Kampen om järntronen

ARYA

Aryas stygn var ojämna igen.

Hon stirrade olyckligt på dem och tittade sedan på Sansa som satt tillsammans med de andra flickorna. Sansas broderi var utsökt, det sa alla. ”Sansas handarbete är lika vackert som hon själv”, hade mamsell Mordana en gång sagt till deras mor. ”Hon har så välskötta och smäckra händer.” Då lady Catelyn frågade om Arya hade guvernanten fnyst. ”Arya har händer som en smed.”

Arya kastade en förstulen blick tvärs över rummet, orolig för att mamsell Mordana kunde läsa hennes tankar, men guvernanten ägnade henne ingen uppmärksamhet den här dagen. Hon satt tillsammans med prinsessan Myrcella och var idel leenden och beundran. Det var inte ofta guvernanten fick privilegiet att undervisa en prinsessa i de kvinnliga konsterna, som hon sagt då drottningen kom till dem med Myrcella. Arya tyckte att även Myrcellas stygn såg lite ojämna ut, men det skulle man aldrig kunnat tro av mamsell Mordanas förtjusta utrop.

Arya granskade sitt eget handarbete igen och undrade om det fanns något sätt att rädda det, suckade sedan och lade ifrån sig nålen. Hon såg dystert på systern. Sansa pratade glatt medan hon arbetade. Beth Cassel, ser Rodriks lilla flicka, satt vid hennes fötter och sög i sig vartenda ord hon sa, och Jeyne Poole lutade sig fram för att viska något i hennes öra.

”Vad pratar ni om?” frågade Arya plötsligt.

Jeyne gav henne en bestört blick och fnissade sedan. Sansa såg förlägen ut och Beth rodnade, men ingen svarade.

”Berätta”, bad Arya.

Jeyne kastade en blick på mamsell Mordana för att försäkra sig om att hon inte lyssnade, men just då sa Myrcella någonting och guvernanten skrattade tillsammans med hovdamerna.

”Vi talade om prinsen”, upplyste Sansa och hennes röst var mjuk som en kyss.

Arya visste vilken prins hon menade: Joffrey naturligtvis, den långe och stilige. Sansa fick sitta tillsammans med honom på festen medan Arya blev placerad bredvid den lille tjocke. Naturligtvis.

”Joffrey tycker om din syster”, viskade Jeyne, lika stolt som om det vore hennes förtjänst. Hon var dotter till Vinterheds förvaltare och Sansas bästa vän. ”Han sa till henne att hon var mycket vacker.”

”Han ska gifta sig med henne”, mumlade lilla Beth drömmande och slog armarna om sig själv, ”och då blir Sansa drottning över hela riket.”

Sansa hade skam nog i kroppen att rodna, och hon rodnade vackert. Allt hon gjorde blev vackert, tänkte Arya dystert. ”Du ska inte hitta på saker och ting”, förmanade Sansa den yngre flickan samtidigt som hon mjukt strök henne över håret för att ta udden av sina ord. Hon såg på Arya. ”Vad tyckte du om prins Joffrey, kära syster. Är han inte ståtlig, så säg?”

”Jon säger att han ser ut som en flicka”, svarade Arya.

Sansa suckade medan hon broderade. ”Stackars Jon”, sa hon, ”han är bara avundsjuk för att han är oäkting.”

”Han är vår bror”, påpekade Arya alldeles för högt och rösten skar genom eftermiddagstystnaden i tornrummet.

Mamsell Mordana höjde blicken. Hon hade ett benigt ansikte, skarpa ögon och en smal, snipig mun som var som gjord för att se ogillande ut. Den såg ogillande ut nu. ”Vad pratar ni om, barn?”

”Vår halvbror”, rättade Sansa, lågmäld och exakt. Hon log mot guvernanten. ”Arya och jag pratade om hur trevligt det är att ha prinsessan här i dag”, svarade hon.

Mamsell Mordana nickade. ”Det är det verkligen och en stor ära för oss alla.” Prinsessan Myrcella log osäkert vid komplimangen. ”Arya, varför arbetar du inte?” frågade guvernanten. Hon reste sig och styvstärkta kjolar frasade då hon började gå över rummet. ”Visa mig ditt broderi.”

Arya ville skrika, för det var typiskt Sansa att väcka guvernantens uppmärksamhet. ”Här”, sa hon och lämnade över broderiet.

Guvernanten granskade tyget. ”Arya, Arya, Arya”, utbrast hon, ”det här duger inte, det duger inte alls.”

