Kampen om järntronen

DAENERYS

Hästporten till Vaes Dothrak var gjord av två gigantiska stegrande hästar i brons och deras hovar möttes trettio meter ovanför vägen och formade en spetsbåge.

Dany visste inte varför staden behövde en port då den inte hade några murar…och inga byggnader, vad hon kunde se. Men där stod den, vacker och väldig, och de stora hästarna ramade in det purpurfärgade berget som skymtade i fjärran bortom staden. Bronshingstarna kastade långa skuggor över det vajande gräset då khal Drogo med sina blodsryttare vid sidan ledde khalasaren under deras hovar och längs gudsvägen.

Dany följde efter på sin silver eskorterad av ser Jorah Mormont och sin bror Viserys, som nu satt till häst. Sedan den dagen på grässlätten då hon låtit honom gå tillbaka till khalasaren hade dothrakierna skrattande kallat honom khal rhae mhar, kungen med ömma fötter. Påföljande dag hade khal Drogo erbjudit Viserys en plats i en vagn och han hade accepterat. I sin envisa okunnighet hade han inte ens vetat om att han blev hånad, för vagnarna var till för eunucker, krymplingar, havande kvinnor, barn och gamla. På det sättet fick han ännu ett öknamn khal rhaggat, vagnkungen. Brodern hade trott att det var khalens sätt att be om ursäkt för Danys oförskämda behandling av honom, och hon hade bönfallit ser Jorah att inte berätta sanningen för honom, för att han skulle slippa skämmas. Riddaren hade svarat att kungen bara skulle må bra av att skämmas lite…men ändå gjort som hon bett. Det hade krävts många böner och alla kärlekskonster Doreah lärt henne innan Dany lyckats få Drogo att ge efter och åter låta Viserys rida tillsammans med dem i täten för kolonnen.

”Var är staden?” frågade hon då de passerade under bronsbågen. Det fanns inga byggnader att se, inga människor, bara gräset och vägen, kantad av uråldriga monument från alla länder som dothrakierna plundrat under århundradenas lopp.

”Där framme”, svarade ser Jorah. ”Nedanför berget.”

Bortom hästporten stod stulna gudar och hjältar på var sida om dem. Utdöda städers glömda guddomar svingade sina trasiga åskviggar mot himlen medan Dany red sin silver förbi deras fötter. Stenkungar tittade ner på henne från sina troner med ansikten som var vittrade och missfärgade, och till och med deras namn hade gått förlorade i tidens töcken. Smidiga unga jungfrur, enbart draperade i blommor, dansade på marmorsocklar eller hällde luft ur spruckna krus. Monster stod i gräset bredvid vägen; svarta järndrakar med juveler till ögon, rytande gripar, kimairor med sina bepansrade svansar redo att slå till och andra bestar som hon inte kunde namnge. En del av statyerna var så vackra att de tog andan ur henne medan andra var så missbildade och fasansfulla att Dany knappt stod ut med att titta på dem. De senare hade troligen kommit från skuggländerna bortom Asshai, förklarade ser Jorah.

”Så många”, sa hon medan silver långsamt skrittade längs vägen, ”och från så många länder.”

Viserys var inte lika imponerad. ”Skräp från utdöda städer”, fnös han. Han var noga med att tala det gemensamma språket vilket få dothrakier förstod, men ändå kom Dany på sig själv med att kasta en blick över axeln på männen i sin khas för att försäkra sig om att de inte hört vad han sa. Viserys fortsatte oförtrutet. ”Det enda de här vildarna kan är att stjäla saker som bättre män har skapat…och döda.” Han skrattade. ”De kan verkligen döda, annars skulle jag inte ha någon användning för dem alls.”

”De är mitt folk nu”, påminde Dany, ”och du borde inte kalla dem vildar, käre bror.”

”Draken talar som han vill”, sa Viserys — på det gemensamma språket. Han tittade på Aggo och Rakharo som red bakom dem och gav dem ett hånfullt leende. ”Se bara, vildarna förstår inte ens det språk som talas av civiliserade människor.” En enorm mossbevuxen stenmonolit höjde sig över vägen, och Viserys tittade uttråkat på den. ”Hur länge måste vi vara kvar bland de här ruinerna innan Drogo ger mig min armé? Jag börjar bli trött på att vänta.”

