Kampen om järntronen

ARYA

Den enörade svarta hankatten sköt rygg och väste åt henne.

Arya smög barfota och på tå genom gränden medan hon lyssnade till hjärtats jämna slag och drog långsamma, djupa andetag. Tyst som en skugga, sa hon sig, lätt som en fjäder. Med vaksam blick såg hankatten henne närma sig.

Det var svårt att fånga katter. Hon hade händerna fulla av halvläkta rivsår och stora sårskorpor på bägge knäna där hon skrapat dem då hon ramlat och slagit sig. Till en början hade till och med kockens stora feta kökskatt lyckats komma undan henne, men Syrio hade hållit henne i gång både natt och dag. När hon kom till honom med blödande händer hade han sagt: ”Är du så långsam? Du måste bli snabbare, flicka, för dina fiender kommer att ge dig mer än rivsår.” Han hade baddat såren med elden från Myr, som sved så förskräckligt att hon var tvungen att bita sig i läppen för att inte skrika. Sedan skickade han ut henne efter fler katter.

Röda slottet var fullt av katter: lata gamla katter som låg och dåsade i solen, råttfångare med kallsinnig blick som klippte med öronen, kvicka små kattungar med klor som nålar, välkammade och tillitsfulla raskatter, raggiga strykarkatter som rotade i avskrädeshögarna. En efter en hade Arya jagat och tagit fast dem och stolt fört dem till Syrio Forel…alla utom den här enörade svarta djävulen till hankatt. ”Den där katten är slottets verklige kung”, hade en av soldaterna i gyllene mantel sagt till henne. ”Äldre än synden och dubbelt så elak. En gång då kungen gav en fest för drottningens far hoppade den där svarta uslingen upp på bordet och ryckte en stekt vaktel ur händerna på lord Tywin. Robert skrattade så att han var nära att spricka. Håll dig undan från den katten, barn.”

Katten hade fått henne att springa över halva slottet: två gånger runt handens torn, över den inre borggården, genom stallarna, nedför spiraltrappan, förbi det lilla köket och svinstian och stadsvaktens baracker, längs muren mot floden och uppför ytterligare trappor, fram och tillbaka över Förrädarens bro och sedan ner igen och genom en port och runt en brunn, och in i och ut ur okända byggnader tills Arya inte längre visste var hon befann sig.

Nu hade hon den äntligen. Gränden var smal med höga murar på båda sidorna och rakt fram fanns också en mur utan fönster. Tyst som en skugga, upprepade hon medan hon gled framåt, lätt som en fjäder.

När hon var tre steg från katten tog den till flykten. Den rusade först åt vänster och sedan åt höger, och Arya rusade också först åt vänster och sedan åt höger och skar av flyktvägen för den. Katten väste igen och försökte smita mellan benen på henne. Snabb som en orm, tänkte hon. Hennes händer slöts om den och hon tryckte den mot bröstet, snurrade runt och skrattade högt medan klorna rev i framsidan på hennes läderväst. Blixtsnabbt gav hon katten en kyss mellan ögonen och drog tillbaka huvudet ögonblicket innan dess vassa klor rev henne i ansiktet. Katten jamade och spottade.

”Vad gör han med katten?”

Arya ryckte till, tappade katten och svängde runt mot rösten. Katten skuttade därifrån och var borta innan hon hann blinka. I andra änden av gränden stod en flicka med ett svall av gyllene lockar och klädd som en docka i blått siden. Bredvid henne stod en knubbig liten blond pojke med en kronhjort broderad i pärlor på framsidan av den midjekorta jackan och ett miniatyrsvärd vid bältet. Prinsessan Myrcella och prins Tommen, tänkte Arya. En guvernant stor som en draghäst tornade upp sig över dem, och bakom henne stod två stora män i karmosinröda mantlar, ätten Lannisters livvakter.

”Vad gjorde du med katten, pojke?” upprepade Myrcella strängt. Till brodern sa hon: ”Det är en trashank. Titta bara på honom.” Hon fnittrade.

”En trasig och smutsig illaluktande pojke”, instämde Tommen.

