Kampen om järntronen

EDDARD

Genom de höga, smala fönstren i Röda slottets grottliknande tronsal sken solnedgångsljuset in på golvet och gjorde mörkröda ränder på väggarna där drakskallarna en gång hängt. Nu var stenen täckt av gobelänger med jaktmotiv i starka gröna, bruna och blå nyanser, men ändå tyckte Ned Stark att det kändes som om den enda färgen i salen var röd, röd som blod.

Han satt i Aegon erövrarens urgamla högsäte, en monstruös skapelse i järn med piggar och vassa kanter och groteskt formad metall. Precis som Robert hade förvarnat honom om var det en fruktansvärt obekväm sittplats och det gjorde inte saken bättre att det dunkade av smärta i hans brutna ben. Metallen under honom kändes hårdare för var timme som gick och ståltänderna i ryggstödet gjorde det omöjligt för honom att luta sig bakåt. En kung bör aldrig sitta bekvämt, hade Aegon erövraren sagt då han befallde sina smeder att smida ett högsäte av sina fallna fienders svärd. Förbannad vare Aegon och hans övermod, tänkte Ned dystert, och förbannad vare även Robert och hans jakt.

”Är ni helt säkra på att de inte var vanliga stråtrövare?” frågade Varys lågt från rådsbordet nedanför tronen. Stormäster Pycelle skruvade oroligt på sig medan Lillfinger lekte med en gåspenna. De var de enda av rådsmedlemmarna som var närvarande. En vit kronhjort hade siktats i kungsskogen och lord Renly och ser Barristan hade följt med kungen för att jaga den tillsammans med prins Joffrey, Sandor Clegane, Balon Swann och halva hovet. Så Ned var tvungen att sitta på järntronen i kungens frånvaro.

Han fick åtminstone sitta. Förutom rådet måste alla andra stå respektfullt eller knäböja, och alla — supplikanterna som skockades nära de höga dörrarna, riddarna och de förnäma damerna och herrarna som var samlade nedanför gobelängerna, småfolket i galleriet liksom de brynjeklädda vakterna i sina mantlar i guld eller grått — stod.

Byborna låg på knä: män, kvinnor och barn i trasiga och blodiga kläder med ansiktena förvridna av rädsla. De tre riddarna som fört dem hit för att bära vittnesmål stod bakom dem.

”Stråtrövare, lord Varys?” Ser Raymun Darrys röst dröp av förakt. ”Nog var de stråtrövare alltid, utskickade av klanen Lannister.”

Ned kunde känna oron i salen medan såväl höga lorder som tjänstefolk spände öronen för att höra vad som sades. Han kunde inte heller spela förvånad, för Västern hade varit som en krutdurk ända sedan Catelyn tog Tyrion Lannister till fånga. Både Flodvattnet och Casterlyklippan hade kallat sina vasaller under fanorna och arméer drogs samman i passet nedanför Guldtand. Det hade bara varit en tidsfråga innan blodet skulle börja flyta, och den enda frågan som återstod var hur man bäst skulle kunna hejda blodsutgjutelsen.

Ser Karyl Vance med de sorgsna ögonen, som skulle varit stilig om det inte vore för det bourgogneröda eldsmärket som missprydde hans ansikte, gjorde en gest mot de knäböjande byborna. ”Det här är de enda överlevande från byn Sherrer, lord Eddard. De andra är döda, liksom folket i Vendernas by och Vadet.”

”Res er”, befallde Ned byborna, för han litade aldrig på vad en knäböjande man sa till honom. ”Upp med er allihop.”

En och två i taget tog sig byborna mödosamt upp på benen. En gammal man måste hjälpas och en ung flicka i blodig klänning låg kvar på knä medan hon stirrade tomt på ser Arys Oakheart som stod vid foten av tronen i kungsvaktens vita rustning, redo att skydda och försvara kungen eller, antog Ned, kungens hand.

”Joss”, sa ser Raymun Darry till en rund, tunnhårig man i bryggarförkläde, ”berätta för handen vad som hände i Sherrer.”

Joss nickade. ”Om det behagar ers höghet…”

”Hans höghet är ute och jagar på andra sidan Svartvattenforsen”, upplyste Ned och undrade hur en man kunde bo hela sitt liv bara några dagsritter från Röda slottet utan att ha en aning om hur kungen såg ut. Ned var klädd i en vit linnejacka med ätten Starks skräckvarg broderad på bröstet och den svarta yllemanteln hölls fast vid kragen med hans ämbetes silverhand. Svart och vitt och grått — alla sanningens färger. ”Jag är lord Eddard Stark, kungens hand. Berätta vem du är och vad du vet om de här stråtrövarna.”

