Kampen om järntronen

BRAN

Stora, mjuka snöflingor dalade ner och Bran kunde känna dem mot ansiktet som milt regn då de smälte på huden. Han satt mycket rak i ryggen på sin häst och såg på medan fällgallret av järn hissades upp, och trots att han låtsades vara lugn fladdrade hjärtat i bröstet.

”Är du redo?” frågade Robb.

Bran nickade och försökte att inte visa sin rädsla. Han hade inte varit utanför Vinterhed sedan fallet men var fast besluten att rida ut lika stolt som någon riddare.

”Då ger vi oss i väg.” Robb satte sporrarna i sidorna på sin stora gråvita valack och hästen skrittade under fällgallret.

”Gå”, viskade Bran till sin egen häst. Han rörde lätt vid det lilla kastanjebruna stoets hals och hon började gå framåt. Stoet var två år gammalt och Bran hade kallat henne Dancer. Joseth sa att hon var klokare än någon häst hade rätt att vara. Hon var specialinriden för att svara på tyglar, röst och beröring, och fram tills nu hade Bran bara ridit runt på borggården med henne. Till en början hade Joseth eller Hodor lett hästen medan Bran satt fastspänd på ryggen i den stora sadeln som dvärgen ritat åt honom, men de senaste två veckorna hade han ridit henne själv och travat runt, runt och blivit djärvare för varje runda.

De passerade under porthuset, över vindbryggan och genom den yttre muren. Sommar och Gråvind skuttade bredvid dem och vädrade i vinden, och tätt efter kom Theon Greyjoy med sin långbåge och ett koger med bredspetsade pilar; han skulle inte ha något emot att skjuta en hjort, hade han sagt. Han följdes av fyra vakter i pansarskjorta och hjälm och av Joseth, en liten spenslig stalldräng som Robb utnämnt till stallmästare medan Hullen var borta. Mäster Luwin utgjorde eftertruppen ridande på en åsna. Bran skulle helst ha velat ge sig ut ensam med Robb, bara de två, men det hade Hallis Mollen, vaktkaptenen, vägrat att gå med på och mäster Luwin hade hållit med honom, för livmedikusen ville finnas till hands om Bran ramlade av hästen eller skadade sig.

Bortom slottet låg marknadsplatsen, men salustånden i trä var tomma nu. De red längs de leriga gatorna i den lilla staden, förbi rader med små hus av timmer och obearbetad sten. Färre än ett av fem var bebodda och tunna rökslingor ringlade sig upp från skorstenarna. Resten av husen skulle ett efter ett fyllas då det blev kallare. När snön föll och isvindarna kom tjutande från norr, hade gamla Nan berättat, lämnade bönderna sina frusna åkrar och avlägsna fästen, lastade vagnarna och återvände till vinterstaden som fick liv igen. Bran hade aldrig varit med om det, men mäster Luwin sa att den dagen inte var avlägsen, för slutet på den långa sommaren var nära. Vintern närmade sig.

Några stadsbor kastade ängsliga blickar på skräckvargarna då ryttarna red förbi, och en man tappade fånget med ved han bar på och ryggade tillbaka av rädsla, men de flesta hade vant sig vid anblicken. De böjde knä då de fick syn på pojkarna och Robb hälsade på var och en med en högdragen nick.

Eftersom Bran inte kunde hålla sig fast med benen fick hästens skumpande rörelser honom först att känna sig osäker, men han satt stadigt i den stora sadeln med dess kraftiga sadelknapp och höga rygg, och remmarna runt bröstet och låren hindrade honom från att falla av. Efter ett tag började rytmen nästan kännas naturlig, och hans ängslan lade sig och ett försiktigt leende spreds över ansiktet.

