Kampen om järntronen

CATELYN

Av alla rummen i kärntornet på Vinterhed var Catelyns sovgemak det varmaste, och hon behövde sällan ha någon brasa tänd. Slottet var byggt på naturligt varma källor, och det skållheta vattnet rann genom dess murar och rum som blod genom en människas kropp och drev ut kylan ur stensalarna, fyllde växthusen med fuktig värme och hindrade marken från att frysa. Dag och natt ångade det om öppna dammar på dussintalet små borggårdar. Det betydde inte så mycket på sommaren, men på vintern var det skillnaden mellan liv och död.

Catelyns bad var alltid ångande hett och väggarna i sovgemaket var varma då man rörde vid dem. Värmen påminde henne om Flodvattnet, om dagar i solen tillsammans med Lysa och Edmure, men Ned stod inte ut med hettan. Ätten Stark var skapt för köld, brukade han säga, och då skrattade hon och sa att i så fall hade de byggt sitt slott på helt fel ställe.

Så när de var klara rullade Ned av henne och klev ur hennes säng som han gjort tusentals gånger förut. Han gick tvärs över rummet, drog de tunga draperierna åt sidan och slängde ett efter ett upp de höga smala fönstren för att släppa in nattluften.

Vinden virvlade runt honom där han naken och tomhänt stod och stirrade ut i mörkret. Catelyn drog upp skinnfällarna till hakan och betraktade honom. På något sätt verkade han mindre och sårbarare, som den yngling hon femton år tidigare äktat i kapellet på Flodvattnet. Det värkte fortfarande i underlivet efter hans passionerade famntag, men det var en bra värk. Hon kunde känna hans säd inuti sig och hoppades att den skulle ge upphov till ett nytt liv där. Det hade gått tre år sedan Rickon föddes, men hon var inte för gammal, hon kunde skänka honom ännu en son.

”Jag tänker tacka nej”, upplyste Ned och vände sig åter mot henne. Hans blick var jagad och rösten hes av tvehågsenhet.

Catelyn satte sig upp i sängen. ”Det kan du inte. Du får inte.”

”Min plikt finns här i Norden och jag har ingen önskan att bli Roberts hand.”

”Det skulle han aldrig förstå, för han är kung nu och kungar är inte som andra män. Om du vägrar att tjäna honom kommer han att undra varför, och förr eller senare börjar han misstänka att du motarbetar honom. Inser du inte vilken fara det skulle försätta oss i?”

Ned skakade på huvudet och vägrade tro på det. ”Robert skulle aldrig göra mig eller de mina något ont, för han älskar mig. Om jag tackar nej kommer han att ryta och gorma, och en vecka senare kan vi skratta åt det tillsammans. Jag känner den mannen!”

”Du kände mannen”, instämde hon, ”men kungen är en främling för dig.” Catelyn mindes skräckvargen som legat död i snön och det avbrutna hjorthornet som suttit djupt inne i strupen. Hon måste få honom att förstå. ”Stoltheten betyder allt för en kung. Robert kom hela den här vägen för att träffa dig och ge dig dessa hedersbetygelser, och du kan inte kasta dem i ansiktet på honom.”

”Hedersbetygelser?” utbrast Ned med ett ironiskt skratt.

”Ja, i hans ögon”, sa hon.

”Och i dina?”

”Och i mina!” fräste hon ilsket, för hon var arg nu. Varför förstod han inte? ”Vad vill du annars kalla det när han föreslår trolovning mellan sin egen son och Sansa? Sansa kan bli drottning en dag, och hennes söner kan komma att regera över ett rike som sträcker sig från muren ända till Dorniens berg. Vad är det för fel med det?”

”Vid alla gudar, Catelyn, Sansa är bara elva”, påminde Ned. ”Och Joffrey…Joffrey är…”

”…kronprins”, avslutade hon åt honom, ”och arvtagare till järntronen. Själv var jag bara tolv när min far lovade bort mig till din bror Brandon.”

De orden fick Neds mun att bittert kröka sig. ”Brandon. Ja, Brandon skulle ha vetat hur man borde göra, för det gjorde han alltid. Allt var menat för Brandon — du, Vinterhed, alltihop. Han var född till att bli kungens hand och en far åt drottningar. Jag har aldrig bett om att denna kalk skulle hamna i mina händer.”

”Kanske inte”, sa Catelyn, ”men Brandon är död och kalken har gått vidare, och vare sig du vill det eller ej måste du dricka ur den.”

Ned vände sig bort från henne och stirrade ut i mörkret igen. Kanske betraktade han månen och stjärnorna eller kanske vaktposterna på murkrönet.

