Kampen om järntronen

DAENERYS

Vingar skuggade hennes feberdrömmar.

”Du vill väl inte väcka draken? ”

Hon gick i en lång sal under höga stenvalv, och hon förmådde inte se sig om, fick inte se sig om. Det fanns en dörr framför henne, och så här på långt håll verkade den mycket liten, men trots det såg hon att den var rödmålad. Hon gick snabbare och hennes bara fötter lämnade blodiga avtryck på stenen.

”Du vill väl inte väcka draken? ”

Hon såg solen lysa på dothrakihavet, och från den levande slätten kom tunga dofter av jord och död. Vinden fick gräset att röra sig och det böljade som vågor. Drogo höll henne i sina starka armar, öppnade henne med sina smekningar och lockade fram den där ljuvliga vätan som bara var hans. Stjärnorna blickade leende ner på dem, stjärnor på en klarblå himmel. ”Hemma”, viskade hon då han trängde in i henne och fyllde henne med sin säd, men plötsligt var stjärnorna borta och tvärs över den blå himlen svepte de väldiga vingarna och världen stod i brand.

”…vill väl inte väcka draken? ”

Ser Jorahs ansikte var härjat och sorgset. ”Rhaegar var den siste draken”, sa han. Han värmde sina genomskinliga händer över ett brinnande fyrfat där stenägg glödde röda som kol. I ena ögonblicket var han där, men i nästa började han tona bort och huden blev färglös och mindre verklig än vinden. ”Den siste draken”, viskade han tunn som en rökstrimma och försvann. Hon kände mörkret bakom sig och den röda dörren verkade vara längre bort än någonsin.

”…vill väl inte väcka draken? ”

Viserys stod framför henne och skrek: ”Draken ber inte, slampa, och du befaller inte över draken. Jag är draken och jag ska bli krönt.” Det smälta guldet sipprade nedför hans ansikte som vax och brände djupa kanaler i huden. ”Jag är draken och jag ska bli krönt! ” tjöt han och fingrarna högg som ormar och bet henne i bröstvårtorna, nöp och vred om samtidigt som hans ögon brast och rann som gelé nedför de svartnade kinderna.

”…vill inte väcka draken…”

Den röda dörren var långt framför henne och hon kunde känna den iskalla andedräkten närma sig bakom. Om den fick tag i henne skulle hon dö en död som var värre än döden och tjutande stryka omkring i mörkret för evigt. Hon började springa.

”…vill inte väcka draken…”

Hon kunde känna hettan inom sig, en brännande hetta i livmodern. Hennes son var reslig och stolt med Drogos kopparfärgade hud, hennes eget silverblonda hår och violblå, mandelformade ögon. Och han log mot henne och började sträcka ut sin hand mot hennes, men då han öppnade munnen sprutade det ut eld. Hon såg hans hjärta bränna genom bröstet och på ett ögonblick hade han brunnit upp, förtärd som en fjäril i en ljuslåga, och förvandlats till aska. Hon grät över sitt barn och löftet om en ljuvlig liten mun mot bröstet, men tårarna blev till ånga då de föll på huden.

”…vill väcka draken…”

Längs salens väggar stod spöken klädda i urblekta kungaskrudar med svärd av blek eld i händerna. De hade hår som silver och hår som guld och hår vitt som platina och deras ögon var som opaler och ametister, som turmaliner och jade. ”Fortare”, ropade de, ”fortare, fortare.” Hon sprang och fötterna smälte stenen där de vidrörde den. ”Fortare”, ropade spökena i korus och hon skrek och satte upp farten. Det högg till av smärta i ryggen och hon kände hur huden slets upp, kände stanken av brinnande blod och såg skuggan av vingar. Daenerys Targaryen flög.

”…väcka draken…”

Dörren skymtade framför henne, den röda dörren, så nära, så nära. Salen blev otydlig runt omkring henne och kylan drog sig tillbaka. Så var stenen med ens borta och hon flög över dothrakihavet, högre och högre. Gräset böljade grönt under henne och allt som levde och andades flydde i skräck för skuggan av hennes vingar. Hon kunde känna doften av hemmet, hon kunde se det, där, alldeles bortom den där dörren, gröna fält och stora stenhus och armar för att hålla henne varm, där. Hon slängde upp dörren.

