Kampen om järntronen

TYRION

”Är du säker på att du måste lämna oss så snart?” frågade kommendanten.

”Mer än säker, lord Mormont”, svarade Tyrion. ”Min bror Jaime undrar nog vad det har blivit av mig, och han kanske tror att ni har övertalat mig att ta den svarta dräkten.”

”Jag önskar att jag kunde.” Mormont tog upp en kräftklo och knäckte den i näven. Kommendanten var fortfarande stark som en björn trots att han var gammal. ”Du är klarsynt, Tyrion, och vi behöver män som du på muren.”

Tyrion flinade. ”I så fall ska jag leta igenom alla de sju konungarikena efter dvärgar och skicka dem till er, lord Mormont.” De andra skrattade medan han sög köttet ur en kräftklo och sträckte sig efter ännu en. Kräftorna hade samma morgon kommit från Östvakten vid havet packade i en tunna fylld med snö och de smakade utsökt.

Ser Alliser Törne var den ende vid bordet som inte drog på munnen. ”Lannister driver med oss.”

”Bara er, ser Alliser”, svarade Tyrion, och den här gången lät skrattet vid bordet lite nervöst och osäkert.

Törne såg på Tyrion med avsky i de svarta ögonen. ”Ni har en djärv tunga för att vara så liten till växten. Ni och jag skulle kanske besöka borggården tillsammans.”

”Varför?” undrade Tyrion. ”Kräftorna finns ju här.”

Anmärkningen lockade fram ytterligare skratt från de andra, och ser Alliser reste sig med munnen som ett hårt streck. ”Kom med och framför era lustigheter med stål i handen.”

Tyrion tittade demonstrativt på sin högra hand. ”Jag har redan stål i handen, ser Alliser, även om det råkar vara en kräftkniv. Ska vi duellera?” Han hoppade upp på stolen och började sticka Törne i bröstet med den lilla kniven. Rungande skrattsalvor fyllde tornrummet och det flög kräftbitar ur munnen på kommendanten då han flämtade och satte i halsen. Till och med korpen stämde in och kraxade ljudligt från fönstret. ”Duellera! Duellera! Duellera! ”

Ser Alliser Törne lämnade stelt rummet. Det såg ut som om han hade en eldgaffel i ryggen.

Mormont kippade fortfarande efter andan och Tyrion dunkade honom i ryggen. ”Krigsbytet går till segraren”, utropade han, ”och jag kräver Törnes andel av kräftorna.”

Slutligen hämtade kommendanten sig. ”Det är fult av dig att provocera ser Alliser på det där viset”, grälade han.

Tyrion satte sig och tog en klunk vin. ”Om en man målar en måltavla på bröstet måste han räkna med att någon förr eller senare skjuter en pil mot honom. Jag har sett döda med mer humor är ser Alliser.”

”Det kan inte vara helt sant”, invände slottsförvaltaren Bowen Marsh, en man som var lika rödblommig och rund som ett granatäpple. ”I så fall kan du inte ha hört de lustiga namn han ger pojkarna han tränar.”

Tyrion hade hört en del av dessa lustiga namn. ”Jag kan slå vad om att pojkarna har en del namn på honom också”, sa han. ”Låt fjällen falla från era ögon, mina herrar. Ser Alliser Törne borde mocka i stallarna och inte träna era unga rekryter.”

”Nattens väktare har ingen brist på stalldrängar”, muttrade lord Mormont, ”och det verkar vara det enda de skickar oss numera. Stalldrängar och småtjuvar och våldtäktsmän. Ser Alliser är en smord riddare, en av de få som tagit den svarta dräkten sedan jag blev kommendant, och han kämpade tappert vid Kungshamn.”

”På fel sida”, påpekade ser Jaremy Rykker torrt. ”Det borde jag veta, för jag var där på muren tillsammans med honom. Tywin Lannister lät oss välja mellan pest och kolera: Ta den svarta dräkten om ni inte vill se era huvuden spetsade på pålar före kvällningen. Jag hoppas du inte tar illa upp, Tyrion.”

