Kampen om järntronen

SANSA

Eddard Stark hade gett sig ut före gryningen, talade mamsell Mordana om för Sansa då de bröt fastan. ”Kungen skickade efter honom. Ännu en jakt, förmodar jag. Det finns fortfarande vilda uroxar i de här trakterna, har jag hört.”

”Jag har aldrig sett en uroxe”, sa Sansa och gav Lady en bit bacon under bordet. Skräckvargen tog den ur hennes hand lika fint som en drottning.

Mamsell Mordana fnös ogillande. ”En fin dam matar inte hundar vid bordet”, förmanade hon och bröt av ännu en bit honungskaka och lät honungen droppa ner på brödet.

”Det är inte en hund utan en skräckvarg”, påpekade Sansa samtidigt som Lady slickade hennes fingrar med sin sträva tunga. ”Och pappa sa att vi fick ha dem med oss om vi ville.”

Det blidkade inte mamsellen. ”Du är en snäll flicka, Sansa, men det säger jag, när det kommer till den där besten är du lika egensinnig som din syster Arya.” Hon rynkade ögonbrynen. ”Var är Arya någonstans förresten?”

”Hon var inte hungrig”, svarade Sansa trots att hon mycket väl visste att hennes syster förmodligen hade smugit ner till köket för flera timmar sedan och övertalat någon kökspojke att ge henne frukost.

”Påminn henne att hon måste klä sig snyggt i dag, den grå sammetsklänningen kanske, för vi är alla tre inbjudna att åka tillsammans med drottningen och prinsessan Myrcella i den kungliga karossen, och vi måste ta oss så bra ut som möjligt.”

Det gjorde redan Sansa. Hon hade borstat sitt långa, kastanjeröda hår tills det glänste och satt på sig sin vackraste blå sidenklänning. Hon hade sett fram emot den här dagen i över en vecka, för det var en stor ära att få åka tillsammans med drottningen, och dessutom skulle kanske prins Joffrey vara där, hennes trolovade. Bara tanken på honom fick det att pirra i magen, även om de inte skulle gifta sig på många år än. Sansa kände egentligen inte Joffrey ännu, men hon var redan kär i honom. Han såg precis ut som hennes drömprins, lång och stilig och stark med hår som guld, och hon satte högt värde på de få stunder hon fick tillbringa i hans sällskap. Det enda hon oroade sig för den här dagen var Arya, för hon hade en förmåga att förstöra allting, och man visste aldrig vad hon kunde ta sig till. ”Det ska jag göra”, lovade Sansa osäkert, ”men hon kommer ändå att klä sig på samma sätt som hon alltid gör.” Hon hoppades att det inte skulle bli alltför genant. ”Får jag gå från bordet?”

”Det får du.” Mamsell Mordana tog för sig mer bröd och honung, och Sansa reste sig från bänken och sprang ut ur värdshusets skänkrum med Lady i hälarna.

Då hon kom ut stod hon en stund mitt bland ropen och svordomarna och de knarrande trähjulen och såg männen ta ner tälten och lasta vagnarna för ännu en dags marsch. Värdshuset var en stor trevåningsbyggnad i ljus sten, den största Sansa någonsin sett, men ändå hade där bara funnits plats för mindre än en tredjedel av kungens sällskap, som nu hade vuxit till över fyra hundra personer med faderns följe inräknat plus de friryttare som slutit sig till dem på vägen.

Hon fann Arya vid stranden av floden Treudden där hon försökte hålla Nymeria still medan hon borstade pälsen ren från torkad lera. Skräckvargen gillade inte behandlingen. Arya hade samma skinnkläder på sig som hon haft dagen innan och dagen före dess.

”Det är bäst du sätter på dig något snyggt”, sa Sansa till henne, ”för det har mamsell Mordana sagt. Vi ska åka i drottningens kaross tillsammans med prinsessan Myrcella i dag.”

”Inte jag”, förkunnade Arya och försökte borsta ut en tova i Nymerias trassliga grå päls, ”för Mycah och jag ska rida uppströms och leta efter rubiner vid vadstället.”

