Kampen om järntronen

BRAN

Nedanför på borggården lekte Rickon med vargarna.

Bran satt på fönsterbänken och tittade på. Vart pojken än sprang var Gråvind där först och skar av vägen för honom, och när Rickon fick syn på vargen tjöt han av förtjusning och rusade i väg åt ett annat håll. Rufs var i hälarna på honom och snodde runt och fräste om de andra vargarna kom för nära. Rufs päls hade mörknat tills den var alldeles svart och ögonen var som grön eld. Brans Sommar kom sist. Han var silver- och rökfärgad med guldgula ögon som såg allt som fanns att se, och även om han var mindre och försiktigare än Gråvind tyckte Bran att han var den klokaste i kullen. Bran kunde höra Rickons andfådda skratt då brodern sprang över den hårda marken på sina korta ben.

Det sved i ögonen, för han ville vara där nere och skratta och springa. Ilsket strök han bort tårarna innan de hann falla. Hans åttonde namndag hade kommit och gått och han var nästan vuxen nu, och för gammal att gråta.

”Det kråkan sa var bara lögn”, utbrast han bittert och mindes drömmen. ”Jag kan inte flyga. Jag kan inte ens springa.”

”Alla kråkor ljuger”, instämde gamla Nan från stolen där hon satt och stickade. ”Jag kan en historia om en kråka.”

”Jag vill inte höra några fler av dina historier”, snäste Bran grinigt. En gång i tiden hade han tyckt om gamla Nan och hennes historier, men det var innan, och nu var allt annorlunda. Numera lämnade de henne hos honom hela dagarna för att vaka över honom och tvätta honom och hålla honom sällskap, men det gjorde bara saken värre. ”Jag avskyr dina dumma historier.”

Den gamla kvinnan log tandlöst mot honom. ”Mina historier? Nej, min lille lord, de är inte mina. Historierna har sitt eget liv, före mig och efter mig, och efter dig också.”

Hon var en gräsligt ful gammal kvinna, tänkte Bran elakt, hopkrympt och rynkig och nästan blind, för svag att gå i trappor och med bara några vita hårtestar kvar på den fläckiga, rosa hjässan. Ingen visste hur gammal hon egentligen var, men fadern sa att hon hade kallats gamla Nan redan när han var pojke. Utan tvekan var hon den äldsta människan på hela Vinterhed, kanske den äldsta i de sju konungarikena. Nan hade kommit till slottet som amma åt Brandon Stark vars mor dött då hon födde honom. Han hade varit en äldre bror till lord Rickard, Brans farfar, eller kanske en yngre bror, eller en bror till lord Rickards far. Ibland berättade gamla Nan historien på ett sätt och ibland på ett annat, men den lille pojken dog alltid av en sommarförkylning vid tre års ålder medan gamla Nan stannade kvar på Vinterhed med sina egna barn. Hon hade förlorat bägge sina söner i kriget då kung Robert vann tronen, och hennes sonson dödades på Pykes murar under Balon Greyjoys revolt. Hennes döttrar hade för länge sedan gift sig och flyttat därifrån och dött, och den ende som fanns kvar av hennes eget blod var Hodor, den svagsinte jätten som arbetade i stallarna. Men gamla Nan bara levde vidare medan hon stickade och berättade sina historier.

”Jag bryr mig inte om vems historier det är”, utbrast Bran, ”och jag avskyr dem.” Han ville inte höra några historier och han ville inte ha gamla Nan där. Han ville ha sin mor och far, han ville springa med Sommar bredvid sig, han ville klättra upp i tornruinen och mata kråkorna med majs, han ville rida sin ponny igen tillsammans med bröderna. Han ville att allt skulle vara som förut.

”Jag kan en historia om en pojke som avskydde historier”, sa gamla Nan med sitt idiotiska lilla leende och stickorna rörde sig hela tiden — klirr, klirr, klirr — tills Bran var färdig att skrika.

