Kampen om järntronen

EDDARD

”Det är handens tornering som orsakar alla bekymmer, mina herrar”, klagade befälhavaren för stadsvakten för kungens råd.

”Kungens tornering”, rättade Ned och rös inombords. ”Jag kan försäkra er att handen inte vill ha något med den att göra.”

”Kalla den vad ni vill, ers nåd. Det har kommit hit riddare från hela riket och för varje riddare får vi två friryttare, tre hantverkare, sex soldater, ett dussin köpmän, två dussin skökor och mer tjuvar än jag törs gissa. Den här fördömda hettan har till att börja med försatt halva stadens befolkning i feberyra, och nu med alla de här besökarna…i går kväll hade vi en drunkning, ett upplopp på en ölkrog, tre knivslagsmål, en våldtäkt, två eldsvådor, oräkneliga rån och en full häst som skenade längs Systrarnas gata. Natten innan hittades ett kvinnohuvud i katedralen där det flöt omkring i regnbågsdammen. Ingen tycks veta hur det kom dit eller vem det tillhör.”

”Så förskräckligt”, utbrast Varys med en rysning.

Lord Renly Baratheon var inte lika förstående. ”Om du inte kan upprätthålla den allmänna ordningen, Janos, borde stadsvakten kanske ledas av någon som kan det.”

Den kraftige och bastante Janos Slynt blåste upp sig som en ilsken groda och den kala hjässan blev illröd. ”Aegon draklorden själv skulle inte kunna hålla ordning, lord Renly, och jag behöver fler män.”

”Hur många?” frågade Ned och lutade sig framåt. Som vanligt hade Robert inte besvärat sig med att vara med på rådsmötet, så det var handens sak att tala för honom.

”Så många som går att få, ers nåd.”

”Hyr femtio man till”, sa Ned åt honom. ”Lord Baelish ser till att du får de pengar som behövs.”

”Gör jag?” sa Lillfinger.

”Ja. Ni skaffade fram fyrtio tusen gulddrakar till segraren, så då kan ni säkert skrapa ihop några kopparmynt för att upprätthålla den allmänna ordningen.” Ned vände sig åter till Janos Slynt. ”Jag ska också ge dig tjugo duktiga män ur min egen livvakt, som får tjäna i stadsvakten tills folkmassorna har gett sig av.”

”Stort tack, ers nåd”, sa Slynt och bugade sig, ”och jag lovar att de ska komma till god användning.”

När befälhavaren försvunnit vände sig Eddard Stark till resten av rådet. ”Ju förr den här galenskapen är över, desto gladare blir jag.” Och som om alla utgifter och bekymmer inte var tillräckligt irriterande, envisades alla och envar med att strö salt i Neds sår genom att kalla den ”handens tornering”, som om han var orsaken till den. Och Robert verkade uppriktigt tycka att han borde känna sig hedrad.

”Sådana här tillställningar får riket att blomstra”, hävdade stormäster Pycelle, ”för de ger de rika och förnäma en chans till ära och de fattiga slipper ifrån vedermödorna ett tag.”

”Och de fyller många fickor med mynt”, tillade Lillfinger. ”Vartenda värdshus i staden är fullt och skökorna går hjulbenta och det klirrar för varje steg de tar.”

Lord Renly skrattade. ”Det är tur att min bror Stannis inte är här med oss. Minns ni då han föreslog att skökohusen skulle förbjudas? Kungen frågade honom om han även ville förbjuda folk att äta, skita och andas när han ändå var i farten. Om sanningen ska fram har jag ofta undrat varifrån Stannis har fått sin fula dotter. Han går till sin äktenskapliga säng som en man marscherar ut på slagfältet, med ett bistert uttryck i ögonen och fast besluten att göra sin plikt.”

Ned hade inte stämt in i skrattet. ”Jag undrar också över er bror Stannis och när han tänker avsluta sitt besök på Draksten och återta sin plats i det här rådet.”

”Utan tvivel så snart vi har kastat ut alla de där skökorna i havet”, svarade Lillfinger och lockade fram ytterligare skratt.

”Jag har hört alldeles tillräckligt om skökor för i dag”, sa Ned och reste sig. ”Vi ses i morgon.”

Harwin hade vakten vid dörren då Ned kom tillbaka till handens torn. ”Kalla Jory till mina gemak och säg åt din far att sadla min häst”, sa Ned bryskt åt honom.

