Kampen om järntronen

JON

”Othor”, förkunnade ser Jaremy Rykker, ”utan skuggan av ett tvivel. Och det här var Jafer Blomma.” Han vände på liket med foten och det döda, vita ansiktet stirrade upp mot den mulna himlen med blå, blå ögon. ”Båda två var Ben Starks män.”

Min farbrors män, tänkte Jon alldeles förkrossad. Han mindes hur han bönfallit om att få rida med dem. Vid alla gudar, så grön jag var. Om han hade tagit mig med skulle det kanske vara jag som låg här.

Jafers högra handled slutade i sargade köttslamsor och benflisor där Gasts käftar huggit av handen som nu vilade i en burk vinäger hemma i mäster Aemons torn. Den vänstra handen, som fortfarande satt fast vid armen, var lika svart som hans mantel.

”Må gudarna ha misskund”, muttrade gamle björnen. Han satt av ponnyn och räckte tyglarna till Jon. Morgonen var onaturligt varm och befälhavaren hade svettpärlor på den kala hjässan, det såg ut som dagg på en melon. Hästen var nervös, rullade med ögonen och backade så långt hon kunde från de döda männen. Jon ledde stoet några steg åt sidan och fick hålla i henne av alla krafter för att hon inte skulle skena. Hästarna gillade inte den här platsen, och det gjorde inte Jon heller för den delen.

Hundarna tyckte minst om den av dem allihop. Det var Gast som hade lett sällskapet hit, för hundkopplet hade varit värdelöst. När hundgårdsmästaren Bass försökte låta hundarna känna vittringen av den avslitna handen hade de blivit alldeles vilda och tjutit och skällt och försökt rycka sig loss. Till och med nu morrade och gnydde de omväxlande och slet i kopplen medan Chett förbannade dem och kallade dem ynkryggar.

Det är bara en skog, intalade Jon sig, och de är bara döda män. Han hade sett döda förut.

Den sistlidna natten hade han drömt om Vinterhed igen. Han vandrade i det tomma slottet och letade efter fadern, gick ner i kryptan, men den här gången hade drömmen fortsatt längre än tidigare. I mörkret hade han hört sten skrapa mot sten, och när han vände sig om såg han att valven höll på att öppna sig, det ena efter det andra. Då de döda kungarna stapplade ut ur sina kalla, svarta gravar hade Jon vaknat i kolmörkret med bultande hjärta. Inte ens när Gast hoppade upp i sängen och gned nosen mot hans ansikte kunde han skaka av sig den djupa fasan, och han vågade inte somna om. I stället hade han klättrat upp på muren och rastlöst vankat fram och tillbaka tills han såg gryningsljuset i öster. Det var bara en dröm. Jag är en edsvuren broder i nattens väktare nu, inte en rädd liten pojke.

Samwell Tarly stod och tryckte under träden, till hälften gömd bakom hästarna, och det runda, feta ansiktet hade samma färg som filbunke. Än så länge hade han inte störtat in i skogen för att kräkas, men han hade inte heller kastat en blick på de döda männen. ”Jag förmår inte titta”, viskade han olyckligt.

”Du måste titta”, sa Jon och höll rösten låg för att de andra inte skulle höra. ”Mäster Aemon skickade ju hit dig för att vara hans ögon. Vad är det för nytta med ögon som blundar?”

”Ja, men…jag är så feg, Jon.”

Jon lade handen på Sams axel. ”Vi har dussintalet gränsjägare med oss och hundarna, plus Gast. Ingen kommer att göra dig något ont, Sam. Titta nu. Det är svårast första gången.”

Sam nickade darrande och lyckades med stor självövervinnelse ta mod till sig. Långsamt vred han på huvudet och ögonen vidgades, men Jon höll honom i armen så att han inte kunde vända sig bort.

”Ser Jaremy”, sa gamle björnen barskt, ”Ben Stark hade sex män med sig då han red ut från muren. Var är de andra?”

Ser Jaremy skakade på huvudet. ”Jag önskar att jag det visste.”

Mormont var klart missbelåten med det svaret. ”Två av våra bröder slaktade nästan inom synhåll för muren, och ändå varken hörde eller såg dina gränsjägare någonting. Är detta vad nattens väktare har förfallit till? Skickar vi fortfarande ut spaningspatruller i de här skogarna?”

”Ja, ers nåd, men…”

”Har vi fortfarande män som går vakt på muren?”

”Ja, men…”

”Den här mannen har ett jakthorn.” Mormont pekade på Othor. ”Måste jag anta att han dog utan att blåsa i det? Eller har dina gränsjägare blivit både döva och blinda?”

