Kampen om järntronen

JON

Det fanns tillfällen — inte många, men en del — då Jon Snö var glad över att vara oäkting. När ett vinkrus gick runt och han än en gång fyllde bägaren slog det honom att det här förmodligen var ett av dem.

Han satte sig till rätta på sin plats på bänken bland de unga väpnarna och drack. Den söta, fruktiga smaken hos sommarvinet fyllde munnen och lockade fram ett leende på läpparna.

I den stora salen på Vinterhed var luften tjock av rök och tung av doften av stekt kött och nybakat bröd, och på de grå stenväggarna hängde baner i vitt, guld och karmosinrött: ätten Starks skräckvarg, Baratheons kronhjort och Lannisters lejon. En trubadur spelade luta och deklamerade en ballad, men i den här änden av salen hördes knappt hans röst över den sprakande elden, klirret av tallrikar och tennbägare och det låga mumlet från flera hundra berusade gäster.

Välkomstfesten för kungen hade hållit på i fyra timmar. Jons syskon var placerade tillsammans med de kungliga barnen nedanför podiet där lord och lady Stark presiderade tillsammans med kungen och drottningen. Dagen till ära skulle fadern förmodligen tillåta varje barn ett glas vin, men inte mer. Här nere på bänkarna där de ringare gästerna satt fanns det ingen som kunde hindra Jon att dricka sig otörstig.

Och han fann att han hade en mans törst, till glädje för ynglingarna som satt runt omkring honom och högljudda hejade på honom var gång han tömde en bägare. De var trevliga och Jon uppskattade historierna de berättade om slag och kvinnor och jakt. Han var säker på att hans sällskap var mer underhållande än kungens barn. Han hade tillfredsställt sin nyfikenhet på besökarna då de gjorde entré i salen, för de hade tågat rakt förbi den plats Jon fått på bänken och han hade kunnat studera dem allihop.

Fadern hade gått först tillsammans med drottningen, och hon var lika vacker som det sades. En juvelbesatt tiara glänste på det långa gyllene håret och smaragderna matchade perfekt hennes gröna ögon. Fadern hjälpte drottningen uppför trappan till podiet och förde henne till hennes plats, men hon gav honom aldrig så mycket som en blick ens. Redan vid fjorton års ålder kunde Jon genomskåda hennes leende.

Därefter kom kung Robert med lady Stark vid armen, och kungen blev en stor besvikelse för Jon. Fadern hade ofta talat om honom: den ojämförlige Robert Baratheon, demonen från Treudden, rikets tappraste krigare, en jätte bland prinsar. Jon såg bara en fet man med rött ansikte och svart skägg som svettades genom sidenkläderna, och det såg ut som om han redan var berusad.

Efter dem kom barnen. Lille Rickon gick först och klarade av det långa intåget med all den värdighet en treåring kunde uppamma. Jon var tvungen att mana på honom då han stannade för att prata. Alldeles bakom kom Robb i grått ylle kantat med vitt, ätten Starks färger, och han hade prinsessan Myrcella vid armen. Det var en spenslig flicka på snart åtta år med ett svall av gyllene lockar under ett juvelprytt nät. Jon märkte de skygga blickarna hon gav Robb då de passerade mellan borden och hennes blyga sätt att le mot honom. Han avgjorde att hon var tråkig, men Robb hade inte ens förstånd nog att inse hur dum hon var utan log som en idiot.

Hans halvsystrar eskorterade de kungliga prinsarna. Arya var hopparad med den knubbige unge Tommen vars vitblonda hår var längre än hennes. Den två år äldre Sansa hade fått kronprinsen, Joffrey Baratheon, på sin lott. Han var tolv, yngre än både Jon och Robb men längre än dem bägge, till Jons stora förtrytelse. Prins Joffrey hade systerns hår och moderns mörkgröna ögon, och tjocka, blonda lockar hängde ner över halsringen av guld och den höga sammetskragen. Sansa strålade där hon spatserade bredvid honom, men Jon tyckte inte om Joffreys trutande mun och hans uttråkade och föraktfulla sätt att blicka ut över Vinterheds stora sal.