”Som ni befaller, ers nåd.”

Röda slottet och ”handens tornering” gick honom på nerverna, tänkte Ned medan han gick uppför trappan. Han längtade efter Catelyns tröstande armar, efter ljudet då Robb och Jon övade sig i svärdskonst på borggården, efter de svala dagarna och kalla nätterna i Norden.

När han kommit in i sina gemak tog han av sig sidentunikan han burit på rådsmötet och satt en stund och läste i boken medan han väntade på att Jory skulle komma. Stamtavlor och redogörelser för adelssläkterna i de sju konungarikena med beskrivningar av många höga lorder och ädla damer och deras barn, av stormäster Malleon. Det var sant som Pycelle hade sagt, för det var tung läsning. Ändå hade Jon Arryn bett om den och Ned var säker på att han haft sina skäl. Det fanns någonting här, en sanning begraven på dessa spröda, gulnade sidor, om han bara kunde se den. Men vad? Boken var över hundra år gammal, och det fanns knappast någon nu levande människa som varit född då Malleon ställde samman sina dammiga listor över bröllop, födslar och dödsfall.

Han slog än en gång upp huset Lannister och vände långsamt bladen medan han mot alla odds hoppades att han skulle upptäcka någonting speciellt. Ätten Lannister var gammal och kunde spåra sin härstamning ända tillbaka till Lann den slipade, en skojare från hjältarnas tidsålder som utan tvekan var lika legendarisk som Brandon byggaren, fast mycket mer älskad av trubadurer och sagoberättare. I balladerna var Lann den som lockade ut ätten Casterly från Casterlyklippan med bara sin skarpsinnighet som vapen, och som stal guld från solen för att få sitt lockiga hår att glänsa. Ned önskade att han vore här nu och kunde locka fram sanningen ur den förbaskade boken.

En hård knackning på dörren förebådade Jory Cassels ankomst. Ned stängde Malleons tegelsten och bad honom stiga på. ”Jag har lovat stadsvakten tjugo av mina män tills torneringen är över”, meddelade han. ”Du får välja ut männen och ge Alyn befälet, och se till att de förstår att de ska stoppa slagsmål och inte starta några.” Ned reste sig, öppnade en cederträkista och tog fram en tunn linnetunika. ”Hittade du stalldrängen?”

”Han är i stadsvakten nu, ers nåd”, sa Jory.

”Vad hade han att säga?”

”Han hävdar att han kände lord Arryn väl och att de var mycket goda vänner.” Jory fnös. ”Handen gav alltid stalldrängarna ett kopparmynt på deras namndagar, påstår han. Han hade god hand med hästar, red dem aldrig för hårt och hade med sig morötter och äpplen till dem, så de var alltid glada att se honom.”

”Morötter och äpplen”, upprepade Ned. Det lät som om den här pojken skulle vara till ännu mindre nytta än de andra, och han var den siste av de fyra som Lillfinger grävt fram. Jory hade talat med var och en av dem. Ser Hugh hade varit tvär och inte lämnat några upplysningar alls, och så arrogant som bara en nydubbad riddare kan vara. Om handen ville tala med honom skulle han gärna ta emot honom, men han vägrade att bli utfrågad av en enkel vaktkapten…trots att ifrågavarande kapten var tio år äldre än han och hundra gånger bättre på att använda svärdet. Tjänsteflickan hade åtminstone varit förekommande. Hon sa att lord Jon läste mycket mer än vad som var bra för honom, att han var bekymrad och dyster för att den unge sonen var så klen och att han uppträtt bryskt mot hustrun. Kökspojken, som nu var skomakare, hade aldrig växlat så mycket som ett ord med lord Jon, men han var full av köksskvaller: lorden hade grälat med kungen, lorden petade bara i maten, lorden tänkte skicka sin son till Draksten för att bli fostrad där, lorden hade börjat intressera sig för uppfödning av jakthundar, lorden hade besökt en smedmästare för att beställa en ny rustning av hamrat silver med en blå falk av jaspis och en måne i pärlemor på bröstharnesket. Kungens egen bror hade följt med honom för att hjälpa honom välja utsmyckning, sa kökspojken. Nej, inte lord Renly utan den andre, lord Stannis.

”Mindes vår stadsvakt något annat av intresse?”