De vet inte vem jag är, insåg Arya. De ser inte ens att jag är flicka. Vilket inte var att undra på eftersom hon var barfota och smutsig, rufsig i håret efter den långa språngmarschen genom slottet och hade på sig en läderväst, som var sönderriven av kattklor, och bruna byxor av grovt kläde som var avklippta ovanför de skrapade knäna. Man klär sig inte i siden och sammet när man fångar katter. Snabbt sänkte hon blicken och böjde knä samtidigt som hon hoppades att de inte skulle känna igen henne, för om de gjorde det skulle hon få äta upp det i hela sitt liv. Mamsell Mordana skulle bli dödligt förödmjukad och Sansa skulle aldrig mer tala till henne av skam.

Den gamla feta guvernanten närmade sig. ”Hur kom du hit, pojk? Du har ingen rätt att vara i den här delen av slottet.”

”Man kan inte hålla den sorten ute”, sa en av vakterna i karmosinröd mantel. ”Det är som att försöka hålla råttorna borta.”

”Vem tillhör du, pojk?” frågade guvernanten. ”Svara mig. Vad är det för fel med dig, är du stum?”

Arya fick inte fram ett ljud, för hon visste att om hon svarade skulle Tommen och Myrcella genast känna igen henne.

”Godwyn, för hit honom”, befallde guvernanten. Den längre av vakterna började gå genom gränden.

Paniken grep tag i Arya som en jättes hand och hon skulle inte ha kunnat få fram ett ord om livet så hade hängt på det. Lugn som stilla vatten, tänkte hon inom sig.

Då Godwyn sträckte sig efter henne var Arya beredd. Snabb som en orm. Hon lutade sig åt vänster, lät hans fingrar snudda vid sin arm och gled runt honom. Mjuk som sommarsiden. När han vände sig om sprang hon redan i full fart genom gränden. Snabb som en hjort. Guvernanten skrek åt henne. Arya kröp mellan ben lika tjocka och vita som marmorkolonner, kom på fötter igen, stötte ihop med prins Tommen och hoppade över honom då han med en hård duns satte sig på marken, vek undan för den andre vakten och så var hon förbi dem allihop och rusade därifrån.

Hon hörde skrik och sedan klampande steg som kom allt närmare. Hon slängde sig på marken och rullade. Vakten i den röda manteln snubblade på henne och föll omkull. Arya var snabbt på benen igen. Hon såg ett fönster ovanför sig, högt och smalt och knappt större än en skottglugg, och hon hoppade, fick tag i fönsterbrädan och drog sig upp. Hon höll andan då hon ålade sig igenom. Hal som en ål. Hon hoppade ner på golvet framför en förskräckt skurgumma, reste sig och borstade av säven från kläderna och var i väg igen, ut genom dörren och längs en lång sal, nedför en trappa, tvärs över en undanskymd borggård, runt ett hörn och över en mur och genom ett lågt smalt fönster och in i en becksvart källare. Ljuden blev allt svagare bakom henne.

Arya var andfådd och hade ingen aning om var hon befann sig. Nu skulle hon få det hett om öronen ifall de känt igen henne, men hon trodde ändå inte att de gjort det. Hon hade varit för snabb. Snabb som en hjort.

Hon satte sig på huk i mörkret med ryggen mot en fuktig stenvägg och lyssnade efter förföljarna, men det enda ljud hon hörde var dunkandet av sitt eget hjärta och ett avlägset droppande av vatten. Tyst som en skugga, sa hon sig. Hon undrade var hon var. När de först kom till Kungshamn hade hon haft mardrömmar om att hon gick vilse i slottet. Far sa att Röda slottet var mindre än Vinterhed, men i hennes drömmar hade det varit ofantligt, en oändlig stenlabyrint av murar som tycktes flytta på sig och ändra utseende bakom henne. Hon fann sig själv vandrande i dystra salar förbi bleknade gobelänger, gick nedför ändlösa spiraltrappor, sprang över borggårdar och broar medan hennes skrik ekade obesvarade. I en del av rummen verkade det som om stenväggarna dröp av blod och ingenstans kunde hon hitta ett fönster. Ibland hörde hon faderns röst, men den kom alltid långt bortifrån, och hur fort hon än sprang efter den blev den svagare och svagare tills den dog bort och Arya var ensam i mörkret.

Det var mycket mörkt där hon var, insåg hon och tryckte med en rysning sina bara knän mot bröstet. Hon skulle lugnt vänta och räkna till tio tusen, för då skulle hon utan fara kunna krypa ut igen och ta sig hem.

