Kampen om järntronen

CATELYN

Skogen var full av viskningar.

Månskenet spelade på det virvlande vattnet i bäcken som slingrade sig genom dalgången långt där nere. Stridshästarna gnäggade lågt där de stod under träden och skrapade med hovarna i den fuktiga, lövtäckta marken medan männen nervöst skämtade med lågmälda röster. Då och då hörde hon klangen av spjut och ett svagt metalliskt klirrande från ringbrynjor, men även de ljuden var dämpade.

”De borde inte dröja länge nu, ers nåd”, sa Hallis Mollen. Han hade utbett sig äran att få skydda henne under de förestående striderna, för det var hans rättighet som vaktkapten på Vinterhed, och Robb hade inte förvägrat honom den. Catelyn hade trettio man omkring sig med uppgift att skydda henne och föra henne välbehållen hem till Vinterhed om striderna gick illa för dem. Robb hade velat ha femtio och hon hade hävdat att det räckte med tio eftersom han skulle behöva varenda stridsduglig man han hade. Det slutade med en kompromiss på trettio som ingen av dem var glad åt.

”De kommer när de kommer”, svarade Catelyn, och då de gjorde det skulle de föra döden med sig. Hallis död kanske eller hennes eller Robbs. Ingen gick säker och inget liv var utom fara, men Catelyn var ändå nöjd med att vänta, att lyssna till ljuden i viskande skogen och det svaga bruset från bäcken medan hon kände den varma vinden i håret.

Hon var trots allt inte ovan vid att ge sig till tåls, för männen i hennes liv hade alltid låtit henne vänta. ”Håll utkik efter mig, lilla Cat”, brukade fadern säga när han red i väg till hovet eller en marknad eller ut i strid. Och det gjorde hon och stod tålmodigt på Flodvattnets murkrön medan vattnet i Röda floden och Tummelsten flöt förbi. Han kom inte alltid tillbaka då han sagt att han skulle, och ofta fick Catelyn vänta i dagar där hon stod och kikade ut mellan tinnar och genom skottgluggar innan hon fick se lord Hoster komma travande längs flodstranden på sin gamla bruna valack. ”Höll du utkik efter mig?” brukade han fråga samtidigt som han böjde sig ner och gav henne en kram. ”Gjorde du det, lilla Cat?”

Brandon Stark hade också bett henne vänta. ”Jag blir inte borta länge, min kära”, hade han lovat, ”och så snart jag kommer tillbaka ska vi gifta oss.” Men när den stora dagen äntligen var inne var det hans bror Eddard som stod bredvid henne i kapellet.

Ned hade knappt stannat två veckor hos sin nya brud innan han också red ut i krig med löften på läpparna, men han hade åtminstone lämnat henne med mer än ord, för han hade gett henne en son. Nio månader hade kommit och gått och sedan föddes Robb på Flodvattnet medan hans far fortfarande krigade i Södern. Hon hade fött fram honom i blod och smärta utan att veta om Ned någonsin skulle få se honom. Hennes son…och han hade varit så liten…

Och nu var det Robb hon väntade på. Robb och Jaime Lannister, den gyllene riddaren om vilken det sades att han aldrig lärt sig att vänta. ”Kungamördaren är rastlös och snabb att fatta humör”, hade farbror Brynden sagt till Robb, och han hade satsat deras liv och deras hopp om seger på att det han sagt var sant.

Om Robb var rädd syntes det i varje fall inte på honom. Catelyn iakttog sonen där han gick omkring bland männen, klappade en på axeln, skämtade med en annan och hjälpte en tredje att lugna en orolig häst. Det klirrade svagt om rustningen då han rörde sig. Det var bara hans huvud som var bart och Catelyn såg det kastanjeröda håret, som var så likt hennes eget, fläkta för den svaga vinden och undrade när hennes son blivit så stor. Han var femton och nästan lika lång som hon.

Låt honom bli ännu längre, bad hon gudarna. Låt honom bli sexton och tjugo och femtio. Barmhärtiga gudar, låt honom bli lika lång som sin far och hålla sin egen son i sina armar. Men medan hon betraktade den här reslige unge mannen med det nya skägget och skräckvargen i hälarna såg hon bara spädbarnet som de lagt vid hennes bröst på Flodvattnet för alla dessa år sedan.

Natten var varm, men tanken på Flodvattnet var nog för att få henne att huttra. Var är de? undrade hon. Kunde farbrodern haft fel? Det var så mycket som hängde på att det han berättat var sant. Robb hade gett svartfisken tre hundra utvalda män och skickat dem i förväg för att rekognoscera. ”Jaime vet inget”, hade ser Brynden sagt då han kom tillbaka, ”det kan jag våga mitt liv på, och ingen fågel har nått fram till honom, det har mina bågskyttar sett till. Vi har sett några av hans spejare, men de som såg oss fick inte leva för att tala om det för någon. Han borde ha skickat ut fler. Han vet inget.”

