Kampen om järntronen

CATELYN

”Ni borde ha meddelat att ni var på väg hit, ers nåd”, sa ser Donnel Waynwood medan deras hästar klättrade uppför bergspasset, ”för då skulle vi ha skickat en eskort. Bergsvägen är inte lika säker som den en gång var för ett sådant litet sällskap som ert.”

”Det har vi bittert fått erfara, ser Donnel”, svarade Catelyn. Ibland kändes det som om hjärtat förvandlats till sten; sex modiga män hade dött för att föra henne så här långt, och hon förmådde inte ens gråta över dem. Till och med deras namn började blekna bort. ”Klanmännen ansatte oss dag och natt. Vi förlorade tre man i deras första anfall och ytterligare två i det andra, och Lannisters betjänt dog av kallbrand då såren blev infekterade. När vi hörde era soldater närma sig trodde jag det var ute med oss.” De hade samlat sig för en sista desperat strid med svärden i händerna och ryggarna mot en bergvägg. Dvärgen hade brynt eggen på sin yxa och kommit med ett sarkastiskt skämt då Bronn fick syn på baneren som ryttarna i täten bar, huset Arryns vita måne och falk på himmelsblå botten. Catelyn hade aldrig sett en mer välkommen syn.

”Klanerna har blivit djärvare sedan lord Jon dog”, förklarade ser Donnel. Det var en kraftig yngling på tjugo år, allvarlig och ful med bred näsa och en man av tjockt brunt hår. ”Om jag fick bestämma skulle jag ta hundra man med mig upp i bergen och jaga ut dem från deras fästen, och ge dem en läxa som de sent skulle glömma, men er syster har förbjudit det. Hon ville inte ens tillåta sina riddare att delta i handens tornering. Hon vill ha alla sina soldater hemma för att försvara Dalen…mot vad är det ingen som säkert vet. Skuggor, säger en del.” Han gav henne en ängslig blick, som om han plötsligt kommit ihåg vem hon var. ”Jag hoppas att jag inte har sagt något olämpligt, ers nåd. Det var inte illa ment.”

”Jag tar inte illa upp när folk talar uppriktigt, ser Donnel.” Catelyn visste vad systern fruktade. Inte skuggor utan ätten Lannister, tänkte hon för sig själv och kastade en blick över axeln på dvärgen som red bredvid Bronn. De båda hade blivit såta vänner sedan Chiggen dött, och den lille mannen var alldeles för listig i hennes smak. När de kom upp i bergen hade han varit hennes fånge, bunden och hjälplös. Vad var han nu? Fortfarande hennes fånge, men han red med en dolk i bältet och en yxa vid sadeln klädd i manteln av skuggkattsskinn, som han vunnit på tärning av trubaduren, och ringbrynjan han tagit från Chiggens döda kropp. Två tjog män flankerade dvärgen och resten av hennes trasiga följe — riddare och soldater i tjänst hos hennes syster Lysa och Jon Arryns unge son — och ändå visade Tyrion inte minsta tecken på rädsla. Kan jag ha fel? undrade Catelyn, inte för första gången. Kunde han vara oskyldig, både till attentatet mot Bran och mordet på Jon Arryn? Och om han var det, vad gjorde det henne till i så fall? Sex män hade dött för att föra honom hit.

Resolut sköt hon tvivlen åt sidan. ”När vi når fram till er borg skulle jag bli mycket glad om ni genast ville skicka efter mäster Colemon, för ser Rodrik har fått feber av såren.” Mer än en gång hade hon fruktat att den tappre gamle riddaren inte skulle överleva färden. Mot slutet kunde han knappt sitta kvar på hästen, och Bronn hade uppmanat henne att lämna honom åt sitt öde, men det vägrade Catelyn att ens höra talas om. I stället hade de bundit fast honom i sadeln, och hon hade beordrat trubaduren Marillion att vaka över honom.

Ser Donnel tvekade innan han svarade. ”Lady Lysa har befallt att livmedikusen alltid måste vara på Örnnästet för att finnas till hands för lord Robert”, förklarade han. ”Vi har en kaplan vid Blodsporten som tar hand om våra sårade. Han kan sköta om er riddares sår.”

Catelyn trodde mer på en livmedikus kunskaper än en kaplans böner, och hon skulle just till att säga det då hon fick syn på porten med långsträckta bröstvärn inbyggda i själva berget på sidorna. Där bergspasset smalnade av och blev så trångt att fyra man knappt kunde rida i bredd klängde sig två likadana vakttorn fast vid den steniga sluttningen med en inbyggd bro av vittrad grå sten emellan sig som gick i en båge över vägen. Tysta ansikten höll utkik från skottgluggarna i tornen, i bröstvärnen och bron. När de kommit nästan ända fram red en riddare ut för att möta dem. Hans häst och rustning var grå, men manteln hade Flodvattnets blå och röda vågor, och en glänsande svart fisk i guld och obsidian höll ihop manteln på axeln. ”Vem önskar passera Blodsporten?” ropade han.

”Ser Donnel Waynwood med lady Catelyn Stark och hennes följeslagare”, svarade den unge riddaren.

Portens riddare lyfte visiret. ”Jag tyckte väl att damen såg bekant ut. Du är långt hemifrån, lilla Cat.”

”Du med, farbror”, påpekade hon och log trots allt hon gått igenom. När hon hörde den där hesa, skrovliga rösten förflyttades hon tjugo år tillbaka i tiden, till barndomens dagar.

”Jag har mitt hem på ryggen”, brummade han strävt.

”Ditt hem är i mitt hjärta”, sa Catelyn. ”Ta av dig hjälmen, för jag vill se ditt ansikte igen.”

