Kampen om järntronen

PROLOG

”Vi borde vända tillbaka”, sa Gared enträget då det började bli mörkt runt omkring dem i skogen. ”Rövarna är döda.”

”Skrämmer de döda dig?” frågade ser Waymar Royce med ett svagt leende.

Gared lät sig inte provoceras, för han var gammal, över femtio, och han hade sett många högättade ynglingar komma och gå. ”Är man död så är man, men vi har inget med de döda att skaffa”, sa han.

”Är de verkligen döda?” undrade Royce i silkeslen ton. ”Vad har vi för bevis?”

”Will såg dem”, svarade Gared, ”och om han säger att de är döda är det bevis nog för mig.”

Will hade vetat att de förr eller senare skulle dra in honom i grälet, och han hade helst sett att det varit senare. ”Min mor har berättat för mig att döda inte sjunger några visor”, insköt han.

”Min amma har berättat detsamma, Will”, sa Royce, ”men man ska aldrig tro på vad man får höra vid en kvinnas bröst. Även de döda kan ha saker att förtälja.” Hans röst ekade alltför högt i skogens skymningsljus.

”Vi har en lång ritt framför oss”, påpekade Gared. ”Åtta dagar, kanske nio, och mörkret faller.”

Ser Waymar Royce kastade en likgiltig blick på himlen. ”Det gör det varenda dag vid den här tiden. Är du rädd för mörkret?”

Will kunde se Gareds hopknipna mun och den nätt och jämnt återhållna ilskan i hans blick under mantelns tjocka svarta huva. Gared hade tjänstgjort fyrtio år i nattens väktare, ända sedan ungdomen, och han var inte van vid att bli respektlöst behandlad. Men det var inte bara det, för under den sårade stoltheten anade Will något annat hos den äldre mannen, och han kunde nästan känna lukten av det: en nervositet som kom farligt nära rädsla.

Will kände sig lika illa till mods själv. Han hade varit på muren i fyra år. Första gången han skickades ut bortom muren hade alla gamla historier gjort sig påminda och han hade drabbats av ett våldsamt diarréanfall. Efteråt hade han skrattat åt det hela. Vid det här laget var han veteran med hundratalet spaningsuppdrag bakom sig, och den ändlösa mörka vildmarken som sydlänningarna kallade spökskogen skrämde honom inte längre.

Eller hade åtminstone inte gjort det fram till i kväll, för i kväll var någonting annorlunda. Det fanns en skärpa hos mörkret som fick håret att resa sig i nacken på honom. I nio dagar hade de ridit mot norr och nordväst och sedan mot norr igen — längre och längre bort från muren — hack i häl på ett rövarband. Var dag hade varit värre än den föregående, och den här dagen var värst av alla. En kall vind som blåste från norr fick träden att prassla och röra sig som levande varelser. Hela dagen hade Will haft en känsla av att någonting iakttog honom, något kallt och oförsonligt som inte älskade honom, och Gared hade också känt det. Will ville inget hellre än rida i sporrsträck tillbaka till tryggheten innanför muren, men det var inte något man sa till sin kapten.

Särskilt inte till en kapten som den här.

Ser Waymar Royce var yngste sonen i en urgammal ätt med för många arvingar. Det var en stilig ung riddare på arton år, smärt som en kniv med grå ögon och behagfulla rörelser, och där han satt på sin stora svarta stridshäst tornade han upp sig över Will och Gared på deras små ponnyer. Han var klädd i svarta läderstövlar, svarta yllehosor, svarta handskar av mullvadsskinn och en elegant och smidig, glänsande svart ringbrynja ovanpå lager av svart ylle och härdat läder. Ser Waymar hade varit en edsvuren broder i nattens väktare i mindre än ett halvår, men ingen kunde påstå att han inte hade förberett sig för sin uppgift, åtminstone inte vad klädseln beträffade.

Manteln var kronan på verket, av tjock svart sobel och mjuk som synden. ”Jag kan slå vad om att vår tappre krigare dödade alla soblarna själv genom att vrida av deras små huvuden”, hade Gared sagt då de satt och hinkade vin i kasernen. Alla hade skrattat.