Ser Jaremy stelnade till av ilska. ”Det blåstes inte i något horn, ers nåd, för då skulle mina gränsjägare ha hört det. Jag har inte tillräckligt med män för att skicka i väg så många spaningspatruller som jag skulle vilja…och sedan Benjen försvann har vi hållit oss närmare muren än vi gjorde tidigare, på er egen befallning.”

Gamle björnen grymtade. ”Ja, hm…hur som helst.” Han gjorde en otålig gest. ”Tala om för mig hur de dog.”

Ser Jaremy satte sig på huk bredvid den ene av de döda männen, den han kallat Jafer Blomma, och tog tag om hans huvud. Håret var sprött som halm och lossnade och han fick händerna fulla. Riddaren svor och stötte till huvudet med handen, och ett stort sår med en skorpa av torkat blod öppnades som en mun i sidan på likets hals. Bara några bleka senor höll fortfarande fast huvudet vid halsen. ”Det här gjordes med en yxa.”

”Ja”, muttrade Dywen, den gamle skogvaktaren, ”precis en sådan yxa som Othor hade, ers nåd.”

Jon kände hur frukosten vände sig i magen på honom, men han pressade ihop läpparna och tvingade sig att titta på den andra kroppen. Othor hade varit en stor ful man och han var också ett stort fult lik. Ingen yxa syntes till. Jon mindes Othor; det var han som sjungit en oanständig sång medan gränsjägarna gjorde sig i ordning för att rida ut, men nu var det slut med sjungandet. På hela kroppen hade huden blivit vit som mjölk, överallt utom på händerna, för händerna var lika svarta som Jafers, och blommor av hårt, sprucket blod prydde de dödliga såren som täckte honom från huvud till fot. Ändå var ögonen fortfarande öppna, och de stirrade upp mot himlen, blå som safirer.

Ser Jaremy reste sig upp. ”Rövarna har också yxor.”

Mormont vände sig skarpt mot honom. ”Så du tror att det här är Mance Rayders verk? Så här nära muren?”

”Vem annars, ers nåd?”

Jon kunde ha talat om det för honom. Han visste, de visste allihop, men ändå var det ingen av dem som ville säga orden. Vålnaderna är bara en saga, en historia för att få barnen att darra. Om de någonsin alls har levt, så försvann de för åtta tusen år sedan. Bara tanken fick honom att känna sig dum; han var en vuxen man nu, en svart broder i nattens väktare, och inte den lille pojken som en gång suttit vid gamla Nans fötter tillsammans med Bran och Robb och Arya.

Ändå fnös befälhavare Mormont. ”Om Ben Stark hade blivit anfallen av rövare en halv dagsritt från Svarta slottet skulle han ha kommit tillbaka och hämtat fler män och jagat mördarna genom sju helveten och fört deras huvuden tillbaka till mig.”

”Såvida inte han också blev dödad”, envisades ser Jaremy.

Till och med nu gjorde orden ont. Det hade gått så lång tid att det verkade vara rena dårskapen att hålla fast vid hoppet att Ben Stark fortfarande levde, men Jon Snö var envis av sig.

”Det har gått nästan ett halvt år sedan Benjen lämnade oss, ers nåd”, återtog ser Jaremy. ”Skogen är vidsträckt och rövarna kan ha överraskat honom var som helst. Jag kan slå vad om att de här båda var de sista överlevande i hans patrull på väg tillbaka till oss. Men fienden hann i fatt dem innan de nådde fram till säkerheten bakom muren. Liken är fortfarande färska, och männen kan inte ha varit döda mer än en dag.”

”Nej”, pep Samwell Tarly.

Jon blev häpen, för Sams nervösa, gälla röst var den sista han förväntat sig att få höra. Den fete pojken var rädd för officerarna, och ser Jaremy var inte känd för sitt tålamod.

”Jag bad inte om dina åsikter, pojk”, sa Rykker kallt.

”Låt honom tala”, utbrast Jon.

Mormonts blick gick från Sam till Jon och tillbaka igen. ”Om pojken har något att säga ska jag lyssna på honom. Kom närmare, gosse, för vi ser dig inte bakom hästarna.”

Sam makade sig förbi Jon och ponnyerna medan han svettades ymnigt. ”Ers nåd, det…kan inte vara en dag, för…titta…blodet…”

”Ja?” brummade Mormont otåligt. ”Vad är det med blodet?”

”Han skiter på sig vid åsynen av det”, skrek Chett, och gränsjägarna skrattade.