Då Catelyn såg hans smärta mjuknade hon. Eddard Stark hade som seden föreskrev gift sig med henne i Brandons ställe, men skuggan av hans döde bror stod fortfarande mellan dem, precis som skuggan av den kvinna han vägrade namnge, kvinnan som fött honom hans oäkte son.

Hon skulle just gå fram till honom när det helt oväntat hördes en ljudlig knackning på dörren. Ned vände sig irriterat om. ”Vad är det?”

Desmonds röst hördes genom dörren. ”Ers nåd, mäster Luwin är här och ber om företräde i ett brådskande ärende.”

”Talade du om för honom att jag inte ville bli störd?”

”Ja, ers nåd, men han säger att det är mycket viktigt.”

”Skicka in honom då.”

Ned gick fram till garderoben och tog på sig en tjock morgonrock, och med ens märkte Catelyn hur kallt det blivit och drog upp skinnfällarna till hakan. ”Vi kanske skulle stänga fönstren”, föreslog hon.

Ned nickade frånvarande samtidigt som mäster Luwin visades in.

Livmedikusen var en liten grå man. Ögonen var grå och kvicka och såg mycket, och det lilla han hade kvar av håret var också grått. Hans ämbetsdräkt var av grått ylle och kantad med vit päls, ätten Starks färger. I de stora vida ärmarna fanns dolda fickor, och Luwin stoppade alltid saker i de där ärmarna och plockade fram annat: böcker, budskap, konstiga artefakter, leksaker åt barnen. Det förvånade Catelyn att mäster Luwin alls orkade lyfta sina armar med allt han hade gömt i ärmarna.

Livmedikusen väntade tills dörren stängts bakom honom innan han tog till orda. ”Ers nåd”, sa han till Ned, ”jag ber om ursäkt för att jag stör er vila, men ett budskap har tillställts mig.”

Ned såg irriterad ut. ”Tillställts? Av vem? Har det varit en budbärare här? Det har ingen talat om för mig.”

”Det har inte kommit någon budbärare, ers nåd, bara en snidad träask som lämnades på ett bord i observatoriet medan jag tog mig en tupplur. Mina tjänare såg ingen, men asken måste ha lämnats där av någon i kungens följe, för vi har inte haft några andra besökare söderifrån.”

”En träask, säger ni?” insköt Catelyn.

”Inuti fanns ett nytt fint objektiv till observatoriet, från Myr av utseendet att döma, för objektivmakarna i Myr är utan like.”

Ned rynkade pannan, för han hade inte tålamod med sådant här, och det visste Catelyn. ”Ett objektiv”, sa han, ”men vad har det med mig att göra?”

”Jag ställde mig själv samma fråga”, svarade mäster Luwin, ”och det stod klart för mig att här låg en hund begraven.”

Catelyn huttrade under de tjocka skinnfällarna. ”Ett objektiv är ett instrument som hjälper oss att se.”

”Just precis.” Han fingrade på sin ämbetskedja, en tung halsring som han bar under dräkten och där varje länk var smidd av olika metaller.

Catelyn kände hur rädslan vaknade till liv igen. ”Vad är det någon vill att vi ska se klarare?”

”Precis vad jag frågade mig själv.” Mäster Luwin drog fram ett hoprullat papper ur ärmen. ”Jag fann det verkliga budskapet dolt i en dubbelbotten då jag tog isär asken som objektivet legat i, men det är inte för mina ögon.”

Ned höll fram handen. ”Ge det till mig då.”

Luwin rörde sig inte ur fläcken. ”Ursäkta, ers nåd, men budskapet är inte till er heller utan det är avsett för lady Catelyns ögon och bara hennes. Får jag stiga fram?”

Catelyn nickade, för hon litade inte på rösten, och livmedikusen placerade papperet på nattygsbordet. Det var förseglat med en liten klump blått vax. Luwin bugade och började dra sig tillbaka.

”Stanna”, befallde Ned. Rösten var allvarlig och han såg på Catelyn. ”Vad är det, min kära? Du darrar ju.”

”Jag är rädd”, erkände hon. Hon sträckte sig efter brevet med darrande händer, omedveten om att skinnfällarna föll ner och visade henne i all hennes nakenhet. I det blå vaxet fanns huset Arryns sigill med månen och falken. ”Det är från Lysa”, upplyste Catelyn och tittade på maken, ”och det kommer inte att göra oss glada. Det finns sorg i det här budskapet, Ned, det känner jag.”

Ned rynkade pannan och ansiktet mörknade. ”Öppna det.”