”Prinsessan måste presenteras för dosh khaleenen…”

”De gamla häxorna, ja”, avbröt brodern, ”och det ska bli något slags gyckelspel till profetia för ungen hon har i magen, det har du redan berättat för mig. Vad rör det mig? Jag är trött på att äta hästkött och jag mår illa av stanken från de här vildarna.” Han luktade på den vida ärmen på tunikan där han brukade ha en doftpåse, men den skulle inte ha varit till stor hjälp, för tunikan var smutsig. Alla siden- och yllekläder som Viserys haft på sig då de lämnade Pentos var fläckiga efter den hårda färden och indränkta av svett.

”På den västerländska marknaden finns det mat som är mer i er smak, ers höghet, för köpmännen från de fria städerna kommer dit för att sälja sina varor”, berättade ser Jorah Mormont. ”Khalen kommer att uppfylla sina löften då det passar honom”, tillade han.

”Det är säkrast för honom”, sa Viserys bistert. ”Jag blev lovad en krona och en krona ska jag också ha, för man lurar inte draken.” Han fick syn på en staty med sex bröst och vesslehuvud, som hade en obscen likhet med en kvinna, och red fram för att inspektera den närmare.

Dany kände sig lättad men inte mindre ängslig. ”Jag hoppas att mitt livs måne inte låter honom vänta för länge”, sa hon till ser Jorah då brodern var utom hörhåll.

Riddaren kastade en föraktfull blick efter Viserys. ”Er bror borde ha bidat sin tid i Pentos, för det finns ingen plats för honom i en khalasar. Illyrio försökte varna honom.”

”Han ger sig av så snart han har fått sina tio tusen man. Min make lovade honom en guldkrona.”

Ser Jorah grymtade. ”Ja, khaleesi, men…dothrakierna ser på sådana här saker på ett annat sätt än vi gör i väst, och det har jag försökt förklara för honom, precis som Illyrio gjorde, men er bror lyssnar inte. Ryttarhövdingarna är inga köpmän. Viserys tror att han sålde er, och nu vill han ha betalt, men khal Drogo skulle säga att han har fått er som gåva. Visst ska han ge Viserys en gåva i utbyte…när det passar honom. Man kräver inte en gåva, inte av en khal. Man kräver inte någonting av en khal.”

”Det är inte rätt att låta honom vänta.” Dany visste inte varför hon försvarade brodern, men ändå gjorde hon det. ”Viserys säger att han kan sopa rent i de sju konungarikena med tio tusen dothrakikrigare.”

Ser Jorah fnös. ”Viserys skulle inte ens kunna sopa ett stall med tio tusen kvastar.”

Dany kunde inte låtsas att hon var förvånad över föraktet i hans röst. ”Men…men om det inte var Viserys som anförde dem utan någon annan?” frågade hon. ”Någon som var starkare? Skulle dothrakierna verkligen kunna erövra de sju konungarikena då?”

Ser Jorahs ansikte blev tankfullt medan deras hästar skrittade fram längs gudsvägen. ”När jag först kom hit som landsflyktig såg jag på dothrakierna som halvnakna barbarer, lika vilda som sina hästar. Om ni hade frågat mig då, prinsessa, skulle jag ha svarat att tusen duktiga riddare inte skulle ha några som helst problem att skrämma hundra gånger så många dothrakier på flykten.”

”Men om jag frågar er nu?”

”Nu är jag mindre säker”, svarade riddaren. ”De är bättre ryttare än någon riddare, fullständigt orädda, och deras bågar skjuter längre än våra. I de sju konungarikena strider de flesta bågskyttar till fots och står bakom en skyddsmur eller en barrikad av vassa pålar. Dothrakierna skjuter från hästryggen och vare sig de anfaller eller retirerar är de lika dödligt farliga…och de är så många, ers höghet. Bara er make har mer än fyrtio tusen beridna krigare i sin khalasar.”

