Kampen om järntronen

CATELYN

”Vi är framme i Kungshamn inom en timme.”

Catelyn vände sig bort från relingen och tvingade sig att le.

”Era roddare har skött sig bra, kapten, och var och en ska få en silverhjort som ett tecken på min tacksamhet.”

Kapten Moreo Tumitis bugade lätt för henne. ”Ni är alldeles för generös, lady Stark, och äran att få transportera en sådan förnäm dam som ni är all den belöning de behöver.”

”Men de ska ha silvret i alla fall.”

Moreo log. ”Som ni behagar.” Han talade det gemensamma språket flytande och det var bara en svag accent som avslöjade att han kom från Tyrosh. Han hade seglat på Smala havet i trettio år, hade han berättat för henne, som roddare, styrman och slutligen som kapten på sina egna handelsgalärer. Stormdansaren var hans fjärde skepp och hans snabbaste, en tvåmastad galär med sextio åror.

Hon hade definitivt varit det snabbaste skepp som gick att få tag på i Vita hamnen när Catelyn och ser Rodrik Cassel kom dit efter sin brådstörtade ritt längs floden. Männen från Tyrosh var ökända för sin snikenhet, och ser Rodrik hade argumenterat för att de skulle hyra en fiskeslup i stället, men Catelyn hade envisats med galären. Det var bra att hon gjorde det, för vindarna hade varit emot dem större delen av färden, och utan galärens åror skulle de fortfarande ha blåst omkring utanför Fingrarna i stället för att forsa fram mot Kungshamn och slutet på resan.

Så nära, tänkte hon. Under linnebandagen dunkade det fortfarande i fingrarna där dolken skurit in. Smärtan var hennes gissel, kände Catelyn, för att hon inte skulle glömma. Hon kunde inte böja de sista två fingrarna på vänster hand och de andra skulle aldrig mer bli lika smidiga som förut, men det var ett lågt pris att betala för Brans liv.

Ser Rodrik valde just det ögonblicket att dyka upp på däck. ”Käre vän”, sa Moreo genom sitt gröna tveskägg. Folk från Tyrosh älskade skarpa färger, även på ansiktshåret. ”Det är roligt att se att ni mår bättre.”

”Ja”, instämde ser Rodrik, ”och jag har inte velat dö på två hela dagar nu.” Han bugade för Catelyn. ”Ers nåd.”

Han såg faktiskt ut att må bättre, aningen tunnare än när de lämnade Vinterhed men nästan sig själv igen. Han hade inte tålt de hårda vindarna på Bettet och Smala havets hårda sjö, och han hade varit nära att falla över bord när det helt oväntat började storma utanför Draksten, men på något sätt hade han lyckats klänga sig fast vid ett rep tills tre av Moreos män kunde rädda honom och bära ner honom i säkerhet under däck.

”Kaptenen har just talat om för mig att vår resa nästan är slut”, berättade hon.

Ser Rodrik lyckades klämma fram ett snett leende. ”Så snart?” Han såg konstig ut utan sina stora vita polisonger: mindre på något sätt, inte lika respektingivande, och tio år äldre. Men då de var ute på Bettet hade det verkat klokt att låta en besättningsman raka bort polisongerna sedan de för tredje gången blivit hopplöst nedsmetade medan han lutade sig över relingen och kräktes i de upprörda vågorna.

”Jag lämnar er så att ni får tala i enrum”, sa kapten Moreo, bugade och försvann.

Galären flög fram över vattnet som en trollslända och årorna steg och föll i perfekt takt. Ser Rodrik höll i relingen och tittade ut över den förbiglidande stranden. ”Jag har inte varit någon särskilt tapper beskyddare.”

Catelyn rörde vid hans arm. ”Vi är framme, ser Rodrik, och välbehållna, och det är det enda som spelar någon roll.” Handen trevade under manteln med stela och fumliga fingrar. Dolken satt fortfarande vid sidan. Hon fann att hon måste röra vid den då och då för att få tillförsikt. ”Nu måste vi ha tag i kungens vapenmästare och jag hoppas vi kan lita på honom.”

”Ser Aron Santagar är fåfäng men ärlig.” Ser Rodrik höjde handen till ansiktet för att stryka polisongerna och upptäckte än en gång att de var borta. Han såg brydd ut. ”Han kan känna igen klingan, ja…men i samma stund vi stiger i land är vi i fara, ers nåd, och det finns folk vid hovet som känner igen er till utseendet.”