Alla stirrade på henne. Det blev för mycket. Sansa var för väluppfostrad för att le åt systerns skam, men Jeyne flinade på hennes vägnar, och prinsessan Myrcella verkade tycka synd om henne. Arya kände hur ögonen fylldes av tårar och hon hoppade upp ur stolen och rusade mot dörren.

”Arya, kom tillbaka!” ropade mamsell Mordana efter henne. ”Våga inte ta ett steg till! Det här ska din mor få veta. Och inför prinsessan också! Du skämmer ut oss allihop!”

Arya stannade vid dörren, vände sig om och bet sig i läppen. Vid det laget rann tårarna nedför kinderna, men hon lyckades klara av en stel liten bugning för Myrcella. ”Med er tillåtelse, ers höghet.”

Myrcella blinkade förvånat mot henne och kastade sedan en villrådig blick på hovdamerna, men om hon var osäker så var mamsell Mordana det definitivt inte. ”Vart ska du ta vägen, Arya?” frågade hon strängt.

Arya glodde ilsket på henne. ”Jag måste sko en häst”, svarade hon ljuvt och noterade med tillfredsställelse det chockerade uttrycket i guvernantens ansikte. Så snurrade hon runt på klacken och rusade nedför trappan så fort benen bar henne.

Det var så orättvist. Sansa var två år äldre och hade allt; kanske hade det inte funnits något kvar då Arya föddes. Åtminstone kändes det ofta så. Sansa kunde sy och dansa och sjunga, och hon skrev dikter. Hon visste hur man skulle klä sig, och hon spelade harpa och bjällror — och hon var vacker. Sansa hade fått moderns höga kindben och ätten Tullys tjocka, kastanjeröda hår. Arya bråddes på fadern, och hennes hår var brunt och glanslöst och ansiktet långt och allvarligt. Jeyne brukade kalla henne hästansiktet och gnägga så snart hon såg henne. Det kändes hårt att det enda Arya klarade bättre än systern var att rida — och räkna. Sansa hade aldrig haft något vidare huvud för siffror, och om hon gifte sig med prins Joff hoppades Arya för hans skull att de fick en bra förvaltare.

Nymeria väntade på henne i vaktrummet vid foten av trappan och kom på fötter så snart hon fick syn på Arya. Arya log. Vargungen älskade henne även om ingen annan gjorde det. De var alltid tillsammans, och Nymeria sov i hennes rum vid fotändan av sängen. Om modern inte hade förbjudit det skulle Arya gärna haft vargen med sig när hon satt och broderade, för då skulle mamsell Mordana säkert inte ha vågat klaga på hennes stygn.

Nymeria nafsade ivrigt efter hennes hand då Arya lossade henne. Hon hade gula ögon, och då de fångade solljuset glänste de som två guldmynt. Arya hade döpt henne efter krigardrottningen i Rhoyne som hade lett sitt folk tvärs över Smala havet. Också det hade blivit skandal. Sansa hade naturligtvis kallat sin varg Lady. Arya gjorde en grimas och kramade om vargungen hårt. Nymeria slickade henne på örat och hon fnissade.

Vid det här laget hade mamsell Mordana med all säkerhet redan underrättat modern, och om Arya gick till sitt rum skulle de hitta henne. Hon hade ingen lust att bli hittad, för hon hade en bättre idé. Pojkarna hade vapenövning på borggården, och hon ville se Robb fälla den ståtlige prins Joffrey till marken. ”Kom”, viskade hon till Nymeria. Hon reste sig och började springa med vargen hack i häl.

Det fanns ett fönster i den inbyggda bron mellan rustkammaren och kärntornet, varifrån man hade utsikt över hela borggården, och det var dit de var på väg.

Andfådda och flåsande kom de fram och fann Jon sittande i fönstersmygen med ena benet uppdraget mot hakan. Han betraktade skådespelet där nere och verkade så fascinerad att han inte märkte att hon kom förrän hans vita varg reste sig för att gå dem till mötes. Nymeria närmade sig försiktigt. Gast, som redan var större än sina syskon, luktade på henne och nafsade henne försiktigt i örat innan han satte sig igen.

Jon gav henne en undrande blick. ”Ska du inte sitta och brodera, lillasyster?”

Arya gjorde en grimas åt honom. ”Jag vill se dem slåss.”

Han log. ”Kom hit då.”

Arya klättrade upp i fönstret och satte sig bredvid honom. Från borggården nedanför hördes dunsar och stönanden.