”Åren har inte förbättrat det, är jag rädd”, sa Brynden Tully, men när han tog av sig hjälmen upptäckte Catelyn att han ljög. Hans ansikte var rynkigt och väderbitet och tiden hade tagit ifrån honom den kastanjeröda färgen i håret och gjort det grått, men leendet var detsamma liksom de buskiga ögonbrynen, som var feta som kålmaskar, och skrattet i de djupblå ögonen. ”Vet Lysa om att du kommer?”

”Det fanns inte tid att skicka bud i förväg”, förklarade Catelyn. De andra red upp bakom henne. ”Jag är rädd för att vi rider före stormen, farbror.”

”Får vi komma in i Dalen?” frågade ser Donnel. Släkten Waynwood hade alltid varit mycket för formaliteter.

”I Robert Arryns namn, lord av Örnnästet, försvarare av Dalen och den sanne ståthållaren i Östern ber jag er att fritt rida in och upprätthålla hans frid”, svarade ser Brynden. ”Kom.”

Och så red hon bredvid honom under skuggan av Blodsporten där ett dussin arméer hade krossat varandra under hjältarnas tidsålder. På andra sidan porten bredde en vy av gröna fält, blå himmel och snötäckta berg ut sig som tog andan ur henne: Arryndalen badande i morgonsolen.

Dalen sträckte sig framför dem mot den disiga östra horisonten med bördig svart jord, breda långsamma floder och hundratals små sjöar som sken som speglar i solen, och på alla sidor omgavs dalen av de skyddande höga topparna. Vete, majs och korn vajade på fälten och inte ens i Höggården var pumporna större eller frukten sötare än här. De stod i den västra änden av dalen där bergsvägen gick över det sista passet och började slingra sig ner mot dalbottnen tre kilometer längre ner. Dalen var smal här, inte längre än en halv dagsritt tvärs över, och bergen i norr verkade vara så nära att Catelyn nästan kunde sträcka ut handen och röra vid dem. Över dem alla tornade bergsspetsen som kallades Jättens lans upp sig, ett berg som även berg såg upp till, och toppen var dold av isiga dimslöjor fem kilometer ovanför dalgången. Över dess massiva västra utsprång störtade det spöklika vattenfallet som kallades Alyssas tårar och till och med på så här långt håll kunde Catelyn urskilja fallet; likt blank silvertråd glänste det mot den mörka stenen.

När farbrodern såg att hon stannat styrde han hästen närmare hennes och pekade. ”Det ligger där, bredvid Alyssas tårar. Det enda man kan se härifrån är en glimt av vitt då och då, om man tittar noga och solen faller precis rätt på murarna.”

Sju torn, hade Ned berättat för henne, som vita dolkar som sticker upp i magen på himlen och så höga att man kan stå vid bröstvärnet och titta ner på molnen. ”Hur långt är det dit?” undrade hon.

”Vi kan vara vid berget i kvällningen”, svarade Brynden, ”men det tar ännu en dag att klättra dit upp.”

Ser Rodrik Cassels röst hördes bakifrån. ”Ers nåd”, sa han, ”jag är rädd för att jag inte orkar fortsätta längre i dag.” Ansiktet var hopsjunket under de nyutväxta, ovårdade polisongerna och han såg så trött ut att Catelyn var rädd för att han skulle falla av hästen.

”Det ska ni inte heller”, sa hon. ”Ni har gjort allt jag kunde ha begärt av er och hundrafalt mer. Min farbror ledsagar mig resten av vägen till Örnnästet. Lannister måste följa med mig, men det finns ingen anledning till att ni och de andra inte skulle vila här och återhämta krafterna.”

”Det är en ära för oss att ha dem som gäster”, försäkrade ser Donnel med ungdomens allvarliga höviskhet. Förutom ser Rodrik var det bara Bronn, ser Willis Wode och trubaduren Marillion som återstod av det sällskap som ridit med henne från värdshuset vid korsvägen.

”Ers nåd”, sa Marillion och red fram till henne, ”jag bönfaller er om att låta mig få följa med till Örnnästet för att se slutet på det här äventyret, precis som jag såg början.” Pojken lät utmattad men samtidigt förunderligt beslutsam och han hade en feberaktig glans i ögonen.

Catelyn hade aldrig bett trubaduren följa med utan det var ett val han själv gjort, och hur han hade kunnat överleva färden då så många modigare män låg döda och obegravna bakom dem skulle hon aldrig förstå. Men här var han, med en skäggstubb som nästan fick honom att se ut som en man. Kanske var hon skyldig honom något för att han lyckats ta sig så långt. ”Vi säger väl det”, svarade hon.

”Jag följer också med”, tillkännagav Bronn.

Det gillade hon inte alls. Utan Bronn skulle hon aldrig ha kommit fram till Dalen, det visste hon, för soldenären var en tapper och duktig krigare och det var hans svärd som hjälpt dem att nå tryggheten, men trots det tyckte Catelyn inte om mannen. Han var modig och stark, men det fanns ingen godhet hos honom och föga lojalitet, och hon hade alldeles för ofta sett honom rida bredvid Lannister medan de pratade med låga röster och skrattade åt något privat skämt. Hon skulle ha föredragit att skilja honom från dvärgen här och nu, men eftersom hon gått med på att Marillion fick följa med till Örnnästet såg hon ingen möjlighet att förvägra Bronn samma rätt. ”Som ni önskar”, sa hon trots att hon var medveten om att han egentligen inte hade bett henne om lov.