Sam torkade svetten ur pannan. ”Ni…ni kan se var Gast…Jons skräckvarg…ni kan se var han slet av mannens hand, och ändå…stumpen har inte blött…titta…” Han gjorde en gest med handen. ”Min far…L-lord Randyll, ibland tvingade han mig att se på då han flådde och styckade djur när…efter…” Sam vickade huvudet från sida till sida och hakorna dallrade. Nu när han sett på kropparna tycktes han inte kunna titta bort. ”Då någon nyss har dött rinner blodet fortfarande, men senare levrar det sig som gelé, tjockt och…och…” Han såg ut som om han tänkte kräkas. ”Den här mannen…titta på handleden, den är alldeles hård, torr som…”

Jon förstod genast vad Sam menade, och han kunde se de förvridna ådrorna i mannens handled där blodet var som svart damm. Ändå var Jaremy Rykker inte övertygad. ”Om de hade varit döda mycket längre än en dag skulle de ha ruttnat vid det här laget, pojk, men de luktar inte ens.”

Dywen, den gamle skogvaktaren, som gärna skröt om att han kunde lukta sig till när det skulle komma snö, trängde sig närmare liken och luktade. ”Ja, de doftar inte som violer precis, men ser Rykker har rätt. Det känns ingen liklukt.”

”De ruttnar inte.” Sam pekade och hans feta finger skakade bara lite. ”Titta, där finns inga larver eller maskar, och de har legat här i skogen, men inga djur har tuggat eller ätit på dem…bara Gast…för övrigt är de…är de…”

”Orörda”, avslutade Jon lågt, ”och Gast är annorlunda. Både hundarna och hästarna vägrar att gå i närheten av dem.”

Gränsjägarna växlade blickar, och varenda en av dem såg att det var sant. Mormont rynkade pannan och tittade från liken till hundarna. ”Chett, för hundarna närmare.”

Chett försökte. Han svor och slet i kopplen och sparkade till en hund med stöveln, men hundarna bara gnällde och stretade emot. Han försökte dra en tik närmare, men hon spjärnade morrande emot och skruvade på sig som om hon försökte ta sig ur halsbandet. Till slut gick hon till anfall mot Chett och han släppte kopplet och föll baklänges. Tiken hoppade över honom och störtade in bland träden.

”Allt här är fel”, sa Sam Tarly allvarligt. ”Blodet…det finns blodfläckar på deras kläder och hud, som är torr och hård, men det finns inga på marken eller någon annanstans. Med sådana…sådana…” Sam tvingade sig att svälja och drog ett djupt andetag. ”Med sådana sår…fasansfulla sår…borde det väl vara blod överallt?”

Dywen sög på sina löständer i trä. ”Kanhända dog de inte här. Kanhända att någon förde hit dem för att vi skulle hitta dem. Som en varning, så att säga.” Den gamle skogvaktaren kikade misstänksamt ner på liken. ”Och kanske att jag är dum, men jag kan inte påminna mig att Othor hade blå ögon förut.”

Ser Jaremy såg bestört ut. ”Inte Blomma heller”, utbrast han och vände sig om för att stirra på den döde mannen.

Tystnaden lade sig över skogen, och ett kort ögonblick hördes bara Sams tunga andhämtning och det sörplande ljudet då Dywen sög på tänderna. Jon satte sig på huk bredvid Gast.

”Bränn dem”, viskade någon, en av gränsjägarna, men Jon kunde inte ha sagt vem. ”Ja, bränn dem”, instämde en andra röst.

Gamle björnen skakade envist på huvudet. ”Inte ännu, för jag vill att mäster Aemon ska ta sig en titt på dem. Vi ska föra dem tillbaka till Svarta slottet.”

En del befallningar är lättare att ge än att utföra. De svepte in de döda männen i mantlar, men när Hake och Dywen försökte binda fast dem vid en ponny blev den alldeles vansinnig. Den skrek och stegrade sig och sparkade med hovarna och bet till och med Ketter då han rusade dit för att hjälpa till. Gränsjägarna hade inte bättre framgång med de andra ponnyerna, för inte ens den lugnaste av dem ville ha något med dessa bördor att göra. Till slut blev de tvungna att hugga av grenar och tillverka enkla selar och bära liken själva. Det var en bra bit efter middagstid då de äntligen vände tillbaka mot Svarta slottet.

”Jag vill ha de här skogarna genomsökta”, befallde Mormont ser Jaremy då de gav sig i väg. ”Vartenda träd, varenda klippa och buske och varje tum mark inom tio fjärdingsvägs omkrets. Använd alla män du har, och om du inte har tillräckligt många får du låna jägare och skogvaktare av förvaltarna. Om Ben och de andra är där ute, döda eller levande, vill jag ha dem funna, och om det finns några andra i de här skogarna vill jag veta det. Du ska spåra dem och ta fast dem, helst levande. Förstått?”

”Ja, ers nåd”, svarade Jaremy. ”Som ni befaller.”

