Kampen om järntronen

SANSA

”Han vägrade att skicka ser Loras”, berättade Sansa för Jeyne Poole samma kväll medan de i skenet av stearinljus delade en kall kvällsvard. ”Jag tror det berodde på benet.”

Lord Eddard hade intagit kvällsvarden i sitt sovgemak tillsammans med Alyn, Harwin och Vayon Poole för att vila sitt brutna ben och mamsell Mordana hade klagat på att hon hade ont i fötterna efter att ha stått i galleriet hela dagen. Arya skulle egentligen också ha ätit med dem, men hon var sen från danslektionen.

”Hans ben?” upprepade Jeyne osäkert. Hon var en söt, mörkhårig flicka i samma ålder som Sansa. ”Har ser Loras gjort illa benet?”

”Inte hans ben”, förklarade Sansa som med behagfulla rörelser knaprade på ett kycklinglår. ”Fars ben, dummer. Det gör fruktansvärt ont och får honom att bli på dåligt humör, för jag är säker på att han annars skulle ha skickat ser Loras.”

Faderns beslut förbryllade henne fortfarande. När Blomriddaren steg fram hade hon varit övertygad om att hon skulle få se en av gamla Nans historier bli verklighet. Ser Gregor var monstret och ser Loras den sanne hjälten som skulle dräpa honom. Han såg till och med ut som en hjälte, så smärt och vacker med guldrosor runt sin slanka midja och det tjocka bruna håret som föll ner i ögonen. Och så sa far nej till hans erbjudande! Det hade gjort henne förfärligt upprörd, och det hade hon också sagt till mamsell Mordana medan de gick nedför trappan från galleriet, men guvernanten hade bara svarat att det inte var hennes sak att ifrågasätta lord Eddards beslut.

Det var då lord Baelish hade sagt: ”Å, jag vet inte det, mamsell, för en del av hennes fars beslut skulle inte må illa av att ifrågasättas, och den unga damen är lika klok som hon är skön.” Han gjorde en svepande bugning för Sansa, så djup att hon inte var riktigt säker på om det var ett hån eller en hedersbetygelse.

Mamsell Mordana hade blivit synnerligen bestört då hon insåg att lord Baelish hört vad de sagt. ”Flickan menade ingenting med vad hon sa, ers nåd”, förklarade hon, ”och det var bara tomt prat.”

Lord Baelish strök sig över pipskägget. ”Ingenting? Säg mig, barn, varför skulle du ha skickat ser Loras?”

Sansa hade inget annat val än att förklara om balladernas hjältar och monster, och kungens rådgivare log. ”Tja, det är inte de skälen jag skulle ha gett, men…” Han hade snuddat vid hennes kind och med tummen följt kindbenets linje. ”Livet är inte någon ballad, lilla vän, och det kanske du bittert får erfara en vacker dag.”

Men allt det där hade Sansa ingen lust att berätta för Jeyne, för hon kände sig illa till mods bara hon tänkte på det.

”Ser Ilyn är kungens rättvisa, inte ser Loras”, påpekade Jeyne, ”och därför borde lord Eddard ha skickat honom.”

Sansa rös. Varenda gång hon tittade på ser Ilyn Payne rös hon, för han fick henne att känna det som om något dött ringlade sig över hennes nakna hud. ”Ser Ilyn är nästan ett monster han också, och jag är glad för att far inte valde honom.”

”Lord Beric är lika mycket hjälte som ser Loras, och han är både modig och tapper.”

”Han är väl det”, instämde Sansa tveksamt. Visst var Beric Dondarrion stilig, men han var fruktansvärt gammal, nästan tjugotvå. Blomriddaren skulle ha passat mycket bättre, fast Jeyne hade naturligtvis varit förälskad i lord Beric ända sedan hon första gången fick syn på honom på torneringen. Sansa tyckte att hon var idiotisk; Jeyne var trots allt bara dotter till en förvaltare, och hur hon än trånade efter honom skulle lord Beric aldrig så mycket som kasta en blick på någon som stod så långt under honom, även om hon inte varit bara hälften så gammal som han.