Ser Willis Wode stannade kvar hos ser Rodrik och en lågmäld kaplan skötte om deras sår. De lämnade även kvar hästarna, som var utmärglade och alldeles slutkörda. Ser Donnel lovade att skicka fåglar i förväg till Örnnästet och Månportarna för att förvarna om att de var på väg. Från stallarna leddes utvilade riddjur ut, stadiga bergshästar med lång päls, och inom en timme gav de sig i väg igen. Catelyn red bredvid farbrodern då de började nedfärden längs bergsvägen, och efter dem kom Bronn, Tyrion Lannister, Marillion och sex av Bryndens soldater.

Det var inte förrän de hunnit nästan halvvägs ner i dalen och var väl utom hörhåll för de andra som Brynden Tully vände sig till henne och sa: ”Berätta nu om den här stormen, barn.”

”Jag har inte varit barn på många år, farbror”, påpekade Catelyn, men hon berättade ändå. Det tog mycket längre tid än hon någonsin kunde ha trott att berätta alltihop: om Lysas brev och Brans fall, om mördarens dolk och Lillfinger och det slumpartade mötet med Tyrion Lannister på värdshuset vid korsvägen.

Farbrodern lyssnade under tystnad och de buskiga ögonbrynen skuggade ögonen medan rynkan i pannan blev allt djupare. Brynden Tully hade alltid kunnat lyssna…till alla utom hennes far. Han var lord Hosters fem år yngre bror, men de båda hade varit osams så länge Catelyn kunde minnas. Under ett av deras stormigare gräl, då Catelyn var åtta, hade lord Hoster kallat Brynden ”familjens svarta får”. Brynden hade skrattande påpekat att deras hus vapen var en hoppande forell och att han därför borde vara en svart fisk snarare än ett svart får, och från den dagen hade han tagit den svarta fisken som sitt personliga vapen.

Fejden mellan dem hade inte tagit slut förrän den dagen hon och Lysa gifte sig. Det var på deras bröllopsfest som Brynden talade om för sin bror att han tänkte lämna Flodvattnet för att tjäna Lysa och hennes nye make, lorden av Örnnästet. Lord Hoster hade inte nämnt sin brors namn sedan dess, hade Edmure berättat för henne i sina sällsynta brev.

Ändå hade det under Catelyns barndomsår alltid varit till Brynden svartfisken som lord Hosters barn sprungit med sina tårar och sorger när fadern var för upptagen och modern för sjuk: Catelyn, Lysa, Edmure…och även Petyr Baelish, deras fars myndling…och Brynden hade tålmodigt lyssnat på dem allihop, precis som han gjorde nu, och glatt sig åt deras framgångar och tröstat dem då de var ledsna.

Då hon var klar satt farbrodern länge tyst medan hästen försiktigt tog sig fram på den branta, steniga vägen. ”Det här måste din far få höra”, sa han till sist. ”Om ätten Lannister tar till vapen är det långt till Vinterhed och Dalen skyddas av sina berg, men Flodvattnet ligger rakt i deras väg.”

”Det har jag också tänkt på”, medgav Catelyn, ”och jag ska be mäster Colemon skicka en fågel när vi kommer till Örnnästet.” Hon hade även andra budskap att sända i väg, de befallningar om att rusta Norden till försvar som Ned bett henne vidarebefordra till hans vasaller. ”Hur är stämningen i Dalen?” frågade hon.

”Vred”, erkände Brynden Tully. ”Lord Jon var högt älskad och man tog det som en grov förolämpning då kungen utnämnde Jaime Lannister till det ämbete som ätten Arryn har innehaft i nästan tre hundra år. Lysa har befallt oss att kalla hennes son Österns sanne ståthållare, men det är ingen som låter sig luras. Och det är inte bara din syster som undrar över handens död. Ingen vågar säga att Jon blev mördad, inte öppet, men misstankar kastar långa skuggor.” Han såg på Catelyn med sammanpressad mun. ”Och så är det pojken.”

”Pojken? Vad är det med honom?” Hon böjde på huvudet då de passerade under en utskjutande klippa och svängde runt en skarp kurva.

Farbroderns röst lät bekymrad. ”Lord Robert”, suckade han, ”sex år gammal, sjuklig och nära att ta till lipen om man tar ifrån honom dockorna. Jon Arryns äkta arvinge, vid alla gudar, men det finns de som säger att han är för svag för att sitta i sin fars säte. Nestor Royce har varit överförvaltare de senaste fjorton åren medan lord Jon var i Kungshamn och många viskar att han borde regera tills pojken blir myndig. Andra anser att Lysa måste gifta om sig, och det snart. Friarna samlas redan som kråkor på ett slagfält, och Örnnästet är fullt av dem.”

”Det kunde man förvänta sig”, sa Catelyn, och det var inte så konstigt, för Lysa var fortfarande ung och kungariket Berget och Dalen var en överdådig bröllopsgåva. ”Kommer Lysa att ta sig en ny make?”

”Hon påstår det, förutsatt att hon hittar någon som passar henne”, svarade Brynden Tully, ”men hon har redan sagt nej till lord Nestor och dussinet andra lämpliga män. Hon svär att den här gången ska hon själv välja äkta man.”

”Du av alla kan knappast kritisera henne för det.”

Ser Brynden fnös. ”Det gör jag inte heller, men…för mig verkar det som om Lysa bara leker med sina friare. Hon njuter av leken, men jag tror att din syster tänker regera själv tills pojken är gammal nog att i praktiken och inte bara till namnet bli lord av Örnnästet.”

”En kvinna kan regera lika klokt som en man”, hävdade Catelyn.

”Rätt kvinna ja”, instämde farbrodern med en sidoblick på henne. ”Gör inte misstaget att tro att Lysa är som du, Cat.” Han tvekade och återtog: ”Om sanningen ska fram är jag rädd för att du inte kommer att finna din syster så…hjälpsam som du skulle önska.”