”Jag har…hade en ölstuga, ers nåd, vid stenbron i Sherrer. Jag serverade det bästa ölet söder om Näset, det sa alla, om ni ursäktar, ers nåd. Det är borta nu precis som allt det andra, ers nåd. De kom och drack sig otörstiga och hällde ut resten av ölet innan de satte eld på huset, och de skulle ha låtit mitt blod flyta också om de hade fått fast mig, ers nåd.”

”De brände ner husen för oss”, insköt en bonde bredvid honom. ”De kom ridande söderifrån i mörkret och satte eld på våra fält och hus och dödade alla som försökte hindra dem. Men de var inga stråtrövare, ers nåd, för de var inte intresserade av att stjäla boskapen, inte de inte, för de slaktade min mjölkko där hon stod och lämnade henne åt flugorna och kråkorna.”

”De red ner min lärling”, berättade en liten, bastant man med en smeds muskulösa överkropp och ett bandage om huvudet. Han hade satt på sig sina finaste kläder för att tala med kungen, men byxorna var lappade och manteln nedstänkt och dammig efter resan. ”De jagade honom kors och tvärs över fälten på sina hästar och stack honom med sina lansar som om det vore en lek. De skrattade medan pojken snavade och skrek tills den store körde lansen rakt igenom honom.”

Flickan som stod på knä lutade huvudet bakåt för att se på Ned som satt högt ovanför henne på tronen. ”De dödade min mamma också, ers nåd. Och de…de…” Rösten dog bort, som om hon glömt vad hon skulle till att säga, och hon började snyfta.

Ser Raymun Darry tog vid. ”Folket i Vendernas by sökte skydd i sin slottsherres borg, men murarna var timrade. Stråtrövarna lade upp halm mot träet för att bränna allihop levande, och när byborna öppnade portarna och försökte fly undan elden sköt de ner dem med pilar, till och med kvinnor och spädbarn.”

”Å, fasansfullt”, mumlade Varys. ”Att människor kan vara så grymma!”

”De skulle ha gjort samma sak med oss, men borgen som Sherrer ligger bredvid är gjord av sten”, upplyste Joss. ”En del ville röka ut oss, men den store bjässen sa att det fanns mognare frukt längre uppåt floden, så de gav sig av mot Vadet.”

Ned kunde känna kallt stål mot händerna då han lutade sig framåt. Mellan varje finger fanns en klinga, spetsarna på vridna svärd som spred ut sig som klor i solfjädersform från tronens armstöd. Till och med efter tre hundra år var en del av dem så vassa att man kunde skära sig på dem, för järntronen var full av fällor för den oförsiktige. Balladerna berättade att det för att tillverka den hade krävts tusen klingor som vitglödgats i den svarta fasan Balerions eldsprutande andedräkt. Smidet hade tagit femtionio dagar, och resultatet var det här svarta vidundret med rakbladsvassa kanter och hullingar och band av vass metall; en stol som kunde döda en man och också hade gjort det, om man skulle tro på historierna.

Vad Eddard Stark hade där att göra skulle han aldrig förstå, men ändå satt han där, för de här människorna förväntade sig att han skulle skipa rättvisa. ”Vad har ni för bevis för att det var klanen Lannisters män?” frågade han samtidigt som han försökte behärska sitt raseri. ”Hade de karmosinröda mantlar eller lejonprydda baner?”

”Så dumma är inte ens ätten Lannister”, fräste ser Marq Piper, en skrävlande stridstupp som var alldeles för ung och hetlevrad i Neds tycke även om han var nära vän till Catelyns bror Edmure Tully.

”Alla var beridna och klädda i rustning, ers nåd”, svarade ser Karyl lugnt, ”och de var beväpnade med lansar med stålspetsar och långsvärd och de använde stridsyxor för slakten.” Han gjorde en gest mot en av trashankarna som överlevt. ”Du, ja, just du, ingen ska göra dig något illa. Berätta för handen vad du berättade för mig.”

Den gamle mannens huvud rörde sig upp och ner. ”Det var stridshästar de red”, sa han. ”Jag har arbetat många år i ser Willems stallar så jag vet skillnaden, och jag kan svära på att ingen av de hästarna någonsin hade dragit en plog.”

”Fint beridna stråtrövare”, anmärkte Lillfinger, ”men de hade kanske stulit hästarna på stället de plundrade sist.”