Efter det red Mormont vidare tyst och grubblande. Jon red tätt efter honom, för det var hans plats som befälhavarens förvaltare. Dagen var grå och mulen, den sortens dag då man hoppas på regn. Inte en vindpust rörde sig bland träden, luften hängde fuktig och tung och Jons kläder klibbade vid huden. Det var varmt, för varmt, och muren smälte ymnigt, hade smält i dagar, och ibland inbillade sig Jon att den krympte.

De gamla männen kallade sådant här väder spöksommar och sa att sommaren äntligen var på väg att ge upp. Efter det här skulle kylan komma, varnade de, för en lång sommar betydde alltid en lång vinter. Den här sommaren hade varat i tio år, och Jon hade varit ett småbarn då den började.

Gast sprang bredvid dem ett tag och försvann sedan bland träden. Utan skräckvargen kände Jon sig nästan naken, och han kom på sig själv med att illa till mods iaktta varenda skugga. Mot sin vilja kom han att tänka på historierna som gamla Nan brukade berätta för dem på Vinterhed då han var liten, och han kunde nästan höra hennes röst igen och klirret av stickorna. I det mörkret kom vålnaderna för första gången, brukade hon börja och sänkte rösten mer och mer. De var kalla ting, döda ting, som hatade järn och eld och solens beröring och alla varelser med varmt blod i ådrorna. De svepte över fästen och städer och kungariken, fällde massvis med hjältar och arméer och red sina bleka döda hästar och ledde härskaror av mördade. De matade sina döda tjänare med människobarnens kött…

När Jon såg den första skymten av muren där den höjde sig över toppen på en urgammal, knotig ek kände han sig oerhört lättad. Plötsligt höll Mormont in hästen och vände sig om i sadeln. ”Tarly”, röt han, ”kom hit.”

Jon såg rädslan i Sams ansikte då han red närmare på sitt sto; förmodligen trodde han att han skulle få skäll. ”Du är fet, men du är inte dum, pojk”, förkunnade gamle björnen barskt. ”Du skötte dig bra där borta, och du med, Snö.”

Sam blev blodröd i ansiktet och vrickade nästan tungan då han försökte stamma fram ett tack. Jon var tvungen att le.

Då de kom ut ur skogen satte Mormont sin starka ponny i trav. Gast kom störtande ut från träden medan han slickade sig om nosen som var röd av blod. Högt ovanför såg männen på muren kolonnen närma sig, och Jon hörde den djupa, hesa stöten från väktarens stora horn som skallade miltals omkring: en enda lång stöt som genljöd mellan träden och ekade mot isen.

Ljudet avtog långsamt och dog bort. En stöt betydde att det var gränsjägare som kom tillbaka, tänkte Jon. Jag har åtminstone varit gränsjägare för en dag, och det kan ingen ta ifrån mig vad som än händer.

De ledde ponnyerna genom istunneln, och när de kom till den sista grinden stod Bowen Marsh där och väntade. Överförvaltaren var röd i ansiktet och uppskakad. ”Ers nåd”, sa han till Mormont samtidigt som han öppnade gallergrinden för dem, ”en fågel har anlänt och ni måste genast komma.”

”Vad är det, karl?” brummade Mormont.

Underligt nog kastade Marsh en blick på Jon innan han svarade. ”Mäster Aemon har brevet och han väntar i er salong.”

”Gott. Jon, ta hand om min häst och säg åt ser Jaremy att lägga de döda männen i ett förrådsrum tills livmedikusen är redo att titta på dem.” Mormont stegade muttrande i väg.

Medan de ledde hästarna tillbaka till stallarna var Jon obehagligt medveten om att folk iakttog honom. Ser Alliser Törne höll på att drilla sina pojkar på borggården, men han avbröt sig för att stirra på Jon med ett svagt leende på läpparna. Enarmade Donal Noye stod i dörren till rustkammaren. ”Må gudarna vara med dig, Snö”, ropade han.

Det måste ha hänt något, tänkte Jon, något allvarligt.

De döda männen bars till ett av förrådsrummen som fanns vid foten av muren, en mörk och kall cell som var uthuggen ur isen och användes till att förvara kött och säd och ibland öl i. Jon ryktade Mormonts häst och såg till att den fick mat och vatten innan han tog hand om sin egen. Därefter letade han efter sina vänner. Grenn och Paddan gick vakt, men han hittade Pyp i kantinen. ”Vad har hänt?” undrade han.

Pyp sänkte rösten. ”Kungen är död.”

Jon blev chockad. Robert Baratheon hade sett gammal och fet ut då han besökte Vinterhed, men han hade ändå verkat frisk och kry och det hade inte pratats om någon sjukdom. ”Hur vet du det?”

”En av vakterna hörde Clydas läsa brevet för mäster Aemon.” Pyp lutade sig närmare. ”Jag är ledsen, Jon. Han var ju god vän till din far.”

