Kampen om järntronen

TYRION

Medan Tyrion Lannister stod där i kylan före gryningen och såg Chiggen slakta hans häst satte han upp ännu en post på den skuld som ätten Stark hade till honom. Det steg upp ånga från djurkroppen då den satte soldenären öppnade magen med sin glänsande kniv, och händerna rörde sig skickligt och gjorde inte ett snitt i onödan, för arbetet måste klaras av snabbt innan stanken av blod lockade ner skuggkatterna från kullarna.

”Ingen av oss kommer att gå hungrig i kväll”, sa Bronn. Han var nästan en skugga själv, bara skinn och ben, men stark som en oxe med svarta ögon och svart hår och skäggstubb.

”En del av oss kanske”, rättade Tyrion, ”men jag är inte särskilt förtjust i hästkött, särskilt inte när det kommer från min häst.”

”Kött är kött”, fastslog Bronn med en axelryckning. ”Dothrakierna föredrar häst framför oxe eller svin.”

”Tar du mig för en dothrakier?” undrade Tyrion surt. Det var sant att dothrakierna åt hästkött, och de satte också ut missbildade barn åt vildhundarna som sprang efter deras khalasarer. Dothrakiernas sedvänjor hade ingen större lockelse för honom.

Chiggen skar av en tunn remsa blodigt kött från djurkroppen och höll upp den. ”Vill du smaka, dvärg?”

”Min bror Jaime gav mig det där stoet på min tjugotredje namndag”, upplyste Tyrion med klanglös röst.

”Tacka honom från oss om du någonsin träffar honom igen.” Chiggen flinade och visade sina gula tänder och slukade det råa köttet i två munsbitar. ”Det känns att det är en ädel ras.”

”Köttet smakar bättre om du steker det med lök”, insköt Bronn.

Tyrion linkade därifrån utan att säga ett ord. Kylan hade trängt djupt in i märgen och han hade så ont i benen att han knappt kunde gå. Kanske var det hans döda sto som haft störst tur. Han hade många timmars ritt framför sig följd av några ynka tuggor mat och kort sömn på hård mark i kylan, och sedan ytterligare en natt med samma sak och en till och ännu en, och bara gudarna visste hur det hela skulle sluta. ”Må hon ruttna i helvetet, hon och alla andra i ätten Stark”, muttrade han och tog sig mödosamt upp på vägen.

Minnet var fortfarande bittert. I ena ögonblicket hade han beställt mat och i nästa fann han sig ansikte mot ansikte med ett rum fullt av beväpnade män medan Jyck drog svärdet och den feta värdshusvärdinnan skrek: ”Inga svärd, inte här inne, snälla ni.”

Tyrion hejdade snabbt Jyck innan han ordnade så att de blev hackade i småbitar. ”Har du glömt bort hur man uppför sig, Jyck? Vår värdinna sa inga svärd. Gör som hon ber.” Han tvingade fram ett leende som måste ha sett precis lika ömkligt ut som han kände sig. ”Ni begår ett sorgligt misstag, lady Stark, för jag hade ingen del i attentatet mot er son, vid min ära…”

”Ätten Lannisters ära”, var allt hon sa och höll upp händerna så att hela rummet kunde se dem. ”Hans dolk lämnade de här ärren, den dolk som han skickade för att slita upp strupen på min son.”

Tyrion kände ilskan runt omkring sig, tjock som rök, och den fick näring av de djupa jacken i lady Starks händer. ”Döda honom”, väste en berusad slampa längst bak i rummet och andra röster tog upp kravet snabbare än han trott var möjligt. De var alla främlingar som för bara ett kort ögonblick sedan varit nog så vänliga, men nu ropade de på hans blod som jakthundar som fått upp spåret.

Tyrion höjde rösten till sitt försvar och försökte få den att inte darra. ”Om lady Stark anser att jag har något brott att stå till svars för ska jag följa med henne och bevisa min oskuld.”

Det var den enda möjliga utvägen, för att försöka slå sig ut ur det här var detsamma som att lägga sig i en förtidig grav. Gott och väl dussinet män hade dragit sina svärd som svar på lady Starks bön om hjälp: riddaren från Harrenhal, de tre soldaterna med ätten Brackens vapen, ett par skumma soldenärer som såg ut som om de lika gärna kunde slå ihjäl honom som spotta och några idiotiska lantarbetare som utan tvekan inte hade en aning om vad de sysslade med. Vad hade Tyrion att sätta emot? En dolk i bältet och två män. Jyck var ganska duktig på att hantera ett svärd, men Morrec räknades knappt, för han var ingen soldat utan Tyrions alltiallo — stalldräng, kock och betjänt. Och vad Yoren än personligen tyckte så hade de svarta bröderna svurit att aldrig lägga sig i rikets interna tvister. Yoren skulle inte göra någonting.