Men det skulle inte ha varit snällt att säga det, så Sansa tog en klunk mjölk och bytte samtalsämne. ”Jag drömde att det var Joffrey som fällde den vita kronhjorten”, sa hon. Det hade snarare varit en önskedröm, men det lät bättre att säga att det var något hon drömt, för alla visste att drömmar kunde förutspå framtiden. Vita kronhjortar var sällsynta och magiska, och i sitt hjärta visste hon att hennes ridderlige prins var mycket ädlare än sin fyllbult till far.

”En dröm? Är det sant? Gick prins Joffrey bara fram och rörde vid den med bara handen utan att skada den?”

”Nej”, svarade Sansa. ”Han sköt den med en guldpil och förde hem den till mig.” I balladerna dödade riddarna aldrig magiska djur utan gick bara fram och rörde vid dem utan att skada dem. Men hon visste att Joffrey tyckte om att jaga, och särskilt att döda, fast bara djur. Sansa var säker på att hennes prins inte hade något att göra med mordet på Jory och de andra stackars männen; det var hans hemske morbrors, kungamördaren, verk. Hon visste att fadern fortfarande var arg över det, men det var inte rättvist att klandra Joff. Det skulle vara precis som att klandra henne för något som Arya gjort.

”Jag såg din syster i eftermiddags”, berättade Jeyne som om hon läst Sansas tankar, ”och hon gick på händerna genom stallarna. Varför gjorde hon det?”

”Jag begriper mig inte på något Arya gör.” Sansa avskydde stall, illaluktande ställen fulla av spillning och flugor, och till och med när hon gav sig ut och red ville hon helst att stallpojken skulle sadla hästen och leda ut den till henne på borggården. ”Vill du höra om vad som hände i tronsalen eller inte?”

”Det vill jag”, försäkrade Jeyne.

”Det var en svart broder där”, återtog Sansa, ”som bad om män till muren, men han var gammal och luktade illa.” Det hade hon inte alls gillat, för hon hade alltid föreställt sig att nattens väktare bestod av män som farbror Benjen, och i balladerna kallades de murens svarta riddare. Men den här mannen hade varit krokryggig och vederstygglig och det såg ut som om han hade löss. Om det var så nattens väktare verkligen var tyckte hon synd om sin halvbror Jon. ”Far frågade om det fanns några riddare i salen som ville hedra sina hus genom att ta den svarta dräkten, men ingen steg fram, så han sa till den här Yoren att han fick välja fritt i kungens fängelsehålor. Senare trädde två bröder fram, friryttare från Dorniens gränsland, och bad att få ställa sina svärd i kungens tjänst, och far lät dem svära eden…”

Jeyne gäspade. ”Finns det några citronkakor?”

Sansa tyckte inte om att bli avbruten, men hon måste medge att citronkakor lät intressantare än det mesta som försiggått i tronsalen. ”Vi går och tittar efter”, föreslog hon.

De hittade inga citronkakor i köket men däremot en halv kall jordgubbspaj, och det var nästan lika bra. De åt den sittande i torntrappan medan de fnissade och skvallrade och berättade hemligheter för varandra, och när Sansa gick och lade sig den kvällen kände hon sig nästan lika olydig som Arya.

Nästa morgon vaknade hon före dagbräckningen och smög sömnigt fram till fönstret för att se lord Beric formera sina män. De red ut samtidigt som gryningen randades över staden med tre banerförare i täten; kungens kronhjort fladdrade i den högsta stången och ätten Starks skräckvarg och lord Berics egen greniga blixt vajade på kortare stänger. Alltihop var så spännande, som en ballad som blivit verklighet: klirret av svärd, fladdrande facklor, baner som dansade i vinden, hästar som frustade och gnäggade, soluppgångens gyllene strålar som föll in snett mellan stängerna i fällgallret då det ryckigt rörde sig uppåt. Vinterheds soldater såg extra stiliga ut i sina silverfärgade brynjor och långa grå mantlar.