Två serveringsflickor stod under skylten till Rykande timmerstocken, stadens ölstuga, och när Theon Greyjoy ropade något till dem blev den yngre flickan röd om kinderna och höll för ansiktet. Theon satte sporrarna i hästen och red i kapp Robb. ”Söta Kyra”, sa han med ett skratt. ”Hon är som en vessla i sängen, men om man säger ett ord till henne på gatan rodnar hon som en jungfru. Har jag någonsin berättat för dig om natten då hon och Bessa…”

”Inte när min bror hör på, Theon”, varnade Robb med en blick på Bran.

Bran tittade bort och låtsades att han inte hört, men han kunde känna Greyjoys blickar på sig. Utan tvekan log han, för han log ofta, som om hela världen var ett hemligt skämt som bara han var klipsk nog att förstå. Robb tycktes beundra Theon och trivas i hans sällskap, men Bran hade aldrig tyckt om faderns myndling.

Robb red närmare honom. ”Det går ju bra, Bran.”

”Jag vill rida fortare”, svarade Bran.

Robb log. ”Som du vill.” Han satte valacken i trav och vargarna störtade efter. Bran snärtade till med tyglarna och Dancer ökade farten. Han hörde ett rop från Theon Greyjoy och hovslagen från de andra hästarna bakom sig.

Brans mantel böljade och fladdrade i vinden och snön tycktes rusa emot honom. Robb var en bra bit före och kastade då och då en blick över axeln för att försäkra sig om att brodern och de andra följde efter. Bran snärtade till med tyglarna igen och Dancer gick mjukt över i galopp. Avståndet minskade, och när han hann i kapp Robb i utkanten av vargskogen, tre kilometer bortom vinterstaden, hade de lämnat de andra långt bakom sig. ”Jag kan rida!” skrek Bran förtjust. Det kändes nästan lika bra som att flyga.

”Jag rider gärna i kapp med dig, men jag är rädd för att du skulle vinna.” Robbs tonfall var lätt och skämtsamt, men ändå märkte Bran att det var något som bekymrade brodern bakom leendet.

”Jag vill inte rida i kapp.” Bran såg sig om efter skräckvargarna, men bägge två hade försvunnit in i skogen. ”Hörde du Sommar yla i går kväll?”

”Gråvind var också rastlös”, sa Robb. Det kastanjeröda håret var långt och okammat och en rödaktig skäggstubb täckte hakan och fick honom att se äldre ut än sina femton år. ”Ibland tror jag att de vet saker…känner saker…” Robb suckade. ”Jag är aldrig säker på hur mycket jag kan berätta för dig, Bran, och jag önskar att du vore äldre.”

”Jag är åtta nu!” påpekade Bran. ”Åtta är inte så väldigt mycket mindre än femton och jag är arvtagare till Vinterhed efter dig.”

”Det är du.” Robb lät sorgsen och till och med lite rädd. ”Det är något jag måste berätta för dig, Bran. Det kom en fågel i går kväll, och mäster Luwin väckte mig.”

Med ens fylldes Bran av skräck. Mörka vingar, mörka ord, brukade gamla Nan alltid säga, och på sistone hade brevkorparna besannat talesättet. När Robb skrev till befälhavaren för nattens väktare kom det en fågel tillbaka med nyheten att farbror Benjen fortfarande saknades. Så hade det kommit ett budskap från Örnnästet, från modern, och det hade inte heller varit några goda nyheter. Hon sa inget om när hon tänkte återvända hem, bara att hon tagit dvärgen till fånga. Bran hade på något sätt tyckt om den lille mannen, även om namnet Lannister fick det att gå kalla kårar efter ryggen. Det var något med klanen Lannister, något han borde minnas, men när han försökte komma på vad blev han yr i huvudet och det knöt sig i magen.

Nästan hela den dagen hade Robb suttit instängd tillsammans med mäster Luwin, Theon Greyjoy och Hallis Mollen, och efteråt hade ryttare skickats ut på snabba hästar runt om i Norden med Robbs befallningar. Bran hörde prat om Cailins vallgrav, den urgamla borgen som de första människorna hade byggt ovanför Näset. Det var aldrig någon som berättade för honom vad som hände, men han visste att det inte var något bra.

