Kampen om järntronen

EDDARD

”Robert, jag ber dig”, bönföll Ned. ”Hör du vad du själv säger? Du pratar om att mörda ett barn.”

”Skökan är på smällen!” Kungens knytnäve slog i rådsbordet som en åskskräll. ”Jag varnade dig för att det här skulle hända, Ned. Redan när vi var på Ättehögarna varnade jag dig, men du brydde dig inte om att lyssna. Men nu ska du göra det. Jag vill se dem döda, både modern och barnet och den där idioten Viserys också. Förstår du vad jag säger? Jag vill se dem döda.”

De andra rådsmedlemmarna gjorde sitt bästa för att låtsas att de var någon annanstans, och utan tvivel var de klokare än han, för Eddard Stark hade sällan känt sig fullt så ensam. ”Du kommer att dra vanära över dig för evigt om du gör det här.”

”Låt i så fall mig bära hundhuvudet, bara det blir gjort. Jag är inte så blind att jag inte kan se skuggan av en yxa då den hänger över min egen nacke.”

”Det finns ingen yxa”, sa Ned till kungen, ”bara skuggan av en femton år gammal skugga…om den alls existerar.”

”Om?” frågade Varys mjukt och vred sina pudrade händer. ”Ni förorättar mig, ers nåd. Tror ni att jag ljuger för kungen och hans råd?”

Ned gav eunucken en kall blick. ”Ni kommer hit med rykten från en förrädare som befinner sig en halv värld härifrån, ers nåd. Kanske har Mormont fel. Kanske ljuger han.”

”Ser Jorah skulle aldrig våga lura mig”, försäkrade Varys med ett slugt leende. ”Lita på vad jag säger, ers nåd. Prinsessan väntar barn.”

”Ni säger det. Om ni har fel har vi inget att frukta. Om flickan får missfall har vi inget att frukta. Om hon föder en dotter i stället för en son har vi inget att frukta. Om barnet dör i tidig ålder har vi inget att frukta.”

”Men om det blir en pojke?” envisades Robert. ”Om han överlever?”

”Smala havet ligger fortfarande mellan oss, och jag kommer inte att frukta dothrakierna förrän den dagen deras hästar kan springa på vattnet.”

Kungen tog en klunk vin och blängde ilsket på Ned över rådsbordet. ”Så du råder mig att inte göra någonting förrän drakynglet har landsatt sina arméer på mina stränder?”

”Det här ’drakynglet’ ligger fortfarande i sin mors mage”, påpekade Ned, ”och inte ens Aegon gav sig ut och krigade innan han blev avvand.”

”Vid alla gudar! Du är envis som en uroxe, Stark.” Kungen såg sig om runt rådsbordet. ”Har ni andra tappat talförmågan? Finns det ingen som kan prata förstånd med den här förfrusna dåren?”

Varys gav kungen ett inställsamt leende och lade mjukt handen på Neds arm. ”Jag förstår era betänkligheter, lord Eddard, det gör jag verkligen, och det var inte med glädje som jag överbringade denna sorgliga nyhet till rådet. Det vi planerar att göra är fruktansvärt, vidrigt, men vi som regerar måste göra vidriga saker för rikets bästa, hur smärtsamt det än är.”

Lord Renly ryckte på axlarna. ”Jag tycker inte att det är något att diskutera. Vi borde ha låtit döda Viserys och hans syster för åratal sedan, men hans höghet, min bror, gjorde misstaget att lyssna på Jon Arryn.”

”Barmhärtighet är aldrig ett misstag, lord Renly”, svarade Ned. ”I slaget vid Treudden högg ser Barristan ner dussinet bra män, Roberts och mina vänner. När de förde honom till oss, allvarligt sårad och nära döden, krävde Roose Bolton att vi skulle skära halsen av honom, men er bror sa: ’Jag dödar inte en man för att han är lojal eller för att han har kämpat väl’, och skickade sin egen livmedikus att sköta om ser Barristans sår.” Ned gav kungen en lång, kylig blick. ”Jag önskar att den mannen vore här i dag.”