”Pojken svär på att lord Jon var lika stark som någon som bara var hälften så gammal, och han var ofta ute och red med lord Stannis, säger han.”

Stannis igen, tänkte Ned, och det tyckte han var lite märkligt. Jon Arryn och lord Stannis hade varit hjärtliga mot varandra men aldrig vänner, och medan Robert red norrut mot Vinterhed hade Stannis återvänt till Draksten, huset Targaryens gamla fästning ute på ön som han erövrat i broderns namn. Han hade inte meddelat när han tänkte komma tillbaka till Kungshamn. ”Vart brukade de rida?” frågade Ned.

”Pojken säger att de besökte ett skökohus.”

”Ett skökohus?” upprepade Ned. ”Lorden av Örnnästet och tillika kungens hand besökte ett skökohus tillsammans med Stannis Baratheon?” Han skakade klentroget på huvudet och undrade vad lord Renly skulle säga om den godbiten. Roberts lustar var föremål för oanständiga dryckesvisor över hela riket, men Stannis var en annan sorts man; knappt ett år yngre än kungen, men ändå helt olik honom, sträng, humorlös, oförsonlig, och han tog sin plikt på största allvar.

”Pojken envisas med att det är sant. Handen tog tre vakter med sig och pojken säger att de skämtade om det när han tog hand om deras hästar efteråt.”

”Vilket skökohus?” frågade Ned.

”Det visste inte pojken, men det måste vakterna göra.”

”Synd att Lysa tog dem med sig till Arryndalen”, kommenterade Ned torrt. ”Gudarna gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulen för oss, och lady Lysa, mäster Colemon, lord Stannis…alla som skulle kunna veta sanningen om vad som hände Jon Arryn är tusentals fjärdingsväg härifrån.”

”Tänker ni kalla tillbaka lord Stannis från Draksten?”

”Inte ännu”, svarade Ned, ”inte förrän jag fått en bättre uppfattning om vad allt det här handlar om och var han står.” Saken gav honom ingen ro. Varför hade Stannis gett sig av? Hade han haft något med mordet på Arryn att göra? Eller var han rädd? Ned fann det svårt att föreställa sig vad som skulle kunna skrämma Stannis Baratheon, som en gång hållit Stormens ände under ett helt års belägring och överlevt på råttor och stövelläder medan lorderna Tyrell och Redwyne satt utanför med sina arméer och festade inom synhåll för murarna.

”Ge mig min jacka, är du snäll, den grå med skräckvargen på, för jag vill att den här vapensmeden ska veta vem jag är. Om han ser mitt vapen kanske han blir mer meddelsam.”

Jory gick fram till garderoben. ”Lord Renly är bror både till lord Stannis och kungen.”

”Ändå verkar det som om han inte var medbjuden på de här ridturerna.” Ned var inte säker på vad han skulle tro om Renly och hans lättsamma och bekymmerslösa sätt. Några dagar tidigare hade han fört Ned åt sidan för att visa honom en utsökt medaljong i rött guld. Inuti fanns en miniatyr, målad i de klara färger som var typiska för Myr, av en vacker ung flicka med hindögon och svallande mjukt brunt hår. Renly tycktes angelägen om att få veta om flickan påminde honom om någon, och då Ned bara hade en axelryckning till svar verkade han bli besviken. Den unga kvinnan var Loras Tyrells syster Margaery, hade han erkänt, men det fanns de som sa att hon såg ut som Lyanna. ”Nej”, hade Ned lite förbryllat sagt. Kunde det vara så att lord Renly, som var så lik Robert som ung, hade gripits av passion för en flicka som han såg som en ung Lyanna? Det tyckte Ned verkade minst sagt underligt.

Jory höll fram den midjekorta jackan och Ned stack armarna i ärmhålorna. ”Lord Stannis kanske kommer tillbaka till Roberts tornering”, sa han samtidigt som Jory snörde plagget i ryggen.

”Det vore lyckosamt, ers nåd”, svarade Jory.

Ned spände på sig ett långsvärd. ”Med andra ord inte särskilt troligt.” Hans leende var bistert.

Jory hängde manteln över axlarna på Ned och fäste den vid halsen med handens ämbetsemblem. ”Vapensmeden bor ovanpå sin verkstad högst upp på Stålgatan. Alyn hittar vägen, ers nåd.”