”En gång i tiden stod de varandra lika nära som bröder.” Jon undrade om Joffrey skulle behålla fadern som kungens hand, men det verkade inte troligt. Det kunde betyda att lord Eddard skulle återvända till Vinterhed och hans systrar också. Han kanske till och med skulle kunna hälsa på dem om Mormont gav sitt tillstånd. Det vore roligt att se Arya skratta igen och prata med fadern. Jag ska fråga honom om min mor, beslöt han, för jag är man nu och det är på tiden att han berättar för mig vem hon var. Jag bryr mig inte ens om ifall hon var sköka, för jag vill veta.

”Jag hörde Hake säga att de döda männen var din farbrors”, sa Pyp.

”Ja”, svarade Jon. ”Två av de sex han tog med sig. De hade varit döda länge, men det var något konstigt med kropparna.”

”Konstigt?” Pyp var full av nyfikenhet. ”Hur då konstigt?”

”Sam kan berätta.” Jon ville inte tala om det. ”Jag borde se efter om gamle björnen behöver mig.”

Ensam och fylld av underliga föraningar gick han till befälhavarens torn. Vakterna gav honom en högtidlig blick då han närmade sig. ”Gamle björnen är i sin salong”, upplyste den ene, ”och han har frågat efter dig.”

Jon nickade. Han borde ha gått hit raka vägen från stallarna, tänkte han medan han raskt gick uppför torntrappan. Mormont vill ha vin eller en brasa på härden, det är allt, sa han sig.

När Jon steg in i salongen skrek befälhavarens korp åt honom. ”Majs!” ropade fågeln. ”Majs! Majs! Majs!”

”Tro honom inte, för jag har precis matat honom”, brummade gamle björnen. Han satt vid fönstret och läste ett brev. ”Ge mig en bägare vin och slå upp en åt dig själv också.”

”Åt mig själv, ers nåd?”

Mormont höjde blicken från brevet och stirrade på Jon. Det fanns medlidande i den blicken, han kunde känna det. ”Du hörde vad jag sa.”

Jon hällde upp vinet med överdriven omsorg, vagt medveten om att han drog ut på det, för när bägarna var fyllda skulle han inte ha något annat val än att lyssna till vad som stod i det där brevet. Men alltför snart var de fulla. ”Sitt, pojk”, befallde Mormont. ”Drick.”

Jon förblev stående. ”Det är om min far, eller hur?”

Gamle björnen trummade på brevet med fingret. ”Din far och kungen”, mullrade han, ”och jag ska inte ljuga för dig, det är sorgliga nyheter. Jag trodde aldrig jag skulle få se en ny kung, inte vid min ålder, och Robert som bara var hälften så gammal som jag och stark som en oxe.” Han tog en klunk vin. ”Det påstås att kungen älskade att jaga. Det är alltid det vi älskar som blir vår undergång, pojk, glöm inte det. Min son älskade sin unga hustru, en fåfäng kvinna, och om det inte varit för henne skulle han aldrig ha kommit på tanken att sälja de där tjuvjägarna.”

Jon begrep knappt vad han sa. ”Jag förstår inte, ers nåd. Vad har hänt med min far?”

”Jag sa åt dig att sitta ner”, muttrade Mormont. ”Sitt!” skrek korpen. ”Och drick ditt vin. Det är en order, Snö.”

Jon satte sig och tog en klunk vin.

”Lord Eddard har blivit fängslad och står anklagad för högförräderi. Det sägs att han konspirerade med Roberts bröder för att ta tronen ifrån prins Joffrey.”

”Nej!” utbrast Jon genast. ”Det kan inte vara sant, för min far skulle aldrig kunna bedra kungen!”

”Må så vara”, sa Mormont, ”men det är inte min sak att avgöra, och inte din heller.”

”Men det är lögn”, envisades Jon. Hur kunde de tro att hans far var en förrädare, hade de blivit tokiga allihop? Lord Eddard Stark skulle aldrig kunna vanära sig…eller?

Han blev far till en oäkting, viskade en liten röst inombords. Vad fanns det för ära i det? Och din mor, hur var det med henne? Han vill inte ens tala om vad hon heter.

”Vad ska hända med honom, ers nåd? Kommer de att döda honom?”

”Det kan jag inte svara på, pojk. Jag tänker skicka ett brev, för i min ungdom kände jag en del av kungens rådgivare: gamle Pycelle, lord Stannis, ser Barristan…Vad din far än har gjort, eller inte gjort, så är han en hög lord och måste tillåtas ta den svarta dräkten och komma hit till oss. Gudarna ska veta att vi behöver män med lord Eddards duglighet.”