”Absolut inte, ser Jaremy. Min far är mycket förtjust i spetsade huvuden, särskilt sådana som tillhör människor som på något sätt har irriterat honom. Och ett sådant nobelt ansikte som ditt…Utan tvekan tyckte han att du skulle vara dekorativ på stadsmuren ovanför Kungsporten. Jag tror att du skulle ha gjort dig bra där uppe.”

”Tack ska du ha”, svarade ser Jaremy med ett sardoniskt leende.

Lord Mormont klarade strupen. ”Ibland är jag rädd för att ser Alliser har sett ditt rätta jag, Tyrion, för du driver faktiskt med oss och vårt ädla värv här.”

Tyrion ryckte på axlarna. ”Vi mår alla bra av att någon då och då gör narr av oss, lord Mormont, så att vi inte börjar ta oss själva på för stort allvar. Kan jag få mer vin.” Han höll fram bägaren.

Medan Rykker fyllde på den anmärkte Bowen Marsh: ”Du har stor törst för att vara så liten.”

”Å, jag tycker lord Tyrion är en stor man”, mumlade mäster Aemon från bortre änden av bordet. Han talade lågmält, men ändå tystnade alla de höga officerarna i nattens väktare för att kunna höra vad den gamle hade att säga. ”Jag tycker att han är en jätte som har kommit hit till oss vid världens ände.”

”Jag har blivit kallad många saker, ers nåd, men jätte är definitivt inte en av dem”, svarade Tyrion mjukt.

”Inte desto mindre tror jag att det är sant”, förklarade mäster Aemon samtidigt som hans grumliga mjölkvita ögon vändes mot Tyrions ansikte.

För en gångs skull fann Tyrion att han var mållös och han kunde bara artigt böja på huvudet och säga: ”Ni är alltför vänlig, mäster Aemon.”

Den blinde log. Han var hundra år gammal, liten, rynkig och hårlös, och så förkrympt att hans ämbetes halsring med dess länkar av många metaller hängde lös runt halsen. ”Jag har blivit kallad många saker”, sa han, ”men vänlig är inte en av dem.” Den här gången var det Tyrion som skrattade mest.

Mycket senare, då kvällsvarden för länge sedan var överstökad och de andra hade gått, erbjöd Mormont Tyrion en stol framför brasan och en bägare kryddat vin som var så starkt att han fick tårar i ögonen. ”Kungsvägen kan vara farlig så här långt norrut”, sa kommendanten.

”Jag har Jyck och Morrec”, svarade Tyrion, ”och Yoren ska rida söderut igen.”

”Yoren är bara en man, och nattens väktare ska eskortera dig till Vinterhed”, tillkännagav Mormont i en ton som inte tålde några motsägelser. ”Tre man borde räcka.”

”Om ni insisterar, ers nåd”, sa Tyrion, ”och ni kunde skicka unge Snö, för han blir säkert glad över en chans att få träffa sina bröder.”

Mormont såg bister ut bakom det tjocka grå skägget. ”Snö? Å, Starks oäkting. Nej, det tycker jag inte, för de unga behöver glömma de liv de har lämnat bakom sig, bröder och mödrar och allt det där. Ett besök hemma skulle bara väcka känslor som mår bäst av att falla i glömska. Jag har själv erfarenhet av det här. Min egen syster Maege härskar på Björnön nu sedan min son vanärat vårt hus, och jag har systerdöttrar som jag aldrig har sett.” Han tog en klunk ur bägaren. ”Dessutom är Jon Snö bara en pojke. Du ska få tre beväpnade män som beskydd.”

”Jag är djupt rörd av er omtanke, lord Mormont.” Det starka vinet gjorde Tyrion yr i huvudet men inte så berusad att han inte förstod att den gamle björnen ville ha något av honom. ”Jag hoppas jag kan återgälda er vänlighet.”

