Kampen om järntronen

EDDARD

Han blev väckt timmen före gryningen då världen fortfarande var tyst och grå.

Alyn skakade honom omilt ur drömmarna och Ned vacklade omtöcknad av sömn ut i morgonkylan där han fann sin häst sadlad och klar. Kungen satt redan till häst och han hade på sig tjocka bruna handskar och en tung pälsmantel med en huva som täckte öronen och fick honom att se ut precis som en björn. ”Upp, Stark”, vrålade han. ”Upp med dig! Vi har statsangelägenheter att diskutera.”

”Visst”, sa Ned. ”Kom in, ers höghet.” Alyn lyfte tältfliken.

”Nej, nej, nej!” utropade Robert, och andedräkten ångade för varje ord. ”Lägret är fullt av öron, och dessutom vill jag rida ut och titta lite närmare på din provins.” Ser Boros och ser Meryn väntade bakom honom tillsammans med dussinet vakter, såg Ned. Det var inget annat att göra än gnugga sömnen ur ögonen, klä sig och sitta upp.

Robert bestämde takten och drev sin stora svarta stridshäst hårt medan Ned galopperade vid hans sida och försökte hålla jämna steg med honom. Ned ropade en fråga medan de red, men vinden blåste bort hans ord och kungen hörde honom inte. Efter det red Ned under tystnad. Snart hade de lämnat kungsvägen bakom sig och satte i väg över böljande slätter som var höljda i mörk dimma. Vid det laget hade vakterna blivit lite efter och befann sig utom hörhåll, men Robert vägrade fortfarande att slå av på takten.

Det grydde just som de kom upp på krönet av en låg bergskam och äntligen höll kungen in hästen. Nu var de flera kilometer från det övriga sällskapet. Robert var röd om kinderna och på strålande humör då Ned höll in hästen bredvid honom. ”Vid alla gudar”, svor han och skrattade, ”det känns skönt att komma ut och rida som man ska rida! Jag svär att det gör mig galen att krypa fram på det där sättet.” Robert Baratheon hade aldrig varit särskilt tålmodig av sig. ”Den där förbaskade karossen som knakar och knirrar och tar sig över varje ojämnhet i vägen som om det vore ett berg…Jag lovar dig att om ännu en hjulaxel går sönder på den förbenade tingesten bränner jag upp den och Cersei får gå!”

Ned skrattade. ”Jag tänder gärna facklan åt dig.”

”Bra karl!” Kungen klappade honom på axeln. ”Jag har god lust att lämna kvar dem allihop och bara rida i väg.”

Ned log. ”Det låter faktiskt som om du menar det.”

”Det gör jag”, försäkrade kungen. ”Vad säger du, Ned? Bara du och jag, två kringflackande riddare på kungsvägen med svärdet vid sidan och gud vet vad framför oss, och kanske en bonddotter eller en värdshuspiga för att värma våra sängar på nätterna.”

”Jag önskar att vi kunde”, sa Ned, ”men vi har plikter nu, mot riket och våra barn, jag mot min hustru och du mot din drottning. Vi är inte längre några oansvariga unga män.”

”Det har du sorgligt nog aldrig varit”, muttrade Robert, ”bortsett från den där enda gången…Vad hette hon nu igen, den där flickan av folket som du föll för? Becca? Nej, hon var en av mina, må gudarna beskydda henne, med svart hår och stora milda ögon som man kunde drunkna i. Din hette…Aleena? Nej. Du berättade det en gång. Var det Merryl? Du vet vilken jag menar, din oäktings mor.”

”Hon hette Wylla”, svarade Ned kyligt, ”och jag vill helst inte tala om henne.”

”Wylla, ja.” Kungen flinade. ”Hon måste ha varit en ovanlig jänta om hon kunde få lord Eddard Stark att ens för en timme glömma sin ära. Du har aldrig berättat hur hon såg ut…”

Neds mun blev till ett ilsket streck. ”Och det tänker jag heller aldrig göra. Om du hyser den kärlek till mig som du säger, Robert, så låt det vara. Jag vanärade mig själv och jag vanärade Catelyn både inför gudar och människor.”

”Vid alla barmhärtiga gudar, du kände ju knappt Catelyn.”