Och nu hade det kommit ännu en korp, ännu ett budskap. Bran klamrade sig fast vid hoppet. ”Var fågeln från mor? Kommer hon hem?”

”Budskapet var från Alyn i Kungshamn. Jory Cassel är död, liksom Wyl och Heward, dödade av kungamördaren.” Robb höjde ansiktet mot den fallande snön och flingorna smälte på hans kinder. ”Må gudarna ge dem frid.”

Bran visste inte vad han skulle säga, och det kändes som om han fått ett slag i magen. Jory hade varit kapten för slottsvakten på Vinterhed redan innan Bran föddes. ”Har de dödat Jory?” Han mindes alla gånger Jory hade jagat honom över taken. Han kunde se för sig hur Jory stegade över borggården i ringbrynja och rustning eller hur han satt på sin vanliga plats på bänken i stora salen och skämtade medan han åt. ”Varför skulle någon döda Jory?”

Robb skakade stumt på huvudet och smärtan syntes tydligt i hans ögon. ”Jag vet inte och…Bran, det är inte det värsta. Far hamnade under en häst i striden. Alyn säger att hans ben blev krossat och…stormäster Pycelle har gett honom vallmomjölk, men de är inte säkra på när…när han…” Ljudet av hovslag fick honom att titta bortåt vägen där Theon och de andra dök upp. ”…när han kommer att vakna upp igen”, avslutade Robb. Han lade handen på svärdsknappen och fortsatte med lord Robbs högtidliga röst: ”Jag lovar dig, Bran, att vad som än händer ska jag inte glömma det här.”

Något i hans tonfall gjorde Bran ännu räddare. ”Vad tänker du göra?” frågade han samtidigt som Theon Greyjoy höll in hästen bredvid dem.

”Theon tycker att jag ska kalla vasallerna under fanorna”, svarade Robb.

”Blod för blod.” För en gångs skull log inte Greyjoy. Hans magra, mörka ansikte hade ett hungrigt uttryck och det svarta håret föll ner över ögonen.

”Det är bara lorden som kan kalla vasallerna under fanorna”, påminde Bran medan snön fortsatte att falla runt omkring dem.

”Om din far dör blir Robb lord av Vinterhed”, insköt Theon.

”Han kommer inte att dö!” skrek Bran åt honom.

Robb skakade på huvudet. ”Han kommer inte att dö, inte far”, förklarade han lugnt, ”men Nordens ära vilar i mina händer nu. När far tog avsked sa han åt mig att vara stark för din och Rickons skull, och jag är nästan vuxen nu, Bran.”

Bran rös. ”Jag önskar att mor vore hemma”, sa han ömkligt. Han såg sig om efter mäster Luwin och fick långt borta syn på åsnan som kom travande över en kulle. ”Tycker mäster Luwin också att vasallerna ska kallas under fanorna?”

”Livmedikusen är rädd som en gammal gumma”, fnös Theon.

”Far lyssnade alltid på hans råd”, påpekade Bran för brodern, ”och mor också.”

”Jag lyssnar på honom”, hävdade Robb. ”Jag lyssnar på alla.”

Den glädje Bran känt över ritten var försvunnen, den hade smält bort precis som snöflingorna i hans ansikte. För inte så länge sedan skulle han ha fyllts av upphetsning vid tanken på att Robb skulle kalla vasallerna under fanorna och rida ut i krig, men nu kände han bara fruktan. ”Kan vi vända tillbaka nu?” undrade han. ”Jag fryser.”

Robb tittade sig omkring. ”Vi måste hitta vargarna. Orkar du fortsätta en bit till?”

”Jag orkar lika mycket som du.” Mäster Luwin hade rått honom att bara ta en kort tur för att inte få ridsår, men Bran vägrade att erkänna sig svag inför brodern. Dessutom var han utled på att alla pjoskade med honom och frågade hur han mådde.

”Då jagar vi jägarna”, sa Robb. Sida vid sida styrde de hästarna av kungsvägen och gav sig in i vargskogen. Theon tog det lugnt och följde långsamt efter medan han pratade och skrattade med vakterna.