Och den svarte brodern steg mycket riktigt åt sidan när den gamle riddaren vid Catelyn Starks sida sa: ”Ta deras vapen.” Soldenären Bronn steg fram och ryckte svärdet ur händerna på Jyck och tog ifrån dem dolkarna. ”Bra”, sa den gamle mannen då spänningen i skänkrummet märkbart lade sig. ”Utmärkt”, och Tyrion kände igen den barska rösten. Det var Vinterheds vapenmästare med bortrakade polisonger.

Det rann scharlakansröd saliv från den feta värdshusvärdinnans mun när hon bönföll Catelyn Stark: ”Döda honom inte här!”

”Döda honom inte någonstans”, insköt Tyrion enträget.

”Ta honom någon annanstans, för jag vill inte ha något blod här, ers nåd. Jag vill inte ha med de högättades gräl att göra.”

”Vi ska föra honom tillbaka till Vinterhed”, förklarade Catelyn, och Tyrion tänkte Varför inte… Vid det laget hade han fått en chans att se sig omkring i rummet och skaffa sig en bättre uppfattning om situationen, och han var inte helt missnöjd med det han såg. Visst var det skickligt gjort av lady Stark, inget tvivel om den saken. Hon hade tvingat dem att offentligt bekräfta de eder som de lorder de tjänade hade svurit hennes far och sedan bett dem om hjälp, och hon som till på köpet bara var kvinna, det var inte illa. Men hon hade inte lyckats riktigt så bra som hon kanske skulle ha önskat. Grovt räknat fanns det närmare femtio män i skänkrummet, och Catelyn Starks vädjan hade bara fått ett dussintal att ställa upp. De andra såg ut att vara förvirrade, rädda eller till och med ointresserade. Bara två av soldaterna med ätten Freys vapen hade rest sig, noterade Tyrion, och de hade snabbt satt sig ner igen då deras kapten inte reagerade. Han skulle ha lett om han hade vågat.

”Då rider vi till Vinterhed”, sa han i stället. Det var en lång ritt, vilket han kunde intyga som just kom därifrån, men det kunde hända mycket på vägen. ”Min far kommer att undra var jag har blivit av”, tillade han och fångade blicken hos friryttaren som erbjudit sig att avstå från sitt rum, ”och han kommer att betala en rundlig belöning till den som bringar honom nyheter om vad som har hänt här i dag.” Det skulle lord Tywin naturligtvis inte göra, men Tyrion skulle gottgöra det när han blev fri.

Ser Rodrik kastade en blick på sin härskarinna och verkade orolig, vilket han hade all anledning att vara. ”Hans män får följa med honom”, tillkännagav den gamle riddaren, ”och vi ser helst att resten av er håller tyst om vad ni har sett här.”

Tyrion hade svårt att hålla sig för skratt. Tyst? Den gamle dåren. Såvida han inte tog med sig alla på värdshuset skulle nyheten börja spridas i samma stund som de försvunnit. Friryttaren med guldmyntet i fickan skulle flyga som en pil till Casterlyklippan, och om inte han gjorde det skulle någon annan göra det. Yoren skulle ta med sig historien söderut och den där idiotiske trubaduren skulle kanske göra en ballad om den. Soldaterna från huset Frey skulle rapportera tillbaka till sin lord, och bara gudarna visste vad han skulle ta sig till. Lord Walder Frey hade visserligen svurit trohetsed till Flodvattnet, men han var en försiktig man som levt länge genom att se till att han alltid stod på den vinnande sidan. Och han skulle åtminstone skicka sina fåglar söderut till Kungshamn, och det kunde hända att han vågade göra mer än så.

Catelyn Stark slösade inte bort tiden. ”Vi måste rida genast, och vi behöver utvilade hästar och proviant för färden. Ni män vet att ni har huset Starks eviga tacksamhet, och om någon av er vill hjälpa oss att bevaka våra fångar och föra dem välbehållna till Vinterhed lovar jag att ni ska bli rikligt belönade.” Det var allt som behövdes, och de dårarna störtade fram. Tyrion granskade deras ansikten; de skulle i sanning bli rikligt belönade, lovade han sig själv, men kanske inte riktigt på det sätt de tänkt sig.