”Jag hade tagit henne till hustru, och hon väntade mitt barn.”

”Du är för hård mot dig själv, Ned, det har du alltid varit. För tusan bövlar, ingen kvinna vill ha Baelor den välsignade i sin säng.” Han slog handen mot knäet. ”Jag ska inte pressa dig om ämnet är så känsligt, men ibland har du alla taggarna utåt, så att man kunde tycka att du borde välja igelkotten som ditt hus vapen.”

Solen steg upp och skickade strålar av ljus genom gryningens blekvita slöjor. En vidsträckt slätt bredde ut sig nedanför dem. Den var ödslig och brun, men här och var höjde sig långa, låga kullar och Ned pekade ut dem för sin kung. ”De första männens gravkummel.”

Robert rynkade pannan. ”Har vi ridit in på en kyrkogård?”

”Det finns gravkummel överallt i Norden, ers höghet”, förklarade Ned, ”för det här landet är gammalt.”

”Och kallt”, knotade Robert och drog manteln tätare om sig. Vaktstyrkan hade hållit in en bra bit ifrån dem vid foten av bergskammen. ”Men jag drog inte i väg med dig hit ut för att prata om gravar eller munhuggas om din oäkting. Det kom en budbärare i natt från lord Varys i Kungshamn.” Kungen drog fram ett papper ur bältet och räckte det till Ned. ”Läs.”

Eunucken Varys var kungens spionmästare, och han tjänade Robert nu som han en gång hade tjänat Aerys Targaryen. Full av bävan rullade Ned upp papperet medan han tänkte på Lysa och hennes fruktansvärda anklagelse, men budskapet hade inget med lady Lysa att göra. ”Varifrån kommer den här upplysningen?”

”Minns du ser Jorah Mormont?”

”Jag önskar att jag kunde glömma honom”, svarade Ned rättframt. Ätten Mormont av Björnön var gammal, och de var stolta och rättskaffens, men deras jordegendomar var karga och magra. Ser Jorah hade försökt fylla på familjens kassakista genom att sälja några tjuvjägare till en slavhandlare från Tyrosh, men eftersom huset Mormont var vasaller till ätten Stark hade hans brott vanärat Norden. Ned hade gjort den långa färden västerut till Björnön bara för att finna att ser Jorah seglat i väg utom räckhåll för Is och kungens rättvisa. Fem år hade gått sedan dess.

”Ser Jorah befinner sig nu i Pentos och är angelägen om en kunglig benådning som skulle tillåta honom att återvända från exilen”, berättade Robert. ”Lord Varys har stor nytta av honom.”

”Så slavhandlaren har blivit spion”, konstaterade Ned med avsmak och räckte tillbaka brevet. ”Jag skulle hellre se att han blev ett lik.”

”Varys hävdar att spioner är till större nytta än lik”, förklarade Robert, ”men vad säger du om hans rapport bortsett från ser Jorah?”

”Daenerys Targaryen har gift sig med en dothrakisk ryttarhövding. Än sen då? Ska vi skicka henne en bröllopsgåva?”

Kungen rynkade pannan. ”En kniv kanske, en som är riktigt vass, och en modig man som kan hantera den.”

Ned låtsades inte vara förvånad, för Roberts hat mot ätten Targaryen var som ett gift hos honom. Han mindes de hårda ord de växlat då Tywin Lannister som ett bevis på sin trohet hade överlämnat liken efter Rhaegars hustru och barn till Robert. Ned hade kallat det mord, medan Robert kallat det krig. När han påpekat att den unga prinsen och prinsessan bara var små barn hade den nyblivne kungen svarat: ”Jag ser inga barn, bara drakyngel.” Inte ens Jon Arryn hade lyckats gjuta olja på de vågorna. Samma dag hade Eddard Stark rasande av ilska ensam ridit ut för att utkämpa de sista striderna i kriget i Södern. Det hade krävts ännu ett dödsfall för att försona dem: Lyannas död och sorgen de delat över hennes bortgång.