Catelyn bröt sigillet.

Blicken gled över orden och först begrep hon ingenting. Så mindes hon. ”Lysa tog inga risker. Vi hade ett hemligt språk hon och jag när vi var små.”

”Kan du läsa det?”

”Ja”, sa Catelyn.

”Men så berätta då.”

”Jag kanske skulle dra mig tillbaka”, inföll mäster Luwin.

”Nej”, sa Catelyn, ”för vi behöver rådgöra med er.” Hon slängde skinnfällarna åt sidan och klev ur sängen, och kvällsluften var kall som graven mot hennes bara hud då hon tassade över rummet.

Mäster Luwin vände bort blicken och Ned såg chockerad ut. ”Vad tänker du göra?” frågade han.

”Jag ska göra upp eld”, svarade Catelyn. Hon hittade en morgonrock, drog på sig den och knäböjde vid den kalla härden.

”Mäster Luwin…”, började Ned.

”Mäster Luwin har förlöst alla mina barn”, avbröt Catelyn, ”och det här är inte rätt tillfälle för falsk blygsamhet.” Hon stack in papperet bland tändveden och lade bastanta vedträn ovanpå.

Ned stegade tvärs över rummet, tog henne i armen och drog upp henne på fötter. Han höll fast henne där med ansiktet bara några centimeter från hennes. ”Berätta nu! Vad var det för budskap?”

Catelyn stelnade till i hans grepp. ”En varning”, sa hon lågt. ”Om vi har förstånd nog att uppfatta den.”

Han såg forskande på henne. ”Fortsätt.”

”Lysa säger att Jon Arryn blev mördad.”

Greppet om hennes arm hårdnade. ”Av vem?”

”Klanen Lannister”, svarade hon. ”Drottningen.”

Ned släppte taget om hennes arm, och det syntes djupa röda märken på huden. ”Vid alla gudar”, viskade han med skrovlig röst. ”Din syster är sjuk av sorg, och hon vet inte vad hon säger.”

”Hon vet”, sa Catelyn. ”Visst är Lysa impulsiv, men det här budskapet var noggrant planerat och skickligt gömt. Hon visste att det betydde döden om brevet föll i orätta händer. För att riskera så mycket måste hon ha haft mer än en svag misstanke.” Catelyn höjde blicken mot maken. ”Nu har vi inte längre något val, du måste bli Roberts hand. Du måste följa med honom söderut och ta reda på sanningen.”

Hon märkte genast att Ned kommit fram till en helt annan slutsats. ”Den enda sanning jag känner till finns här, för Södern är ett ormbo som jag helst undviker.”

Mäster Luwin plockade med halsringen där den skavt den mjuka huden vid strupen. ”Kungens hand har stor makt, ers nåd, makt att ta reda på sanningen kring lord Arryns död och ställa hans mördare inför kungens rättvisa, och makt att skydda lady Arryn och hennes son om det visar sig att våra farhågor blir besannade.”

Ned såg sig hjälplöst omkring i sovgemaket. Catelyn tyckte oändligt synd om honom, men hon visste att hon inte kunde ta honom i sina armar just då. Först måste segern vinnas, för barnens skull. ”Du säger att du älskar Robert som en bror, men skulle du lämna din bror omgiven av klanen Lannister?”

”Må vålnaderna ta er bägge två”, muttrade Ned mörkt. Han vände sig ifrån dem och gick fram till fönstret. Hon sa inget och det gjorde inte livmedikusen heller utan de väntade tigande medan Eddard Stark sa ett tyst farväl till det hem han älskade. När han till sist vände sig bort från fönstret var rösten trött och svårmodig och det glänste svagt av tårar i ögonvrårna. ”Min far begav sig söderut en gång sedan han blivit ditkallad av en kung, men han kom aldrig hem igen.”

”En annan tid och en annan kung”, påpekade mäster Luwin.

”Ja”, instämde Ned dystert. Han satte sig i en stol bredvid brasan. ”Du stannar här på Vinterhed, Catelyn.”

Hans ord var som en isande vind genom hjärtat. ”Nej!” utbrast hon och kände sig plötsligt rädd. Skulle det här bli hennes straff? Att aldrig mer få se hans ansikte eller känna hans armar omkring sig?

”Jo”, fastslog Ned i en ton som inte tålde några motsägelser. ”Du måste styra Norden i mitt ställe medan jag springer ärenden åt Robert, för det måste alltid finnas en Stark på Vinterhed. Robb är fjorton och snart vuxen. Han måste lära sig att styra, och jag kommer inte att finnas här och kunna hjälpa honom. Se till att ha honom med på dina rådsmöten, för han måste vara redo när hans tid kommer.”