”Rubiner”, upprepade Sansa och begrep ingenting. ”Vad då för rubiner?”

Arya såg på henne som om hon vore en idiot. ”Rhaegars rubiner. Det var här kung Robert dödade honom och vann kronan.”

Sansa gav sin taniga lillasyster en klentrogen blick. ”Du kan inte leta efter rubiner för prinsessan väntar oss och drottningen har bjudit oss bägge två.”

”Det struntar jag i”, svarade Arya, ”och det finns inte ens några fönster på karossen, så man kan inte se någonting.”

”Vad finns det att se?” undrade Sansa irriterat. Hon hade blivit överlycklig över inbjudan, och nu skulle hennes idiotiska syster förstöra alltihop, precis som hon varit rädd för. ”Det är ju bara fält och bondgårdar och borgar.”

”Det är det inte alls”, protesterade Arya envist, ”och om du följde med oss någon gång skulle du få se.”

”Jag avskyr att rida”, utbrast Sansa hett, ”för man blir bara smutsig och dammig och mörbultad.”

Arya ryckte på axlarna. ”Stå still!” fräste hon åt Nymeria. ”Det gör inte ont.” Till Sansa sa hon: ”Medan vi red över Näset räknade jag till trettiosex blommor som jag aldrig tidigare sett, och Mycah visade mig en krokodil.”

Sansa rös. I tolv dagar hade de färdats över Näset längs en krokig broväg som slingrade sig genom ändlös svart sumpmark och hon hade hatat vartenda ögonblick. Luften hade varit fuktig och klibbig och brovägen så smal att de inte ens kunde slå läger ordentligt på natten utan var tvungna att stanna på själva kungsvägen. Täta snår med till hälften översvämmade träd växte tätt intill vägkanterna med grenarna fulla av bleka svampartade klängväxter. I gyttjan och gölarna med stillastående vatten fanns vackra blommor, men om man var dum nog att lämna brovägen för att plocka dem fanns det kvicksand, som bara väntade på att suga ner en, och ormar som iakttog en från träden och krokodiler som flöt halvt gömda under ytan och såg ut som svarta stockar med ögon och tänder.

Inget av detta hejdade naturligtvis Arya. En dag kom hon tillbaka flinande med hela sitt hästansikte, rufsig i håret och med leriga kläder och med en slokande bukett purpurfärgade blommor till fadern. Sansa hoppades hela tiden att han skulle säga åt Arya att hon måste uppföra sig ordentligt och uppträda som den högättade dam hon var, men det gjorde han aldrig, han bara kramade om henne och tackade henne för blommorna, och det gjorde henne bara värre.

Sedan visade det sig att de purpurfärgade blommorna hette giftkyssen, och Arya fick utslag på armarna. Sansa trodde det skulle lära henne en läxa, men Arya bara skrattade och nästa dag gned hon in hela armarna med lera precis som en okunnig bondkvinna bara för att hennes gode vän Mycah hade sagt att leran skulle få det att sluta klia. Hon hade blåmärken på armar och axlar också, mörkt blålila strimmor och bleknade gulgröna fläckar. Sansa hade nog sett dem då systern klädde av sig för att gå och lägga sig. Hur hon fått dem visste bara de sju gudarna.

Arya fortsatte att borsta ut Nymerias tovor och pratade på om vad hon sett då hon varit ute på upptäcktsfärd söderut. ”I förra veckan hittade vi ett vakttorn där det spökade och dagen innan dess jagade vi en hjord vildhästar. Du skulle ha sett hur de sprang när de fick vittring på Nymeria.” Vargen skruvade på sig i hennes grepp och Arya grälade på henne. ”Sluta med det där, jag måste ta andra sidan också, för du är alldeles lerig.”

”Du får inte lämna kolonnen”, påminde Sansa henne. ”Det har far sagt.”

Arya ryckte på axlarna. ”Jag var inte långt borta, och dessutom hade jag Nymeria med mig hela tiden. Förresten är det inte alltid jag lämnar den heller, för ibland är det roligt att bara rida längs vagnarna och prata med folk.”