”Hur många man var det i stråtrövarbandet?” frågade Ned.

”Minst hundra”, svarade Joss samtidigt som smeden med bandaget om huvudet sa ”femtio” och en gammal gumma bakom honom sa: ”Det var hundratals, ers nåd, en hel armé.”

”Ni säger att de inte hade några baner”, sa lord Eddard, ”men hur var det med deras rustningar då? Lade ni märke till några prydnader eller emblem på sköldar och hjälmar?”

Bryggaren, Joss, skakade på huvudet. ”Det smärtar mig djupt, ers nåd, men rustningarna var helt osmyckade, fast…den som anförde dem, han var klädd i rustning precis som de andra, men det gick ändå inte att ta miste på honom, för han var så kolossal, ers nåd. De som påstår att jättarna är döda kan aldrig ha sett den här mannen. Jag svär på att han var stor som en uroxe med tordönsstämma.”

”Berget som rider!” utbrast ser Marq högt. ”Kan någon tvivla på det? Det här var Gregor Cleganes verk.”

Ned hörde muttranden från dem som stod under fönstren och från bortre änden av salen, och till och med i galleriet viskade man nervöst. Både höga lorder och småfolk visste vad det kunde betyda om ser Marq hade rätt, för ser Gregor Clegane var vasall till lord Tywin Lannister.

Han granskade bybornas skrämda ansikten. Det var inte att undra på att de varit så rädda; de hade trott att de släpades hit för att utpeka lord Tywin som slaktare inför en kung som genom sitt äktenskap hade blivit som en son för honom. Ned undrade om riddarna hade gett dem något val.

Stormäster Pycelle reste sig tungt från rådsbordet och ämbetskedjan klirrade. ”Med all tillbörlig respekt, ser Marq, men ni kan inte veta att den här banditen var ser Gregor. Det finns många storvuxna män i riket.”

”Lika stora som Berget som rider?” ifrågasatte ser Karyl. ”Jag har då aldrig träffat någon.”

”Det har ingen här gjort”, tillade ser Raymun hett, ”och till och med hans bror ser ut som en valp bredvid honom. Öppna ögonen, mina herrar. Behöver ni se hans sigill på kropparna? Det var ser Gregor.”

”Varför skulle ser Gregor skövla och bränna som en stråtrövare?” undrade Pycelle. ”Han har egna landområden och en stor borg, och han är en smord riddare.”

”En falsk riddare!” utbrast ser Marq. ”Lord Tywins galne hund.”

”Lord Stark”, började Pycelle stelt, ”jag vill be er påminna den här gode riddaren om att lord Tywin Lannister är far till vår egen vördade drottning.”

”Tack ska ni ha, stormäster Pycelle”, sa Ned, ”för det hade vi kanske glömt om ni inte hade påpekat det.”

Från sin utkikspunkt högt uppe på tronen kunde Ned se män smita ut genom dörren i bortre änden av salen. Harar som tänkte gömma sig i sina hålor, antog han, eller råttor som ville få en bit ost av drottningen. Ned fick en skymt av mamsell Mordana i galleriet och sin dotter Sansa bredvid henne, och han fylldes av plötslig ilska; det här var ingen lämplig plats för en flicka. Fast guvernanten kunde ju inte ha vetat att man den här dagen skulle ta upp något annat än de vanliga trista frågorna och lyssna till supplikanter, bilägga tvister mellan rivaliserande borgar och diskutera var gränsstenar skulle stå.

Vid rådsbordet nedanför tappade Petyr Baelish intresset för sin gåspenna och lutade sig framåt. ”Får jag kanske ställa en fråga till er, ser Marq, ser Karyl, ser Raymun? De här borgarna stod under ert beskydd. Var fanns ni medan allt det här slaktandet och eldandet försiggick?”

Det var ser Karyl Vance som svarade. ”Jag var med min far i passet nedanför Guldtand, och där var också ser Marq. När nyheten om dessa illgärningar nådde ser Edmure Tully skickade han bud till oss om att vi skulle ta en liten vaktstyrka och föra alla överlevande vi kunde hitta till kungen.”

”Ser Edmure hade kallat mig och alla mina krigare till Flodvattnet”, insköt ser Raymun Darry. ”Jag låg i läger utanför hans murar på andra sidan floden och väntade på hans order då budskapet nådde mig. När jag äntligen kunde återvända till mina egna landområden hade Clegane och hans ohyra redan korsat Röda floden och red mot Lannisters kullar.”

Lillfinger strök sig tankfullt över pipskägget. ”Och om de kommer tillbaka?”

