Kampen om järntronen

EDDARD

”Lord Arryns död var ett hårt slag för oss alla, ers nåd”, sa stormäster Pycelle, ”och jag ska gärna berätta allt jag vet om hur han dog. Varsågod och sitt. Vill ni ha en liten förfriskning? Några dadlar kanske? Jag har även några mycket fina persimonfrukter. Tyvärr tål jag inte längre vin, men jag kan bjuda på ett glas iskyld mjölk sötad med honung. Det är mycket uppfriskande i hettan.”

Det gick inte att förneka att det var varmt, och Ned kunde känna sidentunikan klibba mot bröstet. Tjock, fuktig luft hängde över staden som en blöt yllefilt och det hade uppstått oroligheter vid flodstranden då de fattiga flydde från sina heta och kvava kvarter för att slåss om en plats att sova nära vattnet där man åtminstone kunde få lite svalka. ”Det skulle smaka gott”, svarade Ned och satte sig.

Pycelle tog en liten silverklocka mellan tummen och pekfingret och pinglade med den. En slank ung tjänsteflicka skyndade in i salongen. ”Iskyld mjölk till kungens hand och mig, är du snäll, kära barn. Väl sötad.”

Då flickan gått knäppte stormästaren händerna på magen. ”Folk säger att sommarens sista år alltid är det hetaste. Det är inte så, men ofta känns det på det viset. En sådan här dag avundas jag er nordbor er sommarsnö.” Den tunga juvelbesatta kedjan runt den gamle mannens hals klirrade svagt då han ändrade ställning. ”Kung Maekars sommar var definitivt hetare än den här och nästan lika lång. Det fanns dårar, till och med i Citadellet, som tog det som ett bevis för att den långa sommaren äntligen hade kommit, sommaren utan slut, men på det sjunde året tog den plötsligt slut, och vi fick en kort höst och en fruktansvärt lång vinter. Men hettan var stekande så länge den varade. Gammelstad ångade och försmäktade i värmen om dagarna och fick liv först på kvällarna. Vi brukade promenera i trädgården och resonera om gudarna. Jag minns lukterna från de där nätterna, ers nåd — parfym och svett, meloner så mogna att de var sprickfärdiga, persikor och granatäpplen, belladonna och prästkrage. Jag var en ung man på den tiden och hade ännu inte fått så många länkar i min ämbetskedja och hettan gjorde mig inte lika utmattad som nu.” Pycelles ögonlock var så tunga att han såg halvsovande ut. ”Ursäkta, lord Eddard, ni har inte kommit hit för att höra om gamla minnen från en sommar som var glömd redan då er far föddes. Förlåt en gammal man hans osammanhängande tal. Hjärnor är som svärd, är jag rädd, och de gamla rostar. Ah, här kommer vår mjölk.” Tjänsteflickan ställde brickan mellan dem och Pycelle log mot henne. ”Tack, kära barn.” Han höjde sin bägare, smakade och nickade. ”Det är bra, du kan gå.”

När flickan försvunnit kikade Pycelle på Ned genom bleka, rinnande ögon. ”Var var vi någonstans? Javisst ja, ni frågade om lord Arryn…”

”Det gjorde jag.” Ned smuttade artigt på den iskylda mjölken. Den var läskande kall men alldeles för söt i hans smak.

”Om sanningen ska fram hade handen inte varit riktigt sig själv en tid”, började Pycelle. ”Vi hade suttit i rådet tillsammans i många år, han och jag, och tecknen fanns där, men jag tillskrev dem de tunga bördor han så troget burit så länge. De där breda axlarna tyngdes av alla bekymmer för riket och annat därtill. Hans son var sjuklig och hans hustru så ängslig att hon knappt släppte pojken utom synhåll. Det räckte för att trötta ut även en stark man, och lord Jon var inte ung. Det var inte att undra på att han verkade melankolisk och trött. Det var åtminstone så jag tolkade det då, men nu är jag inte lika säker.” Han skakade tungt på huvudet.

”Vad kan ni berätta om hans sjukdom?”