Det var inte lätt att ta order av en man som man skrattat åt i ruset, tänkte Will där han satt och huttrade på sin ponny. Gared måste ha känt samma sak.

”Mormont befallde oss att spåra dem och det har vi också gjort”, sa Gared. ”De är döda och kommer inte att besvära oss mer. Vi har en besvärlig ritt framför oss, och jag tycker inte om det här vädret. Om det snöar kan det ta oss fjorton dagar att komma tillbaka, och snö är det bästa vi kan hoppas på. Har ni någonsin sett en isstorm, ers nåd?”

Ser Waymar tycktes inte höra honom utan studerade den tätnande skymningen på sitt lite uttråkade, förströdda sätt. Will hade ridit tillräckligt länge i riddarens sällskap för att inse att det var bäst att inte störa honom då han hade det där uttrycket i ansiktet. ”Berätta vad du såg en gång till, Will. Alla detaljer och utelämna ingenting.”

Will hade varit jägare — eller rättare sagt tjuvjägare — innan han blev en av nattens väktare. Mallisters friryttare hade tagit honom på bar gärning i Mallisters egna skogar där han var i färd med att flå en dovhjortsbock, och Will hade ställts inför valet att ta den svarta dräkten eller förlora en hand. Ingen kunde röra sig så tyst i skogen som Will, och det hade inte tagit lång tid för de svarta bröderna att upptäcka denna förmåga.

”Lägret ligger tre kilometer längre fram, alldeles intill en bäck på andra sidan den där bergskammen”, började Will. ”Jag gick så nära jag vågade. Det är åtta stycken, både män och kvinnor, men inga barn såvitt jag kunde se. De hade byggt ett skydd vid en klippa. Nu är det säkert översnöat, men då kunde jag fortfarande se det. Det brann ingen eld, men eldgropen syntes tydligt, och ingen rörde sig trots att jag höll utkik en bra stund. Ingen levande människa kan hålla sig så stilla.”

”Såg du något blod?”

”Neej”, medgav Will.

”Såg du några vapen?”

”Några svärd och pilbågar, och en man hade en yxa. Den såg tung ut och var dubbelbladig, ett fruktansvärt vapen, och den låg på marken bredvid honom, alldeles vid hans hand.”

”Noterade du kropparnas position?”

Will ryckte på axlarna. ”Några sitter lutade mot klippan, men de flesta ligger på marken. Som fallna.”

”Eller sovande”, föreslog Royce.

”Fallna”, envisades Will. ”Uppe i en bok sitter en kvinna till hälften dold av grenarna. En utkik.” Han log svagt. ”Jag var noga med att hon inte skulle se mig, men då jag kom närmare upptäckte jag att hon inte heller rörde sig.” Mot sin vilja rös han till.

”Fryser du?” undrade Royce.

”Lite”, muttrade Will. ”Det är vinden, ers nåd.”

Den unge riddaren vände sig åter till den gråhårige mannen. Vissna löv virvlade runt i luften omkring dem och Royces stridshäst trampade oroligt. ”Vad tror du det var som dödade de här människorna, Gared?” frågade ser Waymar i lätt ton samtidigt som han rättade till den långa sobelmanteln.

”Det var kölden”, svarade Gared tvärsäkert. ”Jag såg män frysa ihjäl förra vintern och även vintern dessförinnan då jag var en liten pojke. Alla talar om snödjup på över tio meter och om hur isvinden tjuter från norr, men den verkliga fienden är kölden. Den smyger sig på en tystare än Will, och till en början huttrar man och hackar tänder och man stampar med fötterna och drömmer om glödgat vin och härliga varma brasor. Kölden bränner, det är vad den gör. Ingenting bränner som den, men bara ett tag. Sedan tränger den in i en och sprider sig i hela kroppen, och så småningom orkar man inte kämpa emot den, för det är lättare att bara sätta sig ner och somna. Det sägs att man inte känner någon smärta mot slutet. Först blir man svag och dåsig och allt börjar bli suddigt, och sedan är det som att sjunka ner i ett hav av varm mjölk. Fridfullt, om man säger så.”