Catelyns mun blev till ett hårt streck. ”Lillfinger”, mumlade hon. Hon såg hans ansikte för sig, en pojkes ansikte, trots att han inte längre var någon pojke. Hans far hade dött flera år tidigare, så han var lord Baelish nu, men ändå kallade de honom fortfarande Lillfinger. Det var hennes bror Edmure som gett honom det namnet för länge sedan på Flodvattnet. Hans familjs blygsamma egendomar låg på det minsta av Fingrarna, och Petyr hade varit liten och kort för sin ålder.

Ser Rodrik klarade strupen. ”En gång i tiden var lord Baelish…ah…” Rösten tonade osäkert bort medan han letade efter ett passande ord.

Catelyn hade slängt all finkänslighet och blygsel över bord. ”Han var min fars myndling och vi växte upp tillsammans på Flodvattnet. Jag tänkte på honom som en bror, men hans känslor för mig var…mer än broderliga. När det tillkännagavs att jag skulle äkta Brandon Stark utmanade Petyr Brandon på duell om min hand. Det var rena vansinnet. Brandon var tjugo och Petyr knappt femton, och jag var tvungen att bönfalla Brandon att skona Petyrs liv. Han lät honom slippa undan med ett ärr, och efteråt skickade min far bort honom. Jag har inte sett honom sedan dess.” Hon lyfte ansiktet mot det yrande skummet som om den friska vinden kunde blåsa bort minnena. ”Han skrev till mig på Flodvattnet sedan Brandon blivit dödad, men jag brände brevet utan att läsa det, för då visste jag att Ned skulle gifta sig med mig i broderns ställe.”

Ser Rodrik fingrade än en gång efter de försvunna polisongerna. ”Lillfinger sitter i lilla rådet nu.”

”Jag visste att han skulle gå långt”, sa Catelyn, ”för redan som pojke var han klyftig, men det är en sak att vara klyftig och en annan att vara klok. Jag undrar vad åren har gjort med honom.”

Högt ovanför deras huvuden ropade utkiken från riggen. Kapten Moreo kom rusande över däck medan han gav order och runt omkring dem utbröt en febril aktivitet på Stormdansaren då Kungshamn siktades högt uppe på sina tre kullar.

Catelyn visste att de där kullarna tre hundra år tidigare hade varit skogklädda och att bara en handfull fiskare bott på norra stranden av Svartvattenforsen där den djupa snabba floden rann ut i havet. Så hade Aegon erövraren seglat från Draksten, och det var här hans armé hade landstigit och det var där på den högsta kullen som han byggt sin första enkla redutt av trä och jord.

Nu bredde staden ut sig på stranden så långt Catelyn kunde se: palats och trädgårdar och sädesmagasin, lagerbyggnader i tegel och timrade värdshus och handelsbodar, vinstugor och kyrkogårdar och skökohus i en enda salig blandning. Till och med på det här avståndet kunde hon höra larmet från fiskmarknaden. Mellan byggnaderna löpte breda vägar kantade med träd och slingrande, krokiga gator och gränder så smala att två män inte kunde gå i bredd. Visenyas kulle kröntes av Baelors katedral med sina sju kristalltorn. På Rhaenys kulle på andra sidan staden stod Drakhålans svartnade murar med sin väldiga kupol som höll på att förfalla och bronsdörrarna som varit stängda i ett århundrade. Mellan kullarna löpte Systrarnas gata spikrak, och långt borta reste sig stadsmurarna höga och starka.

De många kajerna i hamnen var fulla av skepp. Djupgående fiskebåtar och snällseglare kom och gick, färjkarlar stakade fram och tillbaka över Svartvattenforsen och handelsgalärer lossade varor från Braavos och Pentos och Lys. Catelyn fick syn på drottningens praktslup som låg förtöjd bredvid ett valfångstfartyg från Ibbens hamn med buktande, tjärsvart skrov medan en rad smäckra och gyllene krigsfartyg låg i sina dockor med beslagna segel och otäcka järnrammar som guppade i vattnet.