”Inte på många år än, om Gud vill”, mumlade mäster Luwin.

”Mäster Luwin, jag litar på er som om ni vore av mitt eget blod. Ge min hustru era råd i stort som smått och lär min son vad han måste kunna. Vintern närmar sig.”

Mäster Luwin nickade allvarligt och det blev tyst ända tills Catelyn tog mod till sig och ställde den fråga som hon mest av allt fruktade svaret på. ”Hur blir det med de andra barnen?”

Ned reste sig, tog henne i famnen och höll henne tätt intill sig. ”Rickon är liten och bör stanna här hos dig och Robb”, svarade han, ”men de andra tar jag med mig.”

”Det är mer än jag står ut med”, sa Catelyn darrande.

”Du är tvungen”, förklarade han, ”för Sansa måste äkta Joffrey, det står klart för mig nu, och vi får inte ge dem någon anledning att tvivla på vår lojalitet. Och det är hög tid att Arya lär sig hur man uppför sig vid ett hov i Södern, för om några år är hon också giftasvuxen.”

Sansa skulle glänsa i Södern, tänkte Catelyn för sig själv, och gudarna skulle veta att Arya behövde lite förfining. Motvilligt släppte hon taget om dem i sitt hjärta, men inte Bran, aldrig Bran. ”Ja”, instämde hon, ”men snälla Ned, för den kärlek du hyser till mig, låt Bran stanna kvar här på Vinterhed. Han är ju bara sju.”

”Jag var åtta då min far skickade i väg mig till Örnnästet för att fostras där”, påminde Ned. ”Ser Rodrik har berättat för mig att det råder osämja mellan Robb och prins Joffrey. Det är inte bra, och Bran kan överbrygga klyftan, för det är en rar pojke som är snar att skratta och lätt att tycka om. Låt honom växa upp tillsammans med de unga prinsarna, låt honom bli deras vän som Robert blev min, så kommer vårt hus att vara tryggare.”

Han hade rätt, och Catelyn visste det, men det gjorde inte smärtan lättare att bära. Så hon skulle förlora dem alla fyra, Ned och båda flickorna och sin ljuvlige, rare Bran. Bara Robb och lille Rickon skulle hon få ha kvar, och hon kände sig redan ensam, för Vinterhed var så stort. ”Håll honom borta från murarna åtminstone”, sa hon modigt. ”Du vet ju hur Bran älskar att klättra.”

Ned kysste bort hennes tårar innan de hann falla. ”Tack, min kära”, viskade han, ”jag vet hur svårt det här är.”

”Hur blir det med Jon Snö, ers nåd?” frågade mäster Luwin.

Catelyn stelnade till vid omnämnandet av namnet. Ned kände ilskan hos henne och drog sig undan.

Många män fick oäktingar, och Catelyn hade vuxit upp med den vetskapen. Därför kom det inte som någon överraskning för henne under äktenskapets första år när hon fick veta att Ned fått barn med en flicka som han råkat träffa då han låg ute i fält. Han hade trots allt en mans behov, och de hade varit åtskilda det året när Ned var ute och krigade i Södern medan hon stannade kvar i tryggheten på faderns slott. Hon bekymrade sig mer för Robb, spädbarnet som låg vid hennes bröst, än för den make hon knappt kände, och för henne fick han gärna söka njutning på annat håll mellan slagen. Och om hans säd gav upphov till ett nytt liv antog hon att han skulle sörja för barnet.

Men Ned gjorde mer än så, för en Stark var inte som andra män. Han tog med sig sin oäkting hem och kallade honom sin son inför hela Norden, och när Catelyn kom till Vinterhed sedan kriget äntligen tagit slut fann hon att Jon och hans amma redan gjort sig hemmastadda där.

Det sved djupt. Ned vägrade att tala om pojkens mor, sa inte så mycket som ett ord, men på ett slott finns inga hemligheter, och Catelyn hörde sina kammarjungfrur upprepa vad de fått höra av makens soldater. De viskade om ser Arthur Dayne, morgonsvärdet, den oförsonligaste av de sju riddarna i Aerys kungsvakt, och om hur deras unge lord hade dödat honom i envig. Och de berättade om hur Ned efteråt hade fört hem ser Arthurs svärd till den vackra unga systern som väntade på sin bror i slottet Stjärnfall vid Sommarhavets stränder: lady Ashara Dayne, lång och blond med oförglömliga violblå ögon. Det hade tagit Catelyn två veckor att samla mod, men till slut hade hon en kväll då de låg i sängen frågat maken rent ut.