”…draken…”

Och hon såg sin bror Rhaegar där han satt på en hingst lika svart som rustningen. Elden glimmade röd genom den smala ögonspringan i visiret. ”Den siste draken”, viskade ser Jorahs röst svagt. ”Den siste, den siste.” Dany fällde upp det blanka, svarta visiret och ansiktet där inne var hennes eget.

En lång tid efter det fanns där inget annat än smärta, elden inom henne, och stjärnornas viskande.

Hon vaknade av att det smakade aska i munnen.

”Nej”, stönade hon, ”nej, snälla.”

”Khaleesi?” Jhiqui kretsade gråtande omkring henne.

Tältet låg i skugga, stilla och tät. Askflagor steg uppåt från ett fyrfat och Dany följde dem med blicken tills de försvann genom rökhålet i taket. Jag flög, tänkte hon, jag hade vingar och flög. Men det var bara en dröm. ”Hjälp mig”, viskade hon och försökte resa sig. ”Ge mig…” Rösten var hes och skrovlig och hon kunde inte komma på vad hon ville. Varför hade hon så ont? Det kändes som om kroppen slitits i stycken och sedan blivit hopsatt igen. ”Jag vill…”

”Ja, khaleesi.” Snabbt som blixten störtade Jhiqui skrikande ut ur tältet. Dany behövde…någonting…någon…vad? Det var något viktigt, det visste hon, för det var det enda i hela världen som betydde något. Hon rullade över på sidan och lyckades resa sig på armbågen, men benen trasslade in sig i sidenfilten. Det var så svårt att röra sig och allt gick runt för henne. Jag måste…

De fann henne på mattan där hon krypande var på väg mot drakäggen. Ser Jorah Mormont lyfte upp henne i famnen och utan att bry sig om hennes svaga protester bar han henne tillbaka till bädden. Över hans axel såg hon sina tre tjänarinnor, Jhogo med sin lilla mustasch och Mirri Maz Duurs breda, plattnästa ansikte. ”Jag måste”, försökte hon tala om för dem. ”Jag måste…”

”…sova, prinsessa”, avslutade ser Jorah.

”Nej”, sa Dany, ”snälla, snälla.”

”Jo.” Han lade sidenfilten över henne trots att hon var brännhet. ”Sov och bli stark igen, khaleesi. Kom tillbaka till oss.” Och så var Mirri Maz Duur, maegin, där och höll en bägare mot hennes läppar. Hon kände smaken av surmjölk och något annat, något tjockt och bittert. Varm vätska rann nedför hakan på henne, men på något vis lyckades hon svälja. Det blev dunklare i tältet och hon föll i sömn igen. Den här gången drömde hon inte utan flöt lugn och fridfull omkring på ett svart hav utan stränder.

Efter en tid — en natt, en dag, ett år, hur länge visste hon inte — vaknade hon igen. Det var mörkt i tältet och sidenväggarna slog som vingar när vinden slet i dem. Den här gången försökte Dany inte resa sig. ”Irri”, ropade hon, ”Jhiqui, Doreah.” De kom genast rusande. ”Jag är torr i halsen”, sa hon, ”så torr”, och de kom med vatten till henne. Det var varmt och jolmigt, men Dany drack ändå ivrigt och skickade Jhiqui efter mer. Irri blötte en mjuk tvättlapp och baddade hennes panna. ”Jag har varit sjuk”, sa Dany och dothrakiflickan nickade. ”Hur länge?” Det kändes skönt med tvättlappen, men Irri verkade så sorgsen att det skrämde henne.

”Länge”, viskade hon.

När Jhiqui kom tillbaka med mer vatten hade hon Mirri Maz Duur med sig vars ögonlock var tunga av sömn. ”Drick”, sa hon, hjälpte Dany att sitta upp och höll återigen en bägare mot Danys läppar, men den här gången var det bara vin, sött, gott vin. Dany drack och sjönk sedan ner på bädden igen medan hon lyssnade till det låga ljudet av sina egna andetag. Hon kunde känna hur hon blev tung i lemmarna då sömnen än en gång övermannade henne. ”Ge mig…”, mumlade hon med sluddrande och dåsig röst. ”Ge mig…Jag vill hålla…”

”Ja?” sa maegin. ”Vad är det ni vill, khaleesi?”

”Ge mig…ett ägg…ett drakägg…” Ögonfransarna blev blytunga och hon var för trött för att hålla ögonen öppna.