”Är de verkligen så många?”

”Er bror Rhaegar hade med sig lika många män i slaget vid Treudden”, medgav ser Jorah, ”men av dem var bara en tiondel riddare. Resten var bågskyttar, friryttare och fotsoldater beväpnade med spjut och pikar. Då Rhaegar föll var det många som lade ner vapnen och flydde. Hur länge tror ni ett sådant slödder skulle kunna stå emot ett anfall från fyrtio tusen tjutande dothrakikrigare? Hur väl skulle läderjackor och ringbrynjor skydda dem när pilarna faller som regn?”

”Inte länge”, svarade hon, ”och inte väl.”

Han nickade. ”Men om lorderna i de sju konungarikena har mer förstånd än gudarna gav en gås kommer det aldrig att inträffa. Dothrakierna har inget sinne för belägringskonst, och jag tvivlar på att de ens skulle kunna erövra det svagaste slottet i de sju konungarikena. Men om Robert Baratheon vore dum nog att möta dem i strid…”

”Är han det?” frågade Dany. ”Dum, menar jag?”

Ser Jorah funderade lite. ”Robert borde ha blivit född till dothrakier”, sa han till sist. ”Er khal skulle kunna tala om för er att bara en feg stackare gömmer sig bakom stenmurar i stället för att möta fienden med svärdet i hand. Troninkräktaren skulle hålla med honom, och han är stark och modig…och obetänksam nog att kunna möta en dothrakihord i fält, men männen runt omkring honom är inte likadana. Hans bror Stannis, lord Tywin Lannister, Eddard Stark…” Han spottade.

”Ni hatar visst den här lord Stark?” sa Dany.

”Han tog ifrån mig allt jag älskade för några nerlusade tjuvjägares och sin högt skattade äras skull”, svarade ser Jorah bittert. Av hans ton förstod hon att förlusten fortfarande smärtade honom djupt, och han bytte snabbt samtalsämne. ”Där”, fortsatte han och pekade. ”Vaes Dothrak, ryttarhövdingarnas stad.”

Khal Drogo och hans blodsryttare ledde dem genom den västerländska marknadens stora basar och längs de breda vägarna bortom den. Dany följde tätt efter på sin silver medan hon stirrade på alla underligheter runt omkring sig. Vaes Dothrak var på en och samma gång den största och minsta stad hon någonsin sett. Hon tänkte att den måste vara tio gånger större än Pentos där den utan murar eller gränser bredde ut sig med sina breda vindpinade gator som bestod av gräs, lera och vilda blommor. I de fria städerna i väst trängdes torn och palats och ruckel och broar och butiker och slott på en liten yta, men Vaes Dothrak bredde vällustigt ut sig och låg där och stekte sig i den varma solen, urgammal, övermodig och tom.

Till och med byggnaderna såg konstiga ut i hennes ögon. Hon såg tält uthuggna i sten, palats av flätat gräs stora som slott, skrangliga trätorn, trappformiga pyramider belagda med marmor, salar byggda av timmerstockar som var öppna mot himlen. I stället för väggar var en del palats omgivna av törnhäckar. ”Inga av dem är likadana”, anmärkte hon.

”Er bror hade delvis rätt”, medgav ser Jorah Mormont. ”Dothrakierna bygger inte. För tusen år sedan grävde de ett hål i marken och täckte det med ett tak av flätat gräs, och så hade de ett hus. De byggnader ni ser här är gjorda av slavar som kommer från länder som plundrats av dothrakierna, och var och en byggde i sitt eget folks stil.”

De flesta palatsen, till och med de största, verkade övergivna. ”Var är alla människor som bor här?” frågade Dany. Basaren hade varit full av lekande barn och skrikande män, men för övrigt hade hon bara sett några eunucker.

”Det är bara häxorna i dosh khaleenen som bor permanent i den heliga staden, de och deras slavar och tjänare”, svarade ser Jorah, ”men ändå är Vaes Dothrak stor nog att rymma varenda man i varenda khalasar om alla khaler skulle återvända till Modern samtidigt. Häxorna har förutspått att en dag kommer detta att inträffa och då måste Vaes Dothrak vara redo att ta emot alla sina barn.”