Jon var mer intresserad av paret som kom bakom prinsen: drottningens bröder av huset Lannister på Casterlyklippan, lejonet och dvärgen, och det gick inte att ta fel på vem som var vem. Ser Jaime Lannister var tvillingbror till drottning Cersei: lång och gyllene med blixtrande gröna ögon och ett leende som var skarpt som en kniv. Han var klädd i karmosinrött siden, höga svarta stövlar och svart sidenmantel. På framsidan av tunikan var hans hus rytande lejon broderat med guldtråd. Man kallade honom Lannisters lejon då han hörde det och viskade kungamördaren bakom hans rygg.

Jon hade svårt att slita blicken från honom. Det är så en kung borde se ut, tänkte han då mannen gick förbi.

Så fick han syn på den andre som vaggade fram till hälften dold vid broderns sida: Tyrion Lannister, det yngsta av lord Tywins barn och det absolut fulaste. Allt som gudarna skänkt Cersei och Jaime hade de förvägrat Tyrion. Han var dvärg, bara hälften så lång som brodern, och fick kämpa hårt för att hålla jämna steg med honom på sina förkrympta ben. Huvudet var för stort för kroppen med ett ansikte som var intryckt under en alltför utbuktande panna. Ett grönt och ett svart öga kikade ut under ett stripigt hårsvall som var så blont att det nästan såg vitt ut. Jon betraktade honom fascinerat.

De sista av de höga lorderna som steg in var hans farbror, Benjen Stark i nattens väktare, och faderns myndling, unge Theon Greyjoy. Benjen gav Jon ett varmt leende då han gick förbi medan Theon inte tog minsta notis om honom, men det var inget nytt. När alla hade satt sig utbringades skålar och välkomsttal hölls, och sedan började festmåltiden.

Det var då Jon började dricka, och han hade inte slutat än.

Något gned sig mot hans ben under bordet och han såg röda ögon stirra upp mot sig. ”Är du hungrig igen?” frågade han. Det fanns fortfarande en halv honungsglaserad kyckling kvar mitt på bordet. Jon sträckte ut handen för att vrida av ett ben men fick sedan en bättre idé. Han stack kniven i hela kycklingen och lät den glida ner på golvet mellan benen. Gast började slita i den under hotfull tystnad. Jons syskon hade inte fått ta med sig sina vargar till gästabudet, men i den här änden av salen fanns fler byrackor än han kunde räkna, och ingen hade sagt ett ord om hans vargunge. Han sa sig att han kunde skatta sig lycklig på den punkten också.

Det sved i ögonen och Jon gnuggade dem hårt och förbannade röken. Han svalde ännu en klunk vin medan han såg skräckvargen sluka kycklingen.

Hundarna följde efter serveringsflickorna och sprang mellan borden. En av dem, en svart tik av blandras med stora gula ögon, kände doften av kycklingen, och hon stannade och kröp in under bänken för att få sig en munsbit. Jon väntade intresserat på vad som nu skulle hända. Tiken morrade dovt långt nere i strupen och gick närmare. Gast tittade upp utan att ge minsta ljud ifrån sig och stirrade på hunden med de där glödande röda ögonen. Tiken gav ifrån sig ett utmanande skall, för hon var tre gånger så stor som skräckvargungen. Gast flyttade inte på sig utan stod kvar och försvarade sitt byte. Så öppnade han munnen och visade tänderna. Tiken stelnade till, skällde igen och bestämde sig för att inte ta upp striden. Hon vände sig om och slank i väg med ett sista trotsigt skall för att rädda stoltheten, och Gast återgick till sin måltid.

Jon flinade, stack handen under bordet och rufsade om den raggiga vita pälsen. Skräckvargen tittade på honom, nafsade mjukt efter hans hand och fortsatte sedan äta.

”Är det här en av de där skräckvargarna som jag hört så mycket om?” undrade en välbekant röst intill honom.

Jon tittade lyckligt upp då farbror Benjen lade handen på hans huvud och rufsade honom i håret på ungefär samma sätt som Jon gjort med vargen. ”Ja”, svarade han, ”och den heter Gast.”