Sansa visste allt om vilken sorts folk Arya tyckte om att prata med: väpnare och stalldrängar och tjänsteflickor, gamla män och nakna barn, och friryttare av tvivelaktig härkomst som var grova i mun. Arya umgicks med precis vem som helst, och den här Mycah var värst av dem alla, son till en slaktare, tretton år och vild, och han sov i köttvagnen och stank av slaktbänken. Bara åsynen av honom fick Sansa att må illa, men Arya tycktes föredra hans sällskap framför hennes.

Sansa började tappa tålamodet. ”Du måste följa med mig”, sa hon bestämt till systern, ”för du kan inte tacka nej till drottningen och mamsell Mordana väntar dig.”

Arya låtsades inte om henne utan ryckte till hårt med borsten. Nymeria morrade och drog sig förnärmad en bit bort. ”Kom tillbaka!”

”Det blir citronkakor och te”, fortsatte Sansa, vuxen och förnuftig. Lady strök sig mot hennes ben. Sansa kliade henne bakom öronen och Lady satte sig på bakbenen bredvid henne och såg Arya jaga Nymeria. ”Varför vill du rida på en illaluktande gammal häst och bli mörbultad och svettig när du kan luta dig mot fjäderkuddar och äta kakor tillsammans med drottningen?”

”Jag tycker inte om drottningen”, upplyste Arya nonchalant. Sansa drog efter andan och var chockerad över att ens Arya kunde säga något sådant, men systern pladdrade obekymrat på. ”Hon låter mig inte ens ta med Nymeria.” Hon stoppade borsten i bältet och närmade sig vargen, och Nymeria iakttog henne med vaksam blick.

”En kunglig kaross är inte någon plats för en varg”, påpekade Sansa, ”och prinsessan Myrcella är rädd för dem, det vet du.”

”Myrcella är en liten baby.” Arya tog Nymeria om halsen, men i samma stund som hon drog fram borsten igen slet sig skräckvargen fri och skuttade därifrån. Frustrerad kastade Arya borsten i marken. ”Dumma varg!” skrek hon.

Sansa kunde inte låta bli att småle. Hundgårdsmästaren hade en gång berättat för henne att djur tar efter sin herre. Hon gav Lady en snabb liten kram och Lady slickade henne på kinden. Sansa fnissade. Det hörde Arya och hon svängde runt och blängde ilsket på systern. ”Jag bryr mig inte om vad du säger, för jag ska ut och rida.” Hennes långa hästansikte fick det där envisa uttrycket som betydde att hon tänkte göra något egensinnigt.

”Vid alla gudar, Arya, ibland uppför du dig som ett sådant barn”, utbrast Sansa. ”Då får jag väl gå själv då, och det blir mycket trevligare på det sättet. Lady och jag ska äta alla citronkakorna och ha jätteroligt utan dig.”

Hon vände sig om för att gå därifrån, men Arya ropade efter henne: ”De kommer inte att låta dig ta med Lady heller.” Innan Sansa hann tänka ut ett lämpligt svar hade hon försvunnit bortåt floden på jakt efter Nymeria.

Ensam och förödmjukad gick Sansa den långa vägen tillbaka till värdshuset där hon visste att mamsell Mordana skulle sitta och vänta. Lady tassade tyst vid hennes sida. Hon hade inte långt till tårarna. Det enda hon ville var att allt skulle vara trevligt och vackert, precis som det var i balladerna. Varför kunde inte Arya vara snäll och rar och fin som prinsessan Myrcella? En sådan syster skulle hon velat ha.

Sansa fattade aldrig hur två systrar som fötts med bara två års mellanrum kunde vara så olika. Det skulle varit lättare om Arya varit en oäkting som deras halvbror Jon. Hon såg till och med ut som Jon med ätten Starks långa ansikte och bruna hår och hade ingenting av modern i dragen eller färgerna. Och Jons mor hade varit lågättad, det viskade folk i varje fall. En gång när Sansa var mindre hade hon frågat modern om det inte blivit något misstag och trollen kanske hade stulit hennes riktiga syster. Men modern hade bara skrattat och sagt att nog var Arya hennes dotter alltid och Sansas äkta syster, blod av deras blod. Sansa kunde inte föreställa sig varför modern skulle vilja ljuga om den saken, så hon hade antagit att det måste vara sant.