Stormästaren slog ut med händerna i en gest av hjälplös sorg. ”Han kom till mig en dag och frågade efter en bok och då var han lika frisk och kry som någonsin, även om det verkade som om det var något som bekymrade honom djupt. Nästa morgon låg han och vred sig i plågor och var för sjuk för att lämna sängen. Mäster Colemon trodde att det var matsmältningen, för vädret hade varit varmt och handen kylde ofta sitt vin, vilket kan ge matsmältningsrubbningar. När lord Jon blev ännu sämre besökte jag honom själv, men gudarna gav mig inte makt att rädda honom.”

”Jag har hört att ni skickade bort mäster Colemon.”

Stormästarens nick var långsam och eftertrycklig. ”Det gjorde jag, och jag är rädd för att lady Lysa aldrig kommer att förlåta mig för det. Kanske hade jag fel, men då tyckte jag det var bäst. Mäster Colemon är som en son för mig och jag har den allra största respekt för hans kunskaper, men han är ung och de unga förstår inte alltid till fullo hur bräcklig en gammal kropp kan vara. Han rensade magen på lord Arryn med laxermedel och pepparsaft, och jag var rädd för att han skulle ta död på honom.”

”Sa lord Arryn någonting till er under de sista timmarna?”

Pycelle rynkade pannan. ”I de sista feberstadierna ropade handen namnet Robert flera gånger, men om han frågade efter sin son eller kungen kunde jag inte avgöra. Lady Lysa vägrade att låta pojken komma in i sjukrummet av rädsla för att även han skulle bli sjuk. Kungen kom, och han satt vid sängkanten i timmar och pratade och skämtade om gångna tider i hopp om att muntra upp lord Jon. Det var hjärtskärande att se.”

”Var det inget mer? Inga sista ord?”

”När jag såg att allt hopp var ute gav jag lord Jon vallmomjölk så att han skulle slippa lida. På slutet var hans tal för sluddrigt att förstå, men alldeles innan han slöt ögonen för sista gången viskade han något till kungen och sin hustru, en välsignelse över sonen. Säden är stark, sa han, och efter det var han lugn, och han yttrade aldrig något mer. Döden kom inte förrän nästa morgon.”

Ned tog ännu en klunk mjölk och försökte låta bli att visa att den söta smaken gav honom kväljningar. ”Tyckte ni att det var något som var onaturligt med lord Arryns död?”

”Onaturligt?” Den åldrade mästarens röst var spröd som en viskning. ”Nej, det kan jag inte påstå. Sorglig, givetvis, men på sitt sätt är döden det naturligaste av allt, lord Eddard. Jon Arryn vilar i frid nu och har äntligen sluppit sina tunga bördor.”

”Den här sjukdomen som tog honom”, sa Ned, ”har ni någonsin sett dess like hos andra människor?”

”I nästan fyrtio år har jag varit stormästare i de sju konungarikena”, svarade Pycelle. ”Under vår gode kung Robert och Aerys Targaryen före honom och hans far Jaehaerys den andre före honom och till och med i några korta månader under Jaehaerys far, Aegon den osannolike, den femte av hans namn. Jag har sett mer sjukdom än jag kan minnas, ers nåd, och allt jag kan säga är: Alla fall är olika och alla är likadana. Lord Jons död var inte konstigare än någon annans.”

”Hans hustru hade inte samma uppfattning.”

Stormästaren nickade. ”Nu minns jag, änkan är syster till er egen vördade hustru. Om en gammal man må vara förlåten att han talar rent ut så vill jag säga att sorgen kan göra även den starkaste och mest väldisciplinerade människa rubbad, och lady Lysa har aldrig varit särskilt stark. Sedan hon fick sitt andra dödfödda barn har hon sett fiender i varenda skugga, och makens död har gjort henne vilsen och tillintetgjord.”

”Så ni är helt säker på att Jon Arryn dog av en plötslig sjukdom?”

”Det är jag”, svarade Pycelle allvarligt, ”för om det inte var en sjukdom, min bäste lord, vad skulle det då vara?”

”Gift”, framkastade Ned lågt.