”Vilken vältalighet, Gared”, anmärkte ser Waymar. ”Det hade jag aldrig kunnat tro om dig.”

”Jag har själv erfarenhet av kölden, ers nåd.” Gared fällde ner huvan så att ser Waymar kunde se hålen där öronen suttit. ”Två öron, tre tår och lillfingret på vänsterhanden, och ändå kom jag lindrigt undan. Vi fann min bror ihjälfrusen på sin post med ett leende på läpparna.”

Ser Waymar ryckte på axlarna. ”Du borde klä dig varmare.”

Gared blängde argt på den högättade ynglingen och ärren runt öronhålen där mäster Aemon hade skurit bort öronen blev ilsket röda. ”Vi får se hur varmt ni kan klä er när vintern kommer.” Han fällde upp huvan och sjönk tyst och butter ihop på sin ponny.

”Om Gared säger att det var kölden…”, började Will.

”Har du haft vakt någon gång den här veckan, Will?”

”Ja, ers nåd.” Det gick aldrig en vecka utan att han åkte på mängder av vakter. Vart ville karlen komma?

”Och hur var muren?”

”Den smälte”, sa Will och rynkade pannan. Nu när han fick hjälp på traven förstod han. ”De kan inte ha frusit ihjäl, inte om muren smälte, för det var inte tillräckligt kallt.”

Royce nickade. ”Skarpsinnigt av dig. Vi har haft en del milda frostnätter den gångna veckan och några lätta snöfall, men definitivt ingen kyla sträng nog att döda åtta vuxna som, vilket du kanske kommer ihåg, var klädda i päls och skinn med ett skydd bredvid sig och möjlighet att göra upp eld.” Riddarens leende var självsäkert. ”För oss dit, Will, för jag vill se dessa döda med egna ögon.”

Det var inget annat att göra. Ordern var given och äran tvingade dem att lyda.

Will red först på sin raggiga lilla ponny som försiktigt banade sig väg genom undervegetationen. Ett tunt snötäcke hade fallit natten innan, och det fanns stenar och rötter och vattenpölar under skaren som kunde bli till fällor för den som var oförsiktig och inte såg sig för. Därefter kom ser Waymar Royce på sin stora svarta stridshäst som otåligt frustade. Stridshästen var inte alls rätt riddjur för ett spaningsuppdrag ute i vildmarken, men hur skulle man få den unge riddaren att begripa det? Gared bildade eftertruppen, och den gamle muttrade medan han red.

Skymningen tätnade. Den molnfria himlen färgades mörkt purpurröd och övergick sedan i svart. Stjärnorna började titta fram och en halvmåne steg upp. Will var tacksam för dess ljus.

”Nog kan vi rida fortare än så här”, sa Royce när månen stod högt på himlen.

”Inte med den här hästen”, snäste Will. Rädslan gjorde honom oförskämd. ”Ers nåd kanske vill rida först?”

Ser Waymar Royce värdigades inte ens svara.

Någonstans långt borta i skogen ylade en varg.

Will höll in sin ponny under en knotig gammal bok och satt av.

”Varför stannar du?” undrade ser Waymar.

”Det är bäst att gå resten av vägen till fots, ers nåd. Lägret ligger på andra sidan bergskammen.”

Royce satt tyst en stund och stirrade med tankfull blick ut i mörkret. En kall vind ven genom träden och hans fina sobelmantel fladdrade bakom honom som om den vore ett levande väsen.

”Det är något som är fel här”, muttrade Gared.

Den unge riddaren gav honom ett föraktfullt leende. ”Är det?”

”Känner ni inte det?” frågade Gared. ”Lyssna på mörkret.”

Will kunde känna det, och trots att han varit fyra år i nattens väktare hade han aldrig varit så rädd. Vad var det?