Då hon närmade sig mitten av lägret glömde hon snart sina bekymmer, för det hade samlats en massa folk omkring drottningens kaross. Sansa hörde hur det surrade av upphetsade röster som i en bikupa. Dörrarna var öppna, såg hon, och drottningen stod på översta trappsteget och log ner mot någon. ”Rådet visar oss en stor ära, mina herrar”, hörde hon henne säga.

”Vad är det som står på?” frågade hon en väpnare som hon kände.

”Rådet har skickat ryttare från Kungshamn för att eskortera oss resten av vägen”, svarade han. ”En hedersvakt för kungen.”

Angelägen om att se lät Sansa Lady bana väg för dem genom trängseln, för folk flyttade sig hastigt åt sidan när de fick syn på skräckvargen. Då Sansa kom närmare upptäckte hon att två riddare knäböjde framför drottningen och deras rustningar var så fina och praktfulla att hon bara stirrade.

Den ene riddaren hade en rustning av vita emaljerade fjäll som glänste som nyfallen snö med ciseleringar och spännen som glittrade i solen. När han tog av sig hjälmen såg Sansa att det var en gammal man med hår lika vitt som rustningen, men ändå verkade han stark och elegant. Från hans axlar hängde kungsvaktens snövita mantel.

Hans följeslagare var en man i tjugoårsåldern vars rustning bestod av metallplattor i djupaste skogsgrönt. Det var den stiligaste man Sansa någonsin sett: lång och kraftfullt byggd med kolsvart hår, som nådde ner till axlarna och ramade in ett slätrakat ansikte, och skrattande gröna ögon som harmonierade med rustningen. Under ena armen hade han en hornprydd hjälm och den magnifika hjälmkammen skimrade av guld.

Först lade Sansa inte märke till den tredje främlingen, för han knäböjde inte tillsammans med de andra utan stod vid sidan av bredvid deras hästar. Det var en mager och bister man som under tystnad följde det som skedde. Hans ansikte var koppärrigt och skägglöst med djupt liggande ögon och infallna kinder. Trots att han inte var någon gammal man hade han bara kvar några få hårtestar som stack ut ovanför öronen, men dem hade han låtit växa långa som en kvinnas hår. Han bar en järngrå ringbrynja över lager av härdat läder, och den var enkel och osmyckad och skvallrade om ålder och flitig användning. Ovanför högra axeln syntes det missfärgade läderfästet på klingan som han hade hängande på ryggen: ett slagsvärd som var för långt att bäras vid sidan.

”Kungen har gett sig ut på jakt, men jag vet att han blir glad över att se er när han kommer tillbaka”, sa drottningen till de båda riddarna som knäböjde framför henne, men Sansa kunde inte slita blicken från den tredje mannen, och han tycktes känna hennes blick, för han vred långsamt på huvudet. Lady morrade. Plötsligt fylldes Sansa Stark av skräck, och hon hade aldrig i hela sitt liv varit så rädd. Hon backade ett steg och stötte till någon.

Starka händer tog henne om axlarna och för ett ögonblick trodde Sansa att det var fadern, men då hon vände sig om stirrade Sandor Cleganes brännskadade ansikte ner på henne med munnen förvriden till ett fasansfullt hånflin. ”Du skakar ju, flicka”, sa han med väsande röst. ”Skrämmer jag dig så?”

Det gjorde han och hade gjort det sedan hon första gången såg den förödelse som elden ställt till med i hans ansikte, men nu verkade han inte hälften så skrämmande som den andre, fast Sansa slet sig ändå loss från honom. Blodhunden skrattade och Lady ställde sig mellan dem och morrade varnande. Sansa sjönk ner på knä och slog armarna om vargen. Det stod fullt av folk omkring dem och stirrade och hon kände deras blickar på sig. Här och var hörde hon låga kommentarer och fniss.