Pycelles sömniga ögon vidgades och illa till mods skruvade den gamle mästaren på sig i stolen. ”En störande tanke, och det här är inte de fria städerna där sådant är vanligt. Stormäster Aethelmure skrev att alla människor bär på mord i sina hjärtan, men giftmördaren är ändå inte värd något annat än bottenlöst förakt.” Han tystnade och försjönk i tankar. ”Det ni säger är möjligt, ers nåd, men jag tror inte att det är troligt”, återtog han. ”Till och med en tredje klassens mästare känner till de vanliga gifterna, och lord Arryn uppvisade inte några av symtomen. Och handen var älskad av alla. Vad för sorts monster i människohamn skulle våga mörda en sådan ädel lord?”

”Jag har hört sägas att gift skulle vara ett kvinnligt vapen.”

Pycelle strök sig fundersamt över skägget. ”Det sägs så. Kvinnor, fega stackare…och eunucker.” Han harklade sig och spottade en tjock slemklump på säven på golvet. Ovanför dem kraxade en korp ljudligt i voljären. ”Lord Varys föddes som slav i Lys, visste ni det? Sätt inte er tillit till spindlar, ers nåd.”

Det behövde Ned knappast uppmanas till, för det var något hos Varys som fick det att krypa i skinnet på honom. ”Det ska jag komma ihåg, mäster, och jag tackar för er hjälp. Nu har jag upptagit er tid länge nog.” Han reste sig.

Stormäster Pycelle tog sig långsamt och mödosamt upp ur stolen och följde Ned till dörren. ”Jag hoppas att jag åtminstone har lugnat era farhågor, och om det är något annat jag kan stå till tjänst med är det bara att säga till.”

”Bara en sak”, svarade Ned. ”Jag skulle gärna vilja undersöka boken som ni lånade Jon dagen innan han insjuknade.”

”Jag är rädd för att ni skulle finna den föga intressant”, sa Pycelle. ”Det är en tung volym av stormäster Malleon om våra adelssläkters stamtavlor.”

”Men jag skulle ändå vilja se den.”

Den gamle mannen öppnade dörren. ”Som ni vill. Jag har den här någonstans och när jag hittar den ska jag genast skicka över den till era gemak.”

”Ni har varit ytterst tillmötesgående”, förklarade Ned och som om det slog honom just då tillade han: ”En sista fråga, om ni vill vara så vänlig. Ni nämnde att kungen satt vid lord Arryns sängkant då han dog. Jag undrar, var drottningen tillsammans med honom?”

”Nej, visst inte!” sa Pycelle. ”Hon och barnen var på väg till Casterlyklippan tillsammans med hennes far. Lord Tywin hade kommit till staden med sitt följe för att närvara vid torneringen på prins Joffreys namndag, och utan tvekan hoppades han se sin son Jaime vinna segerkronan, men där blev han sorgligt besviken. Det blev min sak att skicka budskapet om lord Arryns plötsliga död till drottningen, och aldrig har jag sänt i väg en fågel med tyngre hjärta.”

”Mörka vingar, mörka ord”, mumlade Ned. Det var ett talesätt som gamla Nan lärt honom som pojke.

”Så säger fiskargummorna”, instämde stormäster Pycelle, ”men vi vet att det inte alltid är så. När mäster Luwins fågel kom med nyheten om er son Bran gladdes väl varje uppriktigt hjärta i Röda slottet?”

”Som ni säger, mäster.”

”Gudarna är barmhärtiga.” Pycelle böjde på huvudet. ”Kom till mig så ofta ni vill, lord Eddard, för jag är här för att tjäna.”

Ja, tänkte Ned då dörren stängdes efter honom, men vem?

På vägen tillbaka till sina gemak stötte han på sin dotter Arya i spiraltrappan i handens torn. Hon stod på ett ben och försökte hålla balansen med utsträckta armar, och den skrovliga stenen hade skavt hennes bara fötter. Ned stannade och såg på henne. ”Vad gör du, Arya?”

”Syrio säger att en vattendansare kan stå på en tå i timmar”, förklarade hon och fäktade med armarna i luften.

Ned var tvungen att le. ”Vilken tå?” undrade han.