Khal Drogo gjorde äntligen halt nära den österländska marknaden dit karavanerna från Yi Ti och Asshai och skuggländerna kom för att driva handel medan Bergens moder tornade upp sig över deras huvuden. Dany log då hon mindes master Illyrios slavflicka och hennes prat om palats med två hundra rum och dörrar av massivt silver. ”Palatset” var en stor festsal med tio meter höga väggar av grovhuggna timmerstockar och ett enormt böljande tak av siden som kunde läggas på för att utestänga de sällsynta regnen eller tas ner så att man hade den ändlösa himlen ovanför sig. Runt omkring salen fanns gräsbevuxna hästhagar inhägnade med höga häckar, eldgropar och hundratals runda och grästäckta jordkulor som stack upp ur marken som miniatyrkullar.

En liten armé av slavar hade kommit i förväg för att förbereda khal Drogos ankomst. Då ryttarna hoppade ur sadeln tog de av sig sina arakher och lämnade dem och eventuella andra vapen till en väntande slav. Det gjordes inte ens något undantag för khal Drogo själv. Ser Jorah hade förklarat att det var förbjudet att bära vapen i Vaes Dothrak eller att spilla en fri mans blod. Till och med khalasarer som låg i fejd med varandra glömde sina tvister och delade mat och dryck tillsammans när de befann sig inom synhåll för Bergens moder. På den här platsen, hade häxorna i dosh khaleenen bestämt, var alla dothrakier av ett blod, en khalasar, en hjord.

Cohollo kom fram till Dany just som Irri och Jhiqui hjälpte henne ner från hennes silver. Han var den äldste av Drogos tre blodsryttare, en kort skallig man med krokig näsa och en mun full av trasiga tänder. De hade krossats av en spikklubba tjugo år tidigare då han räddade den unge khalakkan från soldenärer som hade hoppats sälja honom till faderns fiender. Hans liv hade varit bundet till Drogos alltsedan den dagen hennes make föddes.

Varenda khal hade sina blodsryttare. Till en början hade Dany betraktat dem som en sorts dothrakisk kungsvakt som svurit att skydda sin lord, men de var mer än så. Jhiqui hade lärt henne att blodsryttarna var mer än en vakt, för de var khalens bröder, hans skuggor, hans bästa vänner. ”Blod av mitt blod”, kallade Drogo dem, och så var det också, för de delade samma liv. Ryttarhövdingarnas urgamla sedvänjor krävde att när en khal dog skulle hans blodsryttare dö tillsammans med honom för att rida vid hans sida i nattens länder. Om khalen dog för fiendehand fick de bara leva tillräckligt länge för att hämnas honom och följde honom sedan med glädje i döden. I en del khalasarer, hade Jhiqui berättat, delade blodsryttarna khalens vin, hans tält och till och med hans hustrur, fast aldrig hans hästar, för en mans häst var hans egen.

Daenerys var glad för att khal Drogo inte höll fast vid de urgamla sedvänjorna, för hon skulle inte ha tyckt om att bli delad. Och även om gamle Cohollo behandlade henne någorlunda vänligt så skrämde de andra henne; Haggo, kolossal och tyst, glodde ofta ilsket på henne som om han glömt vem hon var, och Qotho hade grymma ögon och snabba händer som tyckte om att göra andra illa. Han lämnade blåmärken på Doreahs mjuka vita hud så snart han rörde vid henne och ibland fick han Irri att snyfta på nätterna. Till och med hans hästar tycktes frukta honom.

Ändå var de bundna vid Drogo i liv och död, så Daenerys hade inget annat val än att acceptera dem. Och ibland kom hon på sig med att önska att hennes far skyddats av sådana män. I balladerna var kungsvaktens vita riddare alltid ädla, tappra och hederliga och ändå hade kung Aerys blivit mördad av en av dem, den vackre pojken som de nu kallade kungamördaren och en annan, ser Barristan den djärve, hade gått över till troninkräktaren. Hon undrade om alla män i de sju konungarikena var lika falska. När hennes son en dag satt på järntronen skulle hon se till att han hade egna blodsryttare som kunde skydda honom mot förrädare i kungsvakten.