När hon vaknade tredje gången sken en gyllene solstråle in genom rökhålet i taket och i sina armar hade hon ett drakägg. Det var det med gräddfärgade fjäll och strimmor av guld, och Dany kunde känna hettan från det. Under sidenfilten var hennes bara hud täckt av fina svettdroppar. Drakdagg, tänkte hon och lät fingrarna mjukt glida över skalet och följa guldstrimmorna. Djupt inne i stenen kände hon något vrida och sträcka på sig, men det skrämde henne inte, för all hennes fruktan hade försvunnit, bortbränd för alltid.

Dany kände på pannan. Under den tunna hinnan av svett var huden sval och febern var borta. Hon satte sig mödosamt upp. Hon var lite yr och det värkte mellan låren, men ändå kände hon sig stark. Tjänarinnorna kom genast rusande då hon ropade på dem. ”Vatten”, bad hon, ”ett krus av det kallaste vatten ni kan hitta, och frukt, dadlar, tror jag.”

”Som ni befaller, khaleesi.”

”Jag vill tala med ser Jorah”, sa hon och reste sig. Jhiqui kom med en sidenkaftan och draperade den över hennes axlar. ”Och jag vill ha ett varmt bad och hämta Mirri Maz Duur och…” Minnet kom med ens tillbaka till henne och hon avbröt sig. ”Khal Drogo”, tvingade hon sig att säga och betraktade bävande deras ansikten. ”Är han…?”

”Khalen lever”, svarade Irri tyst, men Dany såg att blicken förmörkades då hon sa orden och sedan störtade hon i väg för att hämta vatten.

Dany vände sig till Doreah. ”Berätta.”

”Jag ska hämta ser Jorah”, sa flickan från Lys, böjde på huvudet och rusade ut ur tältet.

Jhiqui skulle också ha sprungit sin väg om inte Dany tagit tag i hennes handled och hållit henne kvar. ”Vad är det? Jag måste få veta. Drogo…och mitt barn.” Varför hade hon inte kommit ihåg barnet förrän nu? ”Min son…Rhaego…var är han? Jag vill hålla honom.”

Tjänarinnan sänkte blicken. ”Pojken överlevde inte, khaleesi.” Rösten var en skrämd viskning.

Dany släppte hennes handled. Min son är död, tänkte hon då Jhiqui lämnade tältet. På något sätt hade hon vetat det, hade vetat det ända sedan hon vaknade första gången till Jhiquis tårar. Nej, hon hade vetat det innan hon vaknade. Drömmen kom tillbaka till henne, klar och tydlig, och hon mindes den reslige mannen med den kopparfärgade huden och den långa silverblonda flätan som hade stått i ljusan låga.

Hon visste att hon borde gråta, men ändå var ögonen torra som aska. Hon hade gråtit i drömmen och tårarna hade blivit till ånga då de föll på kinderna. All sorg har bränts bort ur mig, sa hon sig. Hon var sorgsen och ändå…hon kunde känna hur Rhaego drog sig ifrån henne som om han aldrig funnits.

Ser Jorah och Mirri Maz Duur steg in i tältet strax efter och fann Dany stå lutad över de andra drakäggen, de som fortfarande låg i sin kista. Hon tyckte att de kändes lika heta som ägget hon haft i famnen då hon sov, vilket var minst sagt underligt. ”Ser Jorah, kom hit”, sa hon. Hon tog hans hand och lade den på det svarta ägget med de scharlakansröda krusningarna. ”Vad känner ni?”

”Skal hårt som sten”, svarade riddaren försiktigt. ”Fjäll.”

”Hetta?”

”Nej, kall sten.” Han tog bort handen. ”Mår ni bra, prinsessa? Borde ni verkligen vara uppe när ni är så svag?”

”Svag? Jag är stark, ser Jorah.” För att göra honom till viljes lade hon sig på en hög med kuddar. ”Berätta hur mitt barn dog.”

”Han levde aldrig, prinsessa. Kvinnorna säger…” Han avbröt sig och Dany upptäckte att huden hängde slapp på honom och att han haltade då han gick.

”Berätta. Tala om vad kvinnorna säger.”

Han vände bort ansiktet och blicken var jagad. ”De säger att barnet var…”

Hon väntade, men ser Jorah kunde inte förmå sig till att säga det och hans ansikte blev mörkt av skam. Han såg nästan själv ut som ett lik.

