Kampen om järntronen

EDDARD

”Jag höll själv likvaka för honom”, berättade ser Barristan Selmy medan de stod och tittade på kroppen som låg bak i kärran. ”Han hade ingen annan, bara en mor i Dalen, har jag hört.”

I det bleka gryningsljuset såg den unge riddaren ut som om han sov. Han hade inte varit vacker, men döden hade slätat ut hans grovhuggna drag, och de tysta systrarna hade klätt honom i hans bästa sammetstunika med en hög krage som dolde skadorna efter lansen. Eddard Stark tittade på hans ansikte och undrade om det var för hans skull som pojken dött. Mördad av en vasall till ätten Lannister innan Ned hann prata med honom; kunde det vara en ren tillfällighet? Han antog att han aldrig skulle få veta det.

”Hugh var Jon Arryns väpnare i fyra år”, återtog Selmy, ”och kungen dubbade honom till riddare innan han red norrut för att hedra Jons minne. Pojken var mycket angelägen om att bli riddare, men jag är rädd för att han inte var redo.”

Ned hade sovit illa natten innan och han kände sig gammal och trött. ”Ingen av oss är någonsin redo”, anmärkte han.

”För att bli riddare?”

”För döden.” Ned bredde försiktigt över pojken hans mantel som var blodfläckad och kantad av månskäror. När hans mor frågade varför sonen var död, tänkte han bittert, skulle de tala om för henne att han hade kämpat för att hedra kungens hand, Eddard Stark. ”Det här var en helt onödig död, för krig bör inte vara en lek.” Ned vände sig till kvinnan bredvid kärran. Hon var helt insvept i grått och det var bara ögonen som syntes av ansiktet. De tysta systrarna förberedde människor för graven och det betydde olycka att titta på dödens ansikte. ”Skicka hem hans rustning till Dalen, för modern vill säkert ha den.”

”Den är värd en hel del”, påpekade ser Barristan. ”Pojken lät smida den speciellt för torneringen, och det är enkelt men gediget arbete. Jag vet inte ens om han hade betalt smeden.”

”Han betalade i går, ers nåd, och han betalade dyrt”, svarade Ned, och till den tysta systern sa han: ”Skicka rustningen till modern. Jag gör upp med smeden.” Hon böjde på huvudet.

Därefter promenerade ser Barristan och Ned till kungens tält. Lägret började vakna till liv. Feta korvar fräste ovanför eldgroparna och kryddade luften med doften av vitlök och peppar. Unga väpnare sprang ärenden medan deras herrar gäspande sträckte på sig och vaknade upp till en ny dag. En kökspojke med en gås under armen böjde knä då han fick syn på dem. ”Mina herrar”, muttrade han samtidigt som gåsen snattrade och hackade på hans fingrar. Sköldarna som stod uppställda framför tälten talade om vem som bodde i dem: Sjögårdens silverörn, Bryce Carons näktergalar, en druvklase för ätten Redwyne, ett vildsvin, en röd oxe, ett brinnande träd, en vit bagge, tre spiraler, en purpurfärgad enhörning, en dansande ungmö, en svart huggorm, tvillingborgar, en hornuggla och till sist kungsvaktens jungfruligt vita sköldar som sken som gryningen.

”Kungen har för avsikt att strida i mêléen i dag”, upplyste ser Barristan då de gick förbi ser Meryns sköld som misspryddes av ett djupt jack där Loras Tyrells lans hade slitit sönder träet då han kastade honom ur sadeln.

”Jag vet”, sa Ned bistert. Jory hade väckt honom kvällen innan med den nyheten, och det var inte att undra på att han sovit så illa.

Ser Barristan såg bekymrad ut. ”Det påstås att nattens skönhet bleknar i gryningen och att man ofta ångrar det man sagt under rusets inverkan.”

”Det påstås så”, instämde Ned, ”men inte om Robert.” Andra män skulle kanske ompröva de ord de sagt i berusat övermod eller glömma dem, men Robert Baratheon skulle minnas och aldrig backa ur.

Kungens tält låg nära vattnet och morgondimman från floden hade svept in det i grå dimslöjor. Tältet var av gyllengult siden och störst och finast i hela lägret, och utanför ingången kunde man se Roberts stridsklubba bredvid en kolossal järnsköld prydd med huset Baratheons kronhjort.

Ned hade hoppats att han skulle finna kungen till sängs i vindränkt sömn, men turen var inte med honom. Robert drack öl ur ett glänsande horn medan han irriterat röt åt två unga väpnare som försökte spänna på honom rustningen. ”Ers nåd”, sa den ene, nästan i tårar, ”det går inte, för den är för liten.” Han fumlade och halsharnesket som han försökte få fast om halsen på Robert ramlade i marken.

”Vid alla sju helveten!” svor Robert. ”Måste jag göra det själv? Ni kan dra åt helvete bägge två. Ta upp det och stå inte bara där och gapa. Lancel, ta upp det!” Pojken hoppade högt och kungen fick syn på Ned och ser Barristan. ”Titta på de här drumlarna, Ned. Min hustru envisades med att jag skulle ta de här båda som väpnare, men de är helt odugliga och klarar inte ens av att sätta på mig rustningen ordentligt. Och de ska vara väpnare? Snarare svinaherdar uppklädda i siden.”

Det räckte med en blick för att Ned skulle inse problemet. ”Det är inte pojkarnas fel”, talade han om för kungen. ”Du är för fet för din rustning, Robert.”

Robert Baratheon tog en djup klunk öl och kastade det tomma hornet på sovfällarna, torkade sig om munnen med baksidan av handen och sa mörkt: ”Fet? Sa du fet? Är det så man säger till sin kung?” Plötsligt började han skratta. ”Fan ta dig, Ned. Varför ska du alltid ha rätt?”

