ett gapskratt.

Prins Joffrey var blek då han började sin helt annorlunda version av händelseförloppet. När sonen talat färdigt reste sig kungen tungt från högsätet och såg ut som en man som helst ville vara någon helt annanstans. ”Vad i alla sju helveten ska jag tro om det här? Han säger en sak och hon en annan.”

”De var inte de enda som var där”, påpekade Ned. ”Kom hit, Sansa.” Ned hade hört hennes version av historien samma kväll som Arya försvann och han visste sanningen. ”Berätta vad som hände.”

Hans äldsta dotter steg tveksamt fram. Hon var klädd i en blå sammetsklänning kantad med vitt och hade en silverkedja om halsen, och det tjocka kastanjeröda håret var borstat tills det glänste. Hon tittade på systern och sedan på den unge prinsen. ”Jag vet inte”, svarade hon gråtfärdig och såg ut som om hon ville ta till flykten. ”Jag minns inte, för allt hände så snabbt och jag hann inte se…”

”Lögnhals!” tjöt Arya och flög på systern som en pil. Hon knuffade omkull Sansa på golvet och gick lös på henne med knytnävarna. ”Lögnare, lögnare, lögnare.”

”Sluta, Arya!” skrek Ned. Jory slet henne sparkande ifrån systern. Sansa var blek och darrade då Ned lyfte upp henne på fötter. ”Blev du skadad?” frågade han, men hon stirrade på Arya och tycktes inte höra honom.

”Flickan är lika vild som den där besten”, sa Cersei Lannister. ”Robert, jag vill att hon straffas.”

”Vid alla sju helveten”, svor Robert. ”Titta på henne, Cersei. Det är bara ett barn. Vad vill du att jag ska göra? Låta piska henne kanske? Alla barn bråkar, och nu är det över och ingen större skada är skedd.”

Drottningen blev rasande. ”Joff får dras med ärren under resten av sitt liv.”

Robert Baratheon tittade på sin äldste son. ”Det får han, och kanske blir det en läxa för honom. Ned, se till att hålla din dotter i schack, så ska jag göra detsamma med min son.”

”Med nöje, ers höghet”, försäkrade Ned och kände sig oerhört lättad.

Robert började gå därifrån, men drottningen var inte klar än. ”Och hur blir det med den där skräckvargen?” ropade hon efter honom. ”Vad ska du göra med besten som misshandlade din son?”

Kungen stannade, vände sig om och rynkade pannan. ”Jag hade glömt den förbaskade vargen.”

Ned såg hur Arya stelnade till i Jorys grepp, och Jory insköt snabbt: ”Vi fann inte minsta spår efter skräckvargen, ers höghet.”

Robert såg inte precis ledsen ut. ”Inte? Då är det inget att göra åt saken.”

Drottningen upphävde rösten. ”Hundra gulddrakar till den man som kommer med dess päls till mig!”

”Ett dyrbart skinn”, muttrade Robert. ”Jag vill inte ha något med det här att göra, kvinna. Du kan förbaske mig betala dina pälsar med ätten Lannisters guld.”

Drottningen gav honom en kylig blick. ”Du är en riktig snåljåp. Jag trodde jag hade gift mig med en kung som skulle ha lagt ett vargskinn över min säng innan solen gick ner.”

Roberts ansikte mörknade av vrede. ”Det är lättare sagt än gjort när vi inte har någon varg.”

”Men vi har en varg”, påpekade Cersei Lannister och rösten var lågmäld och mjuk, men de gröna ögonen lyste triumferande.

Det tog en stund för alla att förstå vad hon menade, men så ryckte kungen irriterat på axlarna. ”Som du vill. Befall ser Ilyn att göra det.”

”Robert, du kan inte göra så”, protesterade Ned.

Kungen var inte på humör att diskutera mer. ”Nu räcker det, Ned, jag vägrar att höra mer. En skräckvarg är en vild best och förr eller senare skulle den ha gett sig på din flicka precis som den andra anföll min son. Skaffa henne en hund i stället, det är mycket bättre för henne.”