Till hennes besvikelse var det de yngre pojkarna som drillades. Bran var så vadderad att han såg ut som om han var klädd i ett bolster, och prins Tommen, som var knubbig redan från början, såg ut som ett klot. De flåsade och stönade och pucklade på varandra med madrasserade träsvärd under ser Rodrik Cassels vaksamma blick, en stor och bastant karl med magnifika vita polisonger som var vapenmästare på Vinterhed. Dussintalet åskådare, alla män eller pojkar, kom med uppmuntrande tillrop och Robbs röst var högst av dem alla. Arya fick syn på Theon Greyjoy bredvid honom med den midjekorta svarta jackan prydd med hans hus gyllene sjöodjur och ett uttryck av hån och förakt i ansiktet. Bägge kämparna vacklade, och Arya drog slutsatsen att de hållit på ett tag.

”En aning tröttsammare än att brodera”, anmärkte Jon.

”En aning roligare än att brodera”, gav Arya igen. Jon flinade, sträckte ut handen och rufsade henne i håret. Arya blev röd om kinderna. De hade alltid stått varandra nära, och Jon hade faderns ansikte, precis som hon. De var de enda, för Robb och Sansa och Bran, och till och med lille Rickon, hade släkten Tullys drag med lättsamt sinnelag och eld i håret. När Arya var liten hade hon varit rädd för att det betydde att hon också var oäkting, och det var till Jon hon gått med sin rädsla och det var han som lugnat henne.

”Varför är inte du nere på borggården?” undrade Arya.

Han gav henne ett snett leende. ”Det är inte tillåtet för oäktingar att skada unga prinsar”, svarade han, ”och de blåmärken de får vid vapenövningarna måste komma från äkta barns svärd.”

”Å.” Arya kände sig förlägen, för det borde hon ha förstått. För andra gången den dagen tänkte hon att livet var orättvist.

Hon såg sin lillebror rikta ett slag mot Tommen. ”Det där skulle jag klara lika bra som Bran”, förklarade hon, ”och han är bara sju. Jag är nio.”

Jon granskade henne med all sin fjortonåriga vishet. ”Du är för mager”, sa han. Han tog henne i armen för att känna på musklerna. Så suckade han och skakade på huvudet. ”Jag tvivlar på att du ens skulle orka lyfta ett långsvärd, lillasyster, och än mindre svinga det.”

Arya drog till sig armen och blängde på honom, och Jon rufsade henne i håret igen medan de såg Bran och Tommen kretsa runt varandra.

”Ser du prins Joffrey?” frågade han.

Det gjorde hon inte först, men när hon tittade närmare fick hon syn på honom i skuggan av den höga stenmuren. Han var omgiven av män som hon inte kände igen, unga väpnare i ätterna Lannisters och Baratheons livréer som alla var främlingar för henne. Det fanns också några äldre män bland dem; riddare, antog hon.

”Titta på vapnen på hans vapenrock”, uppmanade Jon.

Arya tittade. På prinsens vadderade rock var en utsirad vapensköld broderad, och broderiet var utan tvekan utsökt. Vapenskölden var delad på mitten, och på den ena sidan fanns kungahusets kronhjort och på den andra huset Lannisters lejon.

”Ätten Lannister är stolt”, anmärkte Jon. ”Man kunde tro att det skulle räcka med det kungliga vapnet, men icke. Han jämställer sin mors hus med kungens värdighet.”

”Kvinnan är också viktig!” protesterade Arya.

Jon småskrattade. ”Du skulle kanske göra samma sak, lillasyster, och förena Tully med Stark på din vapensköld.”

”En varg med en fisk i munnen?” Det fick henne att skratta. ”Det skulle se löjligt ut, och om en flicka inte får slåss, vad ska hon då med en vapensköld till?”

Jon ryckte på axlarna. ”Flickorna får vapenskölden men inte svärdet. Oäktingar får svärdet men inte vapenskölden. Det var inte jag som hittade på reglerna, lillasyster.”

Det hördes ett skrik från borggården nedanför. Prins Tommen låg och rullade i smutsen och försökte förgäves resa sig, och den tjocka stoppningen fick honom att se ut som en sköldpadda på rygg. Bran stod lutad över honom med höjt träsvärd, redo att slå till så snart han kom på fötter igen. Männen började skratta.

”Nu räcker det!” ropade ser Rodrik. Han räckte prinsen handen och drog upp honom på benen. ”Bra kämpat.” Lew, Donnis, hjälp dem ur rustningarna.” Han såg sig omkring. ”Prins Joffrey, Robb, har ni lust att gå en omgång till?”