”Khaleesi”, sa Cohollo till henne på dothrakiska, ”Drogo som är blod av mitt blod befaller mig att tala om för er att han måste klättra uppför Bergens moder i natt för att offra till gudarna och tacka för att han kommit välbehållen hit.”

Bara män fick sätta sin fot på Bergens moder, det visste Dany. Khalens blodsryttare skulle följa med honom och de skulle inte återvända förrän i gryningen. ”Tala om för mitt livs måne att jag ska drömma om honom och otåligt vänta på att han ska komma tillbaka”, svarade hon men kände sig egentligen lättad. Dany blev lättare trött numera då barnet växte inom henne och en natts vila skulle vara välkommen. Graviditeten tycktes bara ha stegrat Drogos passion för henne och på senare tid brukade hon bli alldeles utmattad av hans famntag.

Doreah förde henne fram till den ihåliga kulle som iordningställts för henne och hennes khas. Det var svalt och dunkelt där inne, som ett tält gjort av jord. ”Ett bad, tack, Jhiqui”, befallde hon, för hon ville tvätta av sig vägdammet och låta sin värkande kropp få lindring av det heta vattnet. Det var trevligt att veta att de skulle stanna här ett tag och att hon inte skulle bli tvungen att klättra upp på sin silver följande dag.

Vattnet var skållhett, precis som hon ville ha det. ”Jag ska ge min bror gåvorna i kväll”, meddelade hon medan Jhiqui tvättade hennes hår, ”för han bör se ut som en kung i den heliga staden. Doreah, spring och leta reda på honom och bjud honom att äta kvällsvard med mig.” Viserys uppträdde trevligare mot flickan från Lys än mot hennes dothrakiska tjänarinnor, kanske för att master Illyrio hade låtit honom gå till sängs med henne i Pentos. ”Irri, gå till basaren och köp frukt och kött, vad som helst utom hästkött.”

”Häst är bäst”, sa Irri, ”för häst gör en man stark.”

”Viserys avskyr hästkött.”

”Som ni befaller, khaleesi.”

Hon kom tillbaka med ett getlår och en korg med frukt och grönsaker. Jhiqui stekte köttet med mannagräs och kryddor och öste det med honung, och där fanns meloner och granatäpplen och plommon och en konstig österländsk frukt som Dany aldrig sett förut. Medan tjänarinnorna förberedde måltiden lade Dany fram kläderna som hon låtit sy åt brodern: en tunika och benläder av snövitt linne, lädersandaler som man snörde upp till knäet, ett bälte med bronsmedaljonger, en läderväst målad med eldsprutande drakar. Dothrakierna skulle respektera honom mer om han inte liknade en tiggare, hoppades hon, och kanske skulle han förlåta henne för att hon skämt ut honom den där dagen på grässlätten. Han var trots allt hennes kung, och hennes bror, och de var bägge två av drakens blod.

Dany höll på att lägga fram den sista av hans gåvor — en sammetsmantel, grön som gräs, med en ljusgrå bård som skulle framhäva silvertonen i hans hår — då Viserys kom, släpande Doreah i ena armen. Hennes öga var rött där han hade slagit henne. ”Hur vågar du skicka den här skökan för att ge mig order”, fräste han och knuffade omilt omkull tjänarinnan på mattan.

Dany var helt oförberedd på hans ilska. ”Jag ville bara…Doreah, vad sa du?”

”Ursäkta mig, khaleesi. Jag gick till honom, som ni bad, och sa att ni befallde honom att äta kvällsvard med er.”

”Ingen befaller över draken”, morrade Viserys. ”Jag är din kung! Jag borde ha skickat dig hennes huvud!”