Då hon kommit till åttiosju började det bli ljusare i rummet allt eftersom ögonen vande sig vid mörkret. Långsamt tog formerna runt omkring henne gestalt. Enorma, tomma ögon stirrade hungrigt på henne genom dunklet och vagt kunde hon urskilja spetsiga skuggor av långa tänder. Hon hade tappat räkningen. Hon slöt ögonen, bet sig i läppen och sköt ifrån sig rädslan. När hon tittade igen skulle monstren vara borta, de skulle aldrig ha funnits. Hon låtsades att Syrio satt bredvid henne i mörkret och viskade i hennes öra. Lugn som stilla vatten, sa hon sig. Stark som en björn. Vild som en varginna. Hon öppnade ögonen igen.

Monstren fanns fortfarande kvar, men rädslan var borta.

Arya kom på fötter och gick försiktigt närmare. Skallarna fanns överallt omkring henne, och hon rörde nyfiket och förundrat vid en. Fingertopparna snuddade vid en kolossal käke. Den kändes nog så verklig, och benet var slätt under hennes hand och kändes kallt och hårt. Hon gled med fingrarna över en tand, svart och vass, som en dolk gjord av mörker. Den fick henne att rysa.

”Den är död”, sa hon högt. ”Det är bara en skalle, och den kan inte göra mig något ont.” Ändå tycktes monstret på något sätt veta att hon var där. Hon kunde känna dess tomma ögon betrakta henne genom dunklet, och det fanns något i det där skumma, grottliknande rummet som inte älskade henne. Hon drog sig undan från skallen och backade in i en andra, större än den första. Ett kort ögonblick kunde hon känna dess tänder skära in i axlarna, som om den ville ta sig en munsbit av henne. Arya snodde runt, kände läder fastna och slitas sönder då en jättelik tand nafsade efter hennes väst, och sedan sprang hon. Ännu en skalle dök upp framför henne, det största monstret av dem alla, men Arya saktade inte ens ner farten. Hon hoppade över en vall av svarta tänder höga som svärd, störtade mellan hungriga käftar och kastade sig på dörren.

Händerna fann en tung järnring i träet och hon slet i den. Dörren satt hårt men efter en stund började den långsamt svänga inåt med ett knarrande som var så högt att Arya var säker på att det måste höras över hela staden. Hon öppnade dörren så pass mycket att hon kunde slinka igenom och kom ut i en korridor.

Om rummet med monstren varit mörkt så var korridoren den svartaste hålan i de sju helvetena. Lugn som stilla vatten, sa Arya sig, men trots att hon gav ögonen lite tid att vänja sig vid mörkret, kunde hon inte se något annat än den vaga konturen av dörren hon kommit ut genom. Hon viftade med fingrarna framför ansiktet och kände luftdraget men såg ingenting. Hon var blind. En vattendansare ser med alla sina sinnen, påminde hon sig. Hon slöt ögonen, andades lugnt, ett, två, tre djupa andetag, sög i sig lugnet och sträckte ut händerna.

Fingrarna snuddade vid grov, obearbetad sten till vänster om henne. Hon följde väggen genom att låta handen glida längs ytan och tog korta, glidande steg genom mörkret. Alla korridorer leder någonstans, och finns det en väg in så finns det också en väg ut. Rädslan skär djupare än svärd. Arya skulle inte vara rädd. Det kändes som om hon gått oändligt långt då väggen plötsligt tog slut och kall luft drog förbi kinden. Några av hennes hårstrån vidrörde huden.

Någonstans långt nerifrån hörde hon ljud, skrapet av stövlar och avlägsna röster. Ett svagt fladdrande sken gled över väggen och Arya upptäckte att hon stod ovanför ett stort svart hål, flera meter brett, som försvann ner i djupet. Väldiga stenar hade körts in i de svängda väggarna som trappsteg och fortsatte neråt i det oändliga, mörka som stegen till helvetet som gamla Nan en gång berättat om för dem. Och någonting var på väg upp ur mörkret, ur jordens innandöme…

Arya kikade över kanten och kände den kalla luften mot ansiktet. Långt där nere såg hon skenet från en fackla, litet som en ljuslåga, och hon kunde urskilja två män. Deras skuggor kastades mot väggarna och fick dem att se ut som jättar, och hon kunde höra deras röster eka i schaktet.