”Det kan du”, svarade Mormont rättframt. ”Din syster sitter bredvid kungen, din bror är en framstående riddare och din far är den mäktigaste lorden i de sju konungarikena. Tala med dem för vår räkning, och berätta om vår nöd här, för du har ju själv sett hur det är. Nattens väktare håller på att dö ut, och vi har mindre än tusen man nu. Sex hundra här, två hundra i Skuggtornet och ännu färre på Östvakten vid havet, och en knapp tredjedel av dem är vapenföra män. Muren är fem hundra kilometer lång. Tänk dig det. Om det skulle komma ett anfall har jag bara två män för att försvara varje kilometer mur.”

”Knappt två”, påpekade Tyrion med en gäspning.

Mormont tycktes knappt höra honom. Den gamle mannen värmde händerna vid elden. ”Jag skickade ut Benjen Stark för att leta efter Yohn Royces son som försvann på sitt första spaningsuppdrag. Pojken Royce var grön som sommargräs, men ändå insisterade han på att få föra befälet och sa att det var hans rätt som riddare. Jag ville inte stöta mig med hans höge far utan var dum nog att ge efter och skickade ut honom med två män som jag bedömde som lika goda som några andra i nattens väktare.”

”Dum”, instämde korpen. Tyrion tittade upp. Fågeln kikade ner på honom med sina lysande svarta ögon och burrade upp fjädrarna. ”Dum”, ropade den igen. Tyvärr skulle gamle Mormont utan tvekan ta illa upp om han ströp eländet.

Kommendanten tog ingen notis om den irriterande fågeln. ”Gared var nästan lika gammal som jag och hade varit länge på muren”, återtog han, ”och ändå verkar det som om han bröt sin ed och flydde. Jag skulle aldrig ha trott det, inte om honom, men lord Eddard skickade mig hans huvud från Vinterhed. Om Royce har vi inte hört någonting. En desertör och två förlorade män, och nu saknas även Benjen Stark.” Han suckade djupt. ”Vem ska jag skicka ut för att leta efter honom? Om två år fyller jag sjuttio, för gammal och trött för den börda jag bär, men om jag lägger ner den, vem ska då ta upp den? Alliser Törne? Bowen Marsh? Jag skulle behöva vara lika blind som mäster Aemon för att inte se vad de går för. Nattens väktare har blivit en armé av surmulna pojkar och trötta gamla män. Bortsett från dem som satt vid mitt bord i kväll har jag kanske tjugo som kan läsa och ännu färre som kan tänka eller planera eller leda. En gång i tiden ägnade nattens väktare somrarna åt att förstärka muren, och varje kommendant lämnade den högre efter sig, men nu förmår vi på sin höjd hålla oss vid liv.”

Han menade fullt allvar, insåg Tyrion och kände sig lite generad för den gamle mannens skull. Lord Mormont hade tillbringat större delen av sitt liv på muren och om det skulle ha varit någon mening med de åren behövde han tro på framtiden. ”Jag lovar att kungen ska få veta er nöd”, försäkrade Tyrion allvarligt, ”och jag ska även tala med min far och min bror Jaime.” Och det skulle han också göra, för Tyrion var en man som stod vid sitt ord, men han lämnade resten osagt: att kung Robert skulle strunta i honom, att lord Tywin skulle fråga om han mist förståndet och att Jaime bara skulle skratta.

”Du är en ung man, Tyrion”, sa Mormont. ”Hur många vintrar har du sett?”

Han ryckte på axlarna. ”Åtta, nio, jag minns inte.”

”Och alla var korta.”

”Det stämmer, ers nåd.” Han var född mitt i kallaste vintern, en fruktansvärt hård vinter som mästarna sa hade varat i nästan tre år, men i Tyrions tidigaste minnen var det vår.