Men han visste att det aldrig skulle bli som förut. Kråkan hade lurat honom att flyga, men när han vaknade var han lemlästad och världen var förändrad. Alla hade övergett honom, fadern och modern och systrarna och till och med hans halvbror Jon. Fadern hade lovat att han skulle få rida en riktig häst till Kungshamn, men de hade gett sig i väg utan honom. Mäster Luwin hade skickat en fågel efter lord Eddard med ett budskap och ett annat till modern och ett tredje till Jon på muren, men det hade inte kommit några svar. ”Det händer ofta att fåglarna försvinner, mitt barn”, hade mäster Luwin berättat, ”för det är lång väg och många hökar mellan Vinterhed och Kungshamn, och de har kanske inte fått budskapet.” Men för Bran kändes det som om alla hade dött medan han sov…eller kanske hade Bran dött och de hade glömt bort honom. Jory och ser Rodrik och Vayon Poole hade också gett sig i väg och Hullen och Harwin och tjocke Tom och en fjärdedel av slottsvakten.

Det var bara Robb och lille Rickon som fanns kvar, och Robb var förändrad. Han var lord Robb nu, eller försökte åtminstone vara det. Han bar ett riktigt svärd och log aldrig, och han ägnade dagarna åt att drilla slottsvakten och öva sig i svärdskonst så att borggården ekade av ljudet av stål medan Bran ömkligt satt och tittade på från fönstret. På kvällarna stängde Robb in sig tillsammans med mäster Luwin och pratade eller gick igenom räkenskapsböckerna. Ibland red han ut tillsammans med Hallis Mollen och kunde vara borta flera dagar i sträck för att besöka avlägset belägna fästen. Om han var borta mer än en dag grät Rickon och frågade om Robb någonsin skulle komma tillbaka, och även om lord Robb var hemma verkade han ha mer tid för Hallis Mollen och Theon Greyjoy än för sina småbröder.

”Jag kan berätta en historia om Brandon byggaren”, sa gamla Nan. ”Den har alltid varit din favorit.”

För många tusen år sedan hade Brandon byggaren uppfört Vinterhed, och en del sa att han även byggt muren. Bran kände till historien, men den hade aldrig varit hans favorit. Kanske hade någon av de andra som hetat Brandon tyckt om den. Ibland pratade Nan med honom som om han vore hennes Brandon, babyn som hon ammat för alla dessa år sedan, och ibland blandade hon ihop honom med hans farbror Brandon som dödades av den galne kungen innan Bran ens var född. Hon hade levt så länge, hade modern en gång sagt, att alla Brandon Stark hade blivit en och samma i hennes huvud.

”Den är inte min favorit”, invände han, ”för mina favoriter var skräckhistorierna.” Det hördes liv och rörelse utanför och han vände sig åter mot fönstret. Rickon sprang tvärs över borggården mot porthuset med vargarna i hälarna, men vakttornet vette åt fel håll, så Bran kunde inte se vad som var på färde. Han slog frustrerat knytnäven mot låret och kände ingenting.

”Å, mitt söta sommarbarn”, sa gamla Nan mjukt, ”vad vet du om skräck? Skräck är för vintern, min lille lord, när snön ligger trettio meter djup och isvinden kommer tjutande från norr. Skräck är för Den långa natten när solen gömmer sitt ansikte åratal i sträck och små barn föds och lever och dör i mörker medan skräckvargarna blir utmärglade och hungriga och de vita vandrarna drar genom skogarna.”

”Du menar vålnaderna”, rättade Bran gnälligt.

”Vålnaderna”, instämde gamla Nan. ”För många tusen år sedan kom en vinter som var kall och hård och längre än någon människa kan minnas. Det var en natt som varade i en generation, och kungarna huttrade och dog i sina slott precis som svinaherdarna i sina stior. Kvinnorna ströp sina barn hellre än att se dem svälta och de grät och kände tårarna frysa till is på kinderna.” Både rösten och stickorna tystnade och hon tittade på Bran med bleka, grumliga ögon och frågade: ”Är det den sortens historia du vill höra, mitt barn?”

”Ja, fast…”, svarade Bran tveksamt.