Det var skönt under träden. Bran lät Dancer skritta och höll lätt i tyglarna medan han betraktade omgivningarna. Han hittade i den här skogen men hade varit instängd på Vinterhed så länge att det kändes som om han såg den för första gången. Lukterna fyllde näsborrarna: den skarpa, friska doften av tallbarr, den jordiga doften av våta, ruttnande löv, en fläkt av myskhjort och avlägsna matlagningseldar. Han såg en skymt av en svart ekorre som kilade över de snöklädda grenarna i en ek och stannade för att studera en spindels silverfärgade nät.

Theon och de andra blev allt mer efter tills Bran inte längre kunde höra deras röster. Framför sig uppfattade han det svaga ljudet av forsande vatten som blev högre och högre ju närmare de kom bäcken. Tårarna sved i ögonen.

”Vad är det, Bran?” frågade Robb.

Bran skakade på huvudet. ”Jag kom just ihåg en sak”, svarade han. ”Jory var här vid bäcken med oss en gång för att fiska forell. Det var du och jag och Jon. Minns du det?”

”Ja, det gör jag.” Robbs röst var låg och sorgsen.

”Jag fick ingen fisk”, sa Bran, ”men Jon gav mig sin på väg tillbaka till Vinterhed. Får vi någonsin träffa Jon igen?”

”Vi fick ju träffa farbror Benjen när kungen var på besök”, påminde Robb. ”Jon kommer säkert och hälsar på oss, ska du se.”

Bäcken var strid och vattenståndet högt. Robb satt av och ledde valacken över, och på det djupaste stället nådde vattnet honom upp på halva låret. Han band hästen vid ett träd på andra sidan och vadade tillbaka för att hämta Bran och Dancer. Vattnet skummade och yrde runt klippor och rötter och stänkte i ansiktet på Bran. Det fick honom att le och för ett ögonblick kände han sig stark igen och hel. Han tittade upp på träden och drömde om att klättra i dem, ända upp till toppen, och sitta där med skogen utbredd under sig.

De befann sig på andra sidan bäcken då de hörde tjutet, ett långt, stigande ylande som rörde sig mellan träden som en kall vind. Bran höjde huvudet för att lyssna. ”Sommar”, sa han och knappt hade han sagt det förrän en andra stämma sällade sig till den första.

”De har nedlagt ett byte”, konstaterade Robb samtidigt som han satt upp igen. ”Det är bäst jag rider i väg och hämtar dem. Vänta här. Theon och de andra borde strax vara här.”

”Jag vill följa med dig”, invände Bran.

”Jag hittar dem fortare om jag är ensam.” Robb satte sporrarna i valacken och försvann mellan träden.

När han försvunnit tyckte Bran att skogen kröp närmare. Snön föll tätare nu. Då den nådde marken smälte den, men runt omkring honom hade stenar, rötter och grenar som en tunn filt av vitt på sig. Medan han väntade blev han medveten om hur obekvämt han hade det. Han kunde inte känna benen som hängde obrukbara i stigbyglarna, men remmen runt bröstet satt hårt och skavde och den smältande snön hade trängt igenom handskarna och han frös om händerna. Han undrade varför Theon, mäster Luwin och de andra dröjde så länge.

När Bran hörde hur det rasslade i löven använde han tyglarna för att vända Dancer och väntade sig att få se sina vänner, men de ovårdade männen som klev ur vattnet och upp på stranden var främlingar.

”God dag”, sa han nervöst. Det räckte med en enda blick för att Bran skulle veta att de varken var timmerhuggare eller bönder, och han blev med ens medveten om hur praktfullt klädd han var. Jackan var ny och av mörkgrått ylle med silverknappar och en tung silverbrosch höll fast den pälsfodrade manteln på axeln. Hans stövlar och handskar var också pälsfodrade.