”En varg”, utropade en man och någon annan sa: ”Vid alla sju helveten, det där är en skräckvarg”, och den förste mannen frågade: ”Vad gör den i lägret?”, och Blodhundens väsande röst svarade: ”Familjen Stark använder dem som ammor.” Sansa märkte att de båda främmande riddarna tittade ner på henne och Lady med dragna svärd och då blev hon rädd igen och skämdes och ögonen fylldes av tårar.

Hon hörde drottningen säga: ”Gå till henne, Joffrey.”

Så stod hennes prins där.

”Lämna henne i fred”, sa Joffrey. Han lutade sig över henne och var mycket ståtlig i blått ylle och svart läder med de gyllene lockarna skinande som en krona i solen. Han räckte henne handen och drog upp henne på fötter. ”Vad är det, min kära? Varför är du rädd? Ingen ska göra dig något ont. Stoppa ner svärden igen allihop, för vargen är bara hennes lilla husdjur.” Han tittade på Sandor Clegane. ”Och du, hund, i väg med dig, för du skrämmer min trolovade.”

Den ständigt lika trogne Blodhunden bugade och försvann tyst i mängden, och Sansa försökte återfå behärskningen. Hon kände sig som en idiot, för hon var ju trots allt en Stark av Vinterhed, en högättad dam och en dag skulle hon bli drottning. ”Det var inte han, dyre prins”, försökte hon förklara, ”utan den andre.”

De bägge främmande riddarna växlade en blick. ”Payne?” småskrattade den unge mannen i grön rustning.

Den äldre mannen i vitt talade mjukt till Sansa. ”Ofta skrämmer ser Ilyn även mig, lilla vän, för han ser skräckinjagande ut.”

”Och det ska han också göra.” Drottningen hade stigit ner från karossen och åskådarna drog sig åt sidan för att släppa fram henne. ”Om de onda inte fruktar kungens rättvisa har man valt fel man för ämbetet.”

Äntligen fick Sansa mål i mun. ”Då har ni definitivt valt rätt man, ers höghet”, förklarade hon och skrattsalvorna dånade runt omkring henne.

”Väl talat, barn”, berömde den gamle mannen i vitt, ”och som det anstår dottern till Eddard Stark. Det är en ära att få göra din bekantskap även om vi möts under lite ovanliga former. Jag är ser Barristan Selmy i kungsvakten.” Han bugade.

Sansa kände igen namnet och nu visade hon prov på den uppfostran som mamsell Mordana under årens lopp bibringat henne. ”Befälhavaren för kungsvakten”, sa hon artigt, ”och rådgivare till Robert och till Aerys Targaryen före honom. Äran är helt på min sida, ädle riddare, för även långt uppe i norr prisar trubadurerna Barristan den djärves bedrifter.”

Den gröne riddaren skrattade igen. ”Barristan den gamle, menar du. Smickra honom inte så förskräckligt, barn, för han har redan alltför höga tankar om sig själv.” Han log mot henne. ”Och nu, vargflicka, om du kan sätta ett namn även på mig måste jag medge att du inte kan vara någon annan än vår hands dotter.”

Joffrey stelnade till bredvid henne. ”Tänk på hur du tilltalar min trolovade.”

”Jag kan svara”, insköt Sansa snabbt för att släcka prinsens vrede och log mot den gröne riddaren. ”Er hjälm har gyllene horn, ers nåd, och kronhjorten är kungahusets vapen. Kung Robert har två bröder och eftersom ni är så ung måste ni vara Renly Baratheon, lord av Stormens ände och rådgivare till kungen, och så namnger jag er.”

Ser Barristan småskrattade. ”Eftersom han är så ung måste han vara en struttande sprätt, och så namnger jag honom.”

Alla skrattade, och högst av alla lord Renly själv. Spänningen i luften var försvunnen och Sansa började känna sig väl till mods…tills ser Ilyn Payne knuffade sig fram mellan två män och stod där framför henne med hårt ansikte. Han sa inte ett ord. Lady visade tänderna och började morra lågt och hotfullt, men den här gången tystade Sansa vargen med en klapp på huvudet. ”Jag ber om ursäkt ifall jag har förolämpat er, ser Ilyn”, sa hon.