Ned nickade. ”Gudarna hjälpe den här kökspojken om han har lurat i väg mig i onödan.” Det var inte mycket att gå på, men den Jon Arryn Ned känt var inte den som bar juvelprydda eller försilvrade rustningar. Stål var stål, och det var till för skydd och inte prydnad. Han kunde naturligtvis ha ändrat uppfattning, och han skulle knappast vara den förste som börjat se annorlunda på saker och ting efter några år vid hovet…men förändringen var så pass markant att Ned ställde sig tvivlande.

”Är det något annat ni vill att jag ska göra?”

”Jag antar att det är lika bra att ni börjar besöka skökohusen.”

”En tung plikt, ers nåd”, sa Jory och flinade, ”men männen hjälper säkert gärna till, och Porther har redan tjuvstartat.”

Neds favorithäst stod sadlad och väntade på borggården och Varly och Jacks slöt upp bakom honom när han gav sig i väg. Det måste ha varit olidligt med stålhjälm och pansarskjorta i hettan, men ändå klagade de inte. Då lord Eddard red ut genom Kungsporten och in i den stinkande staden med den grå och vita manteln böljande från axlarna såg han blickar överallt och satte hästen i trav. Hans vakt följde efter.

Han såg sig ofta om medan de banade sig väg genom de myllrande stadsgatorna. Tomard och Desmond hade lämnat slottet tidigt på morgonen för att ställa sig på vakt längs deras färdväg och hålla utkik efter eventuella förföljare, men Ned kände sig ändå inte lugn. Skuggan av kungens spindel och hans små fåglar hade gjort honom lika nervös som en jungfru på bröllopsnatten.

Stålgatan utgick från marknadstorget bredvid Flodporten, som den var utmärkt på kartorna, eller Dyporten som den allmänt kallades. En gycklare på styltor stegade genom folkvimlet som en stor insekt med en hord av skrikande barfotabarn i kölvattnet. På ett annat ställe duellerade två trashankar, som inte var äldre än Bran, med käppar medan en del människor högljutt hejade på dem och andra öste svordomar över dem. En gammal kvinna gjorde slut på duellen genom att luta sig ut genom fönstret och tömma en slaskhink över huvudet på de båda kämparna. I skuggan av muren stod bönder bredvid sina vagnar och ropade: ”Äpplen, fina äpplen, till halva priset”, och ”Blodmeloner söta som honung” och ”Rovor, lök, kålrötter, kom och köp, kom och köp, rovor, lök, kålrötter, kom och köp.”

Dyporten var öppen och under fällgallret stod en patrull ur stadsvakten i sina gyllene mantlar och lutade sig mot spjuten. Då en kolonn ryttare dök upp västerifrån blev det fart på vakterna och de började ryta order och flytta på kärror och gångtrafikanter för att släppa fram riddaren och hans följe. Den första ryttaren som red genom porten bar ett långt, svart baner. Sidenet fladdrade i vinden som en levande varelse och pryddes av en natthimmel genomkorsad av en lila, grenig blixt. ”Ge plats för lord Beric!” skrek ryttaren. ”Ge plats för lord Beric!” Och tätt efter honom kom lorden själv, en stilig ung man på en svart springare med gyllenrött hår och en svart sidenmantel översållad med stjärnor. ”Är ni här för att kämpa i handens tornering, ers nåd?” ropade en vakt till honom. ”Jag är här för att vinna handens tornering”, skrek lord Beric tillbaka medan folkmassan hurrade.

Ned lämnade torget och svängde in på Stålgatan som slingrade sig uppför en lång kulle, förbi smeder som arbetade vid ässjor ute i det fria, friryttare som prutade på pansarskjortor och gråhåriga gårdfarihandlare som sålde gamla svärd och rakknivar från sina vagnar. Ju högre upp de kom, desto större blev husen. Mannen de ville ha tag i bodde allra högst uppe på krönet av kullen i ett stort hus som delvis var timrat och delvis rappat och vars övre våningar lutade sig ut över den trånga gatan. Dubbeldörrarna pryddes av en jaktscen utskuren i ebenholts och ödesträ, och ett par riddare i sten stod på vakt vid ingången klädda i fantasifulla rustningar av blankt rött stål som förvandlade dem till gripen och enhörningen. Ned överlämnade hästen till Jacks och steg in.