Men inte ens när de föste ut honom, sadlade hästarna i regnet och band hans händer med grovt rep var Tyrion Lannister rädd på allvar. De skulle aldrig lyckas föra honom till Vinterhed, det skulle han ha kunnat slå vad om. Inom ett dygn skulle ryttare vara efter dem, fåglar skulle skickas i väg och med all säkerhet skulle någon av flodlorderna vara tillräckligt angelägen om att ställa sig in hos hans far för att ingripa. Tyrion stod just och gratulerade sig till sin förslagenhet då någon satte en huva över huvudet på honom och lyfte upp honom i en sadel.

De gav sig i väg i regnet i hård galopp och inom kort hade Tyrion fått en fruktansvärd kramp i låren och det dunkade av smärta i baken. Till och med när de kommit ett gott stycke från värdshuset och Catelyn Stark saktade ner till trav var det en eländig färd över ojämn mark som inte precis blev drägligare av att han inte kunde se någonting. I varje krök och sväng riskerade han att falla av hästen; huvan dämpade alla ljud, så att han inte kunde urskilja vad som sades runt omkring honom, och regnet trängde igenom tyget och fick det att klibba fast vid ansiktet så att han måste kämpa för att få luft. Repet skavde sönder handlederna och tycktes dras åt allt eftersom natten led. Jag skulle precis slå mig ner vid en varm eld och äta stekt fågel då den där erbarmlige trubaduren öppnade munnen, tänkte han dystert. Den erbarmlige trubaduren hade följt med dem. ”Det här är stoff för en fantastisk ballad och den ska jag skriva”, sa han till Catelyn Stark när han tillkännagav att han tänkte slå följe med dem för att se hur det ”härliga äventyret” skulle sluta. Tyrion undrade om pojken skulle tycka att äventyret var lika härligt när Lannisters soldater hann i kapp dem.

Regnet hade äntligen upphört och gryningsljuset sipprade genom det våta tyget som täckte hans ögon då Catelyn Stark gav order om att de skulle göra halt. Omilda händer drog ner honom från hästen, lösgjorde handlederna och slet av huvan. Då han såg den smala och steniga vägen, kullarna som reste sig höga och vilda runt omkring dem och de spetsiga, snöklädda topparna långt borta vid horisonten gav han med ens upp allt hopp. ”Det här är bergsvägen”, flämtade han till och såg anklagande på lady Stark. ”Den östra vägen. Ni sa att vi skulle rida till Vinterhed!”

Catelyn Stark bevärdigade honom med ett svagt leende. ”Era vänner kommer utan tvekan att rida åt det hållet då de förföljer oss och jag önskar dem lycklig färd.”

Även nu, många dagar senare, fyllde minnet honom med bittert raseri. I hela sitt liv hade Tyrion berömt sig av sin list, den enda gåva gudarna funnit för gott att skänka honom, och ändå hade den här sju gånger förbannade varginnan Catelyn Stark gång på gång överlistat honom. Den vetskapen plågade honom mer än själva det faktum att han blivit bortförd.

De stannade bara så lång tid det tog att ge hästarna mat och vatten och så bar det av igen. Den här gången slapp Tyrion huvan. Efter den andra natten band de inte längre hans händer och när de kommit upp bland kullarna brydde de sig inte ens om att vakta honom. Det verkade som om de inte var rädda för att han skulle försöka fly, och varför skulle de vara det? Här uppe var landskapet ogästvänligt och vilt och bergsvägen föga mer än en stenig stig. Om han flydde, hur långt skulle han då komma, ensam och utan proviant? Skuggkatterna skulle sluka honom i en enda munsbit, och klanerna som höll till i bergsfästena var stråtrövare och mördare som inte rättade sig efter någon annan lag än svärdets.

Lady Stark drev dem obevekligt framåt, och han visste vart de var på väg. Det hade han vetat sedan det ögonblick de slet av honom huvan. De här bergen tillhörde huset Arryn och den framlidne handens änka var en Tully, Catelyn Starks syster…och ingen vän till ätten Lannister. Tyrion hade känt lady Lysa flyktigt under hennes år i Kungshamn, och han såg inte fram emot att förnya bekantskapen.