”När jag var pojke sades det att en lång sommar alltid betydde att det skulle komma en lång vinter, och den här sommaren har varat i nio år, Tyrion, och snart är vi inne på det tionde. Tänk på det.”

”När jag var pojke”, svarade Tyrion, ”berättade min amma att om människorna var goda skulle gudarna en dag ge världen en sommar utan slut. Kanske har vi varit bättre än vi trodde och den långa sommaren är äntligen här.” Han flinade.

Kommendanten verkade inte road. ”Du är inte så dum att du tror på det där, och dagarna börjar redan bli kortare, så det är ingen tvekan om saken. Aemon har fått brev från Citadellet som bekräftar de slutsatser han själv dragit. Slutet på sommaren är här.” Mormont fattade Tyrions hand och kramade den hårt. ”Du måste få dem att förstå, för jag vet att mörkret närmar sig. Det finns farliga saker i skogarna — skräckvargar och mammutar och snöbjörnar lika stora som uroxar — och jag har sett mörkare skepnader i mina drömmar.”

”I era drömmar”, ekade Tyrion och tänkte på hur väl han behövde ännu en bägare vin.

Mormont var döv för udden i hans röst. ”Fiskarbefolkningen nära Östvakten har sett vita vålnader på stranden.”

Den här gången kunde Tyrion inte hålla tyst. ”Fiskarbefolkningen i Kungshamn ser ofta sjöjungfrur.”

”Denys Mallister skriver att bergsfolket flyttar söderut och drar förbi Skuggtornet i allt större antal. De är på flykt…men från vad?” Lord Mormont gick fram till fönstret och stirrade ut i mörkret. ”Jag är gammal, Lannister, men jag har aldrig känt en liknande kyla. Berätta för kungen vad jag har sagt. Jag bönfaller dig. Vintern närmar sig och när Den långa natten faller står bara nattens väktare mellan riket och mörkret som kommer svepande från norr. Då må gudarna hjälpa oss om vi inte är redo.”

”Gudarna hjälpe mig om jag inte får lite sömn i natt, och Yoren är fast besluten att rida i dagbräckningen.” Tyrion kom på fötter, sömnig av vinet och trött på domedagsprofetiorna. ”Jag tackar er för den vänlighet ni har visat mig, lord Mormont.”

”Berätta för dem, Tyrion, och få dem att förstå att det är allvar, det är det enda tack jag begär.” Han visslade och korpen flög till honom och satte sig på hans axel. Mormont log och gav fågeln lite majs, och det var så Tyrion lämnade honom.

Det var iskallt utomhus. Tyrion var insvept i tjocka pälsverk och han drog på sig handskarna och nickade till de frusna stackarna som stod på vakt utanför kommendantens torn. Han började gå tvärs över borggården mot sina egna rum i kungstornet och skyndade sig så mycket de korta benen tillät. Snön knarrade under stövelsulorna och andedräkten ångade framför honom som ett baner. Han stack händerna i armhålorna och gick fortare samtidigt som han hoppades att Morrec kommit ihåg att värma upp hans säng med heta tegelstenar från brasan.

Bakom kungstornet glimmade muren i månskenet, väldig och mystisk. Tyrion stannade och tittade upp mot den. Kölden och den snabba takten fick det att värka i benen.

Plötsligt greps han av en underlig galenskap, en längtan efter att än en gång få blicka ut från världens ände. Det skulle bli sista chansen, tänkte han, för påföljande dag skulle han rida söderut och han kunde inte föreställa sig att han någonsin skulle vilja återvända till den här frusna ödsligheten. Kungstornet låg framför honom med sitt löfte om värme och en mjuk säng, men ändå fann Tyrion att han gick förbi det mot muren.