”Är du här alldeles ensam?” frågade den störste av dem, en skallig man med grovt, väderbitet ansikte. ”Har du kommit vilse i vargskogen, stackars pojke?”

”Jag är inte vilse.” Bran tyckte inte om främlingarnas sätt att se på honom. Han räknade till fyra stycken, men när han vred på huvudet upptäckte han två till bakom sig. ”Min bror red alldeles nyss i väg och mina vakter är snart här.”

”Dina vakter?” upprepade en annan man vars utmärglade ansikte var täckt av grå skäggstubb. ”Och vad vaktar de, min lille lord? Är det en silverbrosch jag ser på din mantel?”

”Den är vacker”, inföll en kvinnoröst. Hon såg knappt ut som en kvinna: lång och mager med samma hårda ansikte som de andra och håret dolt under en skålformad halvhjälm. Spjutet hon höll i var över två meter långt och gjort av svart ek med en spets av rostigt stål.

”Vi tittar efter närmare”, föreslog den store skallige mannen.

Bran gav honom en ängslig blick. Mannens kläder var smutsiga och nästan i trasor, lagade med lappar i brunt, blått och mörkgrönt, och färgen hade bleknat till grått, men en gång hade kanske den där manteln varit svart. Mannen med den grå skäggstubben var också klädd i svarta trasor, upptäckte han med plötslig oro. Med ens kom Bran ihåg desertören som fadern huggit huvudet av samma dag de hittade vargungarna; även han hade burit svart och fadern hade sagt att han var desertör från nattens väktare. Det finns inga farligare män, mindes han att lord Eddard sagt, för desertören vet att han får plikta med sitt liv om han blir tagen och därför drar han sig inte för något brott, hur vidrigt det än är.

”Ge mig broschen, pojk”, sa den store och höll fram handen.

”Vi tar hästen också”, insköt en annan, en kvinna som var kortare än Robb med brett, platt ansikte och stripigt gult hår. ”Av med dig och snabba på.” En kniv med eggen tandad som en såg gled ur ärmen och ner i handen.

”Nej”, fick Bran ur sig. ”Jag kan inte…”

Den store bjässen tog tag i tyglarna innan Bran ens kom på tanken att vända Dancer och galoppera i väg. ”Det kan du, min unge lord, och kommer också att göra det om livet är dig kärt.”

”Stiv, titta hur han är fastspänd med remmar.” Den långa kvinnan pekade med spjutet. ”Han kanske talar sanning.”

”Remmar var det”, sa Stiv. Han drog dolken ur slidan vid bältet. ”Jag vet hur man handskas med remmar.”

”Är du någon sorts krympling?” frågade den korta kvinnan.

Bran ilsknade till. ”Jag är Brandon Stark av Vinterhed och det är bäst ni släpper min häst om ni inte vill dö allihop.”

Den utmärglade mannen med den grå skäggstubben skrattade. ”Nog är pojken en Stark alltid, för bara en Stark skulle vara idiotisk nog att hota där smartare män skulle bönfalla.”

”Skär av hans lilla snopp och stoppa den i munnen på honom”, föreslog den korta kvinnan. ”Det borde få tyst på honom.”

”Du är lika dum som du är ful, Hali”, sa den långa kvinnan. ”Pojken är inte värd någonting död, men levande, vid alla gudar, tänk bara vad Mance skulle ge för att ha Benjen Starks eget blod som gisslan!”

”Mance kan dra åt helvete”, förbannade den store mannen. ”Vill du tillbaka dit, Osha? Det vore inte särskilt klokt av dig. Tror du att de vita vålnaderna skulle bry sig om att du hade en gisslan?” Han vände sig åter till Bran och skar av läderremmen runt låret.

Hugget hade varit snabbt och slarvigt och det trängde in djupt. Då Bran tittade ner såg han en glimt av blek hud där yllet i byxorna hade rivits upp. Så började blodet flyta, och yr i huvudet och förunderligt oberörd såg han den röda fläcken sprida sig; han hade inte känt någon smärta alls, och den store bjässen grymtade förvånat.