De andra var samlade vid en bäck en bit bortåt bergsvägen. Hästarna hade druckit sig otörstiga av det kalla vattnet och gick och betade av det bruna gräset som växte i bergssprickorna. Jyck och Morrec satt ihopkrupna intill varandra, surmulna och eländiga. Mohor stod böjd över dem och lutade sig mot spjutet, iförd en rund järnhätta som fick honom att se ut som om han hade en skål på huvudet. I närheten satt Marillion, trubaduren, och oljade sin luta medan han klagade över att fukten förstörde strängarna.

”Vi måste få vila lite, ers nåd”, sa den vandrande riddaren ser Willis Wode till Catelyn Stark då Tyrion närmade sig. Han var lady Whents man, hårdnackad och envis, och den förste som rest sig för att hjälpa Catelyn Stark på värdshuset.

”Ser Willis har rätt, ers nåd”, instämde ser Rodrik, ”och det här är den tredje hästen vi har förlorat…”

”Vi kommer att förlora mer än hästar om Lannisters soldater hinner i kapp oss”, påminde hon dem. Hennes ansikte var väderbitet och magert, men det hade inte mist något av sin beslutsamhet.

”Den chansen är inte stor”, insköt Tyrion.

”Lady Catelyn bad inte om din åsikt, dvärg”, snäste Kurleket, en stor fet åsna med kortklippt hår och grisansikte. Han var en av Brackens soldater i tjänst hos lord Jonos. Tyrion hade gjort en extra ansträngning för att lära sig deras namn, så att han senare skulle kunna tacka dem för deras ömsinta behandling av honom, för en Lannister betalade alltid sina skulder. Det skulle Kurleket en dag få erfara, liksom hans vänner Lharys och Mohor och den gode ser Willis, och soldenärerna Bronn och Chiggen. Han planerade en särskilt hård läxa för Marillion med sin luta och den vackra tenorrösten som så manligt kämpade för att hitta på rimord på dvärg och krympling, så att han kunde göra en ballad om den skymfande behandling de utsatte Tyrion för.

”Låt honom tala”, befallde lady Stark.

Tyrion Lannister satte sig på en sten. ”Vid det här laget rider era förföljare troligen i sporrsträck över Näset, på väg mot Vinterhed längs kungsvägen…om det nu är några som följer efter oss, vilket inte alls är säkert. Min far har med all sannolikhet fått reda på vad som hänt mig…men han är inte överdrivet förtjust i mig, och jag är inte alls övertygad om att han bryr sig om att göra något.” Det var bara till hälften lögn. Lord Tywin Lannister struntade blankt i sin vanställde son, men han tolererade inga skymfer mot sitt hus ära. ”Det här är vilda och farliga trakter, lady Stark. Ni kommer inte att få hjälp av någon förrän ni når Dalen, och varje häst ni förlorar blir en ytterligare börda för de andra. Dessutom riskerar ni att förlora mig. Jag är liten och inte stark, och om jag dör, vad ska då alltihop vara bra för?” Det var däremot ingen lögn, för Tyrion visste inte hur länge till han skulle orka hålla den här takten.

”Man skulle kunna hävda att er död är meningen med alltihop, Lannister”, svarade Catelyn Stark.

”Det tror jag inte”, invände Tyrion, ”för om ni ville se mig död behövde ni bara säga ett ord, så skulle någon av era lojala vänner gladeligen göra processen kort med mig.” Han tittade på Kurleket, men karlen var för korkad för att uppfatta ironin.

”Ätten Stark mördar inte män i deras sängar.”

”Det gör inte jag heller”, sa han, ”och jag vill än en gång försäkra er att jag inte hade något med mordförsöket på er son att göra.”

”Mördaren var beväpnad med er dolk.”

Tyrion kände ilskan stiga inombords. ”Det var inte min dolk”, envisades han. ”Hur många gånger måste jag svära på det? Lady Stark, vad ni än tror om mig så är jag inte dum. Bara en dåre skulle beväpna en lejd hejduk med sitt eget blad.”

För ett aldrig så kort ögonblick tyckte han sig se skymten av tvivel i hennes ögon, men allt hon sa var: ”Varför skulle Petyr ljuga för mig?”

”Varför skiter en björn i skogen?” frågade han. ”För att det är hans natur, och för en man som Lillfinger är det lika naturligt att ljuga som att andas. Det borde ni av alla människor veta.”