Väpnarna log nervöst tills kungen vände sig till dem. ”Ni. Ja, båda två, ni hörde vad handen sa. Kungen är för fet för sin rustning. Leta upp Aron Santagar och säg åt honom att jag behöver bröstharnesksträckaren. Nu, genast! Vad väntar ni på?”

Pojkarna snubblade på varandra i sin brådska att lämna tältet, och Robert lyckades hålla sig allvarlig ända tills de försvunnit. Då föll han skakande av skratt ihop i en stol.

Ser Barristan Selmy skrattade han också och till och med Eddard Stark lyckades klämma fram ett leende, men som vanligt trängde sig allvarligare tankar på. Han kunde inte låta bli att lägga märke till utseendet hos de bägge väpnarna: stiliga pojkar, ljusa och välbyggda. Den ene var i Sansas ålder med långa gyllene lockar, och den andre i femtonårsåldern med rödblont hår, en antydan till mustasch och drottningens smaragdgröna ögon.

”Å, jag önskar att jag vore där och såg Santagars min”, sa Robert. ”Jag hoppas han har förstånd nog att skicka dem till någon annan, och på det viset kan vi få dem att springa runt hela dagen!”

”Tillhör de där pojkarna ätten Lannister?” frågade Ned.

Robert nickade och torkade tårarna ur ögonen. ”Kusiner. Söner till lord Tywins bror. En av de döda bröderna eller kanske den levande, när jag tänker närmare efter. Jag minns inte. Min hustru kommer från en mycket stor släkt, Ned.”

En mycket ärelysten släkt, tänkte Ned. Han hade inget emot väpnarna, men det bekymrade honom att se Robert omgiven av drottningens släktingar under dygnets alla timmar. Ätten Lannisters aptit på ämbeten och hedersbetygelser tycktes inte veta några gränser. ”Det sägs att du och drottningen grälade i går kväll.”

Munterheten lämnade Roberts ansikte. ”Kvinnan försökte förbjuda mig att delta i mêléen, och nu sitter hon och surar på slottet. Din syster skulle aldrig ha skämt ut mig på det viset.”

”Du kände aldrig Lyanna som jag, Robert”, påpekade Ned. ”Du såg hennes skönhet men aldrig järnviljan under, och hon skulle ha sagt åt dig att du inte hade något i mêléen att göra.”

”Du med?” Kungen rynkade pannan. ”Du är en grinig man, Stark, och du har varit så länge i Norden att alla dina kroppsvätskor har frusit till is, men mina rinner i alla fall fortfarande.” Han slog sig för bröstet för att bevisa det.

”Det är du som är kung”, påminde Ned honom.

”Jag sitter på den förbaskade tronen när jag är tvungen, men betyder det att jag inte har samma begär som andra män? Lite vin nu och då, en söt flicka i sängen och känslan av att ha en häst mellan benen? Vid alla sju helveten, Ned, jag vill klippa till någon.”

Ser Barristan Selmy upphävde rösten. ”Ers höghet”, började han, ”det passar sig inte att kungen deltar i mêléen, för det skulle inte bli en rättvis tävling. Vem skulle våga anfalla er?”

Robert verkade uppriktigt förbluffad. ”Allihop naturligtvis, om de kan. Och den siste som är kvar…”

”…blir du”, avslutade Ned. Han insåg genast att Selmy hade slagit huvudet på spiken. Farorna i mêléen var bara som en extra krydda för Robert, men detta handlade om hans stolthet. ”Ser Barristan har rätt, för det finns inte en man i de sju konungarikena som skulle våga misshaga dig genom att såra dig.”

Röd i ansiktet kom kungen på fötter. ”Försöker ni tala om för mig att de där fega stackarna kommer att låta mig vinna?”

”Definitivt”, svarade Ned och ser Barristan Selmy böjde instämmande på huvudet.

För ett ögonblick var Robert så arg att han inte fick fram ett ord. Han stegade tvärs över tältet, svängde runt och stegade tillbaka med mörkt och ilsket ansikte. Han slet åt sig bröstharnesket från marken och kastade det på Barristan Selmy i stumt raseri. Selmy duckade. ”Ut!” skrek kungen sammanbitet. ”Ut innan jag slår ihjäl någon.”

Ser Barristan försvann snabbt och Ned skulle just till att följa efter då kungen ropade: ”Nej, inte du, Ned.”

Ned stannade kvar. Robert tog upp hornet, fyllde det med öl från en tunna och satte det i händerna på Ned. ”Drick”, sa han bryskt.

”Jag är inte törst…”

”Drick. Din kung befaller det.”

Ned förde hornet till munnen och drack. Ölet var svart och tjockt och så starkt att det sved i ögonen.

Robert satte sig ner igen. ”Fan ta dig, Ned Stark, dig och Jon Arryn. Jag älskade er bägge två, men vad har ni gjort med mig? Det var du som borde ha blivit kung, du eller Jon.”

”Du hade större rätt till tronen.”

”Jag sa åt dig att dricka och inte käfta emot. Du gjorde mig till kung, så nu kan du väl åtminstone lyssna på vad jag har att säga. Se på mig, Ned, se vad regerandet har gjort med mig. Vid alla gudar, för fet för min rustning. Hur i all sin dar gick det till?”