”Monstruöst”, avslutade Mirri Maz Duur åt honom. Riddaren var en kraftfull man, men i det ögonblicket förstod Dany att maegin var starkare och grymmare och oändligt mycket farligare. ”Förvridet. Jag drog själv fram honom. Han var blind, hade fjäll som en ödla med en svansstump och små läderartade vingar som på en fladdermus. När jag rörde vid honom lossnade köttet från benen och inuti var han full av maskar och stank av förruttnelse. Han hade varit död i åratal.”

Mörkret, tänkte Dany, det fasansfulla mörkret som närmade sig bakifrån för att sluka henne. Om hon såg sig om var hon förlorad. ”Min son levde och var stark när ser Jorah bar in mig i tältet”, påpekade hon, ”och jag kunde känna honom sparka och försöka komma ut.”

”Det må vara hur som helst med den saken”, svarade Mirri Maz Duur, ”men den varelse som kom ut ur ert moderliv såg ut precis som jag sa. Döden fanns i det tältet, khaleesi.”

”Bara skuggor”, insköt ser Jorah hest, men Dany kunde höra tvivlet i hans röst. ”Jag såg, maegi, jag såg dig ensam dansa med skuggorna.”

”Graven kastar långa skuggor, järnlord”, sa Mirri, ”långa och mörka och till slut kan inget ljus hålla dem tillbaka.”

Ser Jorah hade dödat hennes son, det visste Dany. Han hade gjort det han gjorde av kärlek och lojalitet, men ändå hade han burit in henne till en plats där ingen levande människa borde sätta sin fot och överlämnat hennes son till mörkrets makter. Han visste det också, det märktes på det grå ansiktet och den jagade blicken. ”Skuggorna har rört även vid er, ser Jorah”, sa hon. Riddaren svarade inte och Dany vände sig till gudsfrun. ”Ni varnade mig för att bara döden kunde betala för livet, och jag trodde ni menade hästen.”

”Nej”, invände Mirri Maz Duur, ”det var en lögn ni själv intalade er, för ni visste vilket priset var.”

Hade hon gjort det? Hade hon? Om jag ser mig om är jag förlorad. ”Priset är betalt”, sa Dany. ”Hästen, mitt barn, Quaro och Qotho, Haggo och Cohollo. Priset är betalt flera gånger om.” Hon reste sig från kuddarna. ”Var är khal Drogo? Visa mig honom, gudsfru, maegi, blodmagiker eller vad du nu är. Visa mig khal Drogo. Visa mig vad jag har köpt med min sons liv.”

”Som ni befaller, khaleesi”, svarade den gamla kvinnan. ”Kom, jag ska föra er till honom.”

Dany var svagare än hon själv visste och ser Jorah lade armen om henne och hjälpte henne att ställa sig upp. ”Det blir gott om tid för det här senare, prinsessa”, sa han lågt.

”Jag vill se honom nu, ser Jorah.”

Efter dunklet i tältet var det bländande ljust utomhus. Solen brände som smält guld och slätten låg förtorkad och öde. Tjänarinnorna väntade med frukt, vin och vatten och Jhogo kom fram för att hjälpa ser Jorah att stödja henne. Aggo och Rakharo stod bakom. Det skarpa solskenet som lyste på sanden gjorde det svårt att se mer tills Dany höjde handen och skuggade ögonen. Hon såg askan efter en eld, några tjog hästar som lojt gick omkring och letade efter gräs, några spridda tält och sovmattor. En liten klunga barn hade samlats för att stirra på henne och längre bort såg hon kvinnor sköta sina sysslor och förkrympta gamla män blicka upp mot den tomma blå himlen med trötta ögon medan de orkeslöst slog efter blodflugorna. Det var högst hundra personer, och där resten av de fyrtio tusen hade slagit läger fanns nu bara vind och damm.

”Drogos khalasar är borta”, anmärkte hon.

”En khal som inte kan rida är ingen khal ”, sa Jhogo.

”Dothrakierna följer bara de starka”, tillade ser Jorah. ”Jag är ledsen, prinsessa, men det fanns ingen möjlighet att hålla kvar dem. Ko Pono gav sig av först. Han utnämnde sig till khal Pono och många följde honom, och det dröjde inte länge förrän också Jhaqo gjorde samma sak. Resten smög i väg på nätterna i stora och små grupper. Nu finns dussintalet nya khalasarer på dothrakihavet där det en gång bara fanns Drogos.

”De gamla stannade kvar”, sa Aggo, ”de rädda, de svaga och sjuka. Och vi som svor, vi stannade kvar.”