”…hittat en oäkting”, sa den ene, ”och snart har han funnit resten också. Om ett par dagar eller några veckor…”

”Och när han kommer på sanningen, vad gör han då?” frågade en andra röst med de fria städernas mjuka accent.

”Det vete gudarna”, svarade den första rösten. Arya kunde se en strimma grå rök från facklan som vred sig som en orm då den steg uppåt. ”De dårarna försökte mörda hans son, och till råga på eländet blev det rena narrspelet av alltihop. Han är inte den som glömmer en sådan sak. Jag varnar dig, vargen och lejonet kommer snart att råka i luven på varandra, vare sig vi vill det eller ej.”

”Det är alldeles för tidigt”, klagade rösten med accenten. ”Vad ska det tjäna till med krig nu? Vi är inte redo. Du måste förhala det.”

”Du kan lika gärna be mig stoppa tiden. Tar du mig för en trollkarl?”

Den andre småskrattade. ”Ja, faktiskt.” Flammorna slog upp i den kalla luften och de höga skuggorna var nästan i jämnhöjd med henne. I nästa ögonblick kom mannen som höll i facklan inom synhåll med sin följeslagare bredvid sig. Arya kröp bakåt från det svarta hålet, lade sig platt på mage och tryckte sig mot väggen. Då männen nådde översta trappsteget höll hon andan.

”Vad vill du att jag ska göra?” frågade fackelbäraren, en kraftig karl i kort lädercape. Trots att han hade tunga stövlar tycktes fötterna glida ljudlöst över golvet. Ett runt ärrigt ansikte och en mörk skäggstubb syntes under stålmössan och han bar ringbrynja över härdat läder och både dolk och kortsvärd vid bältet. Arya tyckte att det var något bekant hos honom.

”Om en hand kan dö, så varför inte en annan?” svarade mannen med accenten som hade gult tveskägg. ”Du har dansat den dansen förut.” Det var ingen som Arya någonsin sett tidigare, det var hon säker på. Han var oerhört fet, men ändå verkade han röra sig lätt med tyngden på trampdynorna precis som en vattendansare. I fackelskenet glimmade hans ringar i rött guld och blekt silver inlagda med rubiner, safirer och smala gula stenar av tigeröga. På vartenda finger satt en ring och på några två.

”Innan är inte detsamma som nu, och den ene handen är inte den andre lik”, påpekade den ärrige mannen då de steg ut i korridoren. Stilla som en sten, sa Arya sig, tyst som en skugga. Eftersom de bländades av ljuset från sin egen fackla såg de henne inte där hon låg tryckt mot väggen bara någon meter ifrån dem.

”Kanske det”, svarade tveskägget och stannade för att hämta andan efter den långa klättringen, ”men vi måste ändå ha mer tid på oss. Prinsessan väntar barn, och khalen kommer inte att göra någonting förrän hans son är född. Du vet ju hur de där vildarna är.”

Mannen med facklan tryckte på någonting och Arya hörde ett dovt muller. En enorm stenhäll som lyste röd i fackelskenet gled ner från taket med ett öronbedövande brak som nästan fick henne att skrika till. Där nergången till trappan varit fanns nu bara slätt stengolv.

”Om han inte gör något snart blir det kanske för sent”, påpekade den kraftige mannen i stålmössan. ”Det här är inte längre ett spel för två spelare, om det nu någonsin har varit det. Stannis Baratheon och Lysa Arryn har flytt utom räckhåll för mig och ryktet säger att de håller på att kalla sina vasaller under fanorna. Blomriddaren har skrivit till Höggården och bett sin höge far skicka hans syster till hovet. Flickan är fjorton år gammal, ljuvlig och vacker och medgörlig, och lord Renly och ser Loras tänker få Robert att gå till sängs med henne, äkta henne och göra henne till den nya drottningen. Lillfinger…gudarna vet vad han sysslar med, men det är ändå lord Stark som stör min nattsömn. Han har oäktingen, han har boken, och snart har han även sanningen. Och nu har Lillfingers inblandning fått Starks hustru att föra bort Tyrion Lannister. Lord Tywin kommer att ta det som en grov förolämpning och Jaime är konstigt nog fäst vid dvärgen. Om ätten Lannister drar norrut med en armé kommer lord Tully också att ta till vapen. Förhala, säger du. Skynda på, svarar jag. Inte ens den skickligaste jonglör kan ha hundra bollar i luften för evigt.”