”Robert…”

”Drick och håll tyst, för nu är det kungen som talar. Jag svär att jag aldrig har känt mig så levande som när jag kämpade för att vinna tronen eller så död som nu då jag har vunnit den. Och Cersei…jag har Jon Arryn att tacka för henne. Jag hade ingen lust att gifta mig sedan Lyanna tagits ifrån mig, men Jon sa att riket behövde en arvinge. Cersei Lannister var ett bra parti, sa han, och hon skulle knyta lord Tywin till mig för den händelse att Viserys Targaryen någonsin skulle försöka vinna tillbaka faderns tron.” Kungen skakade på huvudet. ”Jag älskade den gamle mannen, det svär jag på, men nu tror jag att han var en större dumbom än Månpojken. Å, visst är Cersei ljuvlig att titta på, men kall…och som hon vaktar sitt sköte skulle man kunna tro att hon hade allt guld på Casterlyklippan mellan benen. Ge mig ölet om du inte tänker dricka det.” Han tog hornet, tömde det, rapade och torkade sig om munnen. ”Jag är ledsen för din dotters skull, Ned, uppriktigt ledsen. Jag menar det där med vargen. Min son ljög, det kan jag sätta min själ i pant på. Min son…Du älskar väl dina barn?”

”Av hela mitt hjärta”, svarade Ned.

”Jag ska berätta en hemlighet för dig, Ned. Mer än en gång har jag drömt om att avsäga mig kronan, stiga ombord på ett skepp till de fria städerna med min häst och min stridsklubba och ägna mitt liv åt att kriga och hora, för det är vad jag är skapt för. Soldenärkungen — som trubadurerna skulle älska mig — men vet du vad som hejdar mig? Tanken på Joffrey på tronen med Cersei som står bakom honom och viskar i hans öra. Min son. Hur har jag kunnat avla en sådan son, Ned?”

”Han är bara pojken”, mumlade Ned, illa till mods. Han tyckte inte om prins Joffrey, men han kunde höra smärtan i Roberts röst. ”Har du glömt hur vild du var i hans ålder?”

”Det skulle inte bekymra mig om pojken var vild, Ned, för du känner honom inte som jag.” Han suckade och skakade på huvudet. ”Du har kanske rätt, för Jon misströstade ofta om mig, och ändå växte jag upp till en bra kung.” Robert tittade på Ned och blängde bistert på honom då han inte sa något. ”Du skulle kunna hålla med mig nu.”

”Ers höghet…”, började Ned försiktigt.

Robert dunkade Ned i ryggen. ”Säg att jag är en bättre kung är Aerys, så är jag nöjd, men du har aldrig kunnat ljuga, varken för kärleks eller äras skull, Ned Stark. Jag är fortfarande ung och nu när du är här med mig kommer allt att bli annorlunda. Vi ska göra den här regeringstiden till något att sjunga om och må ätten Lannister dra åt helvete. Det luktar bacon. Vem tror du segrar i dag? Har du sett Mace Tyrells pojke? Blomriddaren kallar de honom, och det är en son som vilken man som helst skulle vara stolt över. I den förra torneringen kastade han av kungamördaren så att han landade på sin gyllene rumpa och du skulle ha sett uttrycket i Cerseis ansikte. Jag skrattade så jag fick ont i sidorna. Renly säger att han har en syster, en ung flicka på fjorton och ljuvlig som gryningen…”

De bröt fastan på svart bröd, kokta gåsägg och fisk stekt tillsammans med lök och bacon vid ett bockbord nära flodstranden. Kungens svårmod smalt bort tillsammans med morgondimman och inom kort satt Robert och åt en apelsin och berättade förtjust om en morgon på Örnnästet då de var pojkar. ”…hade skänkt Jon en låda apelsiner, minns du det? Men de hade ruttnat, så jag kastade min tvärs över bordet och träffade Dacks — Redforts koppärrige väpnare — mitt på näsan. Han kastade sin på mig och innan Jon hann så mycket som fjärta flög det apelsiner kors och tvärs över höga salen.” Han skrattade hejdlöst och till och med Ned log vid minnet.

Det här var pojken han vuxit upp tillsammans med, tänkte han, det här var den Robert Baratheon han känt och älskat. Om han kunde bevisa att klanen Lannister låg bakom attentatet mot Bran, bevisa att de hade mördat Jon Arryn, skulle den här mannen lyssna. Då skulle Cersei falla och kungamördaren med henne, och om lord Tywin vågade uppvigla Västern skulle Robert krossa honom lika lätt som han krossat Rhaegar Targaryen i slaget vid Treudden. Han kunde se det hela så klart.

Den frukosten smakade bättre än något Eddard Stark ätit på länge, och efteråt log han lättare och oftare tills det var dags för torneringen att börja igen.

Ned promenerade tillsammans med kungen till rännarbanan. Han hade lovat Sansa att titta på de sista dusterna tillsammans med henne eftersom mamsell Mordana var sjuk den här dagen och hans dotter var fast besluten att inte missa slutet på torneringen. Då han följde Robert till hans plats märkte han att Cersei Lannister hade valt att inte visa sig, för platsen bredvid kungen var tom. Även det gjorde Ned hoppfull.

Han banade sig väg fram till sin dotter och hittade henne just som man blåste i hornen för dagens första dust. Sansa var så fängslad av skådespelet att hon knappt märkte att han kom.

Sandor Clegane var den förste ryttaren som red ut på rännarbanan och han bar en olivgrön mantel över sin sotgrå rustning. Den och hjälmen med det morrande hundhuvudet var de enda prydnader han tillät sig.

”Hundra gulddrakar på kungamördaren”, tillkännagav Lillfinger högt då Jaime Lannister red in på rännarbanan på en vacker fuxfärgad hingst. Hästen hade ett schabrak av förgyllda ringar och Jaime glittrade från huvud till fot. Till och med hans lans var gjord av guldträ från Sommaröarna.

”Topp”, ropade lord Renly tillbaka, ”för Blodhunden ser hungrig ut i dag.”

”Även hungriga hundar vet bättre än att bita den hand som föder dem”, ropade Lillfinger torrt.