Och över alltihop tronade Röda slottet högt uppe på Aegons kulle: sju väldiga runda torn krönta med bröstvärn av järn, ett kolossalt skräckinjagande vakttorn, salar med välvda tak och inbyggda broar, kaserner och fängelsehålor och sädesmagasin, och tjocka murar med skottgluggar för bågskyttarna — och alltihop var byggt av ljusröd sten. Aegon erövraren hade börjat uppföra slottet och hans son Maegor den grymme hade sett det bli färdigt. Efteråt hade han halshuggit varenda murare, snickare och lärling som arbetat med bygget, för han hade svurit att bara drakens blod skulle känna till hemligheterna i det fäste som draklorderna byggt.

Men numera var baneren som vajade på bröstvärnet gyllene och inte svarta, och där den trehövdade draken en gång sprutat eld dansade nu huset Baratheons kronhjort.

Ett högmastat svanformat skepp från Sommaröarna stävade ut ur hamnen med de vita seglen svällande i vinden och mötte Stormdansaren som stadigt närmade sig stranden.

”Ers nåd”, började ser Rodrik, ”medan jag låg till sängs har jag funderat på bästa sättet att gå till väga. Ni får inte bege er till slottet, utan jag ska gå i ert ställe och föra ser Aron till er på något säkert ställe.”

Hon studerade den gamle riddaren samtidigt som galären närmade sig en kaj. Moreo skrek på de fria städernas folkliga valyriska. ”Ni skulle sväva i lika stor fara som jag”, sa hon.

Ser Rodrik log. ”Det tror jag inte, för jag såg min spegelbild i vattnet tidigare och kände knappt igen mig själv. Min mor var den som sist såg mig utan polisonger, och hon har varit död i fyrtio år. Jag är övertygad om att jag kan känna mig ganska säker, ers nåd.”

Moreo vrålade ett kommando, och som en enda lyftes sextio åror ur floden, sattes sedan i igen och bromsade vattnet. Galären saktade in. Ännu ett kommando, och årorna drogs in i skrovet, och då de stötte emot kajen hoppade sjömän från Tyrosh i land för att lägga till. Moreo kom leende framstörtande till dem. ”Kungshamn, ers nåd, precis som ni befallde, och aldrig har ett skepp gjort en snabbare och säkrare färd. Behöver ni hjälp med att bära upp bagaget till slottet?”

”Vi ska inte till slottet, men ni kan kanske föreslå något värdshus, något rent och bekvämt ställe som inte ligger alltför långt från floden?”

Kaptenen drog i det gröna tveskägget. ”Naturligtvis, och jag känner till flera ställen som skulle kunna passa. Men får jag först vara förmäten nog att be om den andra hälften av betalningen som vi kom överens om och naturligtvis det extra silvret som ni var så vänlig att lova. Sextio silverhjortar tror jag det var.”

”Till roddarna”, påminde Catelyn honom.

”Givetvis”, instämde Moreo förbindligt, ”men jag skulle kanske ta hand om dem tills vi återvänder till Tyrosh, för deras hustrurs och barns skull. Om ni ger dem silvret här, ers nåd, kommer de att spela bort det eller göra av med alltihop på en natts förlustelser.”

”Det finns sämre saker att lägga pengar på”, inföll ser Rodrik, ”och vintern närmar sig.”

”En man måste göra sina egna val”, sa Catelyn. ”De förtjänade pengarna och hur de använder dem angår inte mig.”

”Som ni behagar, ers nåd”, svarade Moreo, bugade och log.

För säkerhets skull betalade Catelyn roddarna själv, en silverhjort till varje man och en kopparhjort till de båda män som bar deras kistor halvvägs uppför Visenyas kulle till värdshuset som Moreo föreslagit och som låg i Ålgränd. Kvinnan som ägde det var en sur gammal häxa med flackande blick som misstänksamt granskade dem och bet i myntet som Catelyn räckte henne för att försäkra sig om att det var äkta. Men rummen var stora och luftiga och Moreo svor på att hennes fiskstuvning var den godaste i alla de sju konungarikena. Och det bästa av allt: hon var inte intresserad av deras namn.

”Jag tror det är bäst att ni håller er ifrån skänkrummet”, rådde ser Rodrik då de hade installerat sig, ”för inte ens på ett sådant här ställe vet man någonsin vem som lurar.” Han var iförd ringbrynja, dolk och långsvärd under en mörkbrun mantel med en huva som han kunde fälla upp över huvudet. ”Jag är tillbaka före nattens inbrott tillsammans med ser Aron”, lovade han. ”Vila nu, ers nåd.”