”Lägg ifrån er vapnen nu, så lovar jag att ni ska få en snabb och smärtfri död”, ropade Robb.

Bran tittade upp fylld av desperat hopp och där var han, men styrkan i orden underminerades av att rösten bröts av oro. Han satt till häst med en blodig älgkropp bakom sig och svärdet i sin behandskade hand.

”Brodern”, sa mannen med den grå skäggstubben.

”Han är modig han”, hånade den korta kvinnan, som de kallade Hali. ”Tänker du slåss mot oss, pojk?”

”Var inte dum, pojk. Du är ju en mot sex.” Den långa kvinnan, Osha, riktade spjutet mot honom. ”Sitt av hästen och kasta svärdet på marken. Vi tackar allra ödmjukast för hästen och älgköttet och du och din bror kan ge er i väg.”

Robb visslade, och de hörde det svaga ljudet av mjuka fötter på våta löv. Det rörde sig i undervegetationen, snön gled av de lågt hängande grenarna och Gråvind och Sommar dök upp ur grönskan. Sommar vädrade i luften och morrade.

”Vargar”, flämtade Hali.

”Skräckvargar”, rättade Bran. Trots att de fortfarande bara var halvvuxna var de lika stora som någon varg han någonsin sett. Men skillnaden var lätt att upptäcka om man visste vad man skulle titta efter, och mäster Luwin och Farlen, hundgårdsmästaren, hade lärt honom det. En skräckvarg hade större huvud och längre ben i proportion till kroppen, och nosen och käken var påtagligt smalare och mer markerade. Det fanns något spöklikt och fasansfullt över dem där de stod alldeles stilla medan snöflingorna mjukt dalade ner på dem. Färskt blod fläckade Gråvinds käft.

”Hundar”, utbrast den store föraktfullt, ”fast jag har hört att inget går upp mot en vargskinnsmantel när man fryser om nätterna.” Han gjorde en snabb gest. ”Fånga dem.”

Robb ropade ”Vinterhed! ” och sparkade hästen i sidorna. Valacken störtade mot bäcken samtidigt som trashankarna närmade sig från alla håll. En man med en yxa rusade skrikande och obetänksamt fram och Robbs svärd träffade honom rakt i ansiktet med ett vämjeligt krasande och en dusch av klarrött blod. Mannen med det utmärglade ansiktet och skäggstubben sträckte sig efter tyglarna och en halv sekund hade han dem…men så var Gråvind över honom och slog omkull honom. Han föll i bäcken med ett plask och ett skrik och fäktade vilt med kniven samtidigt som huvudet sjönk ner under vattnet. Skräckvargen rusade i efter honom och vattnet färgades rött där de hade försvunnit.

Robb och Osha korsade klingor med varandra mitt i strömfåran. Hennes långa spjut var som en stålhövdad orm som for som en blixt mot hans bröst — en gång, två gånger, tre gånger — men Robb parerade varenda stöt med långsvärdet och slog undan spjutet. Vid den fjärde eller femte stöten tog den långa kvinnan i för mycket och förlorade balansen, bara för en sekund, men Robb anföll och red ner henne.

Några meter därifrån störtade Sommar fram och högg efter Hali. Hennes kniv tog i sidan på honom och han slank morrande i väg men var strax tillbaka. Den här gången slöts käftarna om hennes vad. Den lilla kvinnan stötte neråt med båda händerna om kniven, men skräckvargen tycktes ana att bladet kom, för han släppte henne med munnen full av läder, tyg och blodig hud. Då Hali snubblade och föll gav han sig på henne igen och kastade henne bakåt samtidigt som tänderna slet i magen.

Den sjätte rövaren flydde från blodbadet, men han kom inte långt. När han försökte kravla sig upp på andra stranden dök Gråvind drypande våt upp ur bäcken. Vargen skakade vattnet av sig och tog ett skutt efter den springande mannen, bet av honom knäsenan med ett enda hugg och gav sig sedan på strupen medan mannen skrikande gled tillbaka ner mot vattnet.