Sandor Clegane fällde ner visiret med en ljudlig smäll och intog sin plats. Ser Jaime kastade en slängkyss till en kvinna på läktaren, fällde mjukt ner visiret och red till andra änden av rännarbanan. Båda männen fällde lansarna till attack.

Ned skulle helst av allt velat se dem förlora bägge två, men Sansa var blank i ögonen av iver. Den i all hast uppförda läktaren skakade då hästarna ökade till galopp. Blodhunden lutade sig framåt då han red och höll lansen stadig som en klippa, men Jaime ändrade skickligt ställning alldeles före sammanstötningen. Spetsen på Cleganes lans gled av den gyllene skölden med lejonet utan att göra någon skada medan Jaimes lans träffade mitt i prick. Trä splittrades och Blodhunden vacklade till och fick kämpa hårt för att inte ramla av. Sansa flämtade och folkmassan hurrade.

”Jag undrar vad jag ska göra med dina pengar”, ropade Lillfinger ner till lord Renly.

Blodhunden lyckades nätt och jämnt hålla sig kvar i sadeln. Han ryckte hårt i tyglarna, vände hästen och red tillbaka till änden av rännarbanan för en andra omgång. Jaime Lannister kastade ifrån sig sin avbrutna lans och fick en ny medan han skämtade med sin väpnare. Blodhunden gav hästen sporrarna och dundrade fram i hård galopp och Lannister red honom till mötes. När Jaime den här gången ändrade ställning gjorde Sandor Clegane likadant. Bägge lansarna exploderade och då splittret hade lagt sig travade en ryttarlös fuxfärgad hingst i väg på jakt efter gräs medan ser Jaime Lannister gyllene och bucklig rullade i smutsen.

”Jag visste att Blodhunden skulle vinna”, sa Sansa.

Det hörde Lillfinger. ”Om du även vet vem som vinner nästa dust kan du väl tala om det nu innan lord Renly gör mig helt barskrapad”, ropade han till henne, och Ned log.

”Synd att inte dvärgen är med oss”, inföll lord Renly, ”för då skulle jag ha vunnit dubbelt så mycket.”

Jaime Lannister var på benen igen, men hans utsmyckade lejonhjälm hade vridits ett halvt varv och blivit bucklig då han föll, och nu kunde han inte få av den. Folkmassan buade och pekade och de fina damerna och herrarna försökte förgäves kväva sina skratt, och över alltihop kunde Ned höra Robert skratta högre än alla andra. Till slut var de tvungna att leda i väg Lannisters lejon till en smed, blind och snubblande.

Vid det laget hade ser Gregor Clegane intagit sin position i ena änden av rännarbanan. Han var kolossal, den störste man Eddard Stark någonsin sett. Robert Baratheon och hans bröder var stora precis som Blodhunden, och hemma på Vinterhed fanns en svagsint stalldräng vid namn Hodor som fick dem alla att se ut som dvärgar, men riddaren de kallade Berget som rider skulle ha tornat upp sig även över Hodor. Han var nästan tvåhundrafyrtio centimeter lång med väldiga axlar och armar tjocka som små träd. Hans stridshäst såg ut som en ponny mellan hans bepansrade ben och lansen han bar verkade liten som ett kvastskaft.

Till skillnad från sin bror bodde ser Gregor inte vid hovet. Han var en tillbakadragen man som bara lämnade sina egendomar i händelse av krig och torneringar. Han hade varit med lord Tywin då Kungshamn föll och var då en nydubbad riddare på sjutton år som redan vid den tiden utmärktes av sin storlek och sin oförsonliga grymhet. En del påstod att det var Gregor som drämt lille prins Aegon Targaryens skalle mot en vägg så att den spräcktes och viskade att han efteråt hade våldtagit modern, prinsessan Elia av Dornien, innan han stack svärdet i henne. Men inget av detta sades så Gregor hörde det.

Ned Stark kunde inte minnas att han någonsin pratat med Gregor trots att han kämpat på deras sida under Balon Greyjoys revolt, fast där hade ju varit tusentals riddare. Nu betraktade Ned honom oroligt. Han satte sällan tilltro till skvaller, men det som sades om ser Gregor var fasansfullt. Han skulle snart gifta sig för tredje gången, och det viskades hemska saker om hur hans två första hustrur hade dött. Det påstods att hans borg var ett dystert ställe där tjänare försvann spårlöst och till och med hundarna var rädda för att komma in i stora salen. Och det hade funnits en syster som dött ung och under mystiska omständigheter, och så var det elden som vanställt hans bror och jaktolyckan som dödat deras far. Gregor hade ärvt borgen, guldet och familjens egendomar. Samma dag hade hans yngre bror Sandor gett sig av för att träda i tjänst hos ätten Lannister och det sades att han aldrig återvänt, inte ens på besök.

Då Blomriddaren red in gick ett sus genom folkmassan och Ned hörde Sansa viska ”Å, så vacker han är”. Ser Loras Tyrell var smärt som en vidja och klädd i en rustning av silver som polerats till bländande glans och var inlagd med slingrande svarta vinrankor och små blå förgätmigej. Både Ned och folkmassan insåg samtidigt att det blå i blommorna var safirer och en flämtning steg upp från tusentals strupar. Över pojkens axlar hängde en mantel som var vävd av hundratals riktiga förgätmigejer.

Springaren var lika smärt som ryttaren, ett vackert grått sto byggt för snabbhet. Ser Gregors enorma hingst gnäggade då den kände hennes doft. Pojken från Höggården gjorde något med benen och hästen tog några steg åt sidan, smidig som en dansare. Sansa grep Ned i armen. ”Far, låt inte ser Gregor göra honom illa”, bad hon, och Ned såg att hon bar rosen som ser Loras gett henne dagen innan. Även det hade Jory berättat för honom.