En av väpnarna avbröt den oanständiga historia han höll på att berätta för att göra plats vid bordet för deras lords bror. Benjen Stark klev över bänken med sina långa ben och tog vinbägaren ur Jons hand. ”Sommarvin”, konstaterade han efter att ha smakat. ”Det finns inget godare. Hur många bägare har du druckit, Jon?”

Jon log.

Ben Stark skrattade. ”Som jag befarade, fast jag tror nästan jag var yngre än du första gången jag drack mig redlöst berusad.” Från ett träfat nappade han till sig en stekt lök som dröp av brun sky och satte med ett krasande ljud tänderna i den.

Med sina skarpskurna drag och sin magra kropp påminde farbrodern om en skrovlig bergspets, men det lurade alltid ett leende i de där gråblå ögonen. Han klädde sig i svart, som det anstod en i nattens väktare, och den här kvällen var det tjock svart sammet med höga läderstövlar och ett brett bälte med silverspänne. En tung silverkedja hängde om halsen. Benjen betraktade roat Gast medan han åt löken. ”En mycket tyst varg”, anmärkte han.

”Han är inte som de andra”, förklarade Jon, ”för han ger aldrig ett ljud ifrån sig. Det var därför, och för att han är vit, som jag kallade honom Gast. Alla de andra är mörka, grå eller svarta.”

”Det finns fortfarande skräckvargar på andra sidan muren, och vi hör dem när vi är ute på våra spaningsuppdrag.” Benjen Stark gav Jon en lång blick. ”Brukar du inte sitta tillsammans med dina syskon vid måltiderna?”

”Oftast”, svarade Jon uttryckslöst, ”men i kväll tyckte lady Stark att det skulle vara en förolämpning mot den kungliga familjen att sätta en oäkting bland dem.”

”Jag förstår.” Farbrodern kastade en blick över axeln på det upphöjda bordet i andra änden av salen. ”Min bror tycks inte vara på festhumör i kväll.”

Det hade Jon också märkt, för en oäkting var tvungen att lära sig lägga märke till saker och ting och läsa sanningen som människorna dolde bakom sina blickar. Fadern uppträdde precis så artigt och uppmärksamt som en värd skulle göra, men det fanns ett spänt drag hos honom som Jon sällan sett. Han sa inte mycket och blickade ut över salen med halvslutna ögon som inte såg någonting. Kungen satt två stolar därifrån. Han hade druckit tappert hela kvällen och det breda ansiktet var rödbrusigt bakom det stora svarta skägget. Han skålade oavbrutet, skrattade högljutt åt varje skämt och gav sig i kast med varje rätt som om han vore utsvulten, men bredvid honom verkade drottningen lika kall som en isskulptur. ”Drottningen är också arg”, talade Jon om för farbrodern med låg röst. ”Far tog med sig kungen ner till kryptan i eftermiddags trots att drottningen inte ville att han skulle gå dit.”

Benjen gav Jon en försiktig, mönstrande blick. ”Det är visst inte mycket som undgår dig, Jon. Vi kunde ha användning för en man som du på muren.”

Jon pöste av stolthet. ”Robb är en starkare lansiär än jag, men jag är bättre med svärdet, och Hullen säger att jag rider lika bra som någon på slottet.”

”Det är nyttiga färdigheter.”

”Ta mig med när du återvänder till muren”, bad Jon ivrigt. ”Far kommer att ge sitt tillstånd om du frågar honom, det vet jag.”

Farbror Benjen studerade ingående hans ansikte. ”Muren är en hård plats för en pojke, Jon.”

”Jag är nästan en vuxen man nu”, protesterade Jon. ”Jag fyller femton nästa gång, och mäster Luwin säger att oäktingar växer upp fortare än andra barn.”

”Det är sant”, medgav Benjen med ett snett leende. Han tog ett vinkrus på bordet, fyllde på Jons bägare och drack en djup klunk.

”Daeron Targaryen var bara fjorton då han erövrade Dornien”, sa Jon. Den unge draklorden var en av hans hjältar.