Alyn bar huset Starks baner, och då Sansa såg honom hålla in hästen bredvid lord Beric för att växla några ord kände hon sig oerhört stolt. Alyn var stiligare än Jory varit, och en dag skulle han bli riddare.

Handens torn verkade så tomt när de gett sig av att Sansa till och med blev glad över att se Arya när hon gick ner för att bryta fastan. ”Var är alla?” ville systern veta samtidigt som hon skalade en blodapelsin. ”Har far skickat i väg dem för att ta fast Jaime Lannister?”

Sansa suckade. ”De red med lord Beric för att halshugga ser Gregor Clegane.” Hon vände sig till mamsell Mordana som satt och åt gröt med en träsked. ”Kommer lord Beric att spetsa ser Gregors huvud på hans egen borgport eller för han det tillbaka hit till kungen?” Hon och Jeyne Poole hade tvistat om den saken kvällen innan.

Guvernanten blev alldeles förfärad. ”En dam diskuterar inte sådana saker över gröten. Har du glömt bort hur man uppför sig, Sansa? På sistone har du nästan varit lika ouppfostrad som din syster.”

”Vad har ser Gregor gjort?” undrade Arya.

”Han har bränt ner en borg och mördat en massa folk, kvinnor och barn också.”

Aryas ansikte blev ilsket och förbittrat. ”Jaime Lannister mördade Jory, Heward och Wyl, och Blodhunden mördade Mycah. Någon borde ha huggit huvudet av dem.”

”Det är inte samma sak”, förklarade Sansa, ”för Blodhunden är Joffreys livvakt och din slaktarpojke anföll prinsen.”

”Lögnare”, fräste Arya och handen knöts så hårt om blodapelsinen att den röda saften sipprade mellan fingrarna.

”Fortsätt bara, kalla mig alla fula namn du vill”, svarade Sansa nonchalant, ”men det kommer du inte att våga när jag är gift med Joffrey, för då måste du niga för mig och kalla mig ers höghet.” Hon skrek till då Arya kastade apelsinen tvärs över bordet. Den träffade henne mitt i pannan med ett vått klafsande och föll ner i knäet.

”Ni har saft i ansiktet, ers höghet”, påpekade Arya.

Apelsinsaften rann längs näsan och sved i ögonen, och Sansa torkade bort den med servetten. Och när hon fick se förödelsen som frukten ställt till med på hennes vackra elfenbensvita sidenklänning skrek hon igen. ”Du är avskyvärd!” vrålade hon till systern. ”De borde ha dödat dig i stället för Lady!”

Mamsell Mordana reste sig myndigt. ”Det här ska er far få veta! Gå genast till era rum. Genast!”

”Jag med?” Tårarna vällde upp i ögonen på Sansa. ”Det är orättvist.”

”Det är inget att diskutera. Gå!”

Sansa skred ut ur rummet med högburet huvud. Hon skulle bli drottning, och drottningar grät inte, åtminstone inte så andra såg det. När hon kommit till sitt sovrum satte hon bommen för dörren och tog av sig klänningen. Blodapelsinen hade lämnat en ful röd fläck på sidenet. ”Jag hatar henne!” tjöt hon. Hon knycklade ihop klänningen och kastade den på den kalla härden, ovanpå askan efter gårdagskvällens brasa. När Sansa upptäckte att fläcken gått igenom på underklänningen kunde hon inte låta bli att börja gråta. Hon slet av sig resten av kläderna, kastade sig på sängen och grät sig till sömns.

Det var mitt på dagen då mamsell Mordana knackade på dörren. ”Sansa, din far vill tala med dig.”