Gamla Nan nickade. ”I det mörkret kom vålnaderna för första gången”, började hon och stickorna sa klirr, klirr, klirr. ”De var kalla ting, döda ting, som hatade järn och eld och solens beröring och alla varelser med varmt blod i ådrorna. De svepte över fästen och städer och kungariken, fällde massvis med hjältar och arméer och red sina bleka döda hästar och ledde härskaror av mördade. Alla människornas svärd kunde inte hejda deras framfart, och de hade inte ens misskund med jungfrur och spädbarn. De jagade jungfrurna till döds genom de frusna skogarna och matade sina döda tjänare med människobarnens kött.”

Hon hade sänkt rösten, nästan till en viskning, och Bran fann att han lutade sig framåt för att höra bättre.

”Det här var på den tiden innan andalerna kom och långt innan kvinnorna flydde över Smala havet från städerna i Rhoyne. De hundra kungarikena på den tiden var de första människornas kungariken, och de hade tagit dessa riken från skogens barn. Ändå bodde skogens barn fortfarande kvar i skogarna i sina trästäder och ihåliga kullar och ansiktena i träden höll vakt. Så när kölden och döden bredde ut sig över jorden bestämde sig den siste hjälten för att söka reda på skogens barn i hopp om att deras urgamla magi skulle kunna vinna tillbaka det som människornas arméer hade förlorat. Han begav sig i väg ut i de livlösa rikena med ett svärd, en häst, en hund och tolv följeslagare. I åratal sökte han tills han började misströsta om att någonsin finna skogens barn i deras hemliga städer. En efter en dog hans vänner, hans häst och till slut även hunden och hans svärd frös och gick av då han försökte använda det. Och vålnaderna kände lukten av varmt blod i honom och började ljudlöst spåra honom med hjälp av flockar av bleka vita spindlar stora som blodhundar…”

Dörren öppnades med ett brak och Bran fick hjärtat i halsgropen av rädsla, men det var bara mäster Luwin med Hodor i släptåg. ”Hodor!” tillkännagav stalldrängen som han brukade och log brett mot dem allihop.

Mäster Luwin log inte. ”Vi har besökare”, meddelade han, ”och din närvaro är önskad, Bran.”

”Jag lyssnar till en historia just nu”, sa Bran i klagande ton.

”Historier väntar, min lille lord, för när du kommer tillbaka till dem finns de kvar”, sa gamla Nan, ”men besökare är inte lika tålmodiga, och ofta har de egna historier att förtälja.”

”Vilka är det?” frågade Bran mäster Luwin.

”Tyrion Lannister och några av nattens väktare med nyheter om din bror Jon. Robb pratar med dem just nu. Hodor, vill du hjälpa Bran ner till stora salen?”

”Hodor!” samtyckte Hodor lyckligt och duckade för att inte slå det stora lurviga huvudet i dörrkarmen. Hodor var över två meter lång, och det var svårt att tro att han var av samma blod som gamla Nan. Bran undrade om han skulle krympa ihop och bli lika liten som sin gammelfarmor när han blev gammal, men det verkade inte troligt även om Hodor levde tills han blev tusen år.

Hodor lyfte upp Bran lika lätt som om han vore en höbal och höll honom mot sitt massiva bröst. Han luktade alltid lite häst, men det luktade inte illa, och hans armar var muskulösa och täckta av brunt hår. ”Hodor”, upprepade han. Theon Greyjoy hade en gång anmärkt att Hodor inte visste mycket, men ingen kunde tvivla på att han visste vad han hette. Gamla Nan hade kacklat som en höna när Bran berättade det för henne och erkänt att Hodors riktiga namn var Walder. Ingen visste varifrån ”Hodor” hade kommit, sa hon, men då han började säga det hade de börjat kalla honom för det. Det var det enda ord han kunde.

De lämnade gamla Nan i tornrummet med sina stickor och sina minnen. Hodor nynnade omelodiskt medan han bar Bran nedför trappan och genom galleriet medan mäster Luwin följde efter och fick småspringa för att hålla jämna steg med stalldrängens långa kliv.

Robb satt i faderns högsäte klädd i ringbrynja och härdat läder och han hade satt på sig lord Robbs stränga ansikte. Theon Greyjoy och Hallis Mollen stod bakom honom. Ett dussin vakter kantade de grå stenväggarna under de höga fönstren. Mitt i salen stod dvärgen med sina tjänare och fyra främlingar i nattens väktares svarta dräkt. Bran kunde känna ilskan som fyllde salen i samma stund som Hodor bar honom genom dörrarna.