”Vinden. Träd som prasslar. En varg. Vilket ljud är det som gör dig så rädd?” När Gared inte svarade gled Royce smidigt ner ur sadeln. Han band fast stridshästen vid en nedhängande gren en bra bit ifrån de andra hästarna och drog långsvärdet ur skidan. Juveler glittrade på dess fäste och månskenet glänste på det blanka stålet. Det var ett praktfullt vapen och nysmitt av utseendet att döma, men Will tvivlade på att det någonsin svingats i vrede.

”Träden står tätt här”, varnade Will, ”och svärdet kommer bara att hindra er. Det är bättre med en kniv, ers nåd.”

”Om jag behöver några goda råd ska jag be om dem”, sa den unge riddaren. ”Gared, stanna här och vakta hästarna.”

Gared satt av. ”Vi behöver eld. Jag ska göra upp en.”

”Är du inte riktigt klok, gamle man? Om det finns fiender här i skogen är en eld det sista vi vill ha.”

”Det finns en del fiender som elden håller borta”, påpekade Gared. ”Björnar och skräckvargar och…och andra saker…”

Ser Waymars mun blev till ett hårt streck. ”Ingen eld.”

Gareds huva skuggade ansiktet, men Will kunde se det hårda glittret i ögonen då han stirrade på riddaren, och ett ögonblick var Will rädd för att den äldre mannen skulle ta till svärdet. Det var en kort ful sak med greppet missfärgat av svett och eggen full av hack efter lång användning, men Will skulle inte ha gett ett järnmynt för den högättade ynglingens liv om Gared hade dragit det ur skidan.

Till slut tittade Gared ner. ”Ingen eld”, muttrade han tyst.

Royce tog det som ett samtycke och vände sig bort. ”Då går vi då”, sa han till Will.

Will trängde sig igenom ett busksnår och började sedan klättra uppför sluttningen mot den låga bergskammen där han gömd under en gran hade hållit utkik. Under den tunna snöskorpan var marken fuktig och lerig och det var lätt att halka eller snubbla på stenar och rötter. Will rörde sig ljudlöst. Bakom sig hörde han det svaga metalliska rasslet av den unge riddarens ringbrynja, prasslet av löv och dämpade svordomar då grenarna fastnade i långsvärdet och slet i hans praktfulla sobelmantel.

Den stora granen stod där på krönet av bergskammen precis som Will visste att den skulle göra och de understa grenarna satt bara några decimeter från marken. Will lade sig på mage i snösörjan, kröp in under granen och tittade ner på den tomma gläntan.

Hjärtat stannade i bröstet och för ett ögonblick vågade han inte andas. Månen sken på gläntan och allt — askan i eldgropen, det snötäckta skyddet, den väldiga klippan och bäcken som nästan frusit till — var precis som det varit för några timmar sedan.

Men de var borta. Alla kropparna var borta.

”Vid alla gudar!” hörde han bakom sig. Svärdet högg av en gren och ser Waymar Royce kom upp på bergskammen. Han avtecknade sig tydligt mot den stjärnbeströdda himlen där han lång och ståtlig stod bredvid granen med långsvärdet i handen medan vinden fick manteln att bölja bakom honom.

”Ner!” viskade Will enträget. ”Det är något som är fel här.”

Royce rörde sig inte. Han tittade ner på den tomma gläntan och skrattade. ”Dina döda män tycks ha brutit lägret, Will.”

Will tappade målföret och fick inte fram ett ljud. Det var omöjligt. Blicken svepte fram och tillbaka över den övergivna lägerplatsen och stannade vid yxan, en bastant, dubbelbladig stridsyxa som fortfarande låg orörd där han sist sett den. Ett värdefullt vapen…

”På benen, Will”, befallde ser Waymar. ”Det finns ingen här, och jag vägrar att låta dig ligga gömd under en gran.”

Motvilligt lydde Will.

Ser Waymar betraktade honom med öppet ogillande. ”Jag tänker inte komma hem till Svarta slottet med svansen mellan benen på mitt första spaningsuppdrag. Vi ska hitta rövarna.” Han såg sig omkring. ”Klättra upp i det där trädet, snabbt. Titta efter en eld.”