”De tog khal Drogos hjordar, khaleesi ”, sa Rakharo, ”och vi var för få för att hindra dem. Det är den starkes rätt att ta från den svage. De tog även många slavar, både khalens och era, men de lämnade kvar några.”

”Eroeh?” frågade Dany och mindes det skrämda barnet som hon räddat utanför lammfolkets stad.

”Mago tog henne, han som nu är khal Jhaqos blodsryttare”, svarade Jhogo. ”Han besteg henne oräkneliga gånger och gav henne sedan till sin khal, och Jhaqo gav henne till sina andra blodsryttare. De var sex, och när de var klara med henne skar de halsen av henne.”

”Det var hennes öde, khaleesi”, sa Aggo.

Om jag ser mig om är jag förlorad. ”Det var ett grymt öde”, sa Dany, ”men inte så grymt som Magos kommer att bli. Det svär jag vid både de gamla gudarna och de nya, vid lammfolkets gud och hästguden och varenda gud som lever. Det svär jag vid Bergens moder och Världens livmoder, och innan jag är färdig med dem ska Mago och ko Jhaqo bönfalla om samma barmhärtighet som de visade Eroeh.”

Dothrakierna växlade osäkra blickar. ”Khaleesi”, förklarade tjänarinnan Irri som för ett barn, ”Jhaqo är khal nu med tjugo tusen ryttare i sin khalasar.”

Dany rätade på sig. ”Och jag är Daenerys stormfödd, Daenerys av huset Targaryen, av Aegon erövrarens och Maegor den grymmes blod och det gamla Valyriens före dem. Jag är drakens dotter och jag svär att dessa män ska dö skrikande. För mig nu till khal Drogo.”

Han låg på den bara, röda jorden och stirrade upp mot solen.

En mängd blodflugor satt på hans kropp, men han tycktes inte märka dem. Dany viftade bort dem och knäböjde vid hans sida. Ögonen var vidöppna men såg inte och hon förstod genast att han var blind, och då hon viskade hans namn tycktes han inte höra. Såret på hans bröst var så läkt som det någonsin skulle bli och ärret var grått och rött och fasansfullt.

”Varför är han här ute i solen?” frågade hon.

”Han verkar tycka om värmen, prinsessa”, svarade ser Jorah. ”Hans ögon följer solen trots att han inte ser den. Han kan gå någorlunda bra, och han går dit man leder honom men inte längre. Han äter om man stoppar mat i munnen på honom och dricker om man droppar vatten på hans läppar.”

Dany kysste sitt livs måne mjukt på pannan och vände sig sedan mot Mirri Maz Duur. ”Dina trollformler är dyrbara, maegi.”

”Han lever”, påpekade Mirri Maz Duur. ”Ni bad om liv och ni betalade för liv.”

”Det här är inte liv, inte för en som Drogo. Hans liv var skratt och kött som stekte över en eldgrop och en häst mellan benen. Hans liv var en arakh i handen och bjällrorna som pinglade i håret då han red ut för att möta en fiende. Hans liv var hans blodsryttare och sonen jag skulle ge honom.”

Mirri Maz Duur svarade inte.

”När blir han som han var?” frågade Dany.

”Då solen går upp i väster och ner i öster”, sa Mirri Maz Duur. ”Då haven torkar ut och bergen blåser för vinden som löv. Då ni åter är havande och väntar ett levande barn. Då men inte förr ska han komma tillbaka.”

Dany gjorde en gest mot ser Jorah och de andra. ”Lämna oss, för jag vill tala i enrum med den här maegin.” Mormont och dothrakierna drog sig tillbaka. ”Du visste”, sa Dany då de blev ensamma. Det värkte i hela kroppen på henne, men raseriet gav henne styrka. ”Du visste vad jag köpte och du visste priset och ändå lät du mig betala det.”

”Det var fel av dem att bränna ner mitt tempel”, förklarade den kraftiga, plattnästa kvinnan lugnt, ”och det gjorde den store fåraherden vred.”

”Det här var ingen guds verk”, påpekade Dany kallt. Om jag ser mig om är jag förlorad. ”Du lurade mig och du mördade mitt barn.”

”Nu kommer hingsten som bestiger världen inte att bränna ner några städer och hans khalasar ska inte lägga några länder i ruiner.”

”Jag lade mig ut för dig”, påminde Dany ångestfullt. ”Jag räddade dig.”