”Det där är torneringslansar”, talade han om för dottern. ”De görs så att de ska splittras vid sammanstötningen så att ingen blir skadad.” Ändå mindes han den döde pojken i kärran med sin mantel av månskäror, och han hade svårt att få fram orden.

Ser Gregor hade svårigheter att behärska hästen, för hingsten gnäggade och skrapade med hovarna i marken och huvudet slet i tyglarna. Berget som rider sparkade djuret hårt i sidorna med sina bepansrade stövlar, och hästen stegrade sig och var nära att kasta av honom.

Blomriddaren hälsade på kungen, red till den andra änden av rännarbanan och fällde lansen. Han var redo. Ser Gregor slet i tyglarna och lyckades inta sin position. Plötsligt började det. Ser Gregors hingst satte av i vild galopp medan stoet flög fram som rinnande siden. Ser Gregor satte upp skölden och kämpade med lansen medan han hela tiden fick anstränga sig hårt för att hålla sin oroliga häst på rak linje. Med ens var Loras Tyrell framme och satte lansspetsen på exakt rätta stället, och innan någon hann blinka föll Berget som rider av. Han var så enorm att han tog hingsten med sig i fallet i en enda röra av stål och man och häst.

Ned hörde applåder, hurrarop, visslingar, chockade flämtningar, upphetsat mummel och över alltihop Blodhundens väsande, skrovliga skratt. Blomriddaren höll in hästen vid änden av rännarbanan, och hans lans var inte ens trasig. Safirerna gnistrade i solen då han leende höjde visiret, och folkmassan blev alldeles till sig.

Mitt på fältet gjorde sig ser Gregor Clegane fri och kom rasande på benen. Han slet av sig hjälmen och kastade den på marken. Ansiktet var mörkt av ursinne och håret föll ner i ögonen. ”Mitt svärd”, röt han till väpnaren och pojken kom springande ut till honom med det. Vid det laget hade även hingsten tagit sig upp på benen.

Gregor Clegane dödade hästen med ett enda hugg som var så våldsamt att det skar igenom halva halsen. På ett ögonblick förvandlades hurraropen till ängsliga tjut. Hingsten föll ner på knä och gav ifrån sig ett skrik när den dog. Då var Gregor med långa kliv redan på väg över rännarbanan mot ser Loras Tyrell med det blodiga svärdet i näven. ”Stoppa honom!” skrek Ned, men hans ord drunknade i oväsendet. Alla andra skrek också och Sansa grät.

Allt gick blixtsnabbt. Blomriddaren ropade på sitt eget svärd då ser Gregor knuffade hans väpnare åt sidan och sträckte sig efter tyglarna till hans häst. Stoet kände lukten av blod och stegrade sig, och Loras Tyrell lyckades bara med knapp nöd sitta kvar. Ser Gregor svingade sitt svärd, ett våldsamt hugg med bägge händerna som träffade pojken i bröstet och stötte honom ur sadeln. Springaren störtade i väg i panik medan ser Loras häpen låg kvar i smutsen, men då Gregor höjde svärdet för att utdela det dödande hugget varnade en väsande röst: ”Låt honom vara”, och en stålklädd hand ryckte bort honom från pojken.

Berget som rider svängde runt i stumt raseri och svingade sitt långsvärd i en mördande båge med all sin massiva styrka bakom, men Blodhunden parerade slaget och det verkade som om de båda bröderna stod och högg mot varandra i en evighet medan en omtumlad Loras Tyrell hjälptes i säkerhet. Tre gånger såg Ned hur ser Gregor måttade våldsamma hugg mot Blodhundens hjälm med det morrande hundhuvudet, men Sandor riktade inte ett enda slag mot broderns oskyddade ansikte.

Det var kungens röst som satte stopp för det…kungens röst och tjugo svärd. Jon Arryn hade sagt att en befälhavare behövde en stark slagfältsröst och Robert hade bevisat att han hade det i slaget vid Treudden. Nu använde han den rösten. ”I KUNGENS NAMN, SLUTA MED DE HÄR GALENSKAPERNA!” dundrade han.

Blodhunden föll ner på knä, ser Gregors hugg skar genom luft och äntligen kom han till besinning. Han släppte svärdet och blängde ilsket på Robert som stod där omgiven av kungsvakten och ett dussin andra riddare och vakter. Utan att säga ett ord vände han sig om, trängde sig förbi Barristan Selmy och stegade därifrån. ”Låt honom gå”, sa Robert, och lika plötsligt som det börjat var det över.

”Är Blodhunden segrare nu?” frågade Sansa.

”Nej”, svarade Ned. ”Det blir en sista dust mellan Blodhunden och Blomriddaren.”

Men det blev Sansa som fick rätt. En liten stund senare kom ser Loras Tyrell tillbaka ut på fältet iförd en enkel linnejacka och sa till Sandor Clegane. ”Jag har er att tacka för mitt liv. Dagen är er, ser.”

”Jag är ingen ser”, svarade Blodhunden, men han tog emot segern och vinnarens guld och, kanske för första gången i sitt liv, folkets kärlek, för de hurrade för honom då han lämnade rännarbanan och gick tillbaka till sitt tält.

När Ned och Sansa promenerade till bågskyttefältet sällade sig Lillfinger och lord Renly och några av de andra till dem. ”Tyrell måste ha vetat att stoet var brunstigt”, sa Lillfinger, ”och jag kan svära på att pojken planerade alltihop, för Gregor har alltid föredragit stora, argsinta hingstar med mer humör än förnuft.” Tanken tycktes roa honom.

Men den roade inte ser Barristan Selmy. ”Det ligger ingen ära i att ta till trick”, sa den gamle mannen stelt.

”Ingen ära kanske men tjugo tusen gulddrakar”, påpekade lord Renly leende.