Catelyn var trött. Resan hade varit lång och tröttsam och hon var inte längre purung. Fönstret vette mot gränden och hade utsikt över Svartvattenforsen längre bort. Hon såg ser Rodrik ge sig i väg och raskt stega genom gränden, och hon följde honom med blicken ända tills han försvann i trängseln. Hon beslöt sig för att lyda hans råd. Sängen var stoppad med halm i stället för fjäder, men hon hade inga svårigheter att somna.

Hon vaknade av att det bankade på dörren.

Catelyn satte sig häftigt upp. Utanför fönstret var taken i Kungshamn röda i skenet från den nedgående solen, och hon hade sovit längre än hon tänkt. En knytnäve bankade återigen på hennes dörr och en röst dundrade: ”Öppna, i kungens namn.”

”Ett ögonblick”, ropade hon och svepte om sig en mantel. Dolken låg på natttygsbordet och hon ryckte till sig den innan hon öppnade den tunga trädörren.

Männen som trängde in i rummet bar stadsvaktens svarta ringbrynjor och gyllene mantlar. Kaptenen log åt dolken i hennes hand och sa: ”Den där behövs inte, ers nåd, för vi ska bara eskortera er till slottet.”

”På uppdrag av vem då?” frågade hon.

Han visade henne ett band, och Catelyn flämtade till. Sigillet var en härmfågel i grått vax. ”Petyr”, utbrast hon. Så snart. Något måste ha hänt ser Rodrik. Hon tittade på vaktkaptenen. ”Vet ni vem jag är?”

”Nej, ers nåd”, svarade han. ”Lord Lillfinger sa bara att jag skulle föra er till honom och behandla er väl.”

Catelyn nickade. ”Ni kan vänta utanför medan jag klär mig.”

Hon tvättade händerna i handfatet och lade om rena bandage. Fingrarna var tjocka och fumliga, och det var besvärligt att snöra klänningslivet och knyta den gråbruna manteln i halsen. Hur kunde Lillfinger veta att hon var här? Ser Rodrik skulle aldrig ha talat om det. Visserligen var han gammal, men envis och obrottsligt lojal. Var de för sent ute? Hade klanen Lannister nått Kungshamn före henne? Nej, för om det var sant skulle Ned också vara här, och han skulle med all säkerhet ha kommit till henne. Hur…?

Så slog det henne. Moreo. Kaptenen från Tyrosh visste vilka de var och var de fanns. Måtte djävulen ta honom. Hon hoppades att han fått ett bra pris för upplysningen.

De hade med sig en häst åt henne. Lyktorna tändes på gatorna då de gav sig i väg och Catelyn kände stadens ögon på sig där hon red omgiven av vaktstyrkan i sina gyllene mantlar. När de nådde Röda slottet var fällgallret nere och de väldiga portarna tillbommade för natten, men i slottsfönstren syntes fladdrande ljus. Vakterna lämnade sina hästar utanför muren och eskorterade henne genom en smal sidodörr och sedan uppför en ändlös spiraltrappa i ett torn.

Han var ensam i rummet och satt vid ett tungt träbord med en oljelampa bredvid sig medan han skrev. När de visade in henne lade han ifrån sig pennan och såg på henne. ”Cat”, sa han lågt.

”Varför har jag förts hit på det här sättet?”

Han reste sig och skickade bryskt i väg vakterna. ”Lämna oss.” Männen drog sig tillbaka. ”Du blev väl behandlad, hoppas jag”, sa han då de försvunnit, ”för jag gav noggranna instruktioner.” Så lade han märke till bandagen. ”Dina händer…”

Catelyn låtsades inte om den underförstådda frågan. ”Jag är inte van vid att bli hunsad som en tjänsteflicka”, sa hon iskallt. ”När du var pojke visste du åtminstone vad hövlighet var.”