Hon blev förbryllad. ”Vad menar du?”

”Den Lysa som kom tillbaka från Kungshamn är inte samma flicka som begav sig söderut då hennes make blev utnämnd till kungens hand. De där åren var svåra för henne, och det måste du veta. Lord Arryn var en plikttrogen make, men deras äktenskap kom till av politiska skäl, inte av passion.”

”Precis som mitt.”

”De började på samma sätt, men ditt slut blev lyckligare än din systers. Två dödfödda barn, dubbelt så många missfall, lord Arryns död…Catelyn, gudarna har bara gett Lysa det här enda barnet, och han är allt din syster lever för nu, stackars pojke. Det är inte att undra på att hon flydde hellre än såg honom överlämnad till ätten Lannister. Din syster är rädd, barn, och räddast är hon för klanen Lannister. Hon flydde till Dalen, smög bort från Röda slottet som en tjuv om natten, för att slita sonen ur lejonets gap…och nu har du fört lejonet till hennes dörr.”

”I kedjor”, påpekade Catelyn. På höger sida om henne gapade avgrunden och hon höll in hästen och tog sig försiktigt fram steg för steg.

”Jaså?” Farbrodern kastade en blick över axeln på Tyrion Lannister som långsamt red bakom dem. ”Jag ser en yxa vid hans sadel, en dolk i hans bälte och en soldenär som hänger efter honom som en hungrig skugga. Var är kedjorna, söta du?”

Catelyn skruvade illa till mods på sig i sadeln. ”Dvärgen är här och inte av eget val. Kedjor eller inte, så är han min fånge, och precis som jag kommer Lysa att vilja ställa honom till svars för hans brott. Det var hennes make ätten Lannister mördade och hennes brev som först varnade oss för dem.”

Brynden svartfisken gav henne ett trött leende. ”Jag hoppas du har rätt, barn”, suckade han på ett sätt som sa att hon hade fel.

Solen stod lågt då marken började plana ut under hästarnas hovar. Vägen blev bredare och rakare, och för första gången lade Catelyn märke till vilda blommor och gräs. Så snart de nådde dalbottnen gick färden fortare och de kunde rida i snabb galopp genom gröna skogar och sovande små byar, förbi fruktträdgårdar och gyllene vetefält och över solbelysta bäckar. Farbrodern skickade en banerförare i förväg och två baner fladdrade på hans stång: överst huset Arryns måne och falk och under hans egen svarta fisk. Bönder och köpmän flyttade på sina vagnar och ryttare från mindre betydelsefulla hus red åt sidan för att släppa fram dem.

Trots det var det helt mörkt innan de nådde fram till det väl befästa slottet som låg vid foten av Jättens lans. Facklor fladdrade på murarna och månen dansade på vallgravens mörka vatten. Vindbryggan var uppe och fällgallret nere, men Catelyn såg ljus brinna i porthuset och i fönstren på de fyrkantiga tornen bakom.

”Månportarna”, upplyste farbrodern då sällskapet höll in hästarna. Hans banerförare red fram till kanten av vallgraven för att ropa på vakterna i porthuset. ”Lord Nestors säte, och med all sannolikhet väntar han oss. Titta upp.”

Catelyn höjde blicken och tittade — upp, upp, upp. Först såg hon bara sten och träd och det grå berget som tornade upp sig insvept i mörker, svart som en stjärnlös himmel. Så lade hon märke till glöden från eldar högt ovanför dem; en borg var byggd på själva bergssidan och ljusen stirrade ner på dem som orange ögon. Ovanför den borgen fanns ytterligare en och ännu högre upp en tredje som inte var mer än en fladdrande gnista mot himlen. Och till slut, där uppe där falkarna flög, syntes något vitt i månskenet. Catelyn fick svindel då hon stirrade upp på de bleka tornen så långt ovanför.

”Örnnästet”, hörde hon Marillion vördnadsfullt mumla.

Tyrion Lannisters skarpa röst inföll. ”Ätten Arryn kan inte vara särskilt förtjusta i sällskap. Om ni tänker tvinga oss att klättra uppför det där berget i mörkret föredrar jag att ni dödar mig här på fläcken.”

”Vi tillbringar natten här och tar oss upp i morgon”, talade Brynden om för honom.

”Jag kan knappt vänta”, svarade dvärgen. ”Hur ska vi komma dit upp? Jag har ingen erfarenhet av att rida på getter.”

”Det finns trappsteg inhuggna i berget”, upplyste Catelyn. Ned hade berättat för henne om dem då han pratade om sin barndom här tillsammans med Robert Baratheon och Jon Arryn.

Farbrodern nickade. ”Det är för mörkt att se trappstegen nu, men de finns där. För branta och smala för hästar, men mulor kan ta sig nästan hela vägen dit. Stigen bevakas av tre borgar, Sten, Snö och Himmel, och mulorna tar oss upp till Himmel.”

Tyrion Lannister såg tveksamt på berget. ”Och sedan?”

Brynden log. ”Sedan blir stigen för brant även för mulor och man får gå till fots resten av vägen. Eller ni kanske föredrar att åka upp i en korg. Örnnästet ligger alldeles ovanför Himmel och i dess källare finns sex stora vinschar med långa järnkedjor för att dra upp förnödenheter. Om ni föredrar det, lord Lannister, kan ni få åka upp tillsammans med brödet, ölet och äpplena.”

Dvärgen gapskrattade. ”Om jag ändå vore en pumpa”, sa han. ”Tyvärr skulle min höge far utan tvekan bli ytterst förtretad om jag gick mitt öde till mötes som en säck rovor, och om ni tar er upp till fots är jag rädd för att jag måste göra detsamma. Vi i ätten Lannister har en viss stolthet.”