Den eftermiddagen vann en pojke vid namn Anguy, en okänd ofrälse från Dorniens gränsland, bågskyttetävlingen och besegrade både ser Balon Swann och Jalabhar Xho på hundra steg sedan alla de andra bågskyttarna blivit utslagna på kortare distanser. Ned skickade i väg Alyn för att söka upp pojken och erbjuda honom en plats i handens livvakt, men han var rusig av vin och segern, drömde om oanade rikedomar och tackade nej.

Mêléen höll på i tre timmar. Nära fyrtio män deltog, friryttare och vandrande riddare, och nydubbade riddare som försökte skaffa sig ett gott anseende. De stred med trubbiga vapen i ett kaos av lera och blod, små grupper som kämpade tillsammans och sedan vände sig mot varandra allt eftersom allianser bildades och upplöstes, tills det bara var en man kvar. Segraren var den röde prästen Thoros från Myr, en galning som rakade huvudet och slogs med ett flammande svärd. Han hade vunnit mêléer förut, för eldsvärdet skrämde de andra ryttarnas hästar och ingenting skrämde Thoros. Slutresultatet blev tre brutna ben, ett spräckt nyckelben, ett dussin krossade fingrar, två hästar som måste avlivas, och fler skärsår, stukningar och blåmärken än någon orkade räkna. Ned var oändligt glad för att Robert inte hade deltagit.

På festen den kvällen kände sig Eddard Stark mer hoppfull än han gjort på länge. Robert var på strålande humör, klanen Lannister syntes inte till någonstans och till och med hans döttrar uppförde sig ordentligt. Jory hade hämtat Arya så att även hon fick vara med och Sansa var trevlig mot systern. ”Torneringen var magnifik”, andades hon. ”Du borde ha kommit. Hur gick det med dansen?”

”Hela jag är mörbultad”, rapporterade Arya lyckligt och visade stolt ett stort blåmärke på benet.

”Du måste vara förskräcklig på att dansa”, sa Sansa lite undrande.

Medan Sansa senare var och lyssnade på en sångtrupp som uppförde en komplicerad ringdans med sammanvävda ballader som kallades ”Drakdansen” inspekterade Ned själv blåmärket. ”Jag hoppas Forel inte är för hård mot dig”, sa han.

Arya stod på ett ben. Hon hade blivit mycket bättre på det på sista tiden. ”Syrio säger att varje blåmärke är en läxa, och att varje läxa gör en bättre.”

Ned rynkade pannan. Syrio Forel hade utmärkt rykte och hans yviga Braavosstil passade bra till Aryas smäckra klinga, men ändå…För några dagar sedan hade hon vandrat omkring med en bit svart siden för ögonen. Syrio höll på att lära henne att se med öronen och näsan och huden, hade hon talat om för honom. Innan dess hade han låtit henne göra kullerbyttor och baklängessaltomortaler. ”Arya, är du säker på att du vill fortsätta med det här?”

Hon nickade. ”I morgon ska vi fånga katter.”

”Katter.” Ned suckade. ”Det kanske var ett misstag att anlita den här mannen från Braavos, och om du vill kan jag be Jory ta över lektionerna, eller jag skulle kunna tala med ser Barristan. I sin ungdom var han den duktigaste svärdskämpen i de sju konungarikena.”

”Jag vill inte ha dem”, sa Arya. ”Jag vill ha Syrio.”

Ned körde handen genom håret. Vilken hygglig vapenmästare som helst kunde lära Arya svärdskonstens grunder utan allt det här tramset med att leka blindbock, slå kullerbyttor och stå på ett ben, men han kände sin yngsta dotter tillräckligt väl för att veta att det inte var någon idé att diskutera när hon sköt fram hakan så där envist. ”Som du vill”, sa han och tänkte att hon säkert skulle tröttna snart. ”Men försök att vara försiktig.”

”Det ska jag”, lovade hon högtidligt samtidigt som hon smidigt hoppade från höger till vänster ben.

Mycket senare när Ned fört flickorna tillbaka till staden och sett till att de kom i säng — Sansa med sina drömmar och Arya med sina blåmärken — gick han upp till sina egna gemak högst upp i handens torn. Dagen hade varit varm och det var instängt och kvavt i rummet. Ned gick fram till fönstret och öppnade de tunga fönsterluckorna för att släppa in den svala nattluften. På andra sidan borggården såg han ett fladdrande ljussken från Lillfingers fönster trots att det var en bra bit efter midnatt, och nere vid floden började festen först nu mattas av.

Han tog fram dolken och studerade den. Lillfingers blad, vunnet av Tyrion Lannister i ett vad på en tornering, och skickat för att mörda Bran i sömnen. Varför? Varför skulle dvärgen vilja se Bran död? Varför skulle någon vilja se Bran död?

Dolken, Brans fall, allt hängde på något sätt ihop med mordet på Jon Arryn, det var han övertygad om, men ändå var sanningen om Jons död lika förborgad för honom som den varit då han började. Lord Stannis hade inte återvänt till Kungshamn för torneringen, och Lysa Arryn bröt inte tystnaden bakom Örnnästets höga murar. Väpnaren var död och Jory letade fortfarande igenom skökohusen. Vad hade han utom Roberts oäkting?

Ned tvivlade inte ett ögonblick på att vapenmästarens surmulne lärling var kungens son, för ätten Baratheons drag syntes tydligt i hans ansikte: hakan, ögonen och det där svarta håret. Renly var för ung för att vara far till en pojke i den åldern och Stannis för känslokall och alltför medveten om plikt och ära. Gendry måste vara Roberts son.