Det var då Sansa äntligen tycktes förstå, och blicken var skrämd då den gick till fadern. ”Han menar väl inte Lady?” Hon såg sanningen i hans ansikte. ”Nej”, utbrast hon, ”nej, inte Lady. Lady har inte bitit någon och hon är snäll…”

”Lady var inte där”, skrek Arya ilsket. ”Låt henne vara i fred!”

”Hindra dem”, bönföll Sansa, ”låt dem inte göra det, snälla, snälla. Det var inte Lady utan Nymeria. Det var Arya som gjorde det, du kan inte, det var inte Lady, låt dem inte göra Lady illa. Jag ska se till att hon är snäll, jag lovar, jag lovar…” Hon började gråta.

Det enda Ned kunde göra var att ta henne i sin famn och hålla om henne medan hon grät. Han tittade tvärs över salen på Robert, sin gamle vän, som stod honom närmare än någon bror. ”Snälla Robert, för den kärlek du hyser till mig. För den kärlek du hyste till min syster. Snälla.”

Kungen såg på dem en lång stund och vände sedan blicken mot sin hustru. ”Fan ta dig, Cersei”, väste han med avsky.

Ned reste sig och gjorde sig försiktigt fri från Sansas grepp, och nu kände han plötsligt hur trött han var efter de senaste fyra slitsamma dagarna. ”Gör det själv då, Robert”, sa han med en röst som var lika kall och skarp som stål. ”Ha åtminstone modet att göra det själv.”

Robert tittade på Ned med livlösa, döda ögon och gick utan ett ord med steg tunga som bly. Tystnaden sänkte sig över salen.

”Var är skräckvargen?” frågade Cersei Lannister då maken gått. Bredvid henne log prins Joffrey.

”Besten står bunden utanför porthuset, ers höghet”, svarade ser Barristan Selmy motvilligt.

”Skicka efter Ilyn Payne.”

”Nej”, sa Ned. ”Jory, för flickorna till deras rum och kom hit med Is åt mig.” Orden smakade galla i munnen, men han tvingade fram dem. ”Om det måste göras ska jag göra det själv.”

Cersei betraktade honom misstänksamt. ”Ni, Stark? Är det här något trick? Varför skulle ni göra en sådan sak?”

Alla stirrade på honom, men det var Sansas blick som skar honom i hjärtat. ”Lady kommer från Norden och hon förtjänar ett bättre öde än att dö för en skarprättares hand.”

Han lämnade salen med svidande ögon och dotterns rop ekande i öronen och fann skräckvargungen där de kedjat fast henne. Ned satt hos henne en stund. ”Lady”, sa han och smakade på hennes namn. Han hade aldrig tänkt särskilt mycket på de namn barnen valt, men när han nu betraktade vargen såg han att Sansa valt helt rätt. Lady var den minsta i kullen, den sötaste och snällaste och mest tillitsfulla. Hon tittade på honom med klara gyllene ögon och han rufsade om den tjocka grå pälsen.

En stund senare kom Jory med Is till honom.

När det var över sa han: ”Välj fyra män och låt dem föra kroppen norrut. Begrav henne på Vinterhed.”

”Ska de rida hela vägen dit?” utbrast Jory förvånat.

”Hela vägen dit”, bekräftade Ned, ”för den här pälsen ska den där gräsliga kvinnan aldrig få.”

Han var på väg tillbaka till tornet för att äntligen få sova då Sandor Clegane och hans ryttare dundrade in genom borgporten.

Bakom sig på stridshästen hade han något, ett tungt bylte insvept i en blodig mantel. ”Inga spår efter din dotter, hand”, väste Blodhunden, ”men dagen var inte helt bortkastad. Vi fick tag i hennes lille lekkamrat.” Han sträckte handen bakåt och knuffade till byltet och det föll ner med en duns framför fötterna på Ned.

Ned böjde sig fram och drog av manteln medan han fasade för de ord han måste säga till Arya, men när allt kom omkring var det inte Nymeria utan slaktarens pojke, Mycah, och kroppen var täckt av torkat blod. Han hade nästan kluvits i två delar från axlarna till midjan med ett fruktansvärt hugg.

”Så ni hann ifatt honom”, sa Ned.

Blodhundens ögon tycktes glittra genom stålet i den fasansfulla hjälmen. ”Pojken sprang.” Han såg på Neds ansikte och skrattade. ”Fast inte särskilt fort.”