”Hur stor är hans här?” frågade Robb.

”Tolv tusen fotsoldater som är utspridda runt slottet i tre olika läger med floderna emellan”, svarade farbrodern med det där kärva leendet som hon mindes så väl. ”Det finns inget annat sätt att belägra Flodvattnet, men det blir ändå deras undergång. Två eller tre tusen man i rytteriet.”

”Kungamördaren har tre gånger så många män som vi”, påpekade Galbart Glover.

”Det är visst och sant”, medgav ser Brynden, ”men det finns en sak som ser Jaime saknar.”

”Vad då?” frågade Robb.

”Tålamod.”

Deras här var större nu än då de lämnade Tvillingborgarna. Lord Jason Mallister hade ridit ut från Sjögården i spetsen för sina styrkor och förenat sig med dem då de i full galopp drog förbi Blå flodens källfloder på väg söderut och även andra hade sällat sig till dem: vandrande riddare och smålorder och soldater utan herre som flytt norrut då hennes bror Edmures armé skingrades utanför Flodvattnets murar. De hade drivit på hästarna så hårt de vågade för att nå den här platsen innan Jaime Lannister fick veta att de var på väg, och nu var stunden inne.

Catelyn såg Robb sitta upp, och Olyvar Frey höll hästen åt honom: lord Walders son som var två år äldre än hennes son men tio gånger så barnslig och rädd. Han spände fast Robbs sköld och räckte honom hjälmen, och då den dolde det ansikte hon älskade så högt satt med ens en reslig ung riddare på den grå hingst som sonen suttit på. Det var mörkt under träden dit månen inte nådde, och när Robb vred på huvudet för att titta på henne såg hon bara mörker innanför visiret. ”Jag måste rida längs linjen, mor”, förklarade han, ”för far har sagt att en lord alltid måste låta sina män se honom före en strid.”

”Ge dig i väg då”, svarade hon, ”och låt dem se dig.”

”Jag ska ge dem mod”, sa Robb.

Och vem ska ge mig mod? undrade hon men sa inget och lyckades le mot honom. Robb vände den stora, grå hingsten och skrittade långsamt bort från henne med Gråvind hack i häl. Bakom honom slöt hans stridsvakt upp. Då han tvingade på Catelyn hennes skyddsvakt hade hon envisats med att även han skulle ha en vakt och vasallerna hade hållit med henne. Många av deras söner hade högljutt krävt att få äran att rida tillsammans med unge vargen som de börjat kalla honom. Torrhen Karstark och hans bror Eddard var bland de trettio i stridsvakten liksom Patrek Mallister, Lilljon Umber, Daryn Hornwood och Theon Greyjoy, inte mindre än fem av Walder Freys stora avkomma plus en del äldre män som ser Wendel Manderly och Robin Flint. En av hans vakter var till och med en kvinna: Dacey Mormont, lady Maeges äldsta dotter och arvtagare till Björnön, en lång, gänglig kvinna som fått en morgonstjärna i en ålder då de flesta flickor får dockor. En del av de andra lorderna ogillade att hon tillhörde stridsvakten, men Catelyn vägrade att lyssna på deras klagomål. ”Det här handlar inte om era hus ära utan om att hålla min son vid liv”, förkunnade hon.

Men räcker trettio om det verkligen gäller? undrade hon. Räcker det med fem tusen?

En fågel ropade svagt på avstånd, en hög, skarp drill som kändes som en iskall hand om Catelyns hals. En annan fågel svarade, en tredje, en fjärde. Hon kände väl igen deras rop från sina år på Vinterhed: snöskator. Ibland såg man dem mitt i kallaste vintern då gudaskogen låg vit och stilla, för de var nordliga fåglar.

De kommer, tänkte Catelyn.

”De kommer, ers nåd”, viskade Hallis Mollen. Det var typiskt honom att påpeka sådant som var uppenbart. ”Gudarna vare med oss.”

Hon nickade samtidigt som det blev tyst i skogen omkring dem. De var fortfarande långt borta, men i tystnaden kunde hon höra dem närma sig: trampet av många hovar, klirret av svärd, spjut och rustningar, mumlet av röster och här och var ett skratt eller en svordom.

Det kändes som om det gick eoner. Ljuden blev högre, och hon hörde fler skratt, ett kommando som skreks ut, plasken då de korsade den lilla bäcken och sedan korsade den igen. En häst frustade. En man svor. Så såg hon honom äntligen…bara en skymt mellan trädens grenar då hon tittade ner mot dalgången, men hon visste att det var han, för inte ens på långt håll gick det att ta fel på Jaime Lannister. Månskenet fick rustningen och guldet i hans hår att glänsa som silver och gjorde hans karmosinröda mantel svart. Han red utan hjälm.