Robert hade skam nog i kroppen att rodna. ”Det var inte samma sak”, klagade han, ”för ser Barristan var riddare i kungsvakten.”

”Medan Daenerys är en fjortonårig flicka.” Ned visste att det var oklokt att driva saken så långt, men ändå kunde han inte hålla tyst. ”Jag frågar dig, Robert, varför reste vi oss mot Aerys Targaryen om inte för att få slut på barnamord?”

”För att göra slut på ätten Targaryen!” morrade kungen.

”Jag visste inte att ni var rädd för Rhaegar, ers höghet.” Ned försökte hålla föraktet borta ur rösten och misslyckades. ”Har åren gjort er till en sådan feg stackare att ni darrar för skuggan av ett ofött barn?”

Robert blev purpurröd i ansiktet. ”Inte ett ord till, Ned”, varnade han mörkt. ”Har du glömt vem som är kung här?”

”Nej, ers höghet”, svarade Ned. ”Har ni?”

”Nu får det vara nog!” röt kungen. ”Jag är trött på allt prat, och nu vill jag förbaske mig ha det här ur världen. Vad säger ni andra?”

”Hon måste dödas”, förklarade lord Renly.

”Vi har inget val”, mumlade Varys. ”Sorgligt men sant…”

Ser Barristan Selmy höjde den bleka blå blicken från bordet och sa: ”Ers höghet, det ligger ära i att möta fienden på slagfältet men inte i att döda honom i sin moders sköte. Förlåt mig, men jag måste ställa mig på lord Eddards sida.”

Stormäster Pycelle harklade sig, något som verkade ta en bra stund. ”Min orden tjänar riket, inte regenten. En gång i tiden var jag en lojal rådgivare till kung Aerys precis som jag nu är det till kung Robert, så jag hyser inget agg mot hans unga dotter. Ändå måste jag fråga er: Om det blir krig igen, hur många soldater kommer då att dö? Hur många städer kommer att brännas ner? Hur många barn ska slitas från sina mödrar för att dö för ett spjut?” Han strök sig över det yviga vita skägget, oändligt sorgsen, oändligt trött. ”Är det inte klokare, till och med barmhärtigare att Daenerys Targaryen dör nu så att tiotusentals får leva?”

”Barmhärtigare”, instämde Varys. ”Väl talat, stormäster. Det är så sant. Om gudarna i sin nyckfullhet skulle skänka Daenerys Targaryen en son måste riket blöda.”

Lillfinger var sist, och då Ned tittade på honom kvävde han en gäspning. ”När man hamnar i säng med en ful kvinna är det bästa man kan göra att blunda och få det överstökat”, förkunnade han, ”för flickan blir inte vackrare av att man väntar. Kyss henne, så är den saken avklarad.”

”Kyss henne?” upprepade ser Barristan bestört.

”En stålkyss”, förklarade Lillfinger.

Robert vände sig mot sin hand. ”Där ser du, Ned, du och Selmy står ensamma i den här saken, och den enda frågan som kvarstår är vem som ska döda henne.”

”Mormont vill ha kunglig benådning”, påminde lord Renly.

”Desperat”, sa Varys, ”men han är ännu mer angelägen om att behålla livet. Vid det här laget närmar sig prinsessan Vaes Dothrak där det innebär döden att dra blankt. Om jag berättade för er vad dothrakierna skulle göra med den stackare som höjde ett vapen mot en khaleesi skulle ingen av er kunna sova i natt.” Han strök sig över den pudrade kinden. ”Men gift…Lys tårar till exempel. Khal Drogo behöver aldrig få veta att det inte var en naturlig död.”

Stormäster Pycelles sömniga ögon flög upp och han kisade misstänksamt på eunucken.

”Gift är en feg stackares vapen”, klagade kungen.