”Räddade mig?” Den lhazareenska kvinnan spottade. ”Tre ryttare hade tagit mig, inte som en man tar en kvinna utan bakifrån, som en hund tar en hynda, och den fjärde var inuti mig då ni red förbi. Hur räddade ni mig? Jag såg mitt gudshus brinna ner där jag hade helat oräkneliga goda människor. Mitt hem brände de också ner och på gatan såg jag travar med huvuden. Jag såg huvudet på den bagare som bakade mitt bröd. Jag såg huvudet på en pojke som jag hade räddat från det onda ögats feber bara tre månader tidigare. Jag hörde barn gråta då ryttarna drev i väg dem med sina piskor. Säg mig en gång till vad ni räddade.”

”Ert liv.”

Mirri Maz Duur skrattade grymt. ”Titta på er khal och se vad livet är värt när allt annat har gått förlorat.”

Dany ropade på männen i sin khas och befallde dem att binda Mirri Maz Duur till händer och fötter, men maegin log när de förde bort henne som om de delade en hemlighet. Dany behövde bara säga ett ord så skulle de hugga huvudet av henne. Men vad skulle hon då ha? Ett huvud? Om livet var värdelöst, vad var då döden?

De förde khal Drogo tillbaka till tältet. Dany befallde dem att fylla bronsbaljan med vatten och den här gången var det inget blod i det. Hon badade honom själv, tvättade bort smutsen och dammet från armar och bröst, gjorde rent ansiktet med en mjuk tvättlapp, tvålade in det långa, svarta håret och kammade ut tovorna tills det återigen glänste så som hon mindes det. Det var långt efter mörkrets inbrott innan Dany var klar och hon var utmattad. Hon tog paus för att äta och dricka, men det enda hon fick i sig var ett fikon och en munfull vatten. Det skulle ha varit en befrielse att få sova, men hon hade sovit tillräckligt, alldeles för länge, och den här natten var hon skyldig Drogo för alla nätter som varit och fortfarande kanske skulle komma.

Minnet av deras första ritt fanns i hennes huvud då hon ledde ut honom i mörkret, för dothrakierna ansåg att alla viktiga händelser i en människas liv skulle ske under bar himmel. Hon intalade sig att det fanns krafter som var starkare än hat och trollformler, som var äldre och sannare än någon av dem som maegin lärt sig i Asshai. Natten var svart och utan månljus, men miljontals stjärnor strålade klart, och hon tog det som ett gott omen.

Ingen mjuk filt av gräs välkomnade dem här utan bara den hårda, dammiga marken som var bar och stenig. Inga träd rörde sig för vinden och det fanns ingen bäck som kunde dämpa hennes rädsla med vattnets mjuka musik. Dany sa sig att det räckte med stjärnorna. ”Minns, Drogo”, viskade hon, ”minns vår första ritt tillsammans den dagen vi gifte oss. Minns den natten vi gjorde Rhaego med hela khalasaren runt omkring oss och din blick på mitt ansikte. Minns hur svalt och rent vattnet var i Världens livmoder. Minns, mitt livs måne, och kom tillbaka till mig.”

Hon var alldeles för öm och söndertrasad efter födseln för att ta honom inuti sig, som hon skulle ha velat, men Doreah hade lärt henne andra sätt. Dany använde händerna, munnen, brösten. Hon drog med naglarna över hans hud och överhöljde honom med kyssar, viskade och bad och berättade historier för honom, och till slut hade hon badat honom med sina tårar. Men ändå kände Drogo inget, sa inget och reste sig inte.

När en blek gryning randades över en tom horisont visste Dany att han var förlorad för henne. ”Då solen går upp i väster och ner i öster”, sa hon sorgset. ”Då haven torkar ut och bergen blåser för vinden som löv. Då jag åter är havande och väntar ett levande barn, då men inte förr ska du komma tillbaka, mitt livs måne.”

Aldrig, skrek mörkret, aldrig, aldrig, aldrig.

Dany hämtade en kudde inifrån tältet, mjukt siden fyllt med fjädrar. Hon tryckte den mot bröstet då hon gick tillbaka till Drogo, till sitt livs måne. Om jag ser mig om är jag förlorad. Det gjorde till och med ont att gå och hon ville sova, sova utan att drömma.

Hon ställde sig på knä, kysste Drogo på munnen och pressade kudden mot hans ansikte.