Han var där och så var han borta igen och den silverglänsande rustningen doldes åter av träden. Efter honom kom andra, långa kolonner av riddare, edsvurna män och friryttare: tre fjärdedelar av Jaime Lannisters rytteri.

”Han är inte den som sitter i sitt tält medan hans timmermän bygger belägringstorn”, hade ser Brynden försäkrat, ”och han har redan tre gånger ridit ut tillsammans med sina riddare för att ta fast fiender eller storma ett fäste.”

Robb hade nickat och studerat kartan som hennes farbror ritat åt honom, för Ned hade lärt honom att läsa kartor. ”Gå till anfall mot honom här ”, hade han sagt och pekat, ”med några hundra man, inte fler, under ätten Tullys baner, och när han sätter efter dig ska vi vänta” — fingret rörde sig några centimeter åt vänster — ”här.”

Här var nattens stillhet, månsken och skuggor, en tjock matta vissna löv på marken, skogklädda bergskammar som sluttade mjukt ner mot bäcken och där undervegetationen tunnades ut allt eftersom marken sjönk.

Här var hennes son på sin hingst som kastade en sista blick på henne och höjde svärdet till hälsning.

Här var ropet från Maege Mormonts stridshorn, en lång, låg stöt som rullade ner i dalen från öster och talade om för dem att de sista av Jaimes ryttare hade gått i fällan.

Och Gråvind kastade huvudet bakåt och ylade.

Ljudet tycktes tränga rakt igenom Catelyn Stark och hon upptäckte att hon darrade. Det var ett fruktansvärt ljud, ett skrämmande ljud, och ändå fanns det musik i det också. För en kort sekund kände hon något som liknade medlidande med ätten Lannisters soldater där nere. Det är så här döden låter, tänkte hon.

Svaret kom från den bortre bergskammen då Storjon stötte i sitt horn. I öster och väster skallade ätterna Mallisters och Freys trumpeter och krävde hämnd, och i norr, där dalen smalnade av och krökte sig som en böjd armbåge, föll lord Karstarks stridshorn med sina djupa, dystra stämmor in i detta mörka korus. Män skrek och hästar stegrade sig i bäcken nedanför.

Med ens andades viskande skogen ut då bågskyttarna som Robb gömt bland trädens grenar lät sina pilar flyga och natten klövs av skriken från män och hästar. Runt omkring henne höjde ryttarna sina lansar och jorden och löven som dolt de vassa, blanka spetsarna föll av och avslöjade skarpt, glänsande stål. ”Vinterhed!” hörde hon Robb ropa medan pilarna ven igen och han försvann i trav nedför sluttningen i spetsen för sina män.

Catelyn satt orörlig på sin häst med Hallis Mollen och skyddsvakten omkring sig medan hon väntade, precis som hon många år tidigare väntat på Brandon och Ned och sin far. Hon befann sig högt uppe på bergskammen, och träden dolde det mesta av vad som hände nedanför henne. Sekunderna gick, och plötsligt var det som om hon och hennes beskyddare var ensamma i världen och alla andra hade smält in i grönskan.

Men när hon tittade tvärs över dalen mot den bortre bergskammen såg hon Storjons ryttare dyka upp ur mörkret under träden. De kom på en lång linje, en ändlös linje, och då de störtade ut ur skogen uppstod ett ögonblick, bara bråkdelen av en sekund, då allt Catelyn såg var månskenet på deras lansspetsar, som om tusen irrbloss rörde sig nedför bergskammen omvärvda av silvereld.

Så blinkade hon och de var bara män som red ner i dalen för att döda eller dö.

Efteråt kunde hon inte hävda att hon sett striden, men hon kunde höra, och dalen genljöd av ekon: det knakande ljudet då en lans bröts av, svärd som brakade samman, ropen ”Lannister” och ”Vinterhed” och ”Tully! Flodvattnet och Tully!” När hon insåg att det inte fanns något mer att se slöt hon ögonen och lyssnade och då blev striden levande runt omkring henne. Hon hörde hovslag, järnstövlar som plaskade i grunt vatten, ljudet av svärd mot eksköldar och skrapet av stål mot stål, vinandet av pilar, dunket av trummor och de skräckslagna skrien från tusentals hästar. Män svor och bad om nåd och fick det (eller fick det inte) och överlevde (eller dog). Bergskammarna tycktes spela henne underliga spratt med ljudet, och en gång hörde hon Robbs röst lika tydligt som om han stått bredvid henne då han ropade ”Hitåt! Hitåt!”. Och hon hörde hans skräckvarg morra, hörde de där långa tänderna smälla igen och ljudet av hud som slets upp, hörde skrik av rädsla och smärta från både människor och hästar. Fanns där bara en varg? Det var svårt att vara säker.