Ned hade hört nog. ”Ni tänker skicka lejda mördare för att döda en fjortonårig flicka och ändå käbblar ni om ära?” Han sköt tillbaka stolen och reste sig. ”Gör det själv, Robert, för den man som avkunnar domen bör också svinga svärdet. Se henne i ögonen innan du dödar henne. Se hennes tårar, hör hennes sista ord. Så mycket är du åtminstone skyldig henne.”

”Vid alla gudar!” exploderade kungen, och det var med knapp nöd han förmådde behärska sin ilska. ”Du menar det, förbaske mig.” Han sträckte sig efter vinkruset som stod vid armbågen, fann det tomt och kastade det mot väggen så att det gick i tusen bitar. ”Både mitt vin och tålamod är slut. Nu räcker det. Se bara till att det blir gjort.”

”Jag vägrar att medverka till mord, Robert. Gör som du vill, men be inte mig sätta mitt sigill på det.”

Först verkade Robert inte begripa vad Ned sa, för det var inte ofta folk trotsade honom. Långsamt förändrades ansiktsuttrycket då han började förstå, ögonen smalnade och en rodnad kröp uppför halsen ovanför sammetskragen. Han hötte ilsket med fingret mot Ned. ”Ni är kungens hand, lord Stark, och ni gör som jag befaller annars ska jag skaffa mig en annan hand som gör det.”

”Jag önskar honom all framgång.” Ned lossade det tunga spännet som höll ihop manteln: den utsirade handen i silver som var hans ämbetsemblem. Han lade det på bordet framför kungen och kände sig sorgsen vid minnet av mannen som satt på honom det, vännen han hade älskat. ”Jag trodde mycket bättre om dig, Robert. Jag trodde vi hade skapat en ädlare kung.”

Robert var purpurröd i ansiktet. ”Ut! ” kraxade han och var nära att kvävas av raseri. ”Ut, för helvete, jag har fått nog av dig. Vad väntar du på? Gå, spring tillbaka till Vinterhed, och se till att jag slipper se ditt ansikte mer, för då svär jag att jag ska se till att spetsa ditt huvud på en påle.”

Ned bugade och vände på klacken utan att säga ett ord, och han kunde känna Roberts blick i ryggen. Medan han stegade ut ur rådssalen återupptogs diskussionen nästan utan avbrott. ”I Braavos finns ett sällskap som kallas de ansiktslösa männen”, upplyste stormäster Pycelle.

”Har ni någon aning om hur dyra de är?” klagade Lillfinger. ”Man skulle kunna anlita en armé av vanliga soldenärer för hälften av det pris de begär, och det är för en köpman. Jag vågar inte ens tänka på vad de skulle kräva för en prinsessa.”

Dörren föll igen efter honom och utestängde rösterna. Ser Boros Blount stod på post utanför rådssalen klädd i kungsvaktens långa vita mantel och rustning. Han gav Ned en snabb, nyfiken blick ur ögonvrån men sa inget.

Dagen kändes tung och tryckande då Ned gick över borggården till handens torn. Regnet hängde i luften och han skulle ha välkomnat det, för det skulle kanske ha fått honom att känna sig lite mindre oren. När han kommit in i sin salong kallade han på Vayon Poole och förvaltaren kom genast. ”Ni skickade efter mig, ers nåd.”

”Vi återvänder till Vinterhed. Kungen och jag har grälat, så jag är inte längre hans hand.”

”Jag ska omedelbart börja vidta alla nödvändiga åtgärder, ers nåd. Vi behöver fjorton dagar för att få allt i ordning för färden.”

”Vi kanske inte har fjorton dagar på oss, kanske inte ens en dag. Kungen nämnde något om att han ville se mitt huvud spetsat på en påle.” Ned rynkade ögonbrynen. Han trodde inte egentligen att kungen skulle bära hand på honom, inte Robert. Han var arg nu, men så snart Ned var utom synhåll skulle hans raseri lägga sig, som alltid.