Den slanka unga tjänsteflickan lade snabbt märke till Neds ämbetsemblem och vapnet på hans jacka och smedmästaren kom utskyndande, idel leenden och bugningar. ”Vin till kungens hand”, sa han till flickan och tecknade åt Ned att slå sig ner på en dyscha. ”Jag är Tobho Mott, ers nåd, och jag ber er, känn er som hemma.” Han var klädd i svart sammetsrock med hammare broderade med silvertråd på ärmarna, och runt halsen hade han en tung silverkedja med en safir stor som ett duvägg. ”Om ni behöver nya vapen till handens tornering har ni kommit till rätt ställe.” Ned brydde sig inte om att rätta honom. ”Mina arbeten är dyra, och det ber jag inte om ursäkt för, ers nåd”, fortsatte han medan han fyllde två likadana silverbägare med vin. ”Ni finner inte maken till min hantverksskicklighet någonstans i de sju konungarikena, det kan jag lova er. Besök varenda smedja i Kungshamn om ni vill och jämför själv. Varenda bysmed kan smida en pansarskjorta, men mitt arbete är konst.”

Ned smuttade på vinet och lät mannen prata på. Blomriddaren köpte alla sina rustningar här, skröt Tobho, liksom många höga lorder, de som förstod sig på fint stål, och till och med lord Renly, kungens egen bror. Kanske hade handen sett lord Renlys nya rustning, den som var grön med gyllene horn? Ingen annan vapensmed i staden kunde få fram en sådan djupgrön färg; han visste hemligheten med hur man färgade själva stålet, för målarfärg och emalj var bara kryckor för en gesäll. Eller kanske ville handen ha ett svärd? Tobho hade lärt sig smida valyriskt stål i smedjorna i Qohor som pojke, och bara en man som kände till trollformlerna kunde ta gamla vapen och smida dem på nytt. ”Skräckvargen är väl huset Starks vapen? Jag kan göra en skräckvargshjälm som är så verklighetstrogen att barnen kommer att springa sin väg då de får syn på er på gatan”, försäkrade han.

Ned log. ”Smidde ni en falkhjälm åt lord Arryn?”

Tobho Mott blev tyst en lång stund och satte ifrån sig bägaren. ”Handen besökte mig tillsammans med lord Stannis, kungens bror, men tyvärr gjorde de mig inte äran att beställa något.”

Ned såg lugnt på mannen och väntade utan att säga någonting. Under årens lopp hade han upptäckt att tystnad ibland gav bättre resultat än frågor, och så var det även den här gången.

”De bad att få träffa pojken”, tillade vapensmeden, ”så jag tog med dem till smedjan.”

”Pojken”, upprepade Ned. Han hade ingen aning om vad det kunde vara för pojke. ”Även jag skulle vilja träffa pojken.”

Tobho Mott gav honom en kylig, avvaktande blick. ”Som ni behagar, ers nåd”, svarade han utan ett spår av sin tidigare förbindlighet. Han förde Ned genom en bakdörr och tvärs över en liten gård till den grottliknande ladan av sten där smedjan fanns. Då smedmästaren öppnade dörren slog het luft emot Ned och fick honom att känna det som om han var på väg in i en drakes gap. Där inne stod en ässja i varje hörn och luften stank av rök och svavel. Smedgesäller tittade upp från sina hammare och tänger och torkade svetten ur pannan medan barbröstade lärlingar pumpade smidesbälgarna.

Mästaren kallade till sig en lång pojke i Robbs ålder med muskulösa armar och axlar. ”Det här är lord Stark, kungens nye hand”, talade han om medan pojken tittade på Ned med surmulna blå ögon och strök tillbaka det svettiga håret med fingrarna. Håret var tjockt och okammat och svart som bläck, och antydan till skägg skuggade hakan. ”Det här är Gendry, och han är stark för sin ålder och arbetar hårt. Visa handen hjälmen du gjorde, pojk.” Nästan blygt förde pojken dem till sin bänk och en stålhjälm formad som ett tjurhuvud med två stora svängda horn.

Ned vände och vred på hjälmen. Den var av obearbetat stål och oputsad men skickligt gjord. ”Det här är ett fint arbete, och jag skulle bli mycket glad om jag fick köpa det.”

Pojken slet hjälmen ur händerna på honom. ”Den är inte till salu.”

Tobho Mott såg förfärad ut. ”Det här är kungens hand, pojk, och om hans nåd vill ha den här hjälmen ska du skänka honom den. Han hedrar dig genom att be om den.”