”Du är mer än en jonglör, gamle vän, du är en riktig trollkarl, och det enda jag ber om är att du trollar lite till.” De började gå genom korridoren åt det håll Arya kommit ifrån, förbi rummet med monstren.

”Jag ska göra vad jag kan”, sa mannen med facklan med mjuk röst, ”men jag måste ha guld och ytterligare femtio fåglar.”

Hon lät dem få ett ordentligt försprång och började sedan smyga efter dem. Tyst som en skugga.

”Så många?” Rösterna blev svagare då ljuset avtog framför henne. ”Dem du behöver är svåra att finna…för unga att kunna läsa…kanske äldre…dör inte lika lätt…”

”Nej, det är säkrare med de yngre…behandla dem väl…”

”…om de håller tyst…”

”…risken…”

Långt efter det att deras röster tonat bort kunde Arya fortfarande se skenet från facklan, en rykande stjärna som uppmanade henne att följa efter. Två gånger tycktes den försvinna, men hon fortsatte ändå, kom fram till branta, smala trappor och såg facklan glimma långt under sig. Hon skyndade efter den, längre och längre ner, och gick till slut i en underjordisk tunnel. En gång snavade hon på en sten och föll mot väggen och handen rörde vid jord mellan timmerstockar medan tunneln tidigare hade varit stenklädd.

Hon måste ha smugit efter dem i flera kilometer. Till slut försvann de, men hon kunde inte göra annat än fortsätta framåt. Hon trevade sig fram längs väggen, blind och vilse, medan hon låtsades att Nymeria gick bredvid henne i mörkret. Vid slutet av tunneln var hon tvungen att vada i stinkande vatten upp till knäna, och hon önskade att hon kunde dansa på det som Syrio kanske skulle ha gjort. Hon undrade om hon någonsin skulle få se dagsljuset igen. Det var helt mörkt när Arya äntligen kom ut i nattluften.

Hon upptäckte att hon stod precis där ett avlopp rann ut i floden. Hon stank så förskräckligt att hon genast drog av sig de smutsiga kläderna, släppte dem på marken och dök ner i det djupa, svarta vattnet. Hon simmade tills hon kände sig ren och klev huttrande upp igen. Några ryttare red förbi på vägen vid floden medan Arya höll på att tvätta kläderna, men om de såg den magra nakna flickan som skrubbade sina klädtrasor i månskenet brydde de sig inte om det.

Hon var flera kilometer från slottet, men var man än befann sig i Kungshamn behövde man bara titta upp så såg man Röda slottet högt uppe på Aegons kulle, så det var ingen risk för att hon skulle gå vilse. Kläderna var nästan torra då hon nådde fram till porthuset. Fällgallret var nere och grindarna förbommade, så hon gick vidare till en liten sidodörr. Vakterna i gyllene mantlar som stod på post hånflinade åt henne då hon sa åt dem att släppa in henne. ”I väg med dig”, snäste den ene. ”Matresterna är slut och vi vill inte ha några tiggare efter mörkrets inbrott.”

”Jag är ingen tiggare”, protesterade hon. ”Jag bor här.”

”I väg med dig, sa jag. Behöver du en örfil för att höra bättre?”

”Jag vill träffa min far.”

Vakterna växlade en blick. ”Själv skulle jag vilja lägra drottningen”, sa den yngre.

Den äldre såg bistert på henne. ”Vem är din far, pojk, stadens råttfångare?”

”Kungens hand”, talade Arya om för honom.

Bägge männen skrattade, men den äldre riktade ett slag mot henne, lika lättvindigt som han skulle sparkat en hund. Arya såg slaget komma och hoppade undan utan att bli träffad. ”Jag är ingen pojke”, fräste hon. ”Jag är Arya Stark av Vinterhed och om ni bär hand på mig kommer min höge far att spetsa båda era huvuden på pålar. Om ni inte tror mig kan ni hämta Jory Cassel eller Vayon Poole från handens torn.” Hon satte händerna på höfterna. ”Tänker ni öppna porten nu eller behöver ni en örfil för att höra bättre?”