Alltid? Med ens kände han sig illa till mods då han mindes Rhaegar Targaryen. Han har varit död i femton år och ändå hatar Robert honom lika djupt som någonsin. Det var en störande tanke…och så var det Catelyns bortförande av dvärgen som Yoren varnat honom för kvällen innan. Det skulle snart bli känt, lika säkert som att solen gick upp, och nu när kungen var topp tunnor rasande…Robert struntade blankt i Tyrion Lannister, men han skulle uppfatta det som en skymf mot sin stolthet och bara gudarna visste vad drottningen skulle ta sig till.

”Det vore kanske säkrast att jag gav mig av i förväg”, sa han till Poole. ”Jag tar med mig mina döttrar och några vakter. Resten av er kan följa efter när ni är färdiga. Informera Jory, men säg inget till någon annan och gör inget förrän flickorna och jag har gett oss i väg. Slottet är fullt av ögon och öron, och jag vill helst inte att mina planer ska bli kända.”

”Som ni befaller, ers nåd.”

När han gått gick Eddard Stark fram till fönstret och satt där och funderade. Vad han kunde se hade Robert inte gett honom något val, och han borde egentligen tacka honom. Det skulle bli skönt att återvända till Vinterhed, och han borde aldrig ha lämnat Norden. Där väntade hans söner. Kanske kunde han och Catelyn göra ännu en son när han kom tillbaka, för de var inte så gamla än. På senare tid hade han ofta drömt om snö och om den djupa tystnaden i vargskogen på nätterna.

Samtidigt kände han sig arg vid tanken på att ge sig av. Det var så mycket som fortfarande var ogjort. Robert och hans råd av fega stackare och smickrare skulle utarma riket om de fick hållas…eller, vilket var ännu värre, sälja det till ätten Lannister som betalning för deras lån. Och sanningen kring Jon Arryns död undgick honom fortfarande. Visst hade han hittat några pusselbitar, tillräckligt många för att vara övertygad om att Jon verkligen blivit mördad, men det var inte mer än djurspår i skogen. Han hade inte fått sikte på besten själv än, även om han anade att den dold och lömsk lurade där.

Plötsligt kom han på att han kunde återvända till Vinterhed sjövägen. Ned var ingen sjöman och i vanliga fall skulle han ha föredragit kungsvägen, men om han inskeppade sig kunde han stanna till vid Draksten och tala med Stannis Baratheon. Pycelle hade skickat en korp över vattnet med ett artigt brev från Ned där han anmodade lord Stannis att återvända till sin plats i det lilla rådet. Ännu hade det inte kommit något svar, men tystnaden förstärkte bara hans misstankar. Lord Stannis kände till den hemlighet som Jon Arryn dött för, det var han säker på. Sanningen han sökte kunde mycket väl vänta på honom i huset Targaryens gamla fästning på Draksten.

Och när du har sanningen, vad ska du göra då? En del hemligheter mår bättre av att förbli förborgade. En del hemligheter är för farliga för att ens anförtros dem man älskar och litar på. Ned drog dolken som Catelyn gett honom ur slidan vid bältet. Dvärgens kniv. Varför skulle dvärgen ha velat se Bran död? För att tysta honom naturligtvis. Ännu en hemlighet, eller en annan tråd i samma spindelväv?

Kunde Robert vara delaktig i komplotten? Han skulle aldrig ha trott det, men en gång i tiden skulle han inte heller ha kunnat tro Robert om att befalla att kvinnor och barn skulle mördas. Catelyn hade försökt varna honom. Du kände mannen, hade hon sagt, men kungen är en främling för dig. Ju fortare han kom ifrån Kungshamn, desto bättre. Om det fanns något fartyg som skulle segla mot norr påföljande morgon gjorde han säkrast i att vara ombord på det.