Hon väntade på ett svar, men det kom inget. Då skarprättaren såg på henne tycktes hans bleka, färglösa ögon slita av henne kläderna och sedan huden så att hennes själ var alldeles naken framför honom. Fortfarande utan att säga ett ord vände han sig om och gick därifrån.

Sansa förstod inte och tittade på prinsen. ”Sa jag något fel, ers höghet? Varför ville han inte tala till mig?”

”Ser Ilyn har inte känt sig talför på de senaste fjorton åren”, kommenterade lord Renly med ett illmarigt leende.

Joffrey gav sin farbror en hatisk blick och tog sedan Sansas händer i sina. ”Aerys Targaryen lät dra ut hans tunga med heta tänger.”

”Men han är mycket vältalig med svärdet”, insköt drottningen, ”och han är obrottsligt lojal mot riket.” Så log hon vänligt och tillade: ”Sansa, rådgivarna och jag måste samtala ända tills kungen kommer tillbaka med din far, så jag är rädd för att vi får skjuta upp din dag tillsammans med Myrcella. Framför mina ursäkter till din syster, men du kan väl ta hand om vår gäst i dag, Joffrey?”

”Gärna, mor”, svarade Joffrey formellt. Han tog Sansa i armen och ledde henne bort från karossen, och hennes livsandar steg. En hel dag med prinsen! Hon betraktade Joffrey med tillbedjan i blicken. Han var så ståtlig, tänkte hon, och han hade räddat henne från ser Ilyn och Blodhunden på nästan samma sätt som i balladerna, som den gången ser Serwyn av spegelskölden räddade prinsessan Daeryssa från jättarna eller prins Aemon drakriddaren försvarade drottning Naerys heder mot den ondskefulle ser Morgils förtal.

Joffrey lade handen på hennes arm och det fick hjärtat att slå fortare. ”Vad vill du göra?”

Vara tillsammans med dig, tänkte Sansa, men högt sa hon: ”Det får du bestämma, min prins.”

Joffrey tänkte efter. ”Vi skulle kunna ta en ridtur.”

”Å, jag älskar att rida”, försäkrade Sansa.

Joffrey kastade en blick på Lady som följde dem i hälarna. ”Din varg kan skrämma hästarna och min hund skrämmer tydligen dig. Vad säger du om att lämna kvar bägge två och ge oss ut på egen hand?”

Sansa tvekade. ”Om du vill”, svarade hon tvekande, ”och jag antar att jag kan binda Lady.” Men hon förstod inte riktigt. ”Jag visste inte att du hade någon hund…”

Joffrey skrattade. ”Egentligen är han min mors hund, och hon har satt honom på att vakta mig, så det gör han.”

”Du menar Blodhunden”, sa hon och blev arg på sig själv för att hon fattade så långsamt. Hennes prins skulle aldrig kunna älska henne om hon verkade dum. ”Är det säkert att lämna honom kvar?”

Prins Joffrey såg ut att vara irriterad över att hon ens kom på tanken att fråga. ”Var inte rädd, min söta, för jag är nästan vuxen och jag slåss inte med trä som dina bröder. Allt jag behöver är det här.” Han drog sitt svärd och visade det för henne: ett tveeggat långsvärd, som var skickligt förminskat för att passa en pojke på tolv, i glänsande blått stål med läderkavel och ett lejonhuvud i guld som svärdsknapp. Sansa kom med beundrande utrop och Joffrey såg belåten ut. ”Jag kallar det Lejontand”, berättade han.

Så de lämnade kvar hennes skräckvarg och hans livvakt i lägret och gav sig i väg längs den norra stranden av Treudden med bara Lejontand i sällskap.

Det var en sagolik, magisk dag. Luften var varm och tung av blomdoft och här hade skogarna en mjuk skönhet som Sansa aldrig sett i Norden. Prins Joffreys häst var en fux, snabb som vinden, och han red den med vårdslös nonchalans och så fort att Sansa hade all möda i världen att hinna med på sitt sto. Det var en dag som gjord för äventyr. De utforskade hålorna i flodbanken och spårade en skuggkatt till dess lya, och när de blev hungriga hittade Joffrey ett fäste med hjälp av röken och sa åt folket att hämta mat och vin till sin prins och hans dam. De åt färsk forell från floden och Sansa drack mer vin än hon någonsin gjort förut. ”Far låter oss bara få en bägare och bara på fester”, erkände hon för prinsen.