”Nattens väktare är alltid välkomna att stanna här på Vinterhed så länge de önskar”, sa Robb med lord Robbs röst. Han hade svärdet tvärs över knäet och stålet glänste så att hela världen kunde se det. Till och med Bran visste vad det betydde att ta emot en gäst med ett svärd som man dragit ur skidan.

”Nattens väktare”, upprepade dvärgen, ”men inte jag, är det så du menar, pojk?”

Robb reste sig och pekade med svärdet mot den lille mannens huvud. ”Jag är lord här medan min mor och far är borta, och jag är inte någon pojke.”

”Om du är lord borde du lära dig att uppträda med en lords hövlighet”, påpekade den lille mannen utan att bry sig om svärdsspetsen som var riktad mot hans ansikte. ”Det verkar som om din oäkting till bror har fått ärva all din fars höviskhet.”

”Jon”, flämtade Bran till i Hodors famn.

Dvärgen vände sig om och tittade på honom. ”Så det är sant, pojken lever. Det är knappt jag kan tro det. Ni är seglivade i ätten Stark.”

”Det är säkrast att ni Lannisters kommer ihåg det”, sa Robb och sänkte svärdet. ”Hodor, kom hit med min bror.”

”Hodor”, sa Hodor, gick leende fram och satte Bran i ätten Starks högsäte där lorderna av Vinterhed hade suttit sedan den tiden de kallade sig själva kungar i Norden. Sätet var av sten, och det var kallt och blankpolerat av oräkneliga bakar, och i ändarna på de massiva armstöden fanns huvuden av skräckvargar uthuggna. Bran slöt händerna om dem och satt där med de obrukbara benen dinglande. Högsätet fick honom att känna sig mycket liten.

Robb lade handen på hans axel. ”Ni sa att ni ville tala med min bror, Lannister. Här är han.”

Bran var obehagligt medveten om Tyrion Lannisters ögon. Det ena var svart och det andra grönt och båda tittade på honom, granskade honom, värderade honom. ”Jag har hört att du var duktig på att klättra, Bran”, sa den lille mannen till slut. ”Säg mig, hur kom det sig att du råkade falla den där dagen?”

”Jag faller aldrig”, hävdade Bran. Han föll aldrig någonsin.

”Barnet minns ingenting av fallet eller klättringen före dess”, insköt mäster Luwin milt.

”Underligt”, mumlade Tyrion Lannister.

”Min bror är inte här för att svara på frågor, Lannister”, sa Robb kort. ”Säg vad ni kom för att säga och ge er i väg sedan.”

”Jag har en gåva till dig”, berättade dvärgen för Bran. ”Tycker du om att rida, pojk?”

Mäster Luwin steg fram. ”Ers nåd, pojken har förlorat förmågan att använda benen, och därför kan han inte sitta på en häst.”

”Struntprat”, invände Lannister, ”med rätt häst och rätt sadel kan till och med en krympling rida.”

Ordet var som en kniv som vreds om i Brans hjärta och han fick tårar i ögonen. ”Jag är ingen krympling!”

”I så fall är jag ingen dvärg”, sa dvärgen och krökte ironiskt på munnen. ”Det blir min far glad över att få höra.” Greyjoy skrattade.

”Vad för sorts häst och sadel föreslår ni?” undrade mäster Luwin.

”En klok häst”, svarade Lannister. ”Pojken kan inte använda benen för att styra hästen, så man måste anpassa den till ryttaren och lära den svara på tyglarna och rösten. Jag skulle börja med en oinriden ettåring som man inte behöver lära om.” Han drog fram ett hoprullat papper ut bältet. ”Ge det här till er sadelmakare så sköter han resten.”

Nyfiken som en liten grå ekorre tog mäster Luwin papperet ur dvärgens hand. Han rullade ut det och studerade det. ”Jag förstår. Ni ritar bra, ers nåd. Ja, det här borde fungera. Det borde jag själv ha tänkt på.”