”En erövring som varade en sommar”, påminde farbrodern. ”Din pojkkung förlorade tio tusen man när han tog riket och ytterligare femtio tusen då han försökte hålla det. Någon borde ha talat om för honom att krig inte är någon lek.” Han tog ännu en klunk vin. ”Dessutom”, fortsatte han och torkade munnen, ”var Daeron Targaryen bara arton år gammal när han dog. Eller har du glömt den delen av historien?”

”Jag glömmer aldrig något”, skröt Jon. Vinet gjorde honom djärv och han försökte sitta mycket rak i ryggen för att verka längre. ”Jag vill tjäna i nattens väktare.”

Han hade tänkt på det länge och väl då han låg i sin säng om nätterna medan bröderna sov runt omkring honom. Robb skulle en dag ärva Vinterhed och föra befälet över stora arméer som ståthållare i Norden. Bran och Rickon skulle bli vasaller till Robb och styra över fästningar i hans namn. Hans systrar Arya och Sansa skulle gifta sig med arvtagare till andra adelshus och flytta söderut som härskarinnor över sina egna slott. Men vad kunde en oäkting hoppas på?

”Du vet inte vad du ber om, Jon. Nattens väktare är ett edsvuret brödraskap. Vi har inga familjer, och ingen av oss kommer någonsin att bli far till söner. Plikten är vår hustru och hedern vår älskarinna.”

”En oäkting har också sin heder”, påpekade Jon, ”och jag är redo att svära er ed.”

”Du är en pojke på fjorton”, fastslog Benjen, ”och inte en man, inte ännu, och du kan inte förstå vad du avstår från förrän du har känt en kvinna.”

”Det är jag inte intresserad av!” utbrast Jon hett.

”Det kanske du skulle vara om du visste vad det innebar”, sa Benjen. ”Om du visste vad eden skulle kosta dig vore du kanske inte lika angelägen om att betala priset, min son.”

Jon kände ilskan stiga inom sig. ”Jag är inte din son.”

Benjen Stark reste sig. ”Tyvärr inte.” Han lade handen på Jons axel. ”Kom tillbaka till mig då du har avlat några egna oäktingar, så får vi se vad du tycker då.”

Jon darrade. ”Jag ska aldrig avla någon oäkting”, förkunnade han långsamt och tydligt. ”Aldrig!” Han spottade ut ordet som ett gift.

Med ens märkte han att det blivit tyst vid bordet och att alla tittade på honom. Han kände tårarna välla upp i ögonen och reste sig från bordet.

”Ursäkta mig”, sa han med de sista resterna av sin värdighet och svängde runt på klacken för att komma därifrån innan de andra märkte att han grät. Men han måste ha druckit mer än han trodde. Fötterna trasslade in sig och han ramlade rakt på en serveringsflicka så att hon tappade kruset med kryddat vin i golvet med ett brak. Skrattsalvorna dånade omkring Jon och han kände heta tårar rinna nedför kinderna. Någon försökte stödja honom, men han slet sig fri och sprang halvblind mot dörren och ut i natten med Gast tätt i hälarna.

Borggården låg tyst och tom. En ensam vaktpost syntes högt uppe på den inre muren med manteln svept tätt om sig som skydd mot kylan. Han såg uttråkad och ömklig ut där han stod ensam och kurade, men Jon skulle gärna ha bytt plats med honom. För övrigt var slottet mörkt och öde. Jon hade en gång sett en övergiven fästning, en dyster plats där ingenting rörde sig utom vinden, och stenarna höll tyst om de människor som en gång levt där. Den här kvällen påminde Vinterhed om det stället.

Ljudet av sång och musik trängde ut genom de öppna fönstren bakom honom, och det var det sista Jon ville höra. Han torkade tårarna med skjortärmen, rasande över att han gråtit, och började gå därifrån.

”Pojk”, ropade en röst och Jon vände sig om.

Tyrion Lannister satt på avsatsen ovanför dörren till stora salen och såg närmast ut som en djävulsfigur. Dvärgen flinade mot honom. ”Är det där en varg?”

”En skräckvarg”, sa Jon, ”och han heter Gast.” Han stirrade upp på den lille mannen och smäleken var med ens glömd. ”Vad gör du där uppe, och varför är du inte på festen?”