”Stolthet?” snäste Catelyn. Hans hånfulla ton och lättsamma sätt gjorde henne arg. ”En del skulle snarare kalla det övermod. Övermod och girighet och maktlystnad.”

”Min bror är definitivt övermodig”, instämde Tyrion Lannister. ”Min far är girigheten själv och min kära syster trängtar efter makt med varje vaket andetag, men jag är oskyldig som ett litet lamm. Ska jag bräka för er?” Han flinade.

Vindbryggan fälldes ner med ett knakande innan hon hann svara och de hörde ljudet av oljade kedjor då fällgallret drogs upp. Soldater kom ut med brinnande facklor för att lysa dem och farbrodern förde dem över vallgraven. Lord Nestor Royce, överförvaltare i Dalen och försvarare av Månportarna, väntade på borggården omgiven av sina riddare för att ta emot dem. ”Lady Stark”, sa han och bugade. Det var en kraftig, bredbröstad man och hans bugning var klumpig.

Catelyn satt av och gick fram till honom. ”Lord Nestor”, sa hon. Hon kände honom bara ryktesvägen: Bronze Yohns kusin från en mindre betydelsefull gren av huset Royce men ändå en respektingivande man. ”Vi har en lång och tröttsam färd bakom oss och jag skulle vara tacksam för husrum hos er i natt.”

”Mitt slott är ert, ers nåd”, svarade lord Nestor barskt, ”men er syster Lysa har skickat ner ett budskap från Örnnästet. Hon vill träffa er genast. Resten av ert sällskap får bo här och fortsätta upp i gryningen.”

Farbrodern hoppade av hästen. ”Vad är det här för dårskap?” undrade han burdust. Brynden Tully hade aldrig varit den som skrädde orden. ”Ska Catelyn bestiga berget nattetid när månen inte ens är full? Till och med Lysa borde begripa att det är samma sak som att be om en bruten nacke.”

”Mulorna hittar vägen, ser Brynden.” En flicka på sjutton eller arton kom fram till lord Nestor. Hennes mörka hår var kortklippt och rakt och hon var klädd i ridbyxor och en försilvrad ringbrynja. Hon bugade för Catelyn med större grace än sin husbonde. ”Jag lovar er, ers nåd, att ni inte ska komma till skada. Det är en ära för mig att föra er upp och jag har gjort klättringen i mörker hundratals gånger. Mychel säger att min far måste ha varit en get.”

Hon lät så kaxig att Catelyn måste le. ”Har du ett namn, barn?”

”Mya Sten, om det behagar er, ers nåd”, svarade flickan.

Det behagade inte Catelyn, och det var med stor möda som hon lyckades behålla leendet i ansiktet. Sten var en oäktings namn i Dalen, på samma sätt som Snö var det i Norden och Blomma i Höggården; i vart och ett av de sju konungarikena hade seder och bruk gett ett efternamn till barn som var födda utan eget namn. Catelyn hade inget emot den här flickan, men plötsligt kunde hon inte låta bli att tänka på Neds oäkting på muren, och tanken gjorde henne på en gång arg och skuldmedveten. Hon fick kämpa för att hitta ord till ett svar.

Lord Nestor fyllde tystnaden. ”Mya är en duktig flicka, och om hon lovar att föra er välbehållen till lady Lysa tror jag henne, för hon har ännu aldrig svikit mig.”

”I så fall överlämnar jag mig i dina händer, Mya Sten”, sa Catelyn, ”och jag ber er, lord Nestor, att hålla noga vakt över min fånge.”

”Och jag ber er att ge fången en bägare vin och en välstekt kapun innan han dör av hunger”, insköt Lannister. ”Det skulle vara trevligt med en flicka också, men jag antar att det är för mycket begärt.” Soldenären Bronn skrattade högt.

Lord Nestor låtsades inte om Tyrions skämt. ”Det ska bli som ni har befallt, ers nåd.” Först då gav han dvärgen en blick. ”För lord Lannister till en torncell och ge honom mat och dryck.”

Catelyn tog adjö av farbrodern och de andra medan Tyrion Lannister fördes bort och följde sedan efter flickan genom slottet. Två mulor stod och väntade på dem på övre borggården, sadlade och färdiga. Mya hjälpte henne att sitta upp på den ena medan en vakt i himmelsblå mantel öppnade den smala sidoporten. På andra sidan fanns en tät skog av tall och gran och berget som en mörk mur, men trappstegen fanns där, djupt inhuggna i klippan, och de fortsatte upp mot himlen. ”En del tycker det är lättare om de blundar”, sa Mya då hon ledde mulorna genom porten och in i den mörka skogen, ”för när de blir rädda eller yra klänger de sig ibland fast för hårt vid mulorna, och det tycker de inte om.”

”Jag är född Tully och gift med en Stark”, påpekade Catelyn, ”och jag är inte lättskrämd. Tänker du tända en fackla?” Trappstegen var becksvarta.

Flickan gjorde en grimas. ”Man blir bara bländad av facklor, och en sådan här klar natt räcker det med månen och stjärnorna. Mychel säger att jag ser lika bra som en uggla.” Hon satt upp och manade på mulan uppför det första trappsteget. Catelyns mula följde efter av sig själv.

”Du nämnde Mychel tidigare”, sa Catelyn. Mulorna bestämde takten, långsam men stadig, och det var hon helt nöjd med.

”Mychel är min älskade”, förklarade Mya. ”Mychel Redfort. Han är väpnare till ser Lyn Corbray, och vi ska gifta oss så snart han blir riddare, nästa år eller året därefter.”