”Det var lättare för mig, mäster, eftersom det är ganska likt mina egna sadlar.”

”Kommer jag verkligen att kunna rida?” frågade Bran. Han ville tro dem, men han var rädd, och kanske var det bara ännu en lögn. Kråkan hade lovat honom att han kunde flyga.

”Det kommer du”, försäkrade dvärgen, ”och jag kan lova dig, pojk, att på hästryggen blir du lika lång som alla andra.”

Robb Stark verkade förbryllad. ”Är det här någon sorts fälla, Lannister? Vad betyder Bran för er? Varför skulle ni vilja hjälpa honom?”

”För att er bror Jon bad mig, och för att mitt hjärta blöder för krymplingar och oäktingar och trasiga saker.” Tyrion Lannister satte handen mot hjärtat och flinade.

Dörren till borggården flög upp och solen strömmade in i salen då Rickon andfådd kom instörtande. Skräckvargarna var med honom. Pojken stannade storögd vid dörren, men vargarna fortsatte in. Deras blickar upptäckte Lannister eller kanske uppfångade de hans lukt. Sommar började morra först och sedan stämde Gråvind in. De tassade fram mot den lille mannen, en från höger och en från vänster.

”Vargarna gillar inte er lukt, Lannister”, kommenterade Theon Greyjoy.

”Det är kanske dags för mig att ta avsked”, sa Tyrion. Han tog ett steg baklänges…och Rufs kom morrande ut ur skuggorna bakom honom. Lannister ryggade tillbaka och Sommar störtade emot honom från andra sidan. Tyrion vek undan på ostadiga ben och Gråvind nafsade honom i armen, tänderna slet i ärmen och fick loss en bit tyg.

”Nej!” skrek Bran från högsätet då Lannisters män grep efter svärden. ”Hit, Sommar! Sommar, kom till mig!”

Skräckvargen hörde rösten, kastade en blick på Bran och sedan på Lannister igen. Så kröp han baklänges bort från den lille mannen och satte sig nedanför Brans dinglande fötter.

Robb hade hållit andan. Han släppte ut den med en suck och ropade: ”Gråvind.” Hans skräckvarg gick snabbt och tyst fram till honom. Nu var det bara Rufs som morrade åt den lille mannen med ögonen brinnande som grön eld.

”Ropa på honom, Rickon”, skrek Bran till sin lillebror, och Rickon återfick fattningen och skrek: ”Hit, Rufs, hit.” Den svarta vargen morrade en sista gång åt Lannister och skuttade sedan i väg till Rickon som lade armarna om hans hals och kramade honom hårt.

Tyrion Lannister tog av sig halsduken, torkade sig i pannan och anmärkte torrt: ”En intressant upplevelse.”

”Mår ni bra, ers nåd?” frågade en av hans män med svärdet i hand. Han tittade nervöst på skräckvargarna medan han talade.

”Ärmen är trasig och byxorna oförklarligt fuktiga, men jag har inte tagit någon skada bortsett från att min värdighet fått sig en knäck.”

Till och med Robb såg skakad ut. ”Vargarna…jag begriper inte varför de gjorde så…”

”Utan tvivel trodde de att jag var deras middag.” Lannister bugade stelt för Bran. ”Jag tackar dig för din hjälp, och jag kan försäkra att de skulle ha funnit mig svårsmält. Och nu ska jag definitivt ge mig av.”

”Ett ögonblick, ers nåd”, insköt mäster Luwin. Han gick fram till Robb och började i viskande ton prata med honom. Bran försökte höra vad de sa, men rösterna var för låga.

Äntligen stack Robb Stark svärdet i skidan. ”Jag…jag uppträdde kanske lite överilat mot er”, började han. ”Ni har varit mycket vänlig mot Bran och…” Robb tog sig samman med synbar ansträngning. ”Ni är välkommen att stanna på Vinterhed om ni så önskar, Lannister.”