Will vände sig stumt bort, för det var ingen idé att protestera. Vinden ven och blåste rakt igenom honom. Han gick fram till trädet, en hög grågrön gran, och började klättra. Snart var händerna klibbiga av kåda och grenarna med sina vassa barr slog honom i ansiktet. Rädslan fick det att vända sig i magen på honom, som om han ätit något han inte tålde. Han viskade en bön till skogens namnlösa gudar, drog dolken ur slidan och tog den mellan tänderna för att ha bägge händerna fria. Smaken av kallt stål i munnen fick honom att känna sig lite tryggare.

Där nere ropade plötsligt ser Waymar: ”Vem där?” Will hörde osäkerhet i anropet. Han slutade klättra och lyssnade, spanade.

Skogen svarade: prasslet av löv, klirrande isflak i bäcken, en fjällugglas avlägsna hoande.

Vålnaderna rörde sig ljudlöst.

Will uppfattade något ur ögonvrån. Bleka gestalter gled genom skogen och han vred på huvudet och skymtade en vit skugga i mörkret. Så var den borta. Grenarna vajade mjukt i vinden och skrapade spöklikt mot varandra. Will öppnade munnen för att ropa en varning, men orden tycktes fastna i halsen. Kanske hade han tagit fel. Kanske hade det bara varit en fågel, en reflex i snön eller månskenet som spelat honom ett spratt. Vad hade han egentligen sett?

”Will, var är du?” ropade ser Waymar. ”Ser du någonting?” Han rörde sig långsamt i cirkel och var med ens på sin vakt med svärdet i handen. Han måste ha känt dem precis som Will kände dem, men det fanns inget att se. ”Svara! Varför är det så kallt?”

Det var kallt. Huttrande klängde sig Will hårdare fast vid granen med ansiktet tätt tryckt mot stammen. Han kunde känna den söta, klibbiga kådan mot kinden.

En skugga dök upp ur skogens mörker och stannade framför Royce. Den var lång och utmärglad och hård som gamla benknotor med hud blek som mjölk. Dess rustning tycktes ändra färg då den rörde sig. Än var den vit som nyfallen snö, än svart som en skugga och hela tiden fläckades den av trädens mörka grågröna nyanser. Mönstren skiftade som månsken på vatten för varje steg den tog.

Will hörde ser Waymar Royce andas ut med en lång väsning. ”Kom inte närmare”, varnade han, och rösten bröts som en pojkes. Han slängde den långa sobelmanteln bakåt över axlarna för att få armarna fria för strid och tog svärdet i båda händerna. Vinden hade lagt sig och det var mycket kallt.

Vålnaden gled fram på tysta fötter och i handen höll den ett långsvärd vars make Will aldrig sett. Ingen vanlig metall hade använts då det bladet smiddes, för det var som levande månsken, genomskinligt, en klinga av kristall så tunn att den nästan tycktes försvinna då man bara såg eggen. Det fanns ett svagt blått skimmer hos svärdet, ett spökljus som spelade runt de skarpa kanterna, och på något sätt visste Will att det var vassare än något rakblad.

Ser Waymar mötte modigt vålnaden. ”Dansa med mig då.” Utmanande lyfte han sitt svärd högt över huvudet, och händerna darrade under tyngden, eller kanske av kylan. Ändå var han i det ögonblicket inte längre någon pojke utan en av nattens väktare, tänkte Will.

Vålnaden hejdade sig och Will såg dess ögon: blå, mörkare och blåare än några mänskliga ögon, en blå färg som brann som is. De fästes på långsvärdet som darrade högt uppe i luften, såg månljuset löpa längs den kalla metallen, och för ett kort ögonblick vågade Will hoppas.

Ljudlöst dök de upp ur skuggorna, dubbelgångare till den förste. Tre…fyra…fem…Ser Waymar kanske kände kölden som följde med dem, men han såg dem aldrig, hörde dem aldrig. Will måste varna honom, för det var hans plikt — och döden om han gjorde det. Han rös, tog ett fastare tag om trädet och höll tyst.