Hon lät så lik Sansa, så lycklig och oskyldig med sina drömmar. Catelyn log, men leendet var lite sorgset. Redfort var ett gammalt namn i Dalen, det visste hon, och de hade de första människornas blod i sina ådror. Mya var kanske hans käresta, men ingen Redfort skulle någonsin gifta sig med en oäkting. Hans familj skulle arrangera ett mer passande parti för honom med en Corbray eller en Waynwood eller en Royce eller kanske dottern till något förnämare hus utanför Dalen. Om Mychel Redfort alls låg med den här flickan var det mellan oäkta lakan.

Klättringen gick lättare än Catelyn vågat hoppas. Träden växte tätt och lutade sig över stigen, och de bildade ett prasslande grönt tak som utestängde till och med månen, så att det verkade som om de tog sig upp genom en lång svart tunnel. Mya Sten tycktes sannerligen vara välsignad med mörkerseende och mulorna var säkra på foten och outtröttliga. De lunkade på uppför trappstegen som slingrade sig fram och tillbaka över bergssidan, och ljudet av deras hovar dämpades av ett tjockt lager barr som låg som en matta på stigen. Tystnaden var rogivande och den svagt vaggande rörelsen fick Catelyn att börja svaja i sadeln. Inom kort fick hon kämpa mot sömnen.

Kanske dåsade hon till en kort stund, för plötsligt dök en massiv järnbeslagen port upp framför dem. ”Sten”, upplyste Mya glatt och satt av. Järnpiggar stack upp längs krönet av de väldiga stenmurarna och två stora runda torn höjde sig över borgen. Porten svängde upp då Mya ropade, och då de kommit in hälsade den fetlagde riddaren, som var borgens befälhavare, på Mya med hennes förnamn och erbjöd dem varma grillspett med kött och lök. Catelyn hade inte insett hur hungrig hon var, och hon åt stående på borggården medan stalldrängar flyttade deras sadlar till utvilade mulor. Den heta köttsaften rann över hakan och droppade ner på manteln, men hon var alldeles för utsvulten för att bry sig om det.

Så fick hon sitta upp på en ny mula och återigen ge sig ut i den stjärnklara natten. Den andra delen av klättringen verkade mer förrädisk, tyckte Catelyn. Stigen var brantare, trappstegen mer slitna med grus och småsten här och var, och Mya var tvungen att sitta av flera gånger för att flytta på nedfallna stenar som låg i deras väg. ”Man vill inte gärna att mulan ska bryta benet här uppe”, anmärkte hon, och Catelyn kunde inte annat än hålla med henne. Hon kände av höjden mer nu. Träden stod glesare här uppe och vinden blåste hårdare, häftiga vindstötar som slet i kläderna och blåste håret i ögonen. Då och då vek trappstegen tillbaka, och hon kunde se Sten nedanför dem och Månportarna ännu längre ner, och dess facklor såg ut som små stearinljus.

Snö var mindre än Sten, ett enda befäst torn och en timrad borg med ett stall bakom en låg mur av obehandlad sten. Ändå låg borgen inbäddad mot Jättens lans på ett sådant sätt att den behärskade hela stentrappan ovanför den lägre borgen. En fiende som ville ta sig upp till Örnnästet skulle bli tvungen att steg för steg kämpa sig upp från Sten medan stenar och pilar regnade ner från Snö ovanför. Befälhavaren, en ängslig ung riddare med koppärrigt ansikte, erbjöd dem bröd och ost och möjligheten att värma sig vid hans eld, men Mya tackade nej. ”Vi borde fortsätta, ers nåd, om det behagar er”, sa hon, och Catelyn nickade.

Återigen fick de utvilade mulor. Hennes var vit, och Mya log när hon fick syn på honom. ”Vitstjärn är bra, ers nåd. Säker på foten, till och med på is, men ni måste vara försiktig, för han sparkas om han inte tycker om er.”

Mulan tycktes gilla Catelyn, för han sparkades tack och lov inte. Det fanns ingen is heller, och det var hon också tacksam för. ”Min mor säger att för hundra år sedan började isen här”, berättade Mya. ”Det var alltid vitt här ovanför och isen smälte aldrig.” Hon ryckte på axlarna. ”Jag kan inte ens minnas att jag någonsin har sett snö så här långt nere på berget, men kanske var det så en gång i tiden.”

Så ung, tänkte Catelyn och försökte komma ihåg om hon någonsin varit sådan. Flickan hade levt halva sitt liv på sommaren, och det var det enda hon kände till. Vintern närmar sig, barn, ville hon tala om för henne. Hon hade orden på läpparna och hon sa dem nästan. Kanske började hon till sist ändå bli en Stark.

Ovanför Snö var vinden ett levande väsen som tjöt omkring dem som en varg på isvidderna för att sedan lägga sig, som för att invagga dem i trygghet. Stjärnorna verkade starkare här uppe och så nära att hon nästan kunde ta på dem och månen var enorm på den klara svarta himlen. Medan de klättrade upptäckte Catelyn att det var bättre att titta upp än ner. Trappstegen var spruckna och trasiga efter århundradenas iskyla och tö och oräkneliga mulors hovar, och trots att det var mörkt fick hon hjärtat i halsgropen. När de kom till en smal stenbro utan räcken mellan två höga bergstoppar satt Mya av. ”Det är bäst att leda mulorna över”, förklarade hon, ”för vinden kan vara lite otäck här, ers nåd.”