Så småningom avtog ljuden och dog bort tills man till slut bara hörde vargen. Då en röd gryning randades i öster började Gråvind yla.

Robb kom tillbaka till henne på en annan häst, han red en skäckig valack i stället för den grå hingsten som han ridit ner i dalen på. Varghuvudet på hans sköld var söndertrasat och man såg det nakna träet där djupa hack gjorts i ekvirket, men Robb själv verkade oskadd. Fast då han kom närmare upptäckte Catelyn att högra harneskhandsken och ärmen på hans vapenrock var svarta av blod. ”Du är skadad”, sa hon.

Robb lyfte handen och öppnade och slöt fingrarna. ”Nej”, svarade han. ”Det här är…Torrhens blod, kanske, eller…” Han skakade på huvudet. ”Jag vet inte vems.”

Efter honom uppför sluttningen kom en trupp smutsiga, tilltygade och flinande fotsoldater med Theon och Storjon i spetsen. Mellan sig släpade de ser Jaime Lannister. De kastade omkull honom på marken framför hennes häst. ”Kungamördaren”, tillkännagav Hallis helt i onödan.

Lannister höjde huvudet. ”Lady Stark”, sa han och ställde sig på knä. Det rann blod nedför ena kinden från ett jack i huvudet, men det svaga gryningsljuset fick hans hår att åter glänsa som guld. ”Jag skulle vilja erbjuda er mitt svärd, men jag tycks ha förlagt det.”

”Det är inte ert svärd jag vill ha, ser Jaime”, svarade hon, ”utan min far och min bror Edmure, mina döttrar och min make.”

”Jag är rädd för att jag har förlagt dem också.”

”Det var synd”, sa Catelyn kallt.

”Döda honom, Robb”, uppmanade Theon Greyjoy. ”Hugg huvudet av honom.”

”Nej”, invände hennes son och drog av sig den blodiga handsken, ”för han är till större nytta levande än död, och min far har aldrig tolererat att man mördar fångar efter en strid.”

”En klok man”, inföll Jaime Lannister, ”och ärbar.”

”För bort honom och slå honom i järn”, sa Catelyn.

”Gör som min mor säger”, befallde Robb, ”och se till att han är strängt bevakad, för lord Karstark vill se hans huvud spetsat på en påle.”

”Det vill han”, höll Storjon med och gjorde en gest. Lannister fördes bort för att bli omplåstrad och slagen i bojor.

”Varför skulle lord Karstark vilja se honom död?” frågade Catelyn.

Robb tittade bort mot skogen med samma dystra blick som Ned ofta hade. ”Han…dödade dem…”

”Lord Karstarks söner”, förklarade Galbart Glover.

”Bägge två”, sa Robb, ”både Torrhen och Eddard, och Daryn Hornwood också.”

”Ingen kan anklaga Lannister för att sakna mod”, tillade Glover, ”för när han såg att allt var förlorat samlade han ihop sina vasaller och lyckades slå sig ända upp till bergskammen där han hoppades nå lord Robb och hugga ner honom. Och det var han nära att göra.”

”Han förlade sitt svärd i Eddard Karstarks hals sedan han huggit av Torrhen handen och kluvit Daryn Hornwoods skalle”, berättade Robb, ”och hela tiden ropade han på mig. Om de inte hade försökt stoppa honom…”

”…skulle jag nu sörja i stället för lord Karstark”, avbröt Catelyn. ”Dina män gjorde vad de hade svurit att göra, Robb: de dog medan de skyddade sin länsherre. Sörj dem och hedra dem för deras tapperhet men inte nu, för du har inte tid med sorg. Du har kanske huggit huvudet av ormen, men tre fjärdedelar av dess kropp ringlar sig fortfarande runt min fars slott. Vi har vunnit ett slag, inte ett krig.”

”Men vilket slag!” utbrast Theon Greyjoy med iver i rösten. ”Riket har inte sett en sådan seger sedan Slaget på eldens fält, ers nåd, och jag kan slå vad om att ätten Lannister förlorade tio man för var och en av våra som föll. Vi har tagit nästan hundra riddare till fånga och ett dussintal vasaller: lord Westerling, lord Banefort, ser Garth Greenfield, lord Estren, ser Tytos Brax, Mallor från Dornien och tre ur ätten Lannister förutom Jaime, lord Tywins båda systersöner och hans döde brors son…”

”Och lord Tywin?” avbröt Catelyn. ”Har ni möjligen tagit lord Tywin till fånga, Theon?”

”Nej”, svarade Greyjoy och hejdade sig tvärt.

”Innan ni har gjort det är det här kriget långt ifrån över.”

Robb höjde huvudet och strök håret ur ögonen. ”Min mor har rätt. Vi måste bege oss till Flodvattnet.”