Det var enda gången på alla deras år tillsammans som Ned någonsin hade skrämt henne. ”Fråga mig aldrig om Jon”, sa han kall som is. ”Han är av mitt blod, och det är allt du behöver känna till. Och nu vill jag veta var du har hört det namnet.” Hon hade lovat att lyda honom, så hon berättade det, och från den dagen upphörde viskningarna och Ashara Daynes namn hördes aldrig mer på Vinterhed.

Vem Jons mor än varit så måste Ned ha älskat henne passionerat, för ingenting Catelyn sa kunde få honom att skicka bort pojken. Det var det enda hon inte kunde förlåta honom, för hon hade kommit att älska sin make av hela sitt hjärta, men hon hade aldrig kunnat förmå sig till att älska Jon. För Neds skull hade hon kunnat överse med dussinet oäktingar om så vore, bara de befann sig utom synhåll. Jon var aldrig utom synhåll, och allt eftersom han växte blev han mer lik Ned än någon av de äkta söner hon födde honom. På något sätt gjorde det saken värre. ”Jon måste härifrån”, förklarade hon nu.

”Han och Robb står varandra nära”, sa Ned, ”och jag hade hoppats…”

”Han kan inte stanna här”, avbröt Catelyn, ”för han är din son, inte min, och jag vill inte ha honom kvar.” Det var hårt, det visste hon, men det var sanningen, och Ned skulle inte göra pojken någon tjänst genom att lämna honom här på Vinterhed.

Blicken Ned gav henne var ångestfull. ”Du vet att jag inte kan ta honom med mig söderut, för det finns ingen plats för honom vid hovet. En pojke med en oäktings namn…Du vet vad de skulle säga om honom, och han skulle bli skydd som pesten.”

Catelyn stålsatte sig mot den stumma vädjan i makens ögon. ”Det sägs att din vän Robert själv har ett dussin oäktingar.”

”Och ingen av dem har någonsin setts vid hovet!” exploderade Ned. ”Det har den där gräsliga kvinnan sett till. Hur kan du vara så fördömt grym, Catelyn? Han är bara en pojke. Han…”

”Och ingen av dem har någonsin setts vid hovet!” exploderade Ned. ”Det har den där gräsliga kvinnan sett till. Hur kan du vara så fördömt grym, Catelyn? Han är bara en pojke. Han…”

Han var rasande och skulle ha sagt mer och värre saker, men mäster Luwin insköt med mild röst: ”Det finns en annan lösning. Er bror Benjen kom och talade med mig om Jon för ett par dagar sedan, och det verkar som om pojken vill ta den svarta dräkten.”

Ned såg chockad ut. ”Har han bett att få gå in i nattens väktare?”

Catelyn sa ingenting utan tyckte det var bäst att Ned fick klara ut det här själv, och hennes åsikt skulle dessutom inte vara välkommen nu. Men hon kunde gladeligen ha kysst mäster Luwin just då, för hans lösning var perfekt. Benjen Stark var en edsvuren broder, och Jon skulle bli som en son för honom, den son han aldrig skulle få. Och med tiden skulle även Jon svära eden, och då skulle han inte heller avla några barn som en dag kunde strida med Catelyns egna barnbarn om Vinterhed.

”Det är en stor ära att tjänstgöra på muren, ers nåd”, framhöll mäster Luwin.

”Och till och med en oäkting kan stiga högt i graderna i nattens väktare”, sa Ned eftertänksamt, men rösten lät ändå bekymrad. ”Jon är så ung. Om han hade bett om det här i vuxen ålder skulle det vara en annan sak, men en pojke på fjorton…”

”Ett stort offer”, instämde mäster Luwin, ”men tiderna är hårda nu, ers nåd, och hans väg är inte grymmare än er eller er makas.”

Catelyn tänkte på de tre barn hon måste förlora, och då var det inte lätt att hålla tyst.

Ned vände sig bort från dem och stirrade tyst och tankfull ut genom fönstret. Till slut suckade han och vände sig åter om. ”Det får väl bli så”, sa han till mäster Luwin, ”och jag antar att det är det bästa. Jag ska tala med Ben.”

”När ska vi berätta det för Jon?” undrade livmedikusen.

”När vi måste. Vi har en mängd förberedelser att göra, och det dröjer fjorton dagar innan vi är klara att ge oss av. Jag vill helst låta Jon njuta av de här sista dagarna, för sommaren tar snart slut och barndomen också. När tiden är inne ska jag själv berätta det för honom.”