Catelyn satt stelt av i mörkret och tittade på bron som låg framför henne: sex meter lång och nästan en meter bred men med stup på bägge sidorna, och hon kunde höra vinden vissla. Mya klev ut på lätta fötter och mulan följde efter lika lugnt som om den gick över en borggård. Det var hennes tur. Men Catelyn hade knappt tagit första steget förrän skräcken grep tag i henne. Hon kunde känna tomheten, de enorma svarta avgrunderna som gapade runt omkring henne. Hon stannade darrande och vågade inte röra sig ur fläcken. Vinden skrek åt henne och slet i manteln, försökte dra henne över kanten. Catelyn makade foten bakåt, ett litet försiktigt steg, men mulan var bakom henne och hon kunde inte backa. Jag kommer att dö här, tänkte hon och kände svetten rinna längs ryggen.

”Lady Stark”, ropade Mya från andra sidan avgrunden, och det lät som om flickan var tusen fjärdingsväg bort. ”Mår ni bra?”

Catelyn Tully svalde det sista av sin stolthet. ”Jag…jag klarar inte det här, barn”, ropade hon.

”Jo, det gör ni visst”, sa flickan. ”Det vet jag att ni gör. Titta så bred bron är.”

”Jag vill inte titta.” Det kändes som om världen virvlade runt omkring henne, berg och himmel och mulor snurrade som en leksakssnurra. Catelyn slöt ögonen för att få andhämtningen att bli lugnare.

”Jag kommer tillbaka och hämtar er”, sa Mya. ”Rör er inte, ers nåd.”

Catelyn hade inte en tanke på att röra sig. Hon lyssnade till vindens gälla tjut och hörde det hasande ljudet av läder mot sten. Så var Mya där och tog henne mjukt i armen. ”Blunda om ni vill. Släpp repet nu, för Vitstjärn klarar sig själv. Bra, ers nåd. Jag ska leda er över, och det är lätt ska ni få se. Får jag ett steg nu. Så ja, flytta foten nu, låt den bara glida framåt. Ser ni? Och så ett till. Det är så lätt att ni skulle kunna springa över. Ett till, fortsätt. Ja.” Och så, steg för steg, ledde flickan Catelyn över, blind och darrande, medan den vita mulan lugnt följde efter.

Borgen som hette Himmel var inte mer än en hög halvmånformad mur av obehandlad sten som var rest mot bergväggen, men inte ens Valyriens nerrasade torn kunde ha sett vackrare ut i Catelyn Starks ögon. Här började snön, och Himmels nötta stenar var rimfrostiga och långa istappar hängde från sluttningarna ovanför.

Det grydde i öster då Mya ropade på vakterna och portarna öppnades för dem. Innanför murarna fanns bara en rad ramper och en enorm hög med stenar i alla storlekar, och utan tvivel skulle det vara den lättaste sak i världen att börja ett jordskred härifrån. En öppning syntes i bergväggen framför dem. ”Stallen och barackerna finns där inne”, berättade Mya, ”och den sista delen av vägen går inne i berget. Det kan vara lite mörkt, men ni slipper åtminstone vinden. Längre än så här kan mulorna inte gå, för nu blir det som en sorts skorsten, mer som en stege av sten än en trappa, men det är inte så illa. Bara en timme till så är vi framme.”

Catelyn tittade upp, och rakt ovanför huvudet kunde hon se Örnnästet glänsa blekt i gryningsljuset. Det kunde inte vara mer än två hundra meter dit, men nerifrån såg det ut som en liten vit vaxkaka. Hon mindes vad farbrodern sagt om korgar och vinschar. ”Ätten Lannister har kanske sin stolthet”, sa hon till Mya, ”men ätten Tully har bättre förstånd. Jag har ridit hela dagen och nästan hela natten. Säg åt dem att fira ner en korg, för jag tänker åka upp med rovorna.”

Solen hade stigit en bra bit över bergen då Catelyn Stark äntligen nådde Örnnästet. En kraftig, silverhårig man i himmelsblå mantel och bröstharnesket prytt med månen och falken hjälpte henne att stiga ur korgen: ser Vardis Egen, kapten för Jon Arryns slottsvakt. Bredvid honom stod mäster Colemon, smal och nervös med för lite hår och för mycket hals. ”Lady Stark”, sa ser Vardis, ”glädjen är stor men oväntad.” Mäster Colemons huvud hoppade instämmande upp och ner. ”Det är den verkligen, ers nåd, det är den verkligen. Jag har skickat bud till er syster, för hon lämnade order om att hon ville bli väckt i samma stund ni anlände.”

”Jag hoppas hon har fått en god natts sömn”, svarade Catelyn med en viss skärpa i tonen som tycktes passera obemärkt.

Männen eskorterade henne från vinschrummet och uppför en spiraltrappa. Örnnästet var ett jämförelsevis litet slott: sju smala, vita torn som stod lika tätt som pilarna i ett koger på det stora berget. Det hade inget behov av stallar eller smedja eller hundgård, men Ned hade sagt att sädesmagasinen var lika stora som Vinterheds och att tornen kunde hysa fem hundra man. Ändå tyckte Catelyn att det verkade förunderligt övergivet då hon gick genom de tomma, ekande stensalarna.

Lysa satt ensam och väntade i salongen och hon var fortfarande klädd i morgonrock. Det långa kastanjeröda håret svallade fritt över de halvnakna vita axlarna och ner på ryggen. En tjänsteflicka stod bakom henne och borstade ut tovorna, men då Catelyn steg in reste sig systern leende. ”Cat”, utbrast hon, ”å, Cat, så underbart att se dig igen, kära syster.” Hon sprang över rummet och tog systern i famnen. ”Det är så länge sedan”, mumlade Lysa, ”så förfärligt länge sedan.”