Han visste det, men till vilken nytta? Kungen hade andra oäkta barn spridda över de sju konungarikena, och han hade öppet erkänt en av sina oäktingar, en pojke i Brans ålder vars mor var högättad. Pojken fostrades av lord Renlys slottsfogde på Stormens ände.

Ned mindes även Roberts första barn, en dotter som föddes i Arryndalen när Robert knappt var mer än en pojke själv. Det var en ljuvlig liten flicka, och den unge lorden av Stormens ände hade avgudat henne. Han brukade komma på besök varenda dag för att leka med barnet långt efter det att han tappat intresset för modern, och Ned släpades ofta med som sällskap vare sig han ville det eller ej. Flickan borde vara sjutton eller arton vid det här laget, insåg han, och äldre än Robert varit då han blev far till henne. Det var en konstig tanke.

Cersei kunde inte ha blivit särskilt förtjust över makens oäkta barn, men när det kom till kritan spelade det ingen roll om kungen hade en oäkting eller hundra, för lagar och sedvänjor gav nästan inga rättigheter alls till oäktingar. Varken Gendry, flickan i Arryndalen eller pojken på Stormens ände kunde hota Roberts äkta barn…

Hans funderingar avbröts av en försiktig knackning på dörren. ”Det är en man som söker er, ers nåd”, ropade Harwin, ”men han vägrar att uppge sitt namn.”

”Skicka in honom”, svarade Ned samtidigt som han undrade vem det kunde vara.

Besökaren var en kraftig karl i leriga stövlar och en tung rock av grovt brunt kläde. Ansiktet doldes av en huva och händerna var indragna i de stora, vida ärmarna.

”Vem är ni?” frågade Ned.

”En vän”, svarade mannen med låg, främmande röst. ”Vi måste tala i enrum, lord Stark.”

Nyfikenheten vann över försiktigheten. ”Lämna oss, Harwin”, befallde han, och det var först då de blev ensamma som besökaren drog ner huvan.

”Lord Varys?” utbrast Ned förvånat.

”Lord Stark”, sa Varys artigt och slog sig ner. ”Jag undrar om jag kunde få besvära om något att dricka?”

Ned fyllde två bägare med sommarvin och räckte den ena till Varys. ”Jag skulle ha kunnat passera bara några decimeter ifrån er utan att känna igen er”, sa han klentroget. Han hade aldrig sett eunucken klädd i något annat än siden och sammet och finaste damast, och den här mannen luktade svett i stället för syrenparfym.

”Det var vad jag hoppades på”, sa Varys, ”för det skulle inte vara bra om vissa personer fick veta att vi talats vid i enrum. Drottningen bevakar er noggrant. Det här vinet smakar utsökt. Tack ska ni ha.”

”Hur tog ni er förbi mina andra vakter?” undrade Ned. Porther och Cayn hade varit posterade utanför tornet och Alyn i trappan.

”Röda slottet har hemliga gångar som bara spöken och spindlar känner till.” Varys log ursäktande. ”Jag ska inte uppehålla er länge, ers nåd, men det finns saker som ni bör känna till, för ni är kungens hand och kungen är en dåre.” Eunuckens sliskiga tonfall var helt borta och hans röst var skarp och hård som en pisksnärt. ”Er vän, jag vet, men ändock en dåre…och dömd om ni inte räddar honom. I dag var det nära ögat. De hade hoppats kunna döda honom under mêléen.”

För ett ögonblick var Ned mållös av chock. ”Vilka?”

Varys smuttade på vinet. ”Om jag måste tala om det för er är ni en ännu större dåre än Robert och jag står på fel sida.”

”Klanen Lannister”, sa Ned. ”Drottningen…nej, jag vägrar tro det ens om Cersei, och hon bad honom att inte slåss!”

”Hon förbjöd honom att slåss inför hans bror, hans riddare och halva hovet. Säg mig ärligt, vet ni något säkrare sätt att få kung Robert att delta i mêléen?”

Ned kände sig illamående. Eunucken hade slagit huvudet på spiken. Säg åt Robert Baratheon att han inte kunde eller inte borde eller inte fick göra en sak och den var så gott som gjord. ”Men även om han hade deltagit, vem skulle ha vågat rikta ett slag mot kungen?”

Varys ryckte på axlarna. ”Det var fyrtio ryttare i mêléen, och ätten Lannister har många vänner. Vem skulle kunnat kalla det mord om något hugg råkat träffa hans höghet mitt i kaoset av gnäggande hästar och ben som bröts och Thoros från Myr som viftade med det där idiotiska eldsvärdet?” Han reste sig, gick fram till vinkruset och fyllde på bägaren. ”När dådet var utfört skulle mördaren falla ihop, alldeles utom sig av sorg, och jag kan nästan höra honom gråta. Så sorgligt. Men den barmhärtiga och medlidsamma änkan skulle utan tvivel ha förbarmande med den olycklige stackaren, dra upp honom på fötter och välsigna honom med en öm, förlåtande kyss. Den gode kung Joffrey skulle inte ha något annat val än att benåda honom.” Eunucken strök sig över kinden. ”Eller också skulle Cersei kanske låta ser Ilyn halshugga honom, för på det sättet vore risken mindre för klanen Lannister, även om det blev en otrevlig överraskning för deras lille vän.”

Ned kände ilskan stiga inom sig. ”Ni kände till den här komplotten och ändå gjorde ni ingenting.”

”Jag för befälet över spioner, inte krigare.”

”Ni kunde ha kommit till mig tidigare.”

”Det kunde jag ha gjort, det medger jag, och ni skulle ha rusat raka vägen till kungen, eller hur? Och när Robert fick höra om faran, vad skulle han då ha gjort? Det undrar jag.”

Ned funderade på saken. ”Han skulle ha förbannat dem allihop och deltagit i mêléen för att visa att han inte var rädd för dem.”