”Där är alldeles för varmt och bullrigt och dessutom hade jag druckit för mycket vin”, svarade dvärgen. ”Jag har för länge sedan lärt mig att det anses opassande att kräkas på bordsgrannen. Får jag titta närmare på din varg?”

Jon tvekade och nickade sedan långsamt. ”Kan du klättra ner eller ska jag hämta en stege?”

”Det behövs inte”, sa den lille mannen och hoppade rakt ut i tomma luften. Jon flämtade till och såg sedan imponerat på medan Tyrion Lannister snurrade runt som en boll, landade på händerna och därefter gjorde en baklängesvolt och kom på fötter.

Gast backade osäkert undan för honom.

Dvärgen borstade av sig och skrattade. ”Jag tror jag har skrämt din varg. Jag ber om ursäkt.”

”Han är inte skrämd”, invände Jon. Han ställde sig på knä och ropade: ”Gast, kom hit. Så ja, kom nu.”

Vargungen tassade närmare och nosade Jon i ansiktet, men han höll ett vaksamt öga på Tyrion Lannister, och då dvärgen sträckte ut handen för att klappa honom drog han sig bakåt och visade tänderna med ett lågt morrande. ”Han verkar blyg”, anmärkte Lannister.

”Sitt, Gast”, beordrade Jon. ”Så där ja, sitt still.” Han tittade upp på dvärgen. ”Nu kan du klappa honom, för han kommer inte att röra sig förrän jag säger till. Jag har dresserat honom.”

”Jag förstår”, sa Lannister. Han kliade den snövita pälsen mellan Gasts öron och tillade: ”Fin varg.”

”Om inte jag var här skulle han slita upp strupen på dig”, påstod Jon. Det var inte riktigt sant än, men det skulle bli det.

”I så fall är det bäst du håller dig nära mig”, sa dvärgen. Han lade sitt överdimensionerade huvud på sned och studerade Jon med sina olikfärgade ögon. ”Jag är Tyrion Lannister.”

”Jag vet”, svarade Jon. Han reste sig och stående var han längre än dvärgen. Det kändes konstigt.

”Du är väl Ned Starks oäkting?”

Jon blev alldeles kall över hela kroppen och han pressade ihop munnen och sa ingenting.

”Har jag förolämpat dig?” undrade Lannister. ”Jag är ledsen, men dvärgar behöver inte vara taktfulla. Generationer av löjliga hovnarrar har gett mig rätten att klä mig illa och säga vad som faller mig in.” Han flinade. ”Men du är väl oäktingen?”

”Lord Eddard Stark är min far”, medgav Jon stelt.

Lannister granskade hans ansikte. ”Ja, jag ser det, för du har mer av Norden i dig än dina bröder.”

”Halvbröder”, rättade Jon. Han var belåten över dvärgens kommentar men försökte att inte visa det.

”Jag ska ge dig en del goda råd, oäkting”, sa Lannister. ”Glöm aldrig vad du är, för omvärlden kommer definitivt inte att göra det. Gör det till din styrka, för då kan det aldrig bli en svaghet. Beväpna dig med det, så kan det aldrig användas för att skada dig.”

Jon var inte på humör att få goda råd. ”Vad vet du om hur det är att vara oäkting?”

”Alla dvärgar är oäktingar i sina fäders ögon.”

”Du är din mors äkta son av ätten Lannister.”

”Är jag?” undrade dvärgen sardoniskt. ”Tala om det för min höge far. Min mor dog då hon födde mig, och han har aldrig varit säker.”

”Jag vet inte ens vem min mor var”, sa Jon.

”Förmodligen en kvinna, de flesta mödrar är det.” Han gav Jon ett sorgset leende. ”Kom ihåg att skönheten inte alltid sitter på utsidan, och att det vackraste utseende kan dölja en djävul.” Med de orden vände han sig om och strosade visslande tillbaka in i stora salen. När han öppnade dörren sken ljuset inifrån på honom och kastade hans skugga över borggården, och för ett kort ögonblick var Tyrion lång och ståtlig som en kung.