Det hade gått fem år sedan de träffades sist, fem grymma år för Lysa, och de hade krävt sin tribut. Systern var två år yngre och ändå såg hon äldre ut nu. Lysa var kortare än Catelyn och kroppen hade blivit fet och ansiktet blekt och plufsigt. Hon hade släkten Tullys blå ögon, men hennes var ljusa och vattniga och aldrig stilla, och hennes lilla mun hade blivit grinig. Medan Catelyn höll om henne mindes hon den slanka, högbröstade flickan som stått bredvid henne den där dagen på Flodvattnet. Så ljuvlig och full av hopp hon hade varit. Allt som återstod av systerns skönhet var det tjocka, kastanjeröda håret som gick ända ner till midjan.

”Du ser ut att må bra”, ljög Catelyn, ”men du verkar…trött.”

Systern drog sig ur omfamningen. ”Trött. Ja, o ja.” Först då tycktes hon lägga märke till de andra: tjänsteflickan, mäster Colemon, ser Vardis. ”Lämna oss”, befallde hon, ”för jag vill tala med min syster i enrum.” Hon höll Catelyn i handen då de drog sig tillbaka…

…och släppte den i samma stund som dörren stängdes, och Catelyn såg hur ansiktsuttrycket förändrades. Det var som om solen gömt sig bakom ett moln. ”Har du mist förståndet?” fräste Lysa åt henne. ”Att föra honom hit helt utan mitt tillstånd, utan minsta förvarning, att dra in oss i dina tvister med ätten Lannister…”

”Mina tvister?” Catelyn trodde knappt sina öron. Det brann en stor brasa på härden, men det fanns inte ett spår av värme i Lysas röst. ”Det var dina tvister först, kära syster, för det var du som skickade mig det där fördömda brevet, du som skrev att ätten Lannister hade mördat din make.”

”För att varna dig, så att du kunde hålla dig undan dem! Jag hade aldrig tänkt slåss mot dem! Vid alla gudar, Cat, har du en aning om vad du har gjort?”

”Mor?” sa en liten röst. Lysa snodde runt och den tunga morgonrocken virvlade omkring henne. Robert Arryn, lord av Dalen, stod i dörröppningen med en trasdocka tryckt mot bröstet och såg på dem med stora ögon. Han var ett magert barn, liten för sin ålder och sjuklig, och då och då darrade han. Skaksjukan, kallade livmedikusarna den. ”Jag hörde röster.”

Det var inte att undra på, tänkte Catelyn, för Lysa hade nästan skrikit, men ändå gav systern henne mördande blickar. ”Det här är din moster Catelyn, sötnos. Min syster lady Stark. Minns du henne?”

Pojken tittade tomt på henne. ”Jag tror det”, svarade han och blinkade trots att han varit mindre än ett år gammal sist Catelyn såg honom.

Lysa satte sig vid brasan och sa: ”Kom till mor, lilla gubben.” Hon rättade till hans nattdräkt och smekte det tjocka bruna håret. ”Är han inte vacker? Och stark också, för du ska inte tro på vad de säger. Jon visste. Säden är stark, sa han till mig. Hans sista ord. Han upprepade Roberts namn och tog mig så hårt i armen att det blev märken. Säg åt dem att säden är stark. Hans säd. Han ville att alla skulle veta vilken stark pojke min baby skulle bli.”

”Lysa”, började Catelyn, ”om du har rätt angående Lannisters så måste vi handla snabbt. Vi…”

”Inte så babyn hör”, protesterade Lysa. ”Han är så känslig, visst är du, liten?”

”Pojken är lord av Örnnästet och Dalens försvarare”, påminde Catelyn, ”och vi har inte tid med finkänslighet. Ned tror att det kan bli krig.”

”Håll tyst!” fräste Lysa åt henne. ”Du skrämmer pojken.” Lille Robert kastade en hastig blick över axeln på Catelyn och började darra. Dockan föll ner på säven på golvet och han tryckte sig mot modern. ”Var inte rädd, liten”, viskade Lysa, ”för mor är här och ingenting kommer att göra dig illa.” Hon öppnade morgonrocken och drog fram ett blekt och tungt bröst med röd bröstvårta. Pojken grep ivrigt efter den, begravde ansiktet mot hennes bröst och började suga. Lysa strök honom över håret.

Catelyn var mållös. Jon Arryns son, tänkte hon klentroget. Hon mindes sitt eget minsta barn, treårige Rickon som var hälften så gammal som den här pojken och fem gånger så kavat. Inte att undra på att lorderna i Dalen var oroliga. För första gången förstod hon varför kungen försökt ta barnet från modern för att fostra det hos ätten Lannister.

”Vi är säkra här”, sa Lysa, men om hon talade till henne eller pojken visste inte Catelyn.

”Var inte dum”, utbrast Catelyn med stigande vrede. ”Ingen är säker, och om du tror att klanen Lannister kommer att glömma dig för att du gömmer dig här har du tagit sorgligt miste.”

Lysa höll för pojkens öra med handen. ”Även om de skulle kunna föra en armé genom bergen och förbi Blodsporten är Örnnästet ointagligt. Du såg själv. Ingen fiende kan någonsin nå oss här uppe.”

Catelyn ville klippa till henne. Brynden hade försökt varna henne, insåg hon. ”Inget slott är ointagligt.”

”Det här är det”, envisades Lysa, ”och det säger alla, men vad ska jag göra med dvärgen som du har tagit hit?”

”Är han en ond man?” frågade lorden av Örnnästet och moderns bröst hoppade ur munnen på honom med bröstvårtan våt och röd.

”En mycket ond man”, svarade Lysa och skylde sig, ”men mor ska inte låta honom skada sin lilla baby.”

”Låt honom flyga”, bad Robert ivrigt.

Lysa strök sonen över håret. ”Det kanske vi ska”, mumlade hon, ”det är kanske vad vi ska göra.”