”Vilken tå som helst”, svarade Arya, irriterad över frågan. Hon hoppade från det högra benet till det vänstra och svajade till oroväckande innan hon återfick balansen.

”Måste du stå just här?” frågade han. ”Det är ett högt och hårt fall nedför trappan.”

”Syrio säger att en vattendansare aldrig faller.” Hon satte ner benet och stod på bägge fötterna. ”Ska Bran komma och bo hos oss nu, far?”

”Inte på länge än, mitt barn, för han måste först återfå krafterna.”

Arya bet sig i läppen. ”Vad ska Bran göra när han blir stor?”

Ned ställde sig på knä bredvid henne. ”Han har många år på sig att finna svaret på den frågan, Arya, och tills vidare räcker det med att veta att han får leva.” Den kvällen fågeln kom från Vinterhed hade Eddard Stark tagit med sig flickorna till Röda slottets gudaskog, ett tunnland alm och al och svarta popplar, som låg vid floden. Hjärtträdet där var en väldig ek och dess urgamla grenar var övervuxna med slingerväxter. De knäböjde framför det för att framföra sina tacksägelser, som om det varit ett ödesträd. Sansa föll i sömn då månen gick upp och några timmar senare kröp Arya ihop i gräset under Neds mantel och somnade hon också. Alla de mörka timmarna vakade han ensam och när det grydde över staden var de sovande flickorna översållade med mörkröda blommor. ”Jag drömde om Bran”, hade Sansa viskat till honom, ”och jag såg honom le.”

”Han skulle bli riddare”, sa Arya nu, ”en riddare i kungsvakten. Kan han fortfarande bli riddare?”

”Nej”, svarade Ned, för han tyckte inte att det fanns någon anledning att ljuga för henne, ”men en dag kan han bli lord på en stor borg och sitta i kungens råd. Han kan bygga slott som Brandon byggaren eller segla ett skepp över Solnedgångshavet, eller övergå till din mors tro och bli överstekaplan.” Men han kommer aldrig mer att kunna springa bredvid sin varg, tänkte han med en sorg som var för tung för ord, eller ligga med en kvinna eller hålla sin egen son i sina armar.

Arya lade huvudet på sned. ”Kan jag bli kunglig rådgivare och bygga slott och bli överstekaplan?”

”Du ska gifta dig med en kung och härska över hans slott”, svarade Ned och gav henne en lätt kyss på pannan, ”och dina söner ska bli riddare och prinsar och lorder och kanske någon även blir överstekaplan.”

Arya gjorde en grimas. ”Nej, det är Sansa”, protesterade hon. Hon vek upp högra benet och återgick till att balansera på ett ben. Ned suckade och lämnade henne där.

Väl inne i sitt sovgemak drog han av sig den svettdrypande sidentunikan och gick fram till handfatet vid sängen och hällde kallt vatten över huvudet. Alyn steg in medan han torkade ansiktet. ”Lord Baelish är utanför och ber om företräde, ers nåd.”

”Visa in honom i salongen”, sa Ned och sträckte sig efter en ren tunika i det tunnaste linne han kunde hitta. ”Jag kommer med en gång.”

Då Ned steg in i salongen satt Lillfinger på fönsterbänken och betraktade riddarna i kungsvakten som övade sig i svärdskonst på borggården nedanför. ”Om bara Selmys hjärna vore lika snabb som hans klinga”, sa han längtansfullt, ”så skulle våra rådsmöten vara bra mycket livligare.”

”Ser Barristan är lika tapper och hedervärd som någon i Kungshamn.” Ned hade fått djup respekt för den ålderstigne, vithårige befälhavaren för kungsvakten.

”Och lika tröttsam”, tillade Lillfinger, ”fast han kommer säkert att klara sig bra i torneringen. Förra året kastade han av Blodhunden och för bara fyra år sedan blev han segrare.”

Frågan om vem som skulle vinna torneringen intresserade inte Eddard Stark ett dyft. ”Finns det något skäl till ert besök, lord Petyr, eller är ni bara här för att njuta av utsikten från mitt fönster?”