Hennes mun blev till ett hårt streck och hon tog ett steg närmare honom. ”Vad menar ni med det, Lannister?”

Tyrion lade huvudet på sned. ”Varenda man vid hovet har hört honom berätta om hur han tog er mödom, ers nåd.”

”Det är lögn!” utbrast Catelyn Stark.

”Å, elake lille dvärg”, sa Marillion chockerad.

Kurleket drog dolken, en vass sak av svart järn. ”Säg bara ett ord, ers nåd, så ska jag kasta hans lögnaktiga tunga för era fötter.” Hans grisögon var våta av upphetsning vid tanken.

Catelyn Stark stirrade på Tyrion och han hade aldrig sett ett kallare ansikte. ”Petyr Baelish älskade mig en gång i tiden då han bara var pojke. Hans passion var en tragedi för oss alla, men den var äkta och ren och det är ingenting att göra narr av. Han ville ha min hand, och det är hela sanningen. Ni är en riktigt ond man, Lannister.”

”Och ni är en riktig dåre, lady Stark. Lillfinger har aldrig älskat någon annan än Lillfinger, och jag kan försäkra er att det inte är er hand han skryter om utan era svällande bröst och den där ljuva munnen och hettan mellan era ben.”

Kurleket tog ett bastant tag om Tyrions hår, ryckte omilt hans huvud bakåt och satte dolken mot strupen. Tyrion kunde känna det kalla stålet mot huden under hakan. ”Ska jag skära av honom halsen, ers nåd?”

”Döda mig så dör sanningen med mig”, flämtade Tyrion.

”Låt honom tala”, befallde Catelyn Stark.

Kurleket släppte motvilligt Tyrions hår.

Tyrion drog ett djupt andetag. ”Hur sa Lillfinger att jag fick hans dolk?”

”Ni vann den av honom i ett vad under torneringen på prins Joffreys namndag.”

”Då min bror Jaime kastades av hästen av Blomriddaren, det var väl hans historia?”

”Det var det”, medgav hon med en rynka i pannan.

”Ryttare!”

Skriket kom från den vindpinade bergskammen ovanför dem. Ser Rodrik hade skickat Lharys uppför den steniga branten för att hålla utkik över vägen medan de vilade.

På en lång stund rörde sig ingen. Catelyn Stark var den första som reagerade. ”Ser Rodrik, ser Willis, till häst!” ropade hon. ”Samla de andra hästarna bakom oss. Mohor, vakta fångarna…”

”Beväpna oss!” Tyrion kom på fötter och grep henne i armen. ”Ni kommer att behöva vartenda svärd.”

Hon visste att han hade rätt, det såg Tyrion. Bergsklanerna brydde sig inte det minsta om fiendskapen mellan adelshusen utan skulle dräpa Stark och Lannister med samma glöd, precis som de dödade varandra. De skulle kanske skona Catelyn, för hon var fortfarande ung nog att föda söner. Ändå tvekade hon.

”Jag hör dem!” utropade ser Rodrik. Tyrion vred på huvudet och lyssnade, och så hörde även han hovslagen från dussinet hästar eller mer som kom närmare. Plötsligt blev det fart på allihop, och männen drog sina vapen och rusade mot hästarna.

Det regnade småsten omkring dem då Lharys i våldsam fart hasade sig nedför sluttningen. Han landade andfådd framför Catelyn Stark. Lharys var en klumpig karl med ostyriga testar av rostfärgat hår som stack ut under en konformig stålhätta. ”Tjugo män, kanske tjugofem”, upplyste han flåsande. ”Mjölkormar eller månbröder, skulle jag tro. De måste ha spejare ute, ers nåd…gömda män som håller utkik…de vet att vi är här.”

Ser Rodrik Cassel satt redan till häst med ett långsvärd i handen. Mohor hukade sig ner bakom ett klippblock med bägge händerna om sitt spjut och en dolk mellan tänderna. ”Du, trubadur”, ropade ser Willis, ”hjälp mig med bröstharnesket.” Marillion satt som förstenad och höll hårt i lutan och ansiktet var likblekt, men Tyrions tjänare Morrec kom snabbt på fötter och började hjälpa riddaren på med rustningen.

Tyrion släppte inte greppet om Catelyn Starks arm. ”Ni har inget val”, sa han. ”Vi är tre och det behövs en fjärde för att vakta oss…fyra män kan göra skillnad mellan liv och död här uppe.”