”Min trolovade får dricka så mycket hon vill”, förkunnade Joffrey och fyllde på hennes bägare.

Efter maten tog de det lugnare. Joffrey sjöng för henne medan de red och hans röst var klar och melodisk. Sansa kände sig lite yr av vinet. ”Borde vi inte vända tillbaka?” frågade hon.

”Snart”, svarade Joffrey. ”Slagfältet ligger alldeles där framme vid flodkröken, och det var där min far dödade Rhaegar Targaryen. Han krossade bröstet på honom, krasch, rakt igenom rustningen.” Joffrey svingade en inbillad stridsklubba för att visa henne hur det hade gått till. ”Sedan dödade morbror Jaime gamle Aerys och min far blev kung…Men vad är det som låter?”

Sansa hörde det också, ljudet av trä mot trä som ekade i skogen. ”Jag vet inte”, sa hon, men det gjorde henne nervös. ”Kom Joffrey, så rider vi tillbaka.”

”Jag vill se vad det är.” Joffrey styrde hästen i riktning mot ljudet, och Sansa hade inget annat val än att följa efter. Ljudet blev högre och tydligare, ett klapper av trä mot trä, och när de kom närmare hörde de tunga andetag också och då och då ett stönande.

”Det är någon där”, sa Sansa ängsligt. Hon kom att tänka på Lady och önskade att skräckvargen varit med henne.

”Du är trygg med mig”, försäkrade Joffrey och drog Lejontand ur skidan, och ljudet av stål mot läder fick henne att darra. ”Den här vägen”, sa han och red igenom en träddunge.

I en glänta alldeles invid floden fick de syn på en pojke och en flicka som lekte riddare. Deras svärd var träkäppar — kvastskaft såg det ut som — och de for fram över gräset och svingade dem av alla krafter. Pojken var flera år äldre, huvudet längre och mycket starkare, och det var han som gick till anfall. Flickan, en mager stackare i smutsiga skinnkläder, hoppade åt sidan och lyckades parera de flesta av pojkens slag, men inte alla. När hon försökte göra ett utfall mot honom, tog han emot hennes slag med sin käpp, svepte hennes åt sidan och träffade henne hårt på fingrarna. Hon skrek till och släppte vapnet.

Prins Joffrey skrattade. Pojken såg sig om med uppspärrade ögon, ryckte till och tappade käppen i gräset. Flickan blängde ilsket på dem medan hon sög på knogarna där smällen träffat och Sansa blev förfärad. ”Arya!” utropade hon klentroget.

”Ge er i väg”, ropade Arya tillbaka med ilskna tårar i ögonen. ”Vad gör ni här? Lämna oss i fred!”

Joffrey tittade från Arya till Sansa och tillbaka igen. ”Din syster?” Rodnande nickade hon. Joffrey granskade pojken, som var klumpig med grovt, fräknigt ansikte och tjockt rött hår. ”Och vem är du, pojk?” frågade han i befallande ton.

”Mycah, ers höghet”, muttrade pojken som kände igen prinsen och vände bort blicken.

”Han är son till slaktaren”, berättade Sansa.

”Han är min vän”, utbrast Arya skarpt, ”och ni ska låta honom vara i fred.”

”En slaktarson som vill bli riddare, eller?” Joffrey hoppade ner från hästen med svärdet i handen. ”Ta upp svärdet, slaktarpojk”, uppmanade han med ögonen lysande av munterhet. ”Nu ska vi se hur duktig du är.”

Mycah stod där stel av rädsla.

Joffrey gick fram till honom. ”Seså, ta upp det. Eller slåss du bara med småflickor?”

”Hon bad mig göra det, ers höghet”, försvarade sig Mycah. ”Hon bad mig.”

Sansa behövde bara kasta en blick på Arya och se hennes rodnande kinder för att veta att pojken talade sanning, men Joffrey var inte på humör att lyssna, och vinet hade gjort honom vild. ”Tänker du ta upp svärdet eller inte?”