Jon visste att andra män som stått anklagade för högförräderi förr i tiden tillåtits återupprätta sin ära på muren. Varför då inte lord Eddard? Hans far här. Det var en konstig tanke och förunderligt obehaglig, för det skulle vara en oerhörd orättvisa att beröva honom Vinterhed och tvinga honom att ta den svarta dräkten, fast om det gällde hans liv…

Och skulle Joffrey gå med på det? Han mindes prinsen på Vinterhed, hur han hånat Robb och ser Rodrik på borggården. Jon hade han knappt lagt märke till, för oäktingar var inte ens värda hans förakt. ”Kommer kungen att lyssna till er, ers nåd?”

Gamle björnen ryckte på axlarna. ”En pojkkung. Jag förmodar att han lyssnar till sin mor. Synd att dvärgen inte är med dem, för han är pojkens morbror och han såg vår nöd här då han besökte oss. Det var olyckligt att din mor tog honom till fånga.”

”Lady Stark är inte min mor”, påpekade Jon skarpt, för Tyrion Lannister hade varit hans vän. Om lord Eddard blev dödad skulle det vara lika mycket hennes fel som drottningens. ”Ers nåd, hur är det med mina systrar, Arya och Sansa? De var hos min far. Vet ni…?”

”Pycelle nämner inte dem, men de blir säkert väl behandlade. Jag ska fråga om dem när jag skriver.” Mormont skakade på huvudet. ”Det här kunde inte ha hänt vid en olägligare tidpunkt, för om riket någonsin har behövt en stark kung…Vi har mörka dagar och kalla nätter framför oss, det känner jag i mina ben…” Han gav Jon en lång, knipslug blick. ”Jag hoppas att du inte funderar på att göra något dumt, pojk.”

Han är min far, ville Jon säga, men han visste att Mormont inte ville höra det. Han var torr i halsen och tvingade sig att ta ännu en klunk vin.

”Din plikt är här nu”, påminde befälhavaren honom, ”för ditt gamla liv tog slut när du tog den svarta dräkten.” Fågeln upprepade hest ”Svart”, men Mormont tog ingen notis om den. ”Det angår inte oss vad de gör i Kungshamn.” Då Jon inte svarade tömde den gamle mannen bägaren och tillade: ”Du kan gå, för jag behöver dig inte mer i dag. I morgon kan du hjälpa mig att skriva det där brevet.”

Jon mindes inte att han reste sig eller lämnade salongen utan upptäckte plötsligt att han var på väg nedför torntrappan och tänkte: Det är min far, mina systrar, hur kan det undgå att angå mig?

Utanför tittade en av vakterna på honom och sa: ”Du måste vara stark, pojk, för gudarna är grymma.”

De vet, insåg Jon. ”Min far är ingen förrädare”, sa han skrovligt. Till och med orden fastnade i halsen på honom, som för att kväva honom. Vinden hade tilltagit och det verkade kallare på borggården nu än då han gått in. Spöksommaren höll på att ta slut.

Resten av eftermiddagen gick som i en dröm, och Jon kunde inte ha sagt var han varit, vad han gjort eller vem han talat med. Gast var tillsammans med honom, så mycket visste han i alla fall, och skräckvargens tysta närvaro var en stor hjälp. Flickorna har inte ens den trösten, tänkte han. Deras vargar kunde ha skyddat dem, men Lady är död och Nymeria försvunnen, och de är helt ensamma.

Då solen gick ner hade vinden börjat blåsa från norr, och Jon kunde höra den vina mot muren och över de isiga bröstvärnen då han gick till kantinen för att äta kvällsvard. Hobb hade lagat en mustig hjortstuvning med korngryn, lök och morötter, och när han lade för Jon en extra stor portion och gav honom den knapriga skalken på brödet visste Jon vad det betydde. Han vet. Jon tittade sig omkring i kantinen, såg huvuden som snabbt vreds åt sidan och blickar som artigt vändes bort. De vet allihop.

Hans vänner samlades omkring honom. ”Vi bad kaplanen tända ett ljus för din far”, berättade Matthar. ”Det är lögn, vi vet alla att det är lögn. Till och med Grenn vet att det är lögn”, insköt Pyp. Grenn nickade och Sam tog Jons hand i sin. ”Du är min bror nu, så han är min far också”, sa den fete pojken. ”Om du vill rida ut till ödesträden och be till gudarna följer jag med dig.”

Ödesträden växte utanför muren, ändå visste Jon att Sam menade vad han sa. De är mina bröder, tänkte han, lika mycket som Robb och Bran och Rickon.

Då hörde han skrattet, vasst och hårt som en pisksnärt, och ser Alliser Törnes röst. ”Inte bara en oäkting utan en förrädares oäkting”, sa han till männen runt omkring.