Den här gången var Ned fast besluten att inte tappa humöret. ”Ers höghet, flickan är inte stort mer än ett barn, och ni är ingen Tywin Lannister som slaktar oskyldiga.” Det sades att Rhaegars lilla flicka hade gråtit då de drog fram henne där hon låg under sängen och ställde henne inför de höjda svärden. Pojken hade bara varit ett spädbarn, och ändå hade lord Tywins soldater slitit honom från moderns bröst och krossat hans huvud mot en vägg.

”Och hur länge kommer den här flickan att vara ett oskyldigt barn?” Roberts mun blev hård. ”Det här barnet kommer snart att sära på benen och börja föda fler drakyngel för att plåga mig.”

”Men att mörda barn…”, invände Ned, ”det skulle vara vidrigt…barbariskt…”

”Barbariskt?” dundrade kungen. ”Det Aerys gjorde mot din bror var barbariskt. Det sätt din far dog på var barbariskt. Och Rhaegar…hur många gånger tror du att han våldtog din syster? Hur många hundratals gånger?” Han skrek så högt att hästen gnäggade nervöst under honom, och kungen ryckte hårt i tyglarna och lugnade djuret och hötte sedan ilsket med fingret åt Ned. ”Jag ska döda varenda Targaryen jag kan lägga vantarna på tills de är lika döda som sina drakar och sedan ska jag pissa på deras gravar.”

Ned visste bättre än att säga emot honom då han var på det humöret. Om åren inte hade släckt Roberts törst efter hämnd skulle det inte hjälpa vad han än sa. ”Men den här flickan kan du väl inte lägga vantarna på?” sa han lågmält.

Kungens mun förvreds till en bitter grimas. ”Nej, förbannade vare alla gudar. Någon syfilitisk osthandlare i Pentos höll henne och brodern instängda i sitt palats med eunucker i spetsiga hattar överallt som bevakade dem, och nu har han överlämnat dem till dothrakierna. Jag borde ha låtit döda dem bägge två för åratal sedan då det var lätt att få tag i dem, men Jon var lika hopplös som du, och dum som jag var lyssnade jag på honom.”

”Jon Arryn var klok och en bra hand.”

Robert fnös, och vreden gick över lika snabbt som den flammat upp. ”Den här khal Drogo sägs ha hundra tusen man i sin hord. Vad skulle Jon säga om det?”

”Han skulle säga att inte ens en miljon dothrakier är något hot mot riket, så länge de stannar kvar på andra sidan Smala havet”, svarade Ned lugnt, ”för barbarerna har inga skepp, och de hatar och fruktar öppna havet.”

Kungen skruvade på sig i sadeln, illa till mods. ”Kanske, men det går att få tag i skepp i de fria städerna. Jag gillar inte det här äktenskapet, Ned, och det finns fortfarande folk i de sju konungarikena som kallar mig troninkräktaren. Har du glömt hur många hus som kämpade på Targaryens sida i kriget? De bidar sin tid tills vidare, men ge dem minsta chans och de mördar mig i min säng och mina söner med mig. Om tiggarkungen seglar över havet med en dothrakihord kommer förrädarna att ansluta sig till honom.”

”Han kommer inte att segla över havet”, lovade Ned, ”och om han mot all förmodan ändå skulle göra det ska vi kasta honom tillbaka i vågorna. Så snart du har valt en ny ståthållare i Östern…”

Kungen stönade. ”För sista gången. Jag vägrar att utnämna Arryns pojke till ståthållare. Jag vet att han är din hustrus systerson, men då flickan Targaryen kliver i säng med dothrakihövdingen skulle jag vara galen om jag lät en fjärdedel av rikets väl och ve vila på ett sjukligt barns axlar.”

Ned hade svar även på det. ”Men vi måste fortfarande ha en ståthållare i Östern, och om Robert Arryn inte duger kan du utse någon av dina bröder. Nog visade Stannis vad han gick för vid belägringen av Stormens ände.”

Han lät namnet hänga i luften. Kungen rynkade pannan och sa ingenting, men han såg besvärad ut.

”Såvida du inte redan har lovat någon annan den posten”, avslutade Ned lågmält.

Kungen hade så pass mycket skam i kroppen att han verkade känna sig illa till mods, men irritationen tog snabbt överhanden. ”Än sen då?”