”Bespara mig din falska gästfrihet, pojk. Du älskar inte mig och du vill inte ha mig här. Jag såg ett värdshus i den lilla vinterstaden utanför murarna. Där kan jag säkert få en säng, så sover vi lugnare båda två. För några kopparmynt kanske jag till och med kan få en täck slinka som värmer lakanen åt mig.” Så vände han sig till en av de svarta bröderna, en krokryggig gammal man med tovigt skägg. ”Vi rider söderut i dagbräckningen, Yoren, och utan tvivel hittar du mig på vägen.” Därefter gick han mödosamt genom salen på sina korta, krumma ben, förbi Rickon och ut genom dörren, och hans män följde efter.

De fyra i nattens väktare stannade kvar, och Robb vände sig osäkert till dem. ”Jag har låtit ställa i ordning rum åt er och ni ska finna att det inte är någon brist på varmt vatten för att tvätta av vägdammet. Jag hoppas ni gör oss äran att äta med oss i kväll.” Han sa orden så tafatt att till och med Bran lade märke till det; det var ett tal han lärt sig och inte ord ur hjärtat, men de svarta bröderna tackade honom ändå.

Sommar följde efter uppför torntrappan då Hodor bar Bran tillbaka till sängen. Gamla Nan sov i sin stol. Hodor sa ”Hodor”, lyfte upp sin gammelfarmor och bar i väg med den lätt snarkande gamla gumman medan Bran låg och tänkte. Robb hade lovat att han skulle få sitta med och äta tillsammans med nattens väktare i stora salen. ”Sommar”, ropade han. Vargen hoppade upp på sängen och Bran kramade honom så hårt att han kunde känna den heta andedräkten mot kinden. ”Jag kan rida nu”, viskade han till sin vän. ”Vi kan snart ge oss ut och jaga i skogarna, vänta bara.” Efter en stund somnade han.

I drömmen klättrade han igen och drog sig uppför ett gammalt torn utan fönster. Han körde in fingrarna mellan svartnade stenar och fötterna letade efter fotfäste. Högre och högre klättrade han, genom molnen och upp i natthimlen, och fortfarande höjde sig tornet ovanför honom. Då han gjorde en paus för att titta ner gick det runt i huvudet på honom och han kände fingrarna glida. Bran skrek till och höll sig fast av alla krafter. Marken var tusentals fjärdingsväg under honom och han kunde inte flyga. Han kunde inte flyga. Han väntade tills hjärtat hade slutat banka, tills han kunde andas, och började sedan klättra igen. Det fanns ingen annan väg att gå än uppåt. Långt ovanför sig, mot en stor blek måne, tyckte han sig se konturerna av djävulsfigurer. Det värkte i armarna, men han vågade inte vila, och han tvingade sig att klättra fortare. Djävulsfigurerna såg honom närma sig, och deras ögon glödde röda som heta kol i ett fyrfat. Kanske hade de en gång varit lejon, men nu var de förvridna och groteska. Bran kunde höra dem viska till varandra med låga stenröster som var fasansfulla att höra, men han skulle inte lyssna, sa han sig, fick inte lyssna, för det var ingen fara bara han inte hörde vad de sa. Men när djävulsfigurerna lösgjorde sig från stenen och tog sig nedför tornet till Bran visste han att han svävade i fara. ”Jag hörde inte”, grät han då de kom närmare och närmare. ”Jag hörde ingenting.”

Han vaknade flämtande och visste först inte var han var i mörkret. Så fick han syn på en stor skugga som böjde sig över honom. ”Jag hörde ingenting”, viskade han och darrade av rädsla, men så sa skuggan ”Hodor” och tände ljuset på nattygsbordet och Bran drog en suck av lättnad.

Hodor torkade av honom svetten med en varm, fuktig tvättlapp och klädde honom med flinka och mjuka händer. När det var dags att gå ner till kvällsvarden bar han honom ner till stora salen där ett långt bockbord ställts upp nära eldstaden. Högsätet vid övre änden av bordet hade lämnats tomt, men Robb satt till höger om det med Bran mitt emot sig. De åt spädgris den kvällen och duvpaj och rovor drypande av smör och till efterrätt hade kocken lovat honungskakor. Bran matade Sommar vid bordet medan Gråvind och Rufs slogs om ett ben i ett hörn, men Vinterheds hundar vägrade att komma i närheten av stora salen numera. Det hade Bran tyckt kändes konstigt först, men han började vänja sig vid det.