”Ge mig ert ord på att ni lägger ner vapnen igen efter striden.”

”Mitt ord?” Hovslagen var högre nu och Tyrion flinade snett. ”Å, visst har ni mitt ord, ers nåd…vid min ära som en Lannister.”

För ett ögonblick trodde han att hon skulle spotta på honom, men i stället fräste hon: ”Beväpna dem”, och slet sig loss. Ser Rodrik kastade till Jyck hans svärd och svärdsskida och svängde runt för att möta fienden. Morrec tog en båge och ett koger och ställde sig på knä vid vägkanten, för han var bättre med bågen än med svärdet, och Bronn kom ridande med en dubbelbladig yxa till Tyrion.

”Jag har aldrig slagits med yxa.” Vapnet kändes klumpigt och ovant i händerna, och det hade kort skaft och tungt huvud med en vass pigg på ovansidan.

”Låtsas att du hugger ved”, rådde Bronn och drog långsvärdet ur skidan som han hade på ryggen. Han spottade och travade i väg för att ställa upp sig bredvid Chiggen och ser Rodrik. Ser Willis satt upp och slöt sig till dem medan han fumlade med hjälmen som hade en smal springa för ögonen och en lång svart sidenplym.

”Ved blöder inte”, sa Tyrion till ingen särskild, för han kände sig naken utan rustning. Han såg sig om efter någonstans att ta skydd och sprang fram till stenen där Marillion låg och tryckte. ”Flytta på dig.”

”Gå härifrån!” skrek pojken. ”Jag är trubadur och jag vill inte ha något med den här striden att göra!”

”Har du tappat smaken för äventyr?” Tyrion sparkade på ynglingen tills han flyttade på sig, och det var inte ett ögonblick för tidigt, för i nästa stund var ryttarna över dem.

Där fanns inga härolder, inga baner, inga horn eller trummor utan bara det dallrande ljudet av bågsträngar då Morrec och Lharys sköt i väg sina pilar och plötsligt kom klanmännen dundrande ut ur gryningen, magra mörka män i härdat läder och hopplockade rustningar med ansiktena dolda bakom gallerförsedda halvhjälmar. I sina behandskade händer hade de alla möjliga sorters vapen: långsvärd och lansar och slipade liar, spikklubbor och dolkar och tunga järnsläggor. I täten red en stor man i en randig mantel av skuggkattsskinn beväpnad med ett tvåhandsslagsvärd.

Ser Rodrik skrek ”Vinterhed!” och red honom till mötes med Bronn och Chiggen bredvid sig skrikande stridsrop. Ser Willis Wode följde efter svingande en spikbesatt morgonstjärna över huvudet. ”Harrenhal! Harrenhal!” sjöng han. Tyrion fick med ens lust att hoppa upp och svinga yxan och tjuta ”Casterlyklippan!”, men den vansinniga impulsen gick snabbt över och han kröp ihop bakom stenen.

Han hörde skriken från skrämda hästar och braket av metall mot metall. Chiggens svärd skar rakt igenom en bepansrad ryttares nakna ansikte och Bronn störtade in bland klanmännen som en virvelvind och högg ner fiender till höger och vänster. Ser Rodrik kämpade mot den store mannen i skuggkattsmanteln och hästarna kretsade runt medan de utdelade hugg efter hugg mot varandra. Jyck hoppade upp på en häst och red barbacka in i striden. Tyrion såg en pil sticka ut ur halsen på mannen i skuggkattsmanteln, och då han öppnade munnen för att skrika kom bara blod ut. När han föll slogs ser Rodrik redan med någon annan.

Plötsligt skrek Marillion till och höll lutan över huvudet då en häst hoppade över deras sten. Tyrion kom på fötter samtidigt som ryttaren vände sig mot dem och höjde en spikklubba. Tyrion svingade yxan med bägge händerna och bladet träffade hästen i strupen med ett dovt ljud av kött som slets upp. Tyrion var nära att tappa greppet då djuret skrek och rasade ihop, men han lyckades slita loss yxan och klumpigt hoppa undan. Marillion hade sämre tur, för häst och ryttare störtade till marken i en enda röra ovanpå trubaduren. Tyrion passade på medan stråtrövarens ben fortfarande låg fastkilade under den fallna hästen och drämde yxan i mannens hals alldeles ovanför skulderbladen.

Medan han kämpade för att få loss yxbladet hörde han Marillion stöna under kropparna. ”Hjälp mig”, flämtade trubaduren. ”Vid alla barmhärtiga gudar, jag blöder.”

”Jag tror det är hästblod”, sa Tyrion. Trubadurens hand stack fram under det döda djuret och krafsade i smutsen som en spindel med fem ben. Tyrion satte klacken på de famlande fingrarna och hörde hur det krasade tillfredsställande. ”Slut ögonen och låtsas att du är död”, rådde han trubaduren innan han tog upp yxan och vände sig bort.

Efter det flöt allt ihop. Gryningen ekade av rop och skrik och var tung av doften av blod, och hela världen hade förvandlats till kaos. Pilar ven om öronen och studsade mot klippblocken. Han såg Bronn kastas av hästen och strida med ett svärd i var hand. Tyrion höll sig i utkanten av striden, gled från klippa till klippa och hoppade då och då fram ur skuggorna och högg mot de förbipasserande hästarnas ben. Han fann en sårad klanman, lämnade honom död och lade beslag på hans halvhjälm. Den satt för hårt, men Tyrion var glad för det lilla skydd han kunde få. Jyck blev nerhuggen bakifrån medan han slogs mot en annan man, och senare snavade Tyrion över Kurlekets kropp. Grisansiktet hade krossats av en spikklubba, men Tyrion kände igen dolken då han tog den ur den döde mannens fingrar. Han stack den just i bältet då han hörde en kvinna skrika.

Catelyn Stark var fångad mot bergväggen med tre män framför sig, en som fortfarande satt till häst och två till fots. I sina skadade händer höll hon tafatt en dolk, men hon hade ryggen mot klippan nu och de hade stängt in henne från tre håll. Låt dem ta skatan, tänkte Tyrion, det är rätt åt henne, men ändå rörde han sig framåt. Han träffade den förste mannen i knävecket innan de ens visste att han var där och det tunga yxhuvudet klöv kött och ben som ruttet trä. Vedträn som blöder, tänkte Tyrion idiotiskt samtidigt som den andre mannen gav sig på honom. Tyrion duckade under hans svärd, svingade yxan och mannen raglade bakåt…och Catelyn Stark kom bakom honom och slet upp hans strupe. Ryttaren kom plötsligt på att han hade ett brådskande ärende och galopperade därifrån.

Tyrion såg sig omkring. Alla fienderna var besegrade eller hade flytt, och på något sätt hade striden tagit slut utan att han märkte det. Döende hästar och sårade män låg överallt, skrikande och stönande. Till sin stora förvåning var han själv inte en av dem. Han öppnade handen och lät yxan falla till marken med en dov duns. Händerna var klibbiga av blod, och han kunde ha svurit på att de stridit halva dagen, men solen tycktes knappt ha förflyttat sig.

”Din första strid?” frågade Bronn senare då han böjde sig över Jycks kropp och drog av honom stövlarna. Det var gedigna stövlar, som det anstod en av lord Tywins män, av tjockt läder, oljade och smidiga, och mycket finare än dem Bronn hade.

Tyrion nickade. ”Min far kommer att bli så stolt”, sa han. Han hade en sådan fruktansvärd kramp i benen att han knappt kunde stå, men konstigt nog hade han inte känt smärtan under striden.

”Du behöver en kvinna nu”, sa Bronn med en glimt i de svarta ögonen. Han körde ner stövlarna i sadelväskan. ”Inget går upp mot en kvinna efter en mans första strid, lita på det.”

Chiggen slutade upp med att plundra stråtrövarnas lik tillräckligt länge för att skratta och slicka sig om munnen.

Tyrion kastade en blick på lady Stark som höll på att lägga om ser Rodriks sår. ”Jag är villig om hon är det”, sa han. Soldenärerna brast i skratt och Tyrion flinade och tänkte Det är alltid en början.

Sedan lade han sig på knä vid bäcken och tvättade av blodet från ansiktet i vatten kallt som is. Då han haltade tillbaka till de andra tittade han åter på de dräpta. De döda klanmännen var undernärda trashankar och deras hästar små och så magra att revbenen syntes. Och de vapen som Bronn och Chiggen låtit dem behålla var inte särskilt imponerande. Släggor, klubbor, en lie…Han mindes den store mannen i skuggkattsmanteln som hade slagits med ser Rodrik med ett tvåhandsslagsvärd, men då han fann kroppen på den steniga marken var mannen trots allt inte så stor. Manteln var borta och Tyrion såg att klingan hade fullt med jack i kanterna och att det billiga stålet var fläckigt av rost. Det var inte att undra på att klanmännen lämnat kvar nio kroppar på marken.