Så var det bara den store bjässen, Stiv, kvar. Han skar av Brans bröstrem, tog honom i armen och ryckte till, och plötsligt ramlade Bran av. Han föll på marken med benen under sig och ena foten i bäcken. Han kunde inte känna det kalla vattnet, men han kände stålet då Stiv tryckte dolken mot strupen. ”Backa undan”, varnade han, ”annars skär jag halsen av pojken, det svär jag.”

Robb höll in hästen. Han andades häftigt, men raseriet lämnade blicken och han sänkte svärdsarmen.

I det ögonblicket såg Bran allt. Sommar höll på att lemlästa Hali och drog fram glänsande blå ormar ur magen på henne. Hennes ögon var stora och stirrande, men Bran kunde inte avgöra om hon var levande eller död. Mannen med den grå skäggstubben och han med yxan låg orörliga, men Osha kröp på knä mot sitt tappade spjut. Drypande våt närmade sig Gråvind henne. ”Kalla på honom!” skrek den store. ”Kalla på dem bägge två, annars dör krymplingen nu!”

”Hit, Gråvind, Sommar”, ropade Robb.

Skräckvargarna stannade och vred på huvudet. Gråvind skuttade tillbaka till Robb, men Sommar stannade där han var med blicken på Bran och jätten bredvid honom. Han morrade, och käften var våt och röd, men ögonen brann.

Osha hävde sig upp på fötter med hjälp av den trubbiga änden av spjutet, och det rann blod från ett sår på överarmen där Robb hade rispat henne med svärdet. Bran kunde se svetten rinna nedför den store bjässens ansikte. Stiv var lika rädd som han själv, insåg han. ”Ätten Stark”, muttrade han, ”den förbannade ätten Stark.” Han höjde rösten. ”Osha, döda vargarna och ta hans svärd.”

”Döda dem själv”, svarade hon, ”för jag tänker inte gå i närheten av de där monstren.”

Ett kort ögonblick visste Stiv inte vad han skulle ta sig till. Handen darrade och Bran kände att det började blöda där kniven trycktes mot halsen. Mannens stank steg upp i näsan på honom; han luktade rädsla. ”Du”, ropade han till Robb. ”Har du ett namn?”

”Jag heter Robb Stark, arvtagare till Vinterhed.”

”Och det här är din bror?”

”Ja.”

”Om du vill ha honom levande gör du som jag säger. Sitt av hästen!”

Robb tvekade lite, men sedan satt han långsamt av och stod där med svärdet i handen.

”Döda vargarna nu!”

Robb rörde sig inte ur fläcken.

”Gör det. Vargarna eller pojken.”

”Nej!” skrek Bran. Om Robb gjorde som Stiv sa skulle han ändå döda dem bägge två så snart skräckvargarna var döda.

Den skallige mannen tog honom i håret med sin lediga hand och vred om så hårt att Bran började snyfta av smärta. ”Du håller käften, krympling!” Han vred om hårdare. ”Hör du vad jag säger? ”

Ett lågt vinande ljud kom från skogen bakom dem och Stiv gav ifrån sig en kvävd flämtning samtidigt som femton centimeter av en pil med rakbladsvass spets plötsligt stack ut ur bröstet på honom. Pilen var klarröd, som om den målats med blod.

Dolken lämnade Brans strupe, och den store mannen vajade och föll raklång med ansiktet neråt i bäcken medan pilen brast under honom. Bran såg hans liv virvla bort i vattnet.

Osha tittade sig omkring medan vakterna dök upp bland träden med svärd i handen. Hon kastade ifrån sig spjutet. ”Jag ber om förskoning, ers nåd”, ropade hon till Robb.

Vakterna såg förunderligt bleka ut då de betraktade blodbadet. De kastade osäkra blickar på vargarna och när Sommar gick tillbaka till Halis kropp för att äta tappade Joseth kniven och störtade mot buskarna för att kräkas. Till och med mäster Luwin verkade chockad där han steg fram bakom ett träd, men bara för ett ögonblick. Så skakade han på huvudet och vadade över bäcken till Brans sida. ”Är du skadad?”