Snabbt som blixten hoppade Jon upp på bordet med dolken i handen. Pyp grep tag i honom, men han slet sig loss och sedan störtade han längs bordet och sparkade matskålen ur handen på ser Alliser. Stuvningen flög åt alla håll och kanter och stänkte ner bröderna. Törne ryggade tillbaka, och folk skrek, men Jon Snö hörde dem inte utan gick till anfall mot ser Allisers ansikte med dolken, högg mot de där kalla onyxsvarta ögonen. Så kastade sig Sam mellan dem, och innan Jon kunde komma runt honom var Pyp på hans rygg och klängde sig fast som en apa medan Grenn tog honom i armen och Paddan bände kniven ur handen på honom.

Senare, mycket senare, sedan de fört Jon tillbaka till sovcellen kom Mormont ner för att prata med honom med korpen på axeln. ”Jag sa åt dig att inte göra något dumt, pojk”, brummade gamle björnen. ”Pojk”, ekade fågeln. Mormont skakade besviket på huvudet. ”Och jag som hade så stora planer för dig.”

De hade tagit hans kniv och svärd och sagt åt honom att han inte fick lämna cellen förrän de höga officerarna hade träffats och beslutat vad som skulle göras med honom, och de hade satt en vakt utanför dörren för att försäkra sig om att han lydde. Hans vänner fick inte träffa honom, men gamle björnen veknade och lät honom ha kvar Gast, så han var inte helt ensam.

”Min far är ingen förrädare”, sa han till skräckvargen då de blev ensamma. Gast tittade tyst på honom, och Jon sjönk ihop mot väggen med händerna om knäna medan han stirrade in i ljuset på bordet bredvid den smala sängen. Lågan flämtade och fladdrade, skuggorna rörde sig runt omkring honom och rummet verkade bli mörkare och kallare. I natt kommer jag inte att kunna sova, tänkte Jon.

Ändå måste han ha dåsat till, och när han vaknade var benen styva och stela och ljuset hade för länge sedan brunnit ner. Gast stod på bakbenen och krafsade på dörren, och Jon blev häpen då han märkte hur stor vargen blivit. ”Vad är det, Gast”, ropade han lågt. Skräckvargen vred på huvudet och tittade ner på honom samtidigt som han morrade tyst och visade tänderna. Har han blivit tokig? undrade Jon. ”Det är jag, Gast”, mumlade han och försökte att inte låta rädd. Ändå darrade han häftigt. När hade det blivit så kallt?

Gast backade undan från dörren och det syntes djupa skåror där han rivit i träet. Jon betraktade honom med stigande oro. ”Det är någon där ute, eller hur?” viskade han. Skräckvargen kröp ihop och backade medan den vita pälsen reste sig i nacken. Vakten, tänkte han, de lämnade en man för att vakta mig, och Gast känner lukten av honom genom dörren, det är allt.

Långsamt tog sig Jon upp på fötter. Han skakade våldsamt och önskade att han fortfarande hade sitt svärd. Tre snabba steg förde honom fram till dörren. Han fattade handtaget och drog dörren inåt, och när det gnisslade om gångjärnen var han nära att hoppa högt.

Vakten låg tvärs över den smala trappan och tittade upp på honom. Tittade upp på honom trots att han låg på magen, för huvudet hade vridits runt ett halvt varv.

Det kan bara inte vara sant, försökte Jon intala sig. Det här är befälhavarens torn och det vaktas natt och dag. Det här kan inte hända. Det måste vara en dröm, jag har en mardröm.

Gast slank förbi honom ut genom dörren. Vargen började gå uppför trappan, stannade och tittade på Jon. Det var då han hörde det, det mjuka, skrapande ljudet av en stövel mot sten, gnisslet från en dörr som öppnades, och ljuden kom ovanifrån, från befälhavarens gemak.

Det var kanske en mardröm, men det var ingen dröm.

Vaktens svärd satt kvar i skidan, och Jon ställde sig på knä och lyckades lirka ur det. Tyngden av stål i handen fick honom att känna sig modigare och han började gå uppför trappan. Gast gick ljudlöst framför honom. Skuggor lurade i varenda krök, och Jon smög försiktigt och undersökte alla misstänkt mörka ställen med svärdsspetsen.

Plötsligt hörde han Mormonts korp skrika. ”Majs”, tjöt fågeln. ”Majs, majs, majs, majs, majs, majs.” Gast skuttade före och Jon kom störtande efter. Dörren till Mormonts salong stod vidöppen och skräckvargen hoppade in, men Jon stannade i dörröppningen med klingan i handen för att ge ögonen lite tid att vänja sig. Tunga draperier hade dragits för fönstren och mörkret var svart som bläck. ”Vem där?” ropade han.

Så såg han den, en skugga bland skuggorna som gled mot den inre dörren som ledde till Mormonts sovcell, en manlig skepnad helt i svart med mantel och huva. Men under huvan sken ögonen med isblå strålglans.