Fadern var ensam i salongen då Harwin och tjocke Tom kom in med henne och vid hans armbåge lyste en oljelampa svagt. Han satt böjd över den största bok Arya någonsin sett. Det var en väldig, tjock volym med spröda, gulnade sidor fyllda med spretig handskrift mellan bleknade läderpärmar, men han stängde den för att lyssna på Harwins rapport. Ansiktet var strängt då han tackade männen och skickade i väg dem.

”Är du medveten om att jag har haft halva min vaktstyrka ute för att leta efter dig?” frågade Eddard Stark då de blev ensamma. ”Mamsell Mordana är alldeles utom sig av oro, och nu är hon i kapellet och ber för att du ska komma tillbaka oskadd. Arya, du vet ju att du inte får lämna slottet utan mitt tillstånd.”

”Det gjorde jag inte heller”, sa hon, ”eller det var i varje fall inte meningen. Jag var nere i fängelsehålorna, men de övergick i en tunnel. Det var mörkt överallt och jag hade varken fackla eller ljus att lysa mig med, så jag var tvungen att följa efter dem. Jag kunde inte gå tillbaka samma väg jag kommit på grund av monstren. De talade om att mörda dig, far! Inte monstren utan de båda männen. De såg mig inte, för jag var stilla som en sten och tyst som en skugga, men jag hörde dem. De sa att du hade en bok och en oäkting och att om en hand kunde dö så varför inte en annan? Är det där boken? Det är väl Jon som är oäktingen?”

”Jon? Arya, vad pratar du om? Vem sa det här?”

”Det gjorde de”, svarade hon. ”Det var en fet med ringar och gult tveskägg och en annan i ringbrynja och stålmössa, och den fete sa att de måste förhala, men den andre sa att han inte kunde fortsätta jonglera och att vargen och lejonet skulle råka i luven på varandra och att det blivit narrspel av alltihop.” Hon försökte minnas resten, men hon hade inte riktigt förstått allt hon hört, och nu var det en enda röra i hennes huvud. ”Den fete sa att prinsessan var med barn. Den i stålmössan, han som hade facklan, sa att de måste skynda sig. Jag tror han var en trollkarl.”

”En trollkarl”, upprepade Ned allvarligt. ”Hade han långt vitt skägg och en hög spetsig hatt med stjärnor på?”

”Nej! Det var inte som gamla Nans historier. Han såg inte ut som en trollkarl, men den fete sa att han var en.”

”Jag varnar dig, Arya, om du hittat på det här…”

”Nej, jag har ju sagt att jag var i fängelsehålorna där det finns en hemlig trappa. Jag jagade katter och…” Hon avbröt sig och gjorde en grimas. Om hon erkände att hon knuffat omkull prins Tommen skulle han bli riktigt arg på henne. ”…jag kröp in genom ett fönster och det var där jag hittade monstren.”

”Monster och trollkarlar”, sa fadern. ”Det verkar som om du har varit med om ett verkligt äventyr. De här männen du hörde, du säger att de pratade om jonglering och narrspel?”

”Ja”, medgav Arya, ”fast…”

”Arya, de var narrar”, avbröt fadern. ”Det måste finnas dussinet gycklarföljen just nu i Kungshamn som kommit för att tjäna pengar under torneringen. Jag vet inte vad de här båda gjorde i slottet, men kungen har kanske bett om en föreställning.”

”Nej.” Hon skakade envist på huvudet. ”De var inte…”

”I vilket fall som helst får du inte följa efter folk och spionera på dem, och jag gillar inte heller att min dotter klättrar in genom andras fönster för att jaga katter. Som du ser ut, lilla gumman. Dina armar är ju fulla av rivsår. Det här har pågått länge nog. Säg åt Syrio Forel att jag vill tala med honom…”

Han avbröts av en kort knackning på dörren. ”Ursäkta, lord Eddard”, ropade Desmond och öppnade dörren på glänt, ”men det är en svart broder här som ber om företräde. Han säger att det är viktigt, och jag trodde att ni skulle vilja veta det.”

”Min dörr står alltid öppen för nattens väktare”, svarade fadern.