Yoren var den äldste av de svarta bröderna, så förvaltaren hade placerat honom mellan Robb och mäster Luwin. Den gamle mannen luktade illa, som om han inte tvättat sig på länge. Han slet i köttet med tänderna, krossade benen för att suga ur märgen och ryckte på axlarna då någon nämnde Jon Snö. ”Ser Allisers bane”, muttrade han och två av hans följeslagare skrattade åt något som Bran inte förstod. Men då Robb bad om nyheter om deras farbror Benjen blev de svarta bröderna olycksbådande tysta.

”Vad är det?” frågade Bran.

Yoren torkade av fingrarna på västen. ”Vi har dåliga nyheter, ers nåd, och det är ett grymt sätt att tacka er för mat och dryck, men den som ställer frågan måste också kunna tåla svaret. Stark är försvunnen.”

En av de andra männen förklarade. ”Gamle björnen skickade ut honom för att leta efter Waymar Royce, och han dröjer med att komma tillbaka, ers nåd.”

”För länge”, tillade Yoren, ”och det troligaste är att han är död.”

”Min farbror är inte död”, fastslog Robb Stark i hög och ilsken ton. Han reste sig från bänken och lade handen på svärdsfästet. ”Hör ni mig? Min farbror är inte död!” Rösten ekade mot stenväggarna och Bran kände sig plötsligt rädd.

Den gamle och illaluktande Yoren tittade sävligt på Robb. ”Om ni säger det så, ers nåd”, sa han och fortsatte suga på köttbiten han hade mellan tänderna.

Den yngste av de svarta bröderna skruvade illa till mods på sig. ”Det finns inte en man på muren som känner till spökskogen bättre än Benjen Stark, och han kommer säkert tillbaka.”

”Kanske gör han det, eller så gör han det inte”, sa Yoren. ”Bra män har gett sig in i de där skogarna och aldrig kommit ut.”

Det enda Bran kunde tänka på var gamla Nans historia om vålnaderna och den siste hjälten som jagades genom de vita skogarna av döda män och spindlar stora som blodhundar. En stund kände han sig rädd, men så mindes han hur den historien slutade. ”Skogens barn kommer att hjälpa honom!” hävde han ur sig.

Theon Greyjoy flinade och mäster Luwin sa: ”Skogens barn har varit döda och försvunna i tusentals år, och det enda som finns kvar av dem är ansiktena i träden.”

”Det är kanske sant här nere, mäster”, sa Yoren, ”men där uppe på andra sidan muren är det svårt att säga. Där uppe kan man inte alltid avgöra vad som är levande och vad som är dött.”

När bordet dukats av den kvällen bar Robb själv upp Bran till sängen. Gråvind gick före och Sommar kom alldeles efter. Brodern var stark för sin ålder, och Bran var lätt som en trasdocka, men trappan var brant och mörk och Robb andades häftigt när de kommit upp.

Han lade Bran i sängen, bredde filtarna över honom och blåste ut ljuset. En stund satt Robb bredvid honom i mörkret, och Bran ville tala med honom men visste inte vad han skulle säga. ”Vi ska hitta en häst åt dig, det lovar jag”, viskade Robb till sist.

”Kommer de någonsin tillbaka?” frågade Bran.

”Ja”, svarade Robb med så hoppfull röst att Bran visste att han hörde brodern och inte lord Robb. ”Mor är snart hemma, och vi kanske kan rida henne till mötes då hon kommer. Vilken överraskning det skulle bli för henne att se dig till häst.” Trots att det var mörkt i rummet kunde Bran känna att brodern log. ”Och sedan ska vi rida norrut för att titta på muren. Vi säger inget till Jon om att vi tänker komma utan en dag ska vi bara dyka upp där, du och jag. Det blir ett riktigt äventyr.”

”Ett äventyr”, upprepade Bran längtansfullt, och han hörde brodern snyfta. Det var så mörkt i rummet att han inte kunde se tårarna i Robbs ansikte, så han sträckte sig efter hans hand och deras fingrar flätades samman.