Sansa satte sig upp. ”Lady”, viskade hon, och för ett ögonblick var det som om skräckvargen var där i rummet och tittade på henne med sina gyllengula, sorgsna och kloka ögon. Hon förstod att hon hade drömt. Lady var hos henne och de sprang tillsammans och…och…att försöka minnas var som att försöka fånga regndroppar med fingrarna. Drömmen bleknade bort och Lady var död igen.

”Sansa.” Det knackade hårt på dörren igen. ”Hör du mig?”

”Ja, mamsell”, ropade hon. ”Kan jag bara få lite tid för att klä mig?” Ögonen var röda av gråt, men hon gjorde sitt bästa för att ta sig vacker ut.

Lord Eddard satt böjd över ett enormt skinnband med det gipsade benet rakt ut under bordet då mamsell Mordana marscherade in i salongen med henne. ”Kom hit, Sansa”, sa han, men inte ovänligt, då guvernanten gått för att hämta systern. ”Sätt dig här bredvid mig.” Han slog igen boken.

Mamsell Mordana kom tillbaka med Arya som vred sig som en mask i hennes grepp. Sansa hade satt på sig en ljuvlig klänning i blekgrönt siden och en ångerfull min, men systern var fortfarande klädd i samma sjaskiga skinnbyxor och skjorta i grovt kläde som hon burit vid frukosten. ”Här är den andra”, tillkännagav guvernanten.

”Tack, mamsell Mordana. Jag vill helst tala med mina döttrar i enrum, om ni vill vara så vänlig.” Guvernanten bugade och försvann.

”Det var Arya som började”, sa Sansa snabbt, angelägen om att få första ordet. ”Hon kallade mig lögnare, kastade en apelsin på mig och förstörde min klänning, den av elfenbensvitt siden som drottning Cersei gav mig då jag trolovades med prins Joffrey. Arya gillar inte att jag ska gifta mig med prinsen och hon försöker förstöra allt, far, och hon kan inte tåla att något är vackert eller trevligt eller fint.”

”Nu räcker det, Sansa.” Lord Eddards röst var skarp och irriterad.

Arya höjde blicken. ”Jag är ledsen, far. Det var fel av mig, och jag ber min söta syster om förlåtelse.”

Sansa blev så häpen att hon för ett kort ögonblick var mållös. Till slut återfick hon talförmågan. ”Min klänning då?”

”Jag kanske kunde tvätta den”, föreslog Arya osäkert.

”Det hjälper inte att tvätta den”, svarade Sansa, ”inte ens om du skrubbar en hel dag och en hel natt. Sidenet är förstört.”

”Då ska jag sy en ny åt dig”, sa Arya.

Sansa knyckte föraktfullt på nacken. ”Du? Du skulle inte ens kunna sy en klänning som dög till att göra ren svinstian med.”

Fadern suckade. ”Jag kallade inte hit er för att tala om klänningar utan för att jag tänker skicka hem er till Vinterhed.”

För andra gången blev Sansa så mållös att hon inte fick fram ett ord och hon kände hur ögonen blev fuktiga igen.

”Det kan du inte!” utbrast Arya.

”Snälla far”, lyckades Sansa till sist få fram. ”Gör inte det.”

Eddard Stark log trött mot sina döttrar. ”Äntligen har vi funnit något som ni båda är överens om.”

”Jag har inte gjort något fel”, sa Sansa vädjande till honom. ”Jag vill inte fara hem.” Hon älskade Kungshamn: pompan och ståten vid hovet, de höga lorderna och damerna i sammet och siden och juveler, den stora staden med alla människorna. Torneringen hade varit magisk, den underbaraste tiden i hennes liv, och det fanns så mycket som hon ännu inte hade sett: skördefester och maskeradbaler och gycklarföreställningar. Hon stod bara inte ut med tanken på att förlora alltihop. ”Skicka bort Arya, far, för det var hon som började, det svär jag på. Jag ska uppföra mig ordentligt, ska du få se, låt mig bara stanna så lovar jag att bli lika fin och ädel och hövisk som drottningen.”