En trätrappa ledde uppåt på södra sidan. Den var förankrad vid stora grovhuggna bjälkar som var inkörda djupt i isen där de frusit fast. Fram och tillbaka löpte trappan och fortsatte uppåt i sicksack som en blixt. De svarta bröderna hade försäkrat honom att den var mycket starkare än den verkade, men den fruktansvärda krampen i benen gjorde att det inte var att tänka på för Tyrion att ta den vägen. I stället gick han fram till hisskorgen i järn bredvid brunnen, klev in och drog hårt i repet tre gånger.

Tyrion fick vänta en hel evighet, tyckte han, där han stod innanför järnstängerna med ryggen mot muren, tillräckligt länge för att börja undra varför han gjorde detta. Han hade just bestämt sig för att glömma sitt infall och gå och lägga sig i stället när hisskorgen ryckte till och började röra på sig.

Han steg långsamt uppåt, till en början knyckigt och stötigt men sedan gick det mjukare. Marken försvann under honom, hisskorgen svajade och Tyrion tog tag om järnstängerna. Trots de tjocka handskarna kunde han känna kylan från metallen. Morrec hade tänt brasan i hans rum, noterade han belåtet, men i kommendantens torn var det mörkt. Den gamle björnen hade tydligen bättre förstånd än han.

Så befann han sig ovanför tornen och rörde sig fortfarande uppåt. Svarta slottet låg nedanför honom badande i månsken, och här uppifrån såg han hur naket och tomt det var: fönsterlösa torn, vittrande murar, borggårdar fulla av nedfallna stenar. Längre bort kunde han se ljusen från Mullvadsstaden en halv fjärdingsväg söderut längs kungsvägen, och här och var glittrade månskenet på vattnet i iskalla floder som kom från bergen och rann över slätterna. Resten av världen bestod av vindpinade kullar och steniga fält med snöfläckar.

Till slut utbrast en grov röst bakom honom: ”Vid alla sju helveten, det är dvärgen”, och hisskorgen ryckte till och stannade och hängde där medan den långsamt och med knarrande rep vajade fram och tillbaka.

”Ta in honom, för helvete.” Det hördes ett muttrande och det knakade ljudligt i träkranen då korgen gled inåt och stannade över muren. Tyrion väntade tills det hade slutat gunga innan han sköt upp dörren och hoppade ner på isen. En stor figur i svart lutade sig mot vinschen medan en annan höll i hisskorgen med behandskad hand. Deras ansikten var så inlindade i yllehalsdukar att det bara var ögonen som syntes, och alla lagren med ylle- och skinnkläder fick dem att se klotrunda ut. ”Och vad vill ni här så här dags på dygnet?” frågade mannen som stod vid vinschen.

”En sista titt.”

Männen utbytte blickar. ”Titta så mycket ni vill”, sa den andre, ”men se till att inte trilla ner, lille man, för då skulle gamle björnen flå oss levande.” Ett litet träskjul stod under den stora kranen och Tyrion såg en skymt av ett fyrfat och kände en hastig fläkt av värme då den ene mannen öppnade dörren och de gick in i skjulet igen. Så var han ensam.

Det var bitande kallt här uppe och vinden slet i kläderna som en eldig älskare. Murens krön var bredare än kungsvägen på sina ställen, så Tyrion var inte rädd för att ramla ner även om det var i halaste laget. De svarta bröderna spred ut krossad sten på gångvägarna, men tyngden av oräkneliga steg fick muren att smälta, så att isen tycktes växa runt gruset och svälja det tills gångvägarna var bara igen och det var dags att krossa mer sten.

Men det var ingenting som Tyrion inte klarade. Han tittade på muren som sträckte ut sig framför honom mot öster och väster, en oändlig vit väg utan början eller slut med en mörk avgrund på vardera sidan. Mot väster, avgjorde han utan någon särskild anledning, och började gå åt det hållet och följde gångvägen närmast den norra kanten där gruset såg nyast ut.