”Det är väl Jaime Lannister?”

Robert satte sporrarna i hästen och började rida nedför bergskammen mot gravkumlen, men Ned höll jämna steg med honom. Kungen red på med blicken riktad rakt fram. ”Ja”, medgav han till slut, ett enda hårt ord för att få slut på diskussionen.

”Kungamördaren”, sa Ned. Ryktena var alltså sanna. Han var ute på farlig mark nu och det visste han. ”Utan tvekan en duktig och modig man”, började han försiktigt, ”men hans far är ståthållare i Västern, Robert. Med tiden får Jaime ärva den titeln också, och ingen man bör hålla både öst och väst.” Han sa inte vad som verkligen bekymrade honom: att utnämningen skulle sätta hälften av rikets arméer i händerna på ätten Lannister.

”Den dagen den sorgen”, sa Robert envist. ”Lord Tywin verkar vara lika odödlig som Casterlyklippan, så jag tvivlar på att Jaime kommer att efterträda honom inom de närmaste åren. Bråka inte med mig om det här, Ned, för det är redan bestämt.”

”Får jag tala uppriktigt, ers höghet?”

”Jag tycks inte kunna hindra dig”, muttrade Robert. De red genom högt, brunt gräs.

”Kan ni lita på Jaime Lannister?”

”Han är min hustrus tvilling och en edsvuren broder i kungsvakten, och han har svurit vid sitt liv och sin ära att tjäna mig.”

”Detsamma svor han Aerys Targaryen”, påminde Ned.

”Varför skulle jag misstro honom? Han har gjort allt som jag någonsin bett honom om, och hans svärd hjälpte mig att vinna den tron jag sitter på.”

Hans svärd hjälpte dig att besudla den tron du sitter på, tänkte Ned, men han tillät inte orden att komma över läpparna. ”Han svor en ed att skydda sin kungs liv med sitt eget, och sedan öppnade han kungens strupe med sitt svärd.”

”Vid alla helveten, någon måste döda Aerys!” utropade Robert och höll plötsligt in hästen vid ett urgammalt gravkummel. ”Om Jaime inte hade gjort det skulle du eller jag fått göra det.”

”Vi var inte edsvurna bröder i kungsvakten”, påpekade Ned. Det var dags för Robert att höra hela sanningen, avgjorde han. ”Minns ni slaget vid Treudden, ers höghet?”

”Jag vann min krona där, så hur skulle jag kunna glömma det?”

”Ni blev sårad av Rhaegar”, påminde Ned, ”så när hans här skingrades och flydde lät ni mig sköta förföljandet. Resterna av Rhaegars armé flydde tillbaka till Kungshamn. Vi följde efter. Aerys befann sig i Röda slottet med flera tusen lojala soldater, och jag väntade mig att finna portarna stängda.”

Robert skakade otåligt på huvudet. ”Men i stället upptäckte du att våra män redan tagit staden. Vad är det med det?”

”Inte våra män”, förklarade Ned tålmodigt, ”utan ätten Lannisters män. Lannisters lejon vajade på bröstvärnet, inte kronhjorten, och de hade tagit staden genom förräderi.”

Kriget hade rasat i nästan ett helt år. Många lorder hade strömmat till Roberts baner medan andra förblivit lojala mot Targaryen. Det mäktiga huset Lannister på Casterlyklippan, som var ståthållare i Västern, hade inte blandat sig i striderna och struntade i alla böner om hjälp från både rebeller och rojalister. Aerys Targaryen måste ha trott att gudarna svarat på hans böner då lord Tywin Lannister dök upp utanför Kungshamn med en armé på tolv tusen man och påstod sig vara lojal. Så den galne kungen hade beordrat sin sista galna handling. Han hade öppnat portarna för lejonen.

”Förräderi var något ätten Targaryen var väl förtrogen med”, sa Robert. Han började ilskna till igen. ”Lannister gav bara igen med samma mynt, för det var inte mer än de förtjänade, och jag tänker inte ligga sömnlös för den sakens skull.”

”Du var inte där”, utbrast Ned med bitterhet i rösten, för sömnlöshet var inget ovanligt för honom. Han hade varit tvungen att leva med lögnerna i fjorton år, och fortfarande plågade de honom om nätterna. ”Det fanns ingen ära i den erövringen.”