Desmond visade in mannen. Han var böjd och ful med ovårdat skägg och otvättade kläder, men fadern hälsade ändå vänligt på honom och frågade vad han hette.

”Yoren, ers nåd, och jag ber om ursäkt för den sena timmen.” Han bugade för Arya. ”Och det här måste vara er son, för han liknar er.”

”Jag är flicka”, utbrast Arya irriterat. Om den gamle mannen hade kommit från muren måste han ha passerat Vinterhed. ”Känner ni mina bröder?” frågade hon upphetsat. ”Robb och Bran är på Vinterhed och Jon är på muren, Jon Snö. Han är också i nattens väktare, så ni måste känna honom, och han har en skräckvarg, en vit med röda ögon. Är Jon gränsjägare än? Jag är Arya Stark.” Den gamle mannen i de illaluktande svarta kläderna tittade konstigt på henne, men Arya kunde inte sluta prata. ”När ni rider tillbaka till muren, kan ni då ta med er ett brev till Jon om jag skriver ett?” Hon önskade att Jon vore här nu, för han skulle tro på hennes historia om fängelsehålorna och den fete mannen med tveskägget och trollkarlen i stålmössan.

”Min dotter glömmer ofta hur man ska uppföra sig”, sa Eddard Stark med ett svagt leende som tog udden av hans ord. ”Jag ber er ursäkta henne, Yoren. Har min bror Benjen skickat er?”

”Ingen har skickat mig, ers nåd, utom gamle Mormont. Jag är här för att hitta män till muren, och när Robert nästa gång håller hov ska jag böja knä och berätta om vår stora nöd och se om kungen och hans hand har något avskum i fängelsehålorna som de gärna vill bli av med. Man kan säga att Benjen Stark är en anledning till att vi talas vid nu. Han tog den svarta dräkten och det gjorde honom till min bror lika mycket som er. Det är därför jag kommer till er, och jag har ridit hårt, det har jag, och tog nästan död på hästen för att jag drev på den så skoningslöst, men jag lämnade de andra långt efter.”

”De andra?”

Yoren spottade. ”Soldenärer och friryttare och annat slödder. Det där värdshuset var fullt av dem och jag såg att de hade känt vittringen. Vittringen av blod eller vittringen av guld, det är samma lukt när det kommer till kritan, och alla var inte på väg till Kungshamn heller. En del av dem galopperade mot Casterlyklippan och den ligger närmare. Lord Tywin har säkert redan hört nyheten vid det här laget, det kan ni lita på.”

Fadern rynkade pannan. ”Vad då för nyhet?”

Yoren kastade en blick på Arya. ”En som vi helst bör diskutera i enrum, ers nåd, om ni ursäktar.”

”Som ni vill. Desmond, följ min dotter till hennes rum.” Han kysste henne på pannan. ”Vi får prata mer i morgon.”

Arya stod som fastvuxen vid golvet. ”Det har väl inte hänt Jon någonting?” frågade hon Yoren. ”Eller farbror Benjen?”

”I fråga om Stark kan jag inte säga någonting, men Jon Snö mådde alldeles utmärkt när jag lämnade muren. Det är inte för deras skull jag är här.”

Desmond tog hennes hand. ”Kom nu, lilla fröken. Ni hörde vad er far sa.”

Arya hade inget annat val än att följa med honom, men hon önskade att det varit tjocke Tom. Då skulle hon ha kunnat hitta på någon förevändning och lyssnat vid dörren för att höra vad Yoren hade att säga, men det gick inte lika lätt att lura Desmond. ”Hur många vakter har min far?” undrade hon då de gick nedför trappan till hennes sovrum.

”Här i Kungshamn? Femtio.”

”De skulle väl inte låta någon döda honom?” frågade hon.

Desmond skrattade. ”Det behöver ni inte vara rädd för, unga dam. Lord Eddard är bevakad natt och dag och inget ont kommer att hända honom.”

”Lannisters har mer än femtio man”, påpekade Arya.

”Det har de, men varje nordbo är värd tio sydländska svärd, så ni kan sova lugnt.”

”Tänk om de skickar en trollkarl för att döda honom?”

”Vad det beträffar”, svarade Desmond och drog långsvärdet, ”så dör trollkarlar precis som andra män bara man hugger huvudet av dem.”