Mycah skakade på huvudet. ”Det är bara en käpp, ers höghet. Det är inget svärd utan bara en käpp.”

”Och du är bara en slaktares pojke och ingen riddare.” Joffrey höjde Lejontand och satte spetsen mot Mycahs kind under ögat medan pojken stod där och darrade. ”Det var min trolovades syster du slog, vet du det?” Blodet trängde fram där svärdet tryckte mot Mycahs hud och långsamt började det rinna nedför pojkens kind.

”Sluta!” skrek Arya och tog upp sin käpp från marken.

Sansa blev rädd. ”Håll dig utanför det här, Arya.”

”Jag ska inte göra honom…särskilt illa”, sa prins Joffrey till Arya utan att ta blicken från slaktarsonen.

Arya kastade sig över honom.

Sansa hoppade ner från stoet, men hon var för långsam. Arya svingade käppen med bägge händerna och det hördes ett högt brak då träet splittrades mot prinsens bakhuvud, och sedan hände allt på en gång inför ögonen på den förfärade Sansa. Joffrey vacklade till och svängde runt samtidigt som han svor ursinnigt. Mycah sprang mot träden så fort benen bar honom, och Arya svingade käppen mot prinsen igen, men den här gången parerade prins Joffrey hugget med Lejontand och slog den avbrutna käppen ur händerna på henne. Sansa skrek: ”Nej, nej, sluta, sluta båda två, ni förstör alltihop”, men ingen lyssnade på henne. Arya tog upp en sten och kastade den mot Joffreys huvud men träffade i stället hans häst, och fuxen stegrade sig och galopperade i väg efter Mycah. ”Sluta, låt bli, sluta!” tjöt Sansa. Joffrey högg efter Arya med svärdet medan han skrek oanständigheter, fruktansvärda ord, fula ord. Arya ryggade tillbaka, för nu var hon rädd, men Joffrey följde efter och jagade henne mot skogsdungen där han tryckte upp henne mot ett träd. Sansa visste inte vad hon skulle ta sig till utan stod bara hjälplöst och nästan blind av tårar och tittade på.

Så svepte något grått förbi henne och plötsligt var Nymeria där. Hon hoppade och käftarna slöts om Joffreys svärdsarm. Svärdet föll ur hans fingrar då vargen knuffade omkull honom, och de rullade runt i gräset medan vargen morrade och slet i honom och prinsen tjöt av smärta. ”Ta bort den!” skrek han. ”Ta bort den!”

Aryas röst var som en pisksnärt. ”Nymeria!”

Skräckvargen släppte Joffrey och ställde sig bredvid Arya. Prinsen låg i gräset och kved medan han höll om sin sargade arm, och skjortan var genomdränkt av blod. ”Hon gjorde dig inte…särskilt illa”, sa Arya, tog upp Lejontand från marken och ställde sig över honom medan hon höll svärdet med bägge händerna.

Joffrey gav ifrån sig ett ängsligt, gnällande läte då han tittade upp på henne. ”Nej, gör mig inte illa”, sa han, ”för då talar jag om det för mor.”

”Låt honom vara i fred!” skrek Sansa åt systern.

Arya svängde runt och kastade med all kraft upp svärdet i luften, och det blå stålet blixtrade i solen då svärdet for i väg ut över floden. Det träffade vattnet och försvann med ett plask. Joffrey stönade, och Arya rusade fram till sin häst med Nymeria i hälarna.

Då de försvunnit gick Sansa fram till prins Joffrey. Hans ögon var slutna av smärta och han andades stötigt. Sansa knäböjde bredvid honom. ”Joffrey”, snyftade hon, ”å, titta vad de har gjort, titta vad de har gjort, min stackars prins. Var inte rädd, jag ska rida till fästet och skaffa hjälp åt dig.” Ömt sträckte hon ut handen och strök tillbaka hans mjuka, gyllenblonda hår.

Ögonen flög upp och han såg på henne, men där syntes inget annat än avsky, inget annat än förakt. ”Gå då!” fräste han. ”Men rör mig inte.”