”Må vålnaderna ta din ära!” svor Robert. ”Vad har någon i huset Targaryen någonsin vetat om ära? Gå ner i din krypta och fråga Lyanna om drakens ära!”

”Du hämnades Lyanna vid Treudden”, påminde Ned där han satt på sin häst bredvid kungen. Lova mig, Ned, hade hon viskat.

”Det gav mig inte henne tillbaka.” Robert tittade bort och blickade ut i den grå fjärran. ”Förbannade vare alla gudar. Det var en ihålig seger de gav mig. En krona…det var flickan jag bad om. Din syster, välbehållen…och min igen som det var meningen att hon skulle bli. Jag frågar dig, Ned, vad är det för bra med att bära en krona? Gudarna struntar i både kungars och boskapsherdars böner.”

”Jag kan inte svara för gudarna, ers höghet…bara för vad jag fann då jag red in i tronsalen den där dagen”, sa Ned. ”Aerys låg död på golvet, badande i sitt eget blod, och hans drakskallar stirrade ner från väggarna. Ätten Lannisters soldater fanns överallt och Jaime hade kungsvaktens vita mantel över sin gyllene rustning. Jag kan fortfarande se honom för mig. Till och med hans svärd var förgyllt. Han satt på järntronen högt ovanför sina riddare och på huvudet hade han en hjälm som var formad som ett lejonhuvud. Som han glittrade!”

”Det här är inget nytt”, klagade kungen.

”Jag satt fortfarande till häst. Jag red genom salen under tystnad mellan de långa raderna av drakskallar, och på något sätt kändes det som om de iakttog mig. Jag stannade framför tronen och såg upp på honom. Det gyllene svärdet låg över hans knän och eggen var röd av en kungs blod. Mina män fyllde rummet bakom mig, och Lannisters män drog sig tillbaka. Jag yttrade aldrig ett ord utan tittade bara på honom där han satt på tronen, och jag väntade. Till slut skrattade Jaime och reste sig. Så tog han av sig hjälmen och sa: ’Oroa dig inte, Stark. Jag höll den bara varm för vår vän Robert, och det är inte heller någon särskilt bekväm stol, är jag rädd.’ ”

Kungen kastade huvudet bakåt och tjöt av skratt. Det skrämde en flock kråkor som lyfte ur det höga bruna gräset och steg upp i luften med vilt flaxande vingar. ”Du tycker att jag ska misstro Lannister för att han satt på min tron i fem minuter?” Han skakade av skratt igen. ”Jaime var bara sjutton, Ned, och inte stort mer än en pojke.”

”Han hade ingen rätt till den tronen vare sig han var pojke eller vuxen.”

”Kanske var han trött”, föreslog Robert, ”för det är ett slitsamt arbete att döda kungar. Gudarna ska veta att det inte finns någon annanstans i den där förbaskade salen att vila häcken på, och han hade rätt; det är en fruktansvärt obekväm stol. På fler sätt än ett.” Kungen skakade på huvudet. ”Ja, nu känner jag till Jaimes mörka synd och vi kan glömma hela saken. Jag är hjärtligt trött på hemligheter och käbbel och statsangelägenheter, Ned. Det är lika trist som att räkna kopparmynt. Kom så rider vi. Du visste hur man bar sig åt en gång i tiden, och jag vill känna vinden i håret igen.” Han sporrade hästen och galopperade över gravkumlen så att grus och sten stänkte omkring honom.

Ned satt kvar en stund. Han hade slut på ord och var fylld av en känsla av hjälplöshet. Det var inte första gången han undrade vad han gjorde här och varför han hade följt med. Han var ingen Jon Arryn som kunde tygla kungens vilda sinnelag och lära honom visdom. Robert skulle göra som han ville, precis som han alltid gjort, och ingenting som Ned sa eller gjorde skulle ändra på den saken. Han hörde hemma på Vinterhed, hos Catelyn i hennes sorg, och hos Bran.

Men en man kunde inte alltid vara där han hörde hemma. Resignerat lät Eddard Stark hästen sätta av i galopp efter kungen.