Lillfinger log. ”Jag lovade Cat att jag skulle hjälpa er med era efterforskningar, och det har jag gjort.”

Detta gjorde Ned förbluffad, för trots det löftet kunde han inte förmå sig till att lita på lord Petyr Baelish som han tyckte var lite väl slipad. ”Har ni något åt mig?”

”Någon”, rättade Lillfinger. ”Fyra stycken om sanningen ska fram. Har ni tänkt på att fråga ut handens tjänare?”

Ned rynkade pannan. ”Jag önskar att jag kunde, men lady Arryn tog med sig sitt hushåll tillbaka till Örnnästet.” Där hade Lysa gjort honom en verklig otjänst, och alla som stått hennes make närmast hade följt med henne då hon flydde: Jons livmedikus, hans förvaltare, vaktkaptenen, hans riddare och trotjänare.

”Största delen av sitt hushåll”, medgav Lillfinger, ”men inte hela, och det finns några personer kvar. En gravid tjänsteflicka som snabbt blev gift med en av lord Renlys tjänare, en stalldräng som nu tillhör stadsvakten, en kökspojke som blev avskedad för stöld och lord Arryns väpnare.”

”Hans väpnare?” Det kom som en glad överraskning för Ned, för en mans väpnare visste ofta en hel del om sin herres göranden och låtanden.

”Ser Hugh av Dalen”, upplyste Lillfinger. ”Kungen dubbade honom till riddare efter lord Arryns död.”

”Jag ska skicka efter honom”, förkunnade Ned, ”och även de andra.”

Lillfinger gjorde en grimas. ”Vill ni vara vänlig att komma fram hit till fönstret, ers nåd?”

”Varför?”

”Kom, så ska jag visa er, ers nåd.”

Med rynkad panna gick Ned fram till fönstret, och Petyr Baelish gjorde en nonchalant gest. ”Ser ni pojken där på andra sidan borggården utanför dörren till rustkammaren, han som sitter på huk vid trappan och slipar ett svärd med ett oljebryne?”

”Vad är det med honom?”

”Han rapporterar till Varys. Spindeln har fattat stort intresse för er och alla era förehavanden.” Han flyttade lite på sig på fönsterbänken. ”Titta nu på muren, längre åt väster ovanför stallarna. Ser ni vakten som lutar sig mot bröstvärnet?”

Ned såg mannen. ”Ännu en av eunuckens spioner?”

”Nej, den här tillhör drottningen. Lägg märke till att han har god utsikt över porten till det här tornet, så att han lätt kan se vilka som besöker er. Det finns andra och många som inte ens jag känner till. Röda slottet är fullt av ögon. Varför tror ni att jag gömde Cat på ett skökohus?”

Eddard Stark avskydde intriger. ”Vid alla sju helveten”, svor han, för det verkade verkligen som om mannen på muren iakttog honom, och med ens kände sig Ned illa till mods och drog sig undan från fönstret. ”Är alla någons informatör i den här förbaskade staden?”

”Knappast”, svarade Lillfinger. Han började räkna på fingrarna. ”Det är jag, ni, kungen…fast vid närmare eftertanke berättar kungen alldeles för mycket för drottningen och jag är inte helt säker på er.” Han reste sig. ”Finns det någon man i er tjänst som ni litar fullkomligt på?”

”Ja”, svarade Ned.

”I så fall har jag ett förtjusande palats i Valyrien som jag gärna skulle vilja sälja till er”, sa Lillfinger med ett retsamt leende. ”Det klokaste svaret hade varit nej, ers nåd, men det är som det är. Skicka detta dygdemönster till ser Hugh och de andra. Era egna göranden och låtanden kommer inte att passera obemärkta, men inte ens spindeln kan vakta varenda man i er tjänst både natt och dag.” Han började gå mot dörren.

”Lord Petyr”, ropade Ned efter honom. ”Jag…är tacksam för er hjälp. Kanske var det fel av mig att misstro er.”

Lillfinger fingrade på pipskägget. ”Ni lär er långsamt, lord Eddard. Att misstro mig var det klokaste ni har gjort sedan ni satt av hästen.”