Tyrions bara kinder var rödblommiga av köld och benen protesterade allt högljuddare för varje steg, men han struntade i dem. Vinden ven omkring honom och gruset knarrade under stövlarna medan det vita bandet framför honom följde kullarnas stigning högre och högre tills det försvann vid den västra horisonten. Han passerade en väldig katapult, hög som en stadsmur, vars sockel var djupt nersjunken i muren. Hävstångsarmen hade monterats ner för reparation och sedan blivit bortglömd, och den låg där som en trasig leksak, till hälften inbäddad i isen.

På andra sidan av katapulten ropade en dämpad röst: ”Halt! Vem där?”

Tyrion stannade. ”Om jag står stilla för länge fryser jag fast, Jon”, sa han då en lurvig och blek skepnad tyst gled fram mot honom och nosade på hans pälsverk. ”Hej, Gast.”

Jon Snö kom närmare. Han såg större och bastantare ut i sina tjocka lager av päls och läder och huvan på manteln var nerdragen för ansiktet. ”Lannister”, utbrast han och drog ner halsduken som han hade för munnen. ”Det här är det sista ställe där jag skulle förvänta mig att få se dig.” Han bar på ett tungt spjut med järnspets som var högre än han själv och ett svärd hängde vid sidan i en läderskida. Tvärs över bröstet hade han ett glänsande svart stridshorn prytt med silverband.

”Jag begriper inte själv vad jag har här att göra”, medgav Tyrion. ”Det var ett infall. Om jag klappar Gast, biter han av mig handen i så fall?”

”Inte när jag är här”, försäkrade Jon.

Tyrion kliade den vita vargen mellan öronen och de röda ögonen betraktade honom uttryckslöst. Besten gick honom ända upp till bröstet nu, och Tyrion tänkte dystert att om ännu ett år skulle han få titta upp på vargen. ”Vad gör du själv här uppe i kväll?” frågade han. ”Bortsett från att du fryser av dig mandomen…”

”Jag har åkt på nattvakt”, svarade Jon, ”igen. Ser Alliser har varit vänlig nog att ordna så att vaktchefen intresserar sig särskilt för mig, och han tror att om han håller mig vaken halva natten ska jag somna under förmiddagsdrillen. Hittills har jag gjort honom besviken.”

Tyrion flinade. ”Och har Gast lärt sig att jonglera än?”

”Nej”, svarade Jon leende, ”men Grenn höll stånd mot Halder i morse och Pyp tappar inte svärdet lika ofta som han gjorde förut.”

”Pyp?”

”Pypar är hans riktiga namn, den lille pojken med de stora öronen. Han såg mig arbeta med Grenn och bad om hjälp. Törne hade aldrig ens visat honom hur man håller i ett svärd.” Jon vände sig om och blickade norrut. ”Jag har en fjärdingsväg mur att bevaka. Har du lust att promenera med mig?”

”Om du går långsamt”, sa Tyrion.

”Vaktchefen säger att jag måste hålla mig i rörelse för att blodet inte ska frysa, men han sa aldrig hur fort jag måste gå.”

De började promenera och Gast tassade bredvid Jon som en vit skugga. ”Jag ger mig av i morgon”, upplyste Tyrion.

”Jag vet”, sa Jon och lät egendomligt sorgsen.

”Jag planerar att stanna på Vinterhed på vägen söderut. Om det är något budskap du vill att jag ska framföra…”

”Säg åt Robb att jag tänker bli befälhavare för nattens väktare och se till att han är trygg, så han kan lika gärna börja brodera tillsammans med flickorna och låta Mikken smälta ner hans svärd till hästskor.”

”Din bror är större än jag”, påpekade Tyrion med ett skratt, ”och jag vägrar att framföra ett budskap som kan bli min död.”

”Rickon frågar säkert när jag kommer hem. Försök förklara vad jag håller på med, om du kan, och säg åt honom att han kan få ha alla mina saker medan jag är borta. Det kommer han att gilla.”

Folk tycktes be honom om en massa saker den här dagen, tänkte Tyrion Lannister. ”Allt det där skulle du kunna skriva i ett brev.”

”Rickon kan inte läsa än. Bran…” Han avbröt sig plötsligt. ”Jag vet inte vad för budskap jag ska skicka till Bran. Hjälp honom, Tyrion.”

”Vad ska jag kunna ge honom för hjälp? Jag är ingen livmedikus som kan lindra hans smärtor, och jag har inga trollformler som kan återge honom rörelseförmågan i benen.”

”Du gav mig hjälp när jag behövde det”, påminde Jon Snö.

”Jag gav dig ingenting utom ord”, invände Tyrion.

”Ge dina ord till Bran också i så fall.”

”Du ber en lam lära en krympling dansa”, anmärkte Tyrion, ”och även om uppsåtet är allvarligt menat blir resultatet säkert groteskt. Men jag vet hur det känns att älska en bror, lord Snö, och jag ska ge Bran den lilla hjälp som står i min makt.”

”Tack, ärade lord av huset Lannister.” Jon drog av sig handsken och räckte fram sin bara hand. ”Vänner.”

Tyrion kände sig förunderligt rörd. ”Jag har inte många vänner här i världen”, sa han med ett snett leende. Han drog av sig ena handsken med tänderna och tog Snö i handen, hud mot hud, och pojkens handslag var fast och starkt.

När Jon Snö hade satt på sig handsken igen vände han sig tvärt bort och gick fram till det låga och isiga norra bröstvärnet. Nedanför honom stupade muren brant och där bortom fanns bara mörker och vildmark. Tyrion följde efter honom och sida vid sida stod de vid världens ände.

Nattens väktare tillät inte skogen att komma närmare än en halv fjärdingsväg på norra sidan av muren. Dungarna med bok och gran och ek som en gång vuxit här hade fällts flera hundra år tidigare för att skapa en bred gata öppen mark som ingen fiende osedd kunde ta sig över. Tyrion hade hört att på andra ställen längs muren, mellan de tre fästningarna, hade urskogen under decenniernas lopp börjat krypa närmare igen, att det fanns platser där grågröna granar och bleka, vita ödesträd hade slagit rot i skuggan av själva muren, men Svarta slottet hade en omätlig aptit på ved och här höll de svarta brödernas yxor fortfarande skogen stången.

Men den var aldrig långt borta. Här uppifrån kunde Tyrion se den och de mörka träden tornade upp sig bortom gatan av öppen mark som en andra mur byggd parallellt med den första, en mörkrets mur. Få yxor hade svingats i den svarta skogen där inte ens månskenet kunde tränga ner genom virrvarret av grenar och slingrande rötter. Där ute blev träden enorma och gränsjägarna sa att de inte verkade älska människorna. Det var inte att undra på att nattens väktare kallade den spökskogen.

Då Tyrion Lannister stod och betraktade mörkret där inga eldar brann någonstans, medan vinden ven och kylan trängde in i märgen på honom, kunde han nästan tro på pratet om vålnaderna, fienden i natten. Hans skämt om troll och varulvar verkade inte längre riktigt lika lustiga.

”Min farbror är där ute”, sa Jon Snö lågt och lutade sig mot spjutet medan han stirrade ut i mörkret. ”Första kvällen de skickade upp mig hit tänkte jag att farbror Benjen kommer säkert ridande tillbaka i kväll och jag får se honom först och får blåsa i hornet. Men han kom aldrig, inte den kvällen och ingen annan kväll heller.”

”Ge honom tid”, sa Tyrion.

Långt borta i norr ylade en varg, så en till och ytterligare en. Gast lade huvudet på sned och lyssnade. ”Om han inte kommer tillbaka ska Gast och jag ge oss ut och leta reda på honom”, lovade Jon Snö och lade handen på skräckvargens huvud.

”Jag tror dig”, sa Tyrion, men det han tänkte var: Och vem ska sedan leta reda på dig? Han rös.