”Om de kommer tillbaka ska vi använda deras blod för att bevattna fälten de brände ner”, förklarade ser Marq Piper hetsigt.

”Ser Edmure har skickat soldater till varenda by och borg inom en dagsritt från gränsen”, förklarade ser Karyl, ”så nästa rövarband kommer inte att få det lika lätt.”

Och det är kanske precis vad lord Tywin vill, tänkte Ned för sig själv, och han kanske är ute efter att tömma Flodvattnet på stridsdugligt folk och lura pojken att splittra upp sina styrkor. Hans hustrus bror var ung och mer tapper än klok. Han skulle försöka hålla varenda centimeter av sin jord, försvara varje man, kvinna och barn som kallade honom sin länsherre, och det var Tywin Lannister slug nog att inse.

”Om era fält och byar är i säkerhet, vad begär ni då av tronen?” frågade lord Petyr.

”Treuddens lorder upprätthåller kungens frid”, svarade ser Raymun Darry, ”men klanen Lannister har brutit den, och därför ber vi om tillstånd att möta dem med stål i handen. Och vi ber om rättvisa för småfolket i Sherrer, Vendernas by och Vadet.”

”Edmure och vi andra är överens om att Gregor Clegane måste få betalt med sina egna blodiga mynt”, upplyste ser Marq, ”men gamle lord Hoster befallde oss att rida hit först och be om kungens tillstånd innan vi slog till.”

Gudarna vare tack för gamle lord Hoster, tänkte Ned, för Tywin Lannister var lika mycket räv som lejon. Om det verkligen var han som skickat ser Gregor att bränna och skövla — och det tvivlade Ned inte ett ögonblick på — hade han sett till att han red i skydd av mörkret, utan baner och klädd som en vanlig, simpel stråtrövare. Om Flodvattnet slog tillbaka skulle Cersei och hennes far hävda att det var ätten Tully som brutit kungens frid, inte klanen Lannister, och bara gudarna visste vem Robert skulle tro på.

Stormäster Pycelle var på benen igen. ”Lord Stark, om dessa människor tror att ser Gregor har svikit sina heliga löften för att bränna och härja, låt dem i så fall gå till sin länsherre och framföra sina klagomål, för dessa brott är inget som berör tronen. Låt dem vända sig till lord Tywin för att få rättvisa.”

”Kungens rättvisa gäller överallt”, förkunnade Ned, ”och allt vi gör gör vi i Roberts namn, vare sig det är i Norden, Södern, Östern eller Västern.”

”Kungens rättvisa, ja”, sa stormäster Pycelle, ”och därför bör vi vänta tills kungen kommer tillbaka innan vi…”

”Kungen är ute och jagar på andra sidan floden och kommer kanske inte tillbaka på flera dagar än”, avbröt lord Eddard. ”Robert befallde mig att sitta på hans tron, lyssna med hans öron och tala med hans röst, och det är precis vad jag tänker göra…även om jag håller med om att han måste bli underrättad.” Han fick syn på ett välbekant ansikte nedanför gobelängerna. ”Ser Robar.”

Ser Robar Royce steg fram och bugade sig. ”Ers nåd.”

”Er far är ute och jagar tillsammans med kungen”, sa Ned. ”Vill ni vara snäll och underrätta dem om vad som sagts och gjorts här i dag?”

”Genast, ers nåd.”

”Har vi ert tillstånd att ta hämnd på ser Gregor?” frågade Marq Piper tronen.

”Hämnd?” upprepade Ned. ”Jag trodde vi talade om rättvisa. Att bränna Cleganes fält och slakta hans folk återställer inte kungens frid utan bara er sårade stolthet.” Han tittade bort innan den unge riddaren kunde ge uttryck för sina upprörda protester och vände sig till byborna. ”Folk från Sherrer, jag kan inte ge er tillbaka era hem eller skördar och inte heller återuppväcka era döda, men jag kan kanske ge er ett visst mått av rättvisa i kung Roberts namn.”

Vartenda öga i salen var fäst på Ned och alla väntade medan han långsamt och mödosamt reste sig från tronen med hjälp av armarna. Det värkte fruktansvärt i det gipsade benet, men han gjorde sitt bästa för att inte låtsas om smärtan, för det här var inte rätt tillfälle att låta dem se hans svaghet. ”De första människorna ansåg att den domare som utdömde dödsstraff också skulle svinga svärdet, och i Norden håller vi fortfarande på den traditionen. Jag tycker inte om att skicka andra att döda åt mig, men ändå verkar det som om jag inte har något val.” Han gjorde en gest mot sitt brutna ben.