Varys slog ut med händerna. ”Jag har ännu en bekännelse att göra, lord Eddard. Jag var nyfiken på hur ni skulle agera. Ni undrar varför jag inte kom till er och jag måste svara: För att jag inte litade på er, ers nåd.”

”Ni litade inte på mig?” Ned var uppriktigt förvånad.

”Det finns två olika slags människor i Röda slottet, lord Eddard”, förklarade Varys. ”De som är lojala mot riket och de som bara är lojala mot sig själva. Fram till i morse kunde jag inte säga vilken sort ni tillhörde…så jag väntade för att se…och nu vet jag säkert.” Han log lite snett och för ett ögonblick var hans privata och offentliga ansikte ett och samma. ”Jag börjar förstå varför drottningen fruktar er så djupt, ja, det gör jag.”

”Det är er hon borde frukta”, invände Ned.

”Nej, jag är den jag är. Kungen utnyttjar mig, men jag är också en skamfläck för honom. Vår Robert är en mäktig krigare och sådana karlakarlar som han har bara förakt till övers för skvallerbyttor och spioner och eunucker. Om den dagen skulle komma då Cersei säger ’Döda den mannen’, kommer Ilyn Payne att hugga huvudet av mig i en handvändning och vem ska då sörja stackars Varys? Varken i Norden eller Södern besjunger de spindlar.” Han sträckte ut handen och rörde mjukt vid Ned. ”Men ni, lord Stark…jag tror…nej, jag vet…att han aldrig skulle kunna döda er, inte ens om drottningen krävde det, och där ligger kanske vår räddning.”

Det var för mycket och ett kort ögonblick ville Eddard Stark bara återvända till Vinterhed, till den rena enkelheten i Norden där fienderna var vintern och rövarna bortom muren. ”Men nog har väl Robert lojala vänner”, protesterade han. ”Hans bröder och hans…”

”…hustru”, avslutade Varys med ett spetsigt leende. ”Hans bröder hatar ätten Lannister, det är sant, men att hata drottningen är inte detsamma som att älska kungen. Ser Barristan älskar sin ära, stormäster Pycelle älskar sitt ämbete och Lillfinger älskar Lillfinger.”

”Kungsvakten…”

”En papperssköld”, avbröt eunucken. ”Försök att inte se så chockerad ut, lord Stark. Jaime är själv en edsvuren broder av de vita svärden och vi vet alla vad hans ed är värd. De dagar då män som Ryam Redwyne och prins Aemon drakriddaren bar den vita manteln är sedan länge förbi och existerar numera endast i balladerna. Av dessa sju är det bara ser Barristan Selmy som är gjord av sant stål och Selmy är gammal. Ser Boros och ser Meryn är drottningens handgångne män ända in i märgen och jag har även djupa misstankar då det gäller de övriga. Nej, ers nåd, när svärden dras på allvar är ni den ende sanne vännen Robert Baratheon har.”

”Robert måste få veta det här”, förkunnade Ned, ”för om det ni säger är sant, om bara en del av det är sant, måste kungen själv få höra det.”

”Och vad ska vi lägga fram för bevis för honom? Mitt ord mot deras? Mina små fåglar mot drottningen och kungamördaren, mot hans bröder och hans råd, mot ståthållarna i Östern och Västern, mot den mäktiga Casterlyklippan? Då är det lika bra att ni skickar efter ser Ilyn med en gång, så sparar vi tid. Jag vet var det kommer att sluta.”

”Men om det ni säger är sant kommer de bara att bida sin tid och göra ett nytt försök.”

”Det kommer de att göra”, instämde Varys, ”och snarare förr än senare, är jag rädd. Ni gör dem ytterst ängsliga, lord Eddard, men mina små fåglar ska lyssna och tillsammans kan vi kanske hejda dem, ni och jag.” Han reste sig och drog huvan för ansiktet. ”Tack för vinet. Vi ska talas vid snart igen, men när vi träffas i rådet nästa gång måste ni vara noga med att behandla mig med ert vanliga förakt. Det bör inte bli svårt för er.”

Han var framme vid dörren då Ned ropade: ”Varys.” Eunucken vände sig om. ”Hur dog Jon Arryn?”

”Jag undrade när ni skulle fråga det.”

”Berätta.”

”De kallar det Lys tårar. Det är sällsynt och dyrbart, klart och sött som vatten, och det lämnar inga spår. Jag bönföll lord Arryn att använda en munskänk, i just detta rum bönföll jag honom, men han ville inte höra talas om saken. Bara en feg stackare skulle någonsin komma på tanken, sa han.”

Ned måste få veta resten. ”Vem gav honom giftet?”

”Någon nära vän som ofta delade en måltid med honom förmodligen. Å, men vem av dem? Det fanns många sådana, och lord Arryn var en vänlig och tillitsfull man.” Eunucken suckade. ”Det fanns en pojke, och han hade Jon Arryn att tacka för allt, men när änkan flydde till Örnnästet med sitt hushåll stannade han kvar i Kungshamn och levde livets glada dagar. Det gläder alltid mitt hjärta då det går bra för de unga här i världen.” Hans röst var som en pisksnärt igen och vartenda ord var som ett slag. ”Han måste ha tagit sig stilig ut i torneringen i sin skinande nya rustning med de där månskärorna på manteln. Synd att han dog så olägligt, innan ni hann tala med honom…”

Ned kände sig själv halvt förgiftad. ”Väpnaren”, sa han. ”Ser Hugh.” Hjul inuti hjul inuti hjul. Det dunkade i Neds huvud. ”Varför? Varför just nu. Jon Arryn hade varit hand i fjorton år. Vad var det han gjorde som tvingade dem att mörda honom?”

”Han ställde frågor”, svarade Varys och slank ut genom dörren.