Flickan från Lys ryggade tillbaka, men Dany lugnade henne med en mjuk klapp. ”Var inte rädd, han ska inte göra dig illa. Söte bror, var snäll och förlåt flickan, för hon uttryckte sig illa. Jag sa åt henne att be dig äta kvällsvard med mig, om det behagar ers höghet.” Hon tog honom vid handen och ledde honom tvärs över rummet. ”Titta, de här är till dig.”

Viserys rynkade misstänksamt pannan. ”Vad är allt det här?”

”Nya kläder. Jag har låtit göra dem åt dig.” Dany log blygt.

Han tittade på henne och hånlog. ”Dothrakiska trasor. Understår du dig också att klä mig nu?”

”Snälla…det kommer att kännas svalare och bekvämare och jag tänkte…att kanske om du klädde dig som dothrakierna…” Dany visste inte hur hon skulle fortsätta utan att väcka draken.

”Härnäst vill du väl fläta mitt hår?”

”Jag skulle aldrig…” Varför var han alltid så grym? Hon hade bara velat hjälpa honom. ”Du har ingen rätt till en fläta, för du har inte vunnit några segrar än.”

Det var fel sak att säga. Raseriet lyste i de syrenfärgade ögonen och ändå vågade han inte slå henne, inte då tjänarinnorna såg på och krigarna i hennes khas fanns utanför. Viserys tog upp manteln och luktade på den. ”Den här stinker gödsel. Jag kan kanske använda den som hästfilt.”

”Jag lät Doreah sy den speciellt för dig”, berättade hon sårat. ”Det här är kläder som anstår en khal.”

”Jag är härskare över de sju konungarikena och inte någon gräsfläckad vilde med bjällror i håret”, spottade Viserys och tog ett hårt grepp om hennes arm. ”Du glömmer dig, slampa. Tror du att den där stora magen kan skydda dig om du väcker draken?”

Hans fingrar grävde sig plågsamt in i hennes arm, och för ett ögonblick kände sig Dany som ett barn igen som ryggade tillbaka inför hans raseri. Hon sträckte ut andra handen och slet åt sig det första hon fick tag i, bältet som hon tänkt ge honom: en tung kedja med utsirade bronsmedaljonger. Hon svingade det med all sin kraft.

Det träffade Viserys rakt i ansiktet och han släppte henne och föll omkull. Blodet rann längs kinden där en av medaljongerna hade rivit upp den. ”Det är du som glömmer dig”, förkunnade Dany. ”Lärde du dig ingenting den där dagen ute på grässlätten? Lämna mig nu innan jag säger åt min khas att kasta ut dig. Och vi får innerligt hoppas att khal Drogo inte får höra talas om det här för då kommer han att skära upp magen på dig och mata dig med dina egna inälvor.”

Viserys kom på benen. ”När jag får tillbaka mitt kungarike kommer du att ångra vad du gjort den här dagen, slampa.” Han gick sin väg med handen mot sitt skadade ansikte och lämnade kvar hennes presenter.

Droppar av hans blod hade fläckat den vackra sammetsmanteln. Dany tryckte det mjuka tyget mot kinden och satte sig på sovmattan med benen i kors.

”Er kvällsvard är färdig, khaleesi”, meddelade Jhiqui.

”Jag är inte hungrig”, svarade Dany sorgset. Med ens kände hon sig oerhört trött. ”Ät upp maten själva och skicka lite till ser Jorah, är du snäll.” Efter en stund tillade hon: ”Kan jag få ett av drakäggen?”

Irri hämtade ägget med det mörkgröna skalet vars fjäll skiftade i brons då hon vände det i sina små händer. Dany kröp ihop på sidan, drog sammetsmanteln över sig och lade ägget mellan den uppsvällda magen och de små, ömma brösten. Hon tyckte om att hålla i äggen. De var så vackra, och ibland kände hon sig starkare och modigare bara av att vara nära dem, som om hon på något sätt fick styrka av stendrakarna inuti.

Hon låg där och höll om ägget då hon kände barnet röra sig inne i magen…som om han försökte nå ut, broder till broder, blod till blod. ”Du är draken”, viskade Dany till honom, ”den sanne draken. Jag vet det. Jag vet det.” Och med ett leende somnade hon och drömde om hemlandet.