Det ryckte konstigt i faderns mun. ”Sansa, jag skickar inte bort er för att ni bråkade, även om gudarna ska veta att jag är trött på ert käbbel, utan för att jag vill ha er tillbaka på Vinterhed för er egen säkerhets skull. Tre av mina män avlivades som hundar inte ens en fjärdingsväg härifrån och vad gör Robert? Han ger sig ut och jagar.”

Arya tuggade på läppen på sitt avskyvärda sätt. ”Kan vi ta med oss Syrio?”

”Vem bryr sig ett dyft om din idiotiske dansmästare?” fräste Sansa ilsket. ”Far, jag kom just på en sak. Jag kan inte fara härifrån, för jag ska gifta mig med prins Joffrey.” Hon försökte le tappert. ”Jag älskar honom uppriktigt, far, jag älskar honom lika mycket som drottning Naerys älskade prins Aemon drakriddaren, lika mycket som Jonquil älskade ser Florian. Jag vill bli hans drottning och föda hans barn.”

”Hör på mig, kära barn”, sa fadern milt, ”när du blir gammal nog ska jag ordna ett parti med en hög lord som är dig värdig, någon som är modig och snäll och stark. Den här trolovningen med prins Joffrey var ett fruktansvärt misstag, och du måste tro mig när jag säger att den pojken inte är någon prins Aemon.”

”Det är han visst!” envisades Sansa, ”och jag vill inte ha någon som är modig och snäll, jag vill ha honom. Du ska få se att vi kommer att bli mycket lyckliga, precis som i balladerna. Jag ska ge honom en son med gyllengult hår, och en dag ska han bli kung över hela riket, den störste kungen som någonsin funnits, modig som vargen och stolt som lejonet.”

Arya gjorde en grimas. ”Inte om Joffrey är hans far”, insköt hon, ”för han är en lögnare och en fegis och dessutom är han en kronhjort och inte ett lejon.”

Sansa fick tårar i ögonen. ”Det är han inte alls! Han är inte det minsta lik den där gamle fyllbulten till kung!” skrek hon åt systern och glömde sig helt i sin förtvivlan.

Fadern gav henne en underlig blick. ”Vid alla gudar”, svor han lågt, ”av barn och dårar…” Han ropade på mamsell Mordana, och till flickorna sa han: ”Jag försöker få tag i en snabb handelsgalär som kan föra er hem, för i dessa tider är havet säkrare än kungsvägen. Så snart jag har hittat ett lämpligt skepp avseglar ni tillsammans med mamsell Mordana och en vaktstyrka…och ja, med Syrio Forel, om han går med på att träda i min tjänst. Men säg ingenting om det här till någon, för det är bäst att ingen känner till våra planer. Vi får prata mer i morgon.”

Sansa grät då mamsell Mordana förde dem nedför trappan. De skulle ta ifrån henne allt: torneringarna och hovet och hennes prins — allt. De skulle skicka henne tillbaka till de trista grå murarna på Vinterhed och låsa in henne för alltid. Hennes liv var över redan innan det börjat.

”Sluta gråta, barn”, sa mamsell Mordana strängt, ”och jag är säker på att din far vet vad som är bäst för dig.”

”Så förskräckligt är det inte, Sansa”, sa Arya. ”Vi ska få åka med en galär. Det blir ett äventyr och så får vi vara tillsammans med Bran och Robb igen och gamla Nan och Hodor och alla andra.” Hon tog systern i armen.

”Hodor!” tjöt Sansa. ”Du borde gifta dig med Hodor, för du är precis som han, dum och hårig och ful!” Hon slet sig ur systerns grepp, stormade in i sitt sovrum och bommade för dörren.