Gast tog språnget. Man och varg föll omkull tillsammans utan vare sig skri eller morrande, de rullade och slog emot en stol, vräkte omkull ett bord som var fullt av papper. Mormonts korp flög ovanför och skrek: ”Majs, majs, majs, majs.” Jon kände sig lika blind som mäster Aemon. Med ryggen mot väggen gled han mot fönstren och slet ner draperierna, och plötsligt badade salongen i månljus. Han fick en glimt av svarta händer som var begravna i vit päls, svullna, mörka fingrar som klämde åt om skräckvargens strupe. Gast ryckte och slet och benen fäktade i luften, men han kunde inte komma loss.

Jon hade inte tid att vara rädd. Han kastade sig framåt, skrek och drämde till med långsvärdet av alla krafter. Stålet skar genom ärm och skinn och ben, men ändå var ljudet fel på något sätt. Lukten som översköljde honom var så underlig och kall att han nästan fick kväljningar. Han såg en arm med en hand på golvet, svarta fingrar som slingrade sig i en pöl av månsken. Gast ryckte sig loss från den andra handen och kröp åt sidan med den röda tungan hängande ur munnen.

Mannen med huvan höjde sitt bleka månansikte och Jon högg mot det utan att tveka. Svärdet öppnade inkräktaren in till benet, skar av halva näsan och gjorde ett djupt sår från kind till kind under de där ögonen, ögon som brinnande blå stjärnor. Jon kände igen det ansiktet. Othor, tänkte han och ryggade tillbaka, men han är död, han är död, jag såg honom död.

Han kände något som krafsade på ankeln, och svarta fingrar grep tag i vaden. Armen klättrade uppför hans ben och rev i ylle och hud. Med ett utrop av avsmak bände Jon loss fingrarna från sitt ben med svärdsspetsen och kastade i väg tingesten, som låg där och vred sig medan fingrarna öppnades och slöts.

Liket raglade framåt. Det fanns inget blod. Enarmad och med ansiktet nästan kluvet på mitten tycktes den döda kroppen inte känna någonting. Jon höll långsvärdet framför sig. ”Kom inte närmare!” befallde han med gäll röst. ”Majs”, skrek korpen, ”majs, majs.” Den avhuggna armen ålade sig ur den trasiga ärmen, en blek orm med svart, femfingrigt huvud. Gast kastade sig över den och tog den mellan tänderna och det krasade om benen i fingrarna. Jon högg mot likets hals och kände det hårda stålet skära in djupt.

Den döde Othor törnade in i honom och knuffade omkull honom.

Jon tappade andan då det omkullvräkta bordet träffade honom mellan skulderbladen. Svärdet, var fanns svärdet? Han hade tappat det förbaskade svärdet! När Jon öppnade munnen för att skrika körde vålnaden sina svarta likfingrar i munnen på honom. Han fick kväljningar och försökte få bort dem, men den döde mannen var för tung. Handen trängde längre ner i halsen på honom, isande kall, och den kvävde honom. Vålnadens ansikte var alldeles framför honom och fyllde världen, och dess gnistrande blå ögon var som is. Jon rev i den kalla huden med naglarna och sparkade på varelsens ben. Han försökte bita, försökte slå och banka, försökte andas…

Så plötsligt var likets tyngd borta och fingrarna slets ur halsen på honom. Hostande och spottande rullade Jon över på sidan. Gast hade liket igen, och han såg skräckvargen sätta tänderna i vålnadens mage och börja riva och slita. Bara vid halvt medvetande tittade han på en lång stund tills han äntligen mindes att han måste leta efter svärdet…

…och fick se lord Mormont naken och sömndrucken stå i dörren med en oljelampa i handen. Avgnagd och utan fingrar slingrade sig armen över golvet mot honom.

Jon försökte skrika men fick inte fram ett ljud. Han tog sig ostadigt upp på benen, sparkade undan armen och slet oljelampan ur händerna på gamle björnen. Lågan flämtade och var nära att slockna. ”Bränn!” kraxade korpen. ”Bränn, bränn, bränn!”

Jon snodde runt och fick syn på draperierna som han slitit ner från fönstren och kastade lampan på tyghögen. Metallen klirrade, glaset splittrades och oljan stänkte — och draperierna flammade upp och stod i ljusan låga. Hettan mot ansiktet var det ljuvligaste Jon någonsin känt. ”Gast!” skrek han.

Skräckvargen släppte liket och kom till honom samtidigt som vålnaden försökte resa sig med mörka ormar hängande ut ur det stora såret i magen. Jon stack in handen i lågorna, tog tag i de brinnande draperierna och kastade dem över vålnaden. Låt den brinna, bad han, vid alla barmhärtiga gudar, låt den brinna.