Han kallade till sig Vayon Poole igen och skickade honom till hamnen för att skyndsamt men i allra största hemlighet göra förfrågningar. ”Skaffa mig ett snabbgående fartyg med en duktig kapten”, sa han till förvaltaren. ”Jag bryr mig inte om hur stora hytterna är eller hur fartyget är utrustat, bara det är snabbt och säkert. Jag vill ge mig av genast.”

Poole hade knappt försvunnit förrän Tomard meddelade att han hade en besökare. ”Lord Baelish önskar träffa er, ers nåd.”

Ned var frestad att vägra tala med honom men kom på bättre tankar. Han var inte fri än och fram till dess måste han spela med i deras spel. ”Visa in honom, Tomard.”

Lord Petyr strosade in i salongen som om inget hänt den förmiddagen. Han var iförd en kort sammetsjacka med uppslitsade ärmar i gräddvitt och silver, grå sidenmantel kantad med svart rävskinn och sitt sedvanliga hånfulla leende.

Ned hälsade kallt på honom. ”Får jag fråga om anledningen till det här besöket, lord Baelish?”

”Jag ska inte uppehålla er länge, för jag är på väg till en middag hos lady Tanda. Nejonögspaj och stekt spädgris. Hon vill gärna att jag ska gifta mig med hennes yngsta dotter, så hennes bord är alltid överdådigt. Om sanningen ska fram skulle jag hellre gifta mig med grisen, men tala inte om det för henne, för jag älskar nejonögspaj.”

”Låt inte mig hindra er från era kulinariska njutningar, ers nåd”, sa Ned med iskallt förakt, ”och för ögonblicket kan jag inte tänka mig någon vars sällskap jag hellre skulle vilja vara utan än ert.”

”Å, om ni anstränger er kan ni säkert komma på några namn. Varys kanske, eller Cersei. Eller Robert. Hans höghet är högst förgrymmad på er, och han tjatade om er en lång stund efter det att ni lämnat oss i förmiddags. Jag tycker mig minnas att han upprepade gånger nämnde orden oförskämdhet och otacksamhet.”

Ned brydde sig inte ens om att svara och inte heller bad han sin gäst slå sig ner, men det gjorde Lillfinger i alla fall. ”Sedan ni hade stormat ut fick jag övertala dem att inte anlita de ansiktslösa männen”, återtog han obekymrat. ”I stället ska Varys låta det bli känt att vi ska adla den som dödar flickan Targaryen.”

Ned fylldes av avsmak. ”Så nu ger vi titlar till mördare.”

Lillfinger ryckte på axlarna. ”Titlar är billiga, men de ansiktslösa männen är dyra. Sanningen att säga gjorde jag Daenerys en större tjänst än ni med ert prat om ära. Låt någon soldenär med visioner om ett adelskap försöka döda henne. Förmodligen gör han pannkaka av alltihop och efteråt kommer dothrakierna att vara på sin vakt. Om vi hade skickat en ansiktslös man efter henne skulle hon vara död redan.”

Ned rynkade pannan. ”Ni sitter i rådet och talar om fula kvinnor och stålkyssar, och nu vill ni att jag ska tro att ni försökte skydda flickan? Hur dum tror ni att jag är?”

”Enormt dum faktiskt”, svarade Lillfinger med ett skratt.

”Tycker ni alltid att det är så roande med mord, lord Baelish?”

”Det är inte mord jag tycker är roande, lord Stark, utan det är ni. Ni regerar som en man som dansar på svag is, och ni kommer troligen att gå igenom den med ett nobelt plask. Jag hörde visst det första knakandet i förmiddags.”

”Det första och det sista”, upplyste Ned, ”för jag har fått nog.”

”När tänker ni återvända till Vinterhed, ers nåd?”

”Så fort jag kan, men vad har ni med det att göra?”

”Inget…men om ni fortfarande är kvar i kvällningen skulle det vara mig ett nöje att föra er till det här skökohuset som er man Jory så fruktlöst har sökt efter.” Lillfinger log. ”Och jag ska inte ens säga något till lady Catelyn.”