”Jag har förargat dig. Det var aldrig min mening.” Han såg ångerköpt ut, och hans min väckte starka minnen hos Catelyn. Han hade varit ett knipslugt barn, men efter sina ofog hade han alltid sett ångerköpt ut; det var en förmåga han hade. Åren hade inte förändrat honom särskilt mycket. Petyr hade varit en liten pojke, och han hade vuxit upp till en liten man, några centimeter kortare än Catelyn, kvick och smärt med de skarpa drag hon mindes och samma skrattande grågröna ögon. Nu hade han ett litet pipskägg och strimmor av silver i det mörka håret trots att han ännu inte fyllt trettio. De stod bra mot härmfågeln i silver som höll ihop manteln, för redan som barn hade han älskat silver.

”Hur visste du att jag fanns i staden?” undrade hon.

”Lord Varys vet allt”, svarade Petyr med ett slugt leende, ”och han kommer snart, men jag ville träffa dig ensam först. Det är så länge sedan, Cat. Hur många år?”

Catelyn låtsades inte om hans familjära ton och det fanns viktigare frågor hon ville ha svar på. ”Så det var kungens spindel som hittade mig.”

Lillfinger ryckte till. ”Kalla honom inte det, för han är ytterst känslig, och det beror väl på att han är eunuck, antar jag. Ingenting händer här i staden som inte Varys känner till. Ofta vet han om det innan det inträffar, för han har informatörer överallt. Sina små fåglar, kallar han dem. En av hans små fåglar hörde talas om ditt besök, och som tur var kom Varys först till mig.”

”Varför till dig?”

Han ryckte på axlarna. ”Varför inte till mig? Jag är skattmästare och kungens egen rådgivare. Selmy och lord Renly red norrut för att möta Robert och lord Stannis har begett sig till Draksten och kvar är bara stormäster Pycelle och jag. Det var ett solklart val. Jag har alltid varit god vän med din syster Lysa, och det vet Varys.”

”Känner Varys till…”

”Lord Varys känner till allt…utom varför du är här.” Han höjde ett ögonbryn. ”Varför är du här?”

”En hustru har rätt att längta efter sin make och om en mor vill träffa sina döttrar finns det väl ingen som kan klandra henne?”

Lillfinger skrattade. ”Å, mycket bra, men förvänta dig inte att jag ska tro på det där, för jag känner dig alldeles för väl. Hur löd ätten Tullys ord nu igen?”

Hon blev torr i halsen. ”Familjen, plikten, äran”, rabblade hon stelt. Han kände henne alldeles för väl.

”Familjen, plikten, äran”, upprepade han, ”ord som krävde att du stannade kvar på Vinterhed där vår hand lämnade dig. Nej, något har hänt, och den här plötsliga färden skvallrar om brådska. Jag ber dig, låt mig hjälpa dig, för gamla goda vänner bör aldrig tveka att ta stöd av varandra.” Det hördes en svag knackning på dörren. ”Stig in”, ropade Lillfinger.

Mannen som steg in genom dörren var fet, parfymerad och pudrad och hårlös som ett ägg. Han bar en väst av guldtyg över en löst sittande tunika i purpurfärgat siden och på fötterna hade han spetsiga tofflor av mjuk sammet. ”Lady Stark”, utbrast han och tog hennes hand i sina båda, ”vilken glädje att få se er efter alla dessa år.” Hans hud var mjuk och fuktig, och andedräkten doftade syren. ”Å, era stackars händer. Har ni bränt dem, ers nåd? Fingrarna är så spröda…Vår gode mäster Pycelle gör en underbar salva. Ska jag skicka efter en burk?”

Catelyn drog handen ur hans grepp. ”Tack, ers nåd, men min egen mäster Luwin har redan skött om mina sår.”

Varys böjde på huvudet. ”Det var mycket ledsamt att höra om er son, och så ung också. Gudarna är grymma.”

”Om det är vi överens, lord Varys”, sa hon. Titeln var bara en artighetsbetygelse som han fick som rådsmedlem, och Varys var inte lord av någonting utom spindelnätet och bara mästare över sina spioner.

Eunucken slog ut med sina mjuka händer. ”Om mer än så, hoppas jag, sköna dam. Jag hyser den allra största aktning för er make, vår nya hand, och jag vet att vi båda älskar kung Robert.”

”Ja”, var hon tvungen att instämma. ”Givetvis.”

”Aldrig har en kung varit så älskad som vår Robert”, insköt Lillfinger spydigt och log slugt. ”Åtminstone har lord Varys inte hört något annat.”