Robb, som redan var svettig efter en tidigare duell, steg ivrigt fram. ”Gärna.”

Joffrey klev ut i solen och håret sken som spunnet guld. ”Det här är en lek för barn, ser Rodrik.”

Theon Greyjoy skrattade högljutt till. ”Ni är barn”, fnös han hånfullt.

”Robb är kanske ett barn”, svarade Joffrey, ”men jag är prins, och jag är trött på att smälla till unge lord Stark med ett leksakssvärd.”

”Du fick fler smällar än du gav, Joff”, påpekade Robb. ”Är du rädd?”

Prins Joffrey såg på honom. ”Livrädd”, sa han, ”och du är ju så mycket äldre än jag också.” En del av männen i huset Lannisters livré skrattade.

Jon betraktade det hela med rynkad panna. ”Joffrey är verkligen en liten skit”, sa han till Arya.

Ser Rodrik drog tankfullt i sina vita polisonger. ”Vad föreslår ni då?” frågade han prinsen.

”Skarpa vapen.”

”Gärna för mig”, fräste Robb, ”men du kommer att ångra dig!”

Vapenmästaren lade handen på Robbs axel för att lugna ner honom. ”Det är för farligt med skarpa vapen, men jag kan tillåta er tornersvärd med trubbig egg.”

Joffrey sa ingenting, men en man som Arya inte kände igen, en lång riddare med svart hår och brännskadat ansikte, trängde sig fram till prinsens sida. ”Det här är er prins, ser Rodrik. Med vilken rätt säger ni att han inte får slåss med skarpa vapen?”

”Det är jag som är vapenmästare på Vinterhed, Clegane, och jag råder er att inte glömma den saken.”

”Tränar ni kvinnor här?” ville den brännskadade mannen veta. Han var muskulös som en tjur.

”Jag tränar riddare”, sa ser Rodrik eftertryckligt. ”De ska få skarpa vapen när de är redo. När de är tillräckligt gamla.”

Den brännskadade mannen tittade på Robb. ”Hur gammal är du, pojk?”

”Fjorton”, sa Robb.

”Jag dödade en man vid tolv, och det var inte med ett trubbigt svärd.”

Arya såg att Robb var nära att gå i bitar, för hans stolthet var sårad. Han vände sig mot ser Rodrik. ”Låt mig få göra det, för jag kan slå honom.”

”Slå honom med en tornerklinga i så fall”, svarade ser Rodrik.

Joffrey ryckte på axlarna. ”Sök upp mig då du blir äldre, Stark, om du inte är för gammal.” Återigen hördes skratt från huset Lannisters män.

Robbs svordomar ekade på borggården, och Arya satte chockad handen för munnen. Theon Greyjoy tog Robb i armen för att hindra honom från att ge sig på prinsen och ser Rodrik drog bestört i polisongerna.

Joffrey låtsades gäspa och vände sig till sin lillebror. ”Kom, Tommen”, sa han. ”Lektimmen är över. Låt småbarnen fortsätta med sina upptåg.”

Dessa ord lockade fram ytterligare skrattsalvor från huset Lannisters män och ännu fler svordomar från Robbs sida. Ser Rodrik var tomatröd i ansiktet av ilska under de vita polisongerna. Theon höll Robb i ett järngrepp tills prinsarna hade försvunnit med sitt följe.

Jon tittade efter dem och Arya tittade på Jon. Hans ansikte hade blivit lika orörligt som dammen i hjärtat av gudaskogen. Till slut klättrade han ner från fönstret. ”Skådespelet är över”, sa han och böjde sig ner för att klia Gast bakom öronen. Den vita vargen reste sig och gned sig mot honom. ”Det är bäst du skyndar dig tillbaka till ditt rum, lillasyster, för mamsell Mordana väntar säkert på dig, och ju längre du håller dig undan, desto strängare blir straffet. Du får sitta och sy hela vintern, och när snön börjar smälta kommer de att finna din döda kropp med en nål mellan dina frusna fingrar.”

Arya tyckte inte att det var det minsta lustigt. ”Jag avskyr handarbete!” utbrast hon passionerat. ”Det är inte rättvist!”

”Ingenting är rättvist”, fastslog Jon. Han rufsade henne i håret igen och gick därifrån med Gast vid sin sida. Nymeria började följa efter men stannade sedan och kom tillbaka då hon såg att Arya inte rörde sig.

Motvilligt gick hon åt andra hållet.

Det var ännu värre än Jon hade trott, för det var inte bara mamsell Mordana som väntade i hennes rum utan både mamsell Mordana och modern.