Det bleka svärdet skar genom luften.

Ser Waymar mötte det med stål. När klingorna träffade varandra hördes ingen klang av metall mot metall utan bara ett högt, sprött ljud på gränsen till det hörbara, som ett djur som skrek av smärta. Royce parerade ett andra hugg och ett tredje och backade sedan ett steg. Huggen haglade över honom och han backade igen.

Bakom honom, till höger och vänster, överallt, stod vålnaderna tålmodigt, skoningslösa och tysta, medan de skiftande mönstren på deras spröda rustningar nästan gjorde dem osynliga i skogen. Ändå visade de ingen vilja att ingripa.

Gång på gång brakade svärden samman tills Will ville sätta händerna för öronen för att utestänga det otäcka, isande ljudet. Ser Waymar flämtade av ansträngning nu och andedräkten ångade i månskenet. Hans klinga var vit av frost och vålnadens dansade med ett blekblått ljus.

Så kom Royces parering bråkdelen av en sekund för sent, och det bleka svärdet skar igenom ringbrynjan under armen. Den unge riddaren skrek till av smärta och blodet vällde fram mellan ringarna. Det ångade om det i kylan och dropparna verkade röda som eld där de träffade snön. Ser Waymar kände på sidan med handen och handsken av mullvadsskinn blev genomvåt av blod.

Vålnaden sa någonting på ett språk som Will inte förstod. Rösten lät som när isen brister på en sjö och orden var hånfulla.

Ser Waymar Royce blev rasande. ”För Robert!” ropade han och lyfte med ett morrande det frostiga långsvärdet med bägge händerna och svingade det av alla krafter i ett våldsamt hugg med bredsidan. Vålnadens parering var nästan lättjefull.

Då klingorna träffade varandra splittrades stålet.

Ett skri ekade i den mörka skogen och långsvärdet gick i tusen bitar medan skärvorna spreds likt ett regn av barr. Royce föll tjutande ner på knä och höll för ögonen. Blodet vällde fram mellan fingrarna.

Vålnaderna rörde sig framåt som på en given signal. Svärd höjdes och sänktes under dödstystnad. Det var rena slakten. De bleka bladen skar genom ringbrynjan som vore den gjord av siden, och Will slöt ögonen. Långt under sig hörde han deras skarpa röster och skratt som klirrade som istappar.

När han äntligen efter en lång stund tog mod till sig och tittade var bergskammen där nere tom.

Will stannade kvar i trädet och tordes knappt andas medan månen långsamt kröp över den svarta himlen. Till slut, när han hade fått kramp i musklerna och fingrarna var stela av köld, klättrade han ner.

Royces kropp låg med ansiktet i snön och ena armen utsträckt åt sidan. Den tjocka sobelmanteln var sönderskuren på en mängd ställen, och när han låg död så där såg man hur ung han var, bara en pojke.

Will fann resterna av svärdet några meter därifrån, och fästet var kluvet och vridet som ett träd träffat av blixten. Han knäböjde, såg sig vaksamt omkring och ryckte till sig det. Det trasiga svärdet skulle bli hans bevis. Gared skulle dra sina slutsatser av det, och om inte han kunde det skulle säkert den där gamle björnen Mormont eller mäster Aemon klara det. Stod Gared fortfarande kvar och vaktade hästarna? Han måste skynda sig.

Will reste sig. Ser Waymar Royce stod lutad över honom.

De praktfulla kläderna var i trasor och ansiktet såg fasansfullt ut. En skärva från hans svärd genomborrade den blinda vita pupillen på vänster öga.

Det högra ögat var öppet, och pupillen brann blå. Den såg.

Det trasiga svärdet föll ur kraftlösa fingrar och Will slöt ögonen för att be. Långa, eleganta händer snuddade vid hans kind och klämdes sedan åt om strupen. De bar handskar av finaste mullvadsskinn och de var klibbiga av blod, men ändå var beröringen isande kall.