”Ädla dam”, sa lord Varys förekommande, ”det finns män i de fria städerna med förunderliga helande krafter. Säg bara till, så ska jag skicka efter någon av dem för att hjälpa er käre Bran.”

”Mäster Luwin gör allt som kan göras för Bran”, fastslog hon, för hon ville inte tala om Bran, inte här, inte med dessa män. Hon litade bara lite på Lillfinger och inte alls på Varys, och hon ville inte låta dem se hennes sorg. ”Lord Baelish har berättat att jag har er att tacka för att jag är här.”

Varys fnittrade som en liten flicka. ”O ja, jag antar att jag är den skyldige. Jag hoppas ni förlåter mig, ers nåd.” Han sjönk ner på en stol och satte händerna mot varandra. ”Jag undrar om jag får besvära er med att visa dolken?”

Catelyn Stark stirrade som bedövad på eunucken. Han var en spindel, tänkte hon vilt, en trollkarl eller värre. Han visste saker som ingen rimligtvis kunde veta, såvida inte…”Vad har ni gjort med ser Rodrik?” frågade hon.

Lillfinger förstod ingenting. ”Jag känner mig precis som riddaren som kommer till slagfältet utan lans. Vad är det för dolk ni talar om? Vem är ser Rodrik?”

”Ser Rodrik är vapenmästare på Vinterhed”, upplyste Varys, ”och jag kan försäkra er, lady Stark, att inget alls har gjorts med den ädle riddaren. Han var här tidigt i eftermiddags och besökte ser Aron Santagar i rustkammaren och de pratade om en viss dolk. Vid solnedgången lämnade de slottet tillsammans och gick till det där gräsliga kyffet där ni bor. De är fortfarande där och sitter och dricker i skänkrummet medan de väntar på att ni ska komma tillbaka. Ser Rodrik blev djupt orolig då han upptäckte att ni var försvunnen.”

”Hur kan ni veta allt det där?”

”Små fåglar som viskar”, svarade Varys leende. ”Jag vet saker, ädla dam, för det är mitt jobb.” Han ryckte på axlarna. ”Har ni dolken med er?”

Catelyn tog fram den och kastade den på bordet framför honom. ”Här. Kanske kan era små fåglar viska namnet på vem den tillhör.”

Varys lyfte kniven med överdriven försiktighet och drog med tummen längs eggen. Blodet vällde fram och han gav ifrån sig ett skrik och släppte dolken.

”Var försiktig”, manade Catelyn, ”för den är vass.”

”Ingenting har en sådan egg som valyriskt stål”, kommenterade Lillfinger samtidigt som Varys sög på sin blödande tumme och såg förebrående på Catelyn. Lillfinger vägde kniven i handen och kände på fästet. Så kastade han upp den i luften och fångade den igen med andra handen. ”Vilken fantastisk balans. Vill du hitta ägaren, är det därför du är här? Du behöver inte ser Aron för det. Du borde ha kommit till mig.”

”Och om jag hade gjort det”, svarade hon, ”vad skulle du då ha talat om för mig?”

”Jag skulle ha talat om för dig att det bara fanns en sådan kniv i Kungshamn.” Han tog dolken mellan tummen och pekfingret, drog den bakåt över axeln och kastade den tvärs över rummet med en van snärt med handleden. Den slog i dörren och trängde vajande djupt in i träet. ”Den är min.”

”Din?” Det kunde inte stämma, för Petyr hade inte varit på Vinterhed.

”Eller rättare sagt var min fram till torneringen på prins Joffreys namndag”, förklarade han och gick tvärs över rummet för att dra ut dolken ur träet. ”Jag höll på ser Jaime i dusten tillsammans med halva hovet.” Petyrs förlägna leende fick honom nästan att se ut som en pojke igen. ”Då Loras Tyrell kastade honom ur sadeln blev många av oss lite fattigare. Ser Jaime förlorade hundra gulddrakar, drottningen förlorade ett smaragdsmycke och jag förlorade min kniv. Hennes höghet fick tillbaka smaragden, men vinnaren behöll resten.”

”Vem? ” frågade Catelyn med munnen torr av rädsla, och fingrarna värkte av ihågkommen smärta.

”Dvärgen”, svarade Lillfinger medan lord Varys iakttog hennes ansikte. ”Tyrion Lannister.”