”Lord Eddard!” Ropet kom från den västra delen av salen och en stilig pojkvasker steg modigt fram. Då ser Loras Tyrell inte bar rustning såg han ännu yngre ut än sina sexton år. Han var klädd i ljusblått siden och hans bälte var en kedja av guldrosor, hans hus emblem. ”Jag ber om äran att få verkställa domen i ert ställe. Ge det här uppdraget till mig, ers nåd, och jag svär att jag inte ska svika er.”

Lillfinger småskrattade. ”Om vi skickar ut er ensam, ser Loras, kommer ser Gregor att skicka tillbaka ert huvud med ett plommon i er vackra mun. Berget som rider är inte den som böjer sig för någon mans rättvisa.”

”Jag är inte rädd för Gregor Clegane”, försäkrade ser Loras högmodigt.

Ned sjönk sakta ner på det hårda järnsätet i Aegons groteska tron och lät blicken glida över ansiktena längs väggen. ”Lord Beric”, ropade han, ”Thoros från Myr, ser Gladden, lord Lothar.” En efter en steg de uppropade männen fram. ”Var och en av er ska samla ihop tjugo man för att bringa mitt budskap till Gregors borg, och tjugo av mina egna män ska följa med er. Lord Beric Dondarrion, ni ska föra befälet, som det anstår er rang.”

Den unge lorden med det gyllenröda håret bugade. ”Som ni befaller, lord Eddard.”

Ned höjde rösten så att den hördes ända till den bortre änden av tronsalen. ”I Robert av huset Baratheons namn, den förste av hans namn, kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare, befaller jag, Eddard av huset Stark och hans hand, er att under kungens fana i all hast rida till flodlandet, att korsa Röda floden och föra kungens rättvisa till den falske riddaren Gregor Clegane och till alla dem som var delaktiga i hans brott. Jag fördömer honom och dömer honom till förlust av ära, liv och gods. Må gudarna ha förbarmande med hans själ.”

När ekot av hans ord hade dött bort verkade Blomriddaren förbryllad. ”Men jag då, lord Eddard?”

Ned tittade ner på honom, och uppifrån tronen såg Loras Tyrell nästan lika ung ut som Robb. ”Ingen tvivlar på er tapperhet, ser Loras, men det här handlar om rättvisa och det ni vill ha är hämnd.” Han såg åter på lord Beric. ”Rid i gryningen, för sådana här saker bör helst göras snabbt.” Han höll upp handen. ”Tronen lyssnar inte till fler supplikanter i dag.”

Alyn och Porther klättrade uppför den branta järntrappan för att hjälpa honom ner och Ned kunde känna Loras Tyrells surmulna blick på sig, men pojken hade stegat därifrån innan han nådde golvet i tronsalen.

Nedanför järntronen samlade Varys ihop sina papper på rådsbordet. Lillfinger och stormäster Pycelle hade redan försvunnit. ”Ni är modigare än jag, ers nåd”, mumlade eunucken lågt.

”Hur så, lord Varys?” frågade Ned bryskt. Det dunkade av smärta i benet och han var inte på humör för ordlekar.

”Om jag hade suttit där uppe skulle jag ha skickat ser Loras. Han ville det så gärna, och en man som har klanen Lannister till fiender skulle göra klokt i att se till att ätten Tyrell är hans vänner.”

”Ser Loras är ung”, påpekade Ned, ”och jag tror säkert han kommer över besvikelsen.”

”Och ser Ilyn?” Eunucken strök sig över den runda, pudrade kinden. ”Det är trots allt han som är kungens rättvisa, och att skicka andra att sköta hans jobb, en del skulle kunna uppfatta det som en allvarlig skymf.”

”Det var inte menat som någon skymf.” Om sanningen skulle fram litade inte Ned på den stumme riddaren, fast det kanske berodde på att han inte gillade bödlar. ”Jag ska be att få påminna er om att ätten Payne är vasaller till huset Lannister, och jag tänkte att det var bäst att välja män som inte svurit trohetsed till lord Tywin.”

”Det var utan tvekan mycket klokt tänkt”, instämde Varys, ”men jag råkade se ser Ilyn längst bak i salen och han stirrade på oss med sina bleka ögon. Jag måste säga att han inte såg belåten ut, men det är naturligtvis svårt att säga med vår stumme riddare, och jag hoppas även han kommer över sin besvikelse, för han är ju så förtjust i sitt arbete…”