Själva hade de bara tre döda: två av lord Brackens soldater, Kurleket och Mohor, och hans egen tjänare Jyck som gjort en sådan djärv uppvisning med sitt barbackaanfall. En dåre in i det sista, tänkte Tyrion.

”Jag ber er, lady Stark, vi måste rida härifrån så fort som möjligt”, sa ser Willis Wode och blickade vaksamt ut över bergstopparna genom springan i hjälmen. ”Vi drev bort dem för tillfället, men de har inte begett sig långt.”

”Vi måste begrava våra döda, ser Willis”, invände hon. ”Det här var modiga män, och jag tänker inte lämna dem till kråkorna och skuggkatterna.”

”Det går inte att gräva i den här steniga marken”, påpekade ser Willis.

”Då får vi samla stenar till rösen.”

”Samla så mycket stenar ni vill”, insköt Bronn, ”men gör det utan mig och Chiggen. Jag har annat att göra än att stapla stenar på döda män…andas bland annat.” Han betraktade resten av de överlevande. ”De av er som vill vara levande vid mörkrets inbrott gör klokast i att följa med oss.”

”Jag är rädd för att det är sant som han säger, ers nåd”, sa ser Rodrik trött. Den gamle riddaren hade blivit sårad i striden. Han hade ett djupt jack i vänster arm, ett spjut hade rispat upp halsen, och åren syntes på honom. ”Om vi dröjer kvar här kommer de snart att vara över oss igen, och vi kanske inte överlever ett andra anfall.”

Tyrion kunde se ilskan i Catelyns ansikte, men hon hade inget val. ”Må gudarna förlåta oss. Vi rider genast.”

Det fanns ingen brist på hästar nu. Tyrion flyttade över sin sadel till Jycks fläckiga valack som såg ut att vara stark nog att hålla minst tre fyra dagar till. Han skulle just sitta upp då Lharys steg fram och sa: ”Jag tar den där dolken nu, dvärg.”

”Låt honom behålla den.” Catelyn Stark tittade ner från sin häst. ”Och se till att han får tillbaka yxan också. Vi kan behöva den om vi blir anfallna igen.”

”Ni har mitt tack, ers nåd”, sa Tyrion och satt upp.

”Spara era tacksägelser”, svarade hon kort, ”för jag litar inte mer på er nu än tidigare.” Hon var borta innan han hann formulera ett svar.

Tyrion rättade till sin stulna hjälm och tog yxan från Bronn. Han mindes hur han börjat färden, med handlederna bundna och en huva över huvudet, och avgjorde att det här var en klar förbättring. Det spelade ingen roll om lady Stark litade på honom eller inte bara han fick behålla yxan, för då kände han sig i alla fall som om han hade några trumf på hand.

Ser Willis red först, Bronn bildade eftertrupp med lady Stark i mitten och ser Rodrik som en skugga bredvid henne. Marillion kastade hela tiden surmulna blickar på Tyrion medan de red. Trubaduren hade brutit flera revben, och lutan och alla fyra fingrarna på spelhanden var krossade, men ändå hade dagen inte varit helt bortkastad för honom. På något sätt hade han skaffat sig en magnifik skuggkattsmantel av tjockt, svart skinn med vita ränder. Han svepte in sig i dess veck och hade för en gångs skull inget att säga.

De hörde skuggkatternas rytanden bakom sig innan de ens hunnit en halv fjärdingsväg och senare bestarnas vilda morranden då de slogs om kropparna som de lämnat kvar. Marillion blev likblek, och Tyrion red upp bredvid honom. ”Vet du något som rimmar på mes?” undrade han. Så satte han hälarna i sidorna på hästen och red förbi trubaduren och fram till ser Rodrik och lady Stark.

Hon såg på honom med sammanpressade läppar.

”Som jag sa innan vi blev avbrutna”, började Tyrion, ”så finns det ett allvarligt fel i Lillfingers historia. Vad ni än tror om mig, lady Stark, så kan jag försäkra er att jag i ett vad aldrig håller på någon utanför familjen.”