”Jag gjorde den åt mig själv”, envisades pojken.

”Jag ber tusen gånger om ursäkt, ers nåd”, sa mästaren snabbt till Ned. ”Pojken är lika opolerad som råstål och precis som råstål skulle han må bra av lite bearbetning. Hjälmen är ett gesällarbete när det är som bäst. Förlåt honom och jag lovar att jag ska smida en hjälm åt er vars like ni aldrig sett.”

”Han har inte gjort något som kräver min förlåtelse. Gendry, när lord Arryn kom och besökte dig, vad pratade ni då om?”

”Han frågade mig om en massa saker, ers nåd.”

”Vad då för sorts saker?”

Pojken ryckte på axlarna. ”Hur jag mådde och om jag blev väl behandlad och om jag gillade arbetet och om min mor. Vem hon var och hur hon såg ut.”

”Vad svarade du?” undrade Ned.

Pojken strök det svarta ostyriga håret ur pannan. ”Hon dog när jag var liten. Hon hade gult hår och jag minns att hon brukade sjunga för mig. Hon arbetade på en ölstuga.”

”Ställde lord Stannis också frågor till dig?”

”Den skallige? Nej, inte han. Han sa aldrig ett ord utan blängde bara ilsket på mig som om jag hade våldtagit hans dotter.”

”Inte den sortens oanständiga språk, tack”, insköt smedmästaren. ”Det här är kungens egen hand.” Pojken sänkte blicken. ”En klipsk grabb, men envis. Den där hjälmen…de andra säger att han är tjurskallig och då formade han hjälmen som ett tjurhuvud.”

Ned rörde vid pojkens huvud och kände på det tjocka, svarta håret. ”Se på mig, Gendry.” Lärlingen höjde ansiktet och Ned studerade formen på hakan och ögonen som var blå som is. Ja, tänkte han, jag ser det. ”Återgå till arbetet, pojk, och ursäkta att jag har besvärat dig.” Han gick tillbaka till huset med Tobho Mott. ”Vem betalade pojkens lärlingsavgift?” undrade han lätt.

Mott såg retlig ut. ”Ni såg pojken. Han är stark och de där händerna är som gjorda för hammaren. Han verkade så lovande att jag tog honom utan avgift.”

”Sanningen nu”, uppmanade Ned. ”Gatorna är fulla av starka pojkar och den dagen ni tar en lärling utan avgift kommer muren att rasa. Vem betalade för honom?”

”En lord”, svarade smedmästaren motvilligt. ”Han uppgav inget namn och hade inget vapen på jackan. Han betalade i guld, dubbla summan, och sa att han betalade både för pojken och min tystnad.”

”Beskriv honom.”

”Han var storvuxen med kraftiga axlar, inte så lång som ni. Brunt skägg, men det fanns lite rött i det, det kan jag svära på. Han bar en kostbar mantel, det minns jag, i tung purpurfärgad sammet med invävda silvertrådar, men huvan skuggade hans ansikte och jag såg honom aldrig tydligt.” Han tvekade ett ögonblick. ”Jag vill inte ha några bekymmer, ers nåd.”

”Det vill ingen av oss, men jag är rädd för att tiderna är bekymmersamma, mäster Mott”, svarade Ned. ”Ni vet vem pojken är.”

”Jag är bara vapensmed, ers nåd, och jag vet bara vad jag får höra.”

”Ni vet vem pojken är”, upprepade Ned tålmodigt, ”och det är ingen fråga.”

”Pojken är min lärling”, sa smedmästaren. Han såg envist Ned i ögonen, och det märktes att han hade en järnvilja. ”Vem han var innan han kom till mig angår mig inte.”

Ned nickade och avgjorde att han tyckte bra om Tobho Mott, smedmästare. ”Om den dagen någonsin kommer då Gendry hellre vill svinga ett svärd än smida det ska ni skicka honom till mig, för han ser ut som en krigare. Till dess ska ni ha stort tack, mäster Mott, och jag lovar att om jag någonsin vill ha en hjälm att skrämma barn med ska jag vända mig till er.”

Vakterna väntade utanför med hästarna. ”Fick ni reda på någonting, ers nåd?” undrade Jacks då Ned satt upp.

”Det gjorde jag”, svarade Ned och undrade vad Jon Arryn kunde ha velat en kungs oäkting, och varför det hade kostat honom livet?