”Han skar mig i benet”, svarade Bran, ”men jag kände ingenting.”

Medan livmedikusen ställde sig på knä för att undersöka såret vred Bran på huvudet. Theon Greyjoy stod bredvid en gran med bågen i handen. Han log, precis som vanligt. Ett halvdussin pilar stod uppradade i den mjuka marken vid hans fötter, men det hade bara behövts en. ”En död fiende är en vacker syn”, tillkännagav han.

”Jon har alltid sagt att du är en idiot, Greyjoy”, sa Robb högt, ”och jag borde kedja fast dig på borggården och låta Bran öva bågskytte på dig.”

”Du borde tacka mig för att jag har räddat livet på din bror.”

”Tänk om du hade missat?” sa Robb. ”Tänk om du bara hade sårat honom? Eller om du hade fått hans hand att rycka till eller hade träffat Bran i stället? Du kunde inte veta om mannen bar bröstharnesk eller ej, för du såg ju bara manteln. Vad skulle då ha hänt med min bror? Tänkte du någonsin på det, Greyjoy?”

Theons leende var borta. Han ryckte surmulet på axlarna och började dra upp pilarna en efter en ur marken.

Robb blängde ilsket på vakterna. ”Var fanns ni någonstans?” frågade han. ”Jag trodde ni var tätt efter oss.”

Männen växlade olyckliga blickar. ”Vi följde efter, ers nåd”, svarade Quent, den yngste av dem som hade ett mjukt brunt fjun till skägg. ”Men först väntade vi på mäster Luwin och hans åsna och sedan, så…” Han kastade en blick på Theon och tittade snabbt och generat bort igen.

”Jag fick syn på en kalkon”, upplyste Theon, irriterad över frågan. ”Hur skulle jag kunna veta att du tänkte lämna pojken ensam?”

Robb vred på huvudet och betraktade än en gång Theon. Bran hade aldrig sett honom så arg, men ändå sa han ingenting. Till slut ställde han sig på knä bredvid mäster Luwin. ”Hur illa sårad är min bror?”

”Det är bara en skråma”, svarade livmedikusen samtidigt som han blötte en tygbit i bäcken för att rengöra såret. ”Två av dem bar svart”, berättade han för Robb medan han arbetade.

Robb kastade en blick på Stiv där han låg i bäcken, och den trasiga, svarta manteln rörde sig ryckigt då det framrusande vattnet slet i den. ”Desertörer från nattens väktare”, sa han bistert. ”De måste ha varit dårar som kom så här nära Vinterhed.”

”Det är ofta svårt att skilja på dårskap och desperation”, påpekade mäster Luwin.

”Ska vi begrava dem, ers nåd?” frågade Quent.

”De skulle inte ha begravt oss”, svarade Robb. ”Hugg av deras huvuden, för vi ska skicka tillbaka dem till muren. Lämna resten åt svartkråkorna.”

”Och hon där?” Quent pekade med tummen mot Osha.

Robb gick fram till henne. Hon var huvudet längre än han, men hon föll på knä då han närmade sig. ”Ge mig mitt liv, lord Stark, och jag är er.”

”Min? Vad ska jag med en edsbrytare till?”

”Jag har inte brutit några eder. Stiv och Wallen flydde från muren men inte jag, för de svarta kråkorna har ingen plats för kvinnor.”

Theon Greyjoy släntrade närmare. ”Ge henne till vargarna”, uppmanade han Robb. Kvinnans blick gick till resterna av Hali och gled snabbt undan igen. Hon rös, och till och med vakterna såg illamående ut.

”Hon är kvinna”, sa Robb.

”En rövare”, upplyste Bran. ”Hon sa att de skulle låta mig leva och föra mig till Mance Rayder.”

”Vad heter du?” frågade Robb.

”Osha, om det behagar er, