Kampen om järntronen

CATELYN

En vecka efter det att Ned och flickorna hade gett sig i väg kom mäster Luwin till henne en kväll i Brans sjukrum bärande på en läslampa och räkenskapsböckerna. ”Det är hög tid att vi går igenom siffrorna, ers nåd”, sa han. ”Ni vill säkert veta hur mycket det kungliga besöket har kostat oss.”

Catelyn tittade på Bran i hans sjuksäng och strök håret ur pannan på honom. Det hade blivit mycket långt, upptäckte hon, och hon skulle snart bli tvungen att klippa det. ”Jag har inget behov av att titta på siffrorna, mäster Luwin”, svarade hon utan att ta blicken från Bran, ”för jag vet redan vad det har kostat oss. Ta bort böckerna.”

”Ers nåd, kungens sällskap hade god aptit, och vi måste fylla på förråden innan…”

Hon avbröt honom. ”Ta bort böckerna, sa jag. Det där får förvaltaren sköta.”

”Vi har ingen förvaltare”, påminde mäster Luwin henne. Han var som en liten grå råtta, tänkte hon, som vägrade släppa taget. ”Poole följde med söderut för att sätta upp lord Eddards hushåll i Kungshamn.”

Catelyn nickade frånvarande. ”Javisst ja, det minns jag.” Bran såg så blek ut, och hon funderade på om de kunde flytta sängen fram till fönstret, så att han fick lite morgonsol på sig.

Mäster Luwin ställde lampan i en nisch vid dörren och mixtrade med veken. ”Det är flera utnämningar som kräver er omedelbara uppmärksamhet, ers nåd. Förutom en förvaltare behöver vi en vaktkapten för att ersätta Jory, en ny stallmästare…”

Hon vred på huvudet och såg rasande på honom. ”En stallmästare?” Rösten var som ett piskrapp.

Livmedikusen var skakad. ”Ja, ers nåd. Hullen red söderut tillsammans med lord Eddard, så…”

”Min son ligger här lemlästad och döende, Luwin, och ni vill diskutera en stallmästare? Tror ni jag bryr mig ett dyft om vad som händer i stallarna? Tror ni det spelar någon roll för mig? Jag skulle gladeligen slakta varenda häst på Vinterhed med mina egna händer om det kunde öppna Brans ögon. Förstår ni det? Förstår ni? ”

Han böjde på huvudet. ”Ja, ers nåd, men utnämningarna…”

”Jag ska sköta utnämningarna”, avbröt Robb.

Catelyn hade inte hört honom komma in, men där stod han i dörröppningen och såg på henne, och hon fylldes av plötslig skam då hon insåg att hon skrikit. Vad var det som hände med henne? Hon var så trött och det värkte i huvudet hela tiden.

Mäster Luwin tittade från Catelyn till sonen. ”Jag har gjort upp en lista på dem som är tänkbara för de lediga tjänsterna”, sa han och tog fram ett papper ur ärmen som han räckte till Robb.

Hennes son kastade en blick på namnen. Han kom utifrån, såg Catelyn, för kinderna var röda av kylan och håret ostyrigt och rufsigt av vinden. ”Bra män, vi talar om dem i morgon”, sa han och lämnade tillbaka papperet.

”Naturligtvis, ers nåd.” Papperet försvann i ärmen.

”Lämna oss nu, Luwin”, befallde Robb. Mäster Luwin bugade och försvann. Robb stängde dörren efter honom och vände sig mot henne. Han hade svärdet vid sidan, noterade hon. ”Vad gör du, mor?”

Catelyn hade alltid tyckt att Robb liknade henne, för precis som Bran och Rickon och Sansa hade han släkten Tullys färger: det kastanjeröda håret och de blå ögonen. Men för första gången såg hon något av Eddard Stark hos honom, något som var lika strängt och hårt som Norden. ”Vad jag gör?” upprepade hon förbryllat. ”Hur kan du fråga det? Vad tror du att jag gör? Jag tar hand om din bror. Jag tar hand om Bran.”

”Är det vad du kallar det? Du har inte lämnat det här rummet sedan Bran blev skadad. Du kom inte ens till porten när far och flickorna begav sig söderut.”

”Jag sa adjö till dem här och såg dem rida ut från fönstret.” Hon hade bönfallit Ned att inte ge sig av, inte nu, inte efter vad som hänt; allt var förändrat, förstod han inte det? Men det tjänade ingenting till. Han hade inget val, sa han, och så valde han att ge sig av. ”Jag kan inte lämna honom ens för ett ögonblick när varje stund kan vara hans sista. Jag måste vara hos honom om…om…” Hon tog sonens slappa hand och smekte fingrarna. Han var så bräcklig och tunn och det fanns ingen styrka i handen, men hon kunde fortfarande känna livets värme genom huden.

Robbs röst mjuknade. ”Han kommer inte att dö, mor, för mäster Luwin säger att den värsta faran är över.”

”Och om mäster Luwin har fel? Tänk om Bran behöver mig och jag inte är här?”

”Rickon behöver dig!” utbrast Robb skarpt. ”Han är bara tre och förstår inte vad som händer. Han tror att alla har övergett honom, så han följer efter mig hela dagarna, klänger sig fast vid mitt ben och gråter. Jag vet inte vad jag ska göra med honom.” Robb gjorde en paus och tuggade på underläppen på samma sätt som han gjort när han var liten. ”Jag behöver dig också, mor. Jag försöker, men jag kan inte…klara allt själv.” Rösten bröts då känslorna överväldigade honom, och Catelyn mindes att han bara var fjorton. Hon ville resa sig och gå fram till honom, men hon hade fortfarande Brans hand i sin och förmådde inte röra sig.

Utanför tornet började en varg yla, och Catelyn rös till.

”Det är Brans.” Robb öppnade fönstret för att släppa in luft i det kvava tornrummet. Ylandet blev högre, och det var ett kallt, ensamt ljud, fyllt av svårmod och förtvivlan.

”Låt bli”, bad hon. ”Bran behöver hållas varm.”

”Han behöver höra dem sjunga”, invände Robb. Någonstans där ute på Vinterhed började en andra varg yla i korus med den första. Så en tredje, på närmare håll. ”Rufs och Gråvind”, sa Robb då deras röster steg och föll tillsammans. ”Man kan skilja dem åt om man lyssnar noga.”

Catelyn skakade. Det var sorgen och kylan och skräckvargarnas ylande. Natt efter natt hade det fortsatt, ylandet och den kalla vinden, medan hon satt där i det tomma grå slottet och hennes lille pojke låg där lemlästad — det raraste och snällaste av hennes barn, Bran som tyckte om att skratta och klättra och drömde om att bli riddare. Det var slut med det nu, och hon skulle aldrig mer få höra honom skratta. Snyftande släppte hon hans hand och satte händerna för öronen för att slippa höra det förskräckliga ylandet. ”Se till att få tyst på dem!” skrek hon. ”Jag står inte ut med det. Se till att få tyst på dem, döda dem allihop om du måste, bara du ser till att få tyst på dem!”

Hon mindes inte att hon föll ihop på golvet, men där låg hon och Robb lyfte upp henne och höll henne i sina starka armar. ”Var inte rädd, mor, de skulle aldrig skada honom.” Han hjälpte henne till den smala sängen i hörnet av sjukrummet. ”Blunda”, sa han mjukt, ”för du måste vila. Mäster Luwin säger att du knappt har sovit alls sedan Brans fall.”

”Jag kan inte”, grät hon. ”Må gudarna förlåta mig, Robb, men jag kan inte. Tänk om han dör medan jag sover, tänk om han dör, tänk om han dör…” Vargarna ylade fortfarande, och hon skrek och höll för öronen igen. ”Stäng fönstret!”

”Om du lovar att sova.” Robb gick fram till fönstret, men samtidigt som han sträckte sig efter fönsterluckorna hördes ett annat ljud vid sidan av skräckvargarnas klagande ylande. ”Hundarna”, utbrast han och lyssnade. ”Alla hundarna skäller. Det har de aldrig gjort förut…” Catelyn hörde honom flämta till och då hon tittade upp var hans ansikte blekt i skenet från lampan. ”Elden är lös”, viskade han.

Elden är lös, tänkte hon, och sedan Bran! ”Hjälp mig”, bad hon enträget och satte sig upp. ”Hjälp mig med Bran.”

Robb verkade inte höra henne. ”Bibliotekstornet står i brand”, mumlade han.

Catelyn kunde se det fladdrande, rödaktiga skenet genom det öppna fönstret nu. Hon sjönk lättad ihop, för Bran var i säkerhet. Biblioteket låg på andra sidan borggården, och det fanns ingen möjlighet att elden skulle nå dem här. ”Gudarna vare tack”, viskade hon.

Robb tittade på henne som om hon blivit galen. ”Stanna här, mor. Jag kommer tillbaka så snart elden är släckt.” Han rusade i väg och hon hörde honom skrika till vakterna utanför rummet, hörde dem störta nedför trappan två eller tre steg i taget.

Utifrån borggården hördes ropet ”Elden är lös!”, springande steg, skrämda hästar som gnäggade och slottshundarnas ursinniga skällande. Men ylandet hade upphört, insåg hon medan hon lyssnade till kakofonin. Skräckvargarna hade tystnat.

Catelyn sände en tyst tacksägelsebön till guds sju ansikten och gick fram till fönstret. På andra sidan borggården sköt långa eldstungor ut från biblioteksfönstren. Hon såg röken stiga mot himlen och tänkte sorgset på alla böcker som ätten Stark samlat under århundradenas lopp. Så stängde hon fönsterluckorna.

När hon vände sig bort från fönstret stod mannen där i rummet.

”Ni skulle inte vara här”, muttrade han vresigt. ”Ingen skulle vara här.”

Det var en liten sjaskig man i smutsiga bruna kläder och han stank häst. Catelyn kände alla männen som arbetade i deras stallar och det var inte en av dem. Han var mager med stripigt ljust hår och bleka ögon som var insjunkna i ett benigt ansikte, och han hade en dolk i handen.

Catelyn tittade på kniven och sedan på Bran. ”Nej”, sa hon. Ordet fastnade i halsen och det lät snarast som en viskning.

Han måste ha hört henne. ”Det är en ren barmhärtighet”, sa han, ”för han är redan död.”

”Nej”, upprepade Catelyn, högre nu när hon återfått talförmågan. ”Nej, du får inte.” Hon kastade sig på fönstret för att ropa på hjälp, men mannen var snabbare än hon hade trott. Ena handen sattes för hennes mun och ryckte huvudet bakåt medan den andra höll dolken mot strupen. Han stank vämjeligt.

Med bägge händerna tog hon tag i knivbladet och drog av alla krafter bort det från halsen. Hon hörde honom svära i sitt öra och fingrarna var klibbiga av blod, men hon vägrade släppa taget om dolken. Handen som höll för hennes mun klämde åt hårdare så att hon inte kunde andas. Catelyn vred huvudet åt sidan och lyckades sätta tänderna i handen på honom och bet till så hårt hon orkade. Mannen morrade av smärta. Hon borrade in tänderna i hans hand så att den trasades sönder och hon fick smaken av hans blod i munnen. Plötsligt släppte han henne, och hon kippade efter luft och skrek. Han tog tag i hennes hår och ryckte undan hennes huvud. Hon snavade och föll omkull, och i nästa stund stod han lutad över henne medan han andades häftigt och skakade. Han hade fortfarande dolken i ett fast grepp i högra handen och den var klibbig av blod. ”Ni skulle inte vara här”, sa han enfaldigt.

Catelyn såg skuggan slinka in genom den öppna dörren bakom honom. Det hördes ett lågt mullrande ljud, tystare än ett morrande, bara en viskning om ett hot, men mannen måste ha uppfattat något för han började springa samtidigt som vargen tog språnget. De föll omkull tillsammans och ramlade nästan på Catelyn där hon låg. Vargen hade ett grepp om strupen på mannen, och hans skrik varade mindre än en sekund innan besten ryckte huvudet bakåt och slet upp halsen.

Hans blod kändes som varmt regn då det sprutade över ansiktet på henne.

Vargen tittade på henne. Käkarna var röda och våta och ögonen glödde gyllengula i det mörka rummet. Det var Brans varg, upptäckte hon. Naturligtvis var det det. ”Tack”, viskade Catelyn med svag och liten röst. Darrande höjde hon handen och vargen tassade närmare, luktade på fingrarna och började sedan slicka av blodet med sin våta, sträva tunga. När den hade fått bort allt blodet från hennes hand vände den sig tyst bort och hoppade upp på Brans säng där den lade sig. Catelyn började skratta hysteriskt.

Det var så Robb, mäster Luwin och ser Rodrik fann dem då de störtade in med hälften av vakterna på Vinterhed i släptåg. När skrattet äntligen dog bort svepte de in Catelyn i varma filtar och ledde henne tillbaka till hennes egna gemak i kärntornet. Gamla Nan klädde av henne och hjälpte henne ner i ett skållhett bad och tvättade av henne blodet med en mjuk tvättlapp.

Efteråt kom mäster Luwin för att sköta om hennes sår. Kniveggen hade trängt nästan ända in till benet på hennes fingrar och hårbottnen var öm och blödde där mannen ryckt loss en handfull hår. Livmedikusen talade om för henne att det var nu det skulle börja göra ont och gav henne vallmomjölk för att hjälpa henne att sova.

Till slut slöt hon ögonen.

När hon öppnade dem igen berättade de att hon sovit i fyra dygn. Catelyn nickade och satte sig upp i sängen. Nu verkade allt som hänt sedan Bran föll som en mardröm, en fasansfull dröm om blod och sorg, men hon hade smärtan i händerna som påminde henne om att det var verklighet. Hon kände sig svag och yr men samtidigt förunderligt beslutsam, som om en stor tyngd hade lyfts från hennes axlar.

”Jag vill ha bröd och honung”, sa hon till tjänarna, ”och säg till mäster Luwin att mina bandage behöver bytas.” De tittade förvånat på henne och skyndade sig att utföra hennes befallningar.

Catelyn mindes hur hon varit den senaste tiden och skämdes. Hon hade svikit dem allihop: barnen, sin make och sitt hus. Det skulle inte hända igen, och hon skulle minsann visa de här nordborna hur stark en Tully av Flodvattnet kunde vara.

Robb kom före maten. Rodrik Cassel var med honom liksom hennes makes myndling, Theon Greyjoy och slutligen Hallis Mollen, en muskulös vakt med fyrkantigt brunt skägg. Han var den nye vaktkaptenen, upplyste Robb. Hennes son var klädd i härdat läder och ringbrynja, noterade hon, och han hade ett svärd vid sidan.

”Vem var han?” frågade Catelyn.

”Ingen vet hans namn”, svarade Hallis Mollen. ”Han tillhörde inte Vinterhed, ers nåd, men några säger att de har sett honom stryka omkring slottet de senaste veckorna.”

”En av kungens män då”, sa hon, ”eller Lannisters. Han kan ha stannat kvar när de andra gav sig av.”

”Det är möjligt”, instämde Hallis. ”Det har varit så mycket främlingar här på Vinterhed att det inte fanns någon möjlighet att säga vem som tillhörde vem.”

”Han hade hållit sig gömd i stallarna”, insköt Greyjoy. ”Det kändes på lukten.”

”Och hur kunde han undgå att bli upptäckt?” frågade hon skarpt.

Hallis Mollen såg förlägen ut. ”Lord Eddard tog med sig många hästar söderut och vi skickade också ett dussin norrut till nattens väktare, och därför var hälften av spiltorna tomma och det var ingen större svårighet att gömma sig för stalldrängarna. Det kan tänkas att Hodor såg honom, för det sägs att pojken har uppfört sig lite underligt på sista tiden, men eftersom han är efterbliven…” Hallis skakade på huvudet.

”Vi upptäckte var han hade sovit”, inföll Robb, ”och han hade nittio silverhjortar i en läderpung som låg gömd under halmen.”

”Det är skönt att veta att min sons liv inte såldes billigt”, utbrast Catelyn bittert.

Hallis Mollen stirrade förbryllat på henne. ”Ursäkta, ers nåd, men menar ni att mannen var ute efter att döda er pojke?”

Greyjoy lät tvivlande. ”Det låter ju vansinnigt.”

”Han tänkte döda Bran”, fastslog Catelyn, ”för han muttrade hela tiden att jag inte skulle vara där. Han satte eld på biblioteket och trodde att jag skulle rusa dit för att släcka elden och ta vakterna med mig. Om jag inte hade varit halvgalen av sorg skulle det ha fungerat.”

”Varför skulle någon vilja döda Bran?” undrade Robb. ”Vid alla gudar, han är bara en liten hjälplös pojke som sover…”

Catelyn gav sin förstfödde en utmanande blick. ”Om du ska härska i Norden måste du tänka igenom de här sakerna, Robb. Svara på din egen fråga. Varför skulle någon vilja döda ett sovande barn?”

Innan han hann svara kom tjänarna tillbaka med en bricka med mat från köket. Där fanns mycket mer än hon bett om: varmt bröd, smör och honung och björnbärssylt, en baconskiva och ett löskokt ägg, en bit ost och en kanna mintte. Samtidigt kom också mäster Luwin.

”Hur mår min son, mäster?” Catelyn tittade på all maten och fann att hon inte hade någon aptit.

Mäster Luwin sänkte blicken. ”Tillståndet är oförändrat, ers nåd.”

Det var det svar hon förväntat sig, varken mer eller mindre. Händerna dunkade av smärta, som om knivbladet fortfarande skar in i dem. Hon skickade bort tjänarna och såg på Robb igen. ”Har du kommit fram till något svar än?”

”Någon är rädd för att Bran ska vakna upp”, sa Robb, ”rädd för vad han kan säga eller göra, rädd för något han vet.”

Catelyn var stolt över honom. ”Mycket bra.” Hon vände sig till den nye vaktkaptenen. ”Vi måste vaka över Bran, för om det kom en mördare kan det komma fler.”

”Hur många vakter vill ni ha, ers nåd?” frågade Hallis.

”Så länge lord Eddard är borta är det min son som är herre på Vinterhed”, svarade hon.

Robb rätade på ryggen. ”Placera en man i sjukrummet, natt och dag, en utanför dörren och två vid foten av trappan. Ingen får besöka Bran utan mitt eller min mors tillstånd.”

”Som ni befaller, ers nåd.”

”Gör det nu genast”, föreslog Catelyn.

”Och låt vargen stanna i rummet hos honom”, sa Robb.

”Ja”, instämde Catelyn och tillade sedan: ”Absolut.”

Hallis Mollen bugade och lämnade rummet.

”Lady Stark, lade ni märke till dolken som mördaren använde?” frågade ser Rodrik då vaktkaptenen försvunnit.

”Omständigheterna tillät mig inte att undersöka den närmare, men jag kan gå i god för att den var vass”, svarade Catelyn med ett torrt leende. ”Varför undrar ni det?”

”Vi fann kniven i bovens hand, och det tycktes mig som om det var ett alldeles för fint vapen för en sådan man, så jag studerade det länge och väl. Bladet är av valyriskt stål och fästet av drakben. Ett sådant vapen har inget att göra i händerna på en man som han. Någon gav det till honom.”

Catelyn nickade tankfullt. ”Stäng dörren, Robb.”

Han tittade undrande på henne men gjorde som hon sa.

”Det jag nu tänker berätta för er får inte lämna det här rummet”, förklarade hon för dem, ”och jag vill att ni går ed på det. Om bara hälften av det jag misstänker är sant befinner sig Ned och mina flickor i livsfara, och ett ord till fel person kan vara ödesdigert för dem.”

”Lord Eddard är som en andre far för mig”, sa Theon Greyjoy. ”Jag svär.”

”Ni har min ed”, sa mäster Luwin.

”Och min, ers nåd”, ekade ser Rodrik.

Hon tittade på sonen. ”Och du, Robb?”

Han nickade.

”Min syster Lysa tror att klanen Lannister mördade hennes make lord Arryn, kungens hand”, berättade Catelyn. ”Det slår mig att Jaime Lannister inte följde med ut och jagade den dagen Bran föll utan stannade kvar här i slottet.” Det var dödstyst i rummet. ”Jag tror inte att Bran föll ner från det där tornet”, avslutade hon i tystnaden. ”Jag tror han blev kastad.”

Chocken stod tydligt skriven i deras ansikten. ”Ers nåd, det är en monstruös anklagelse”, utbrast ser Rodrik Cassel, ”och inte ens kungamördaren skulle kunna mörda ett oskyldigt barn.”

”Skulle han inte?” frågade Theon Greyjoy. ”Det undrar jag.”

”Det finns ingen gräns för ätten Lannisters stolthet och ärelystnad”, påpekade Catelyn.

”Pojken har alltid klättrat som en apa”, inföll mäster Luwin tankfullt, ”och han kände till varenda sten på Vinterhed.”

”Vid alla gudar”, svor Robb och hans unga ansikte mörknade av vrede. ”Om det är sant ska han få sota för det.” Han drog sitt svärd och viftade med det i luften. ”Jag ska själv döda honom.”

”Stoppa undan det där!” fräste ser Rodrik ilsket åt honom. ”Lannister är hundratals fjärdingsväg härifrån. Dra aldrig svärdet om du inte tänker använda det. Hur många gånger ska jag behöva säga det till dig, dumma pojke?”

Generat stack Robb svärdet i skidan och var med ens ett barn igen. ”Jag ser att min son bär stål nu”, sa Catelyn till ser Rodrik.

”Jag tyckte det var på tiden”, svarade den gamle vapenmästaren.

Robb tittade ängsligt på henne. ”Det är hög tid”, förkunnade hon, ”för Vinterhed kan snart behöva alla sina svärd och det är säkrast att de inte är av trä.”

Theon Greyjoy lade handen på svärdsfästet och sa: ”Ers nåd, om det går så långt står mitt hus i stor skuld till ert.”

Mäster Luwin drog i halsringen som skavde mot huden. ”Allt vi har är hypoteser. Det är drottningens älskade bror som vi har för avsikt att anklaga, och hon kommer inte att uppta det nådigt. Vi måste ha bevis eller hålla tyst för alltid.”

”Vårt bevis är dolken”, sa ser Rodrik, ”för ett så fint vapen kan inte ha passerat obemärkt.”

Det fanns bara ett ställe att söka sanningen på, insåg Catelyn. ”Någon måste bege sig till Kungshamn.”

”Det kan jag göra”, erbjöd sig Robb.

”Nej, din plats är här”, svarade hon, ”för det måste alltid finnas en Stark på Vinterhed.” Hon betraktade ser Rodrik med sina stora vita polisonger, mäster Luwin i sin grå ämbetsdräkt, unge Greyjoy, mager och mörk och impulsiv. Vem skulle hon skicka? Vem skulle bli trodd? Så visste hon. Catelyn kämpade för att kasta av sig filtarna med fingrar som var stela och klumpiga i bandagen. Hon klev ur sängen. ”Jag måste själv bege mig dit.”

”Är det verkligen välbetänkt, ers nåd?” frågade mäster Luwin. ”Klanen Lannister skulle säkert bli misstänksam om ni dök upp.”

”Och hur blir det med Bran då?” frågade Robb. Den stackars pojken såg helt förvirrad ut nu. ”Du kan väl inte lämna honom?”

”Jag har gjort allt jag kan för Bran”, förklarade hon och lade sin skadade hand på hans arm. ”Hans liv vilar i gudarnas och mäster Luwins händer nu. Som du själv påminde mig, Robb, så har jag fler barn att tänka på.”

”Ni behöver ett väpnat följe, ers nåd”, sa Theon.

”Jag skickar med Hallis och en vaktstyrka”, föreslog Robb.

”Nej”, invände Catelyn, ”ett stort följe drar till sig oönskad uppmärksamhet och jag vill inte att klanen Lannister ska veta att jag kommer.”

Ser Rodrik protesterade. ”Ers nåd, låt åtminstone mig få ledsaga er, för kungsvägen kan vara farlig för en ensam kvinna.”

”Jag tänker inte ta kungsvägen”, upplyste Catelyn. Hon tänkte efter och nickade sedan till samtycke. ”Två ryttare kan ta sig fram lika snabbt som en, och bra mycket snabbare än en lång kolonn med vagnar och karosser. Jag välkomnar ert sällskap, ser Rodrik. Vi ska följa Vita kniven ner till havet och hyra ett skepp i Vita hamnen. Starka hästar och friska vindar ska föra oss till Kungshamn långt före Ned och klanen Lannister.” Och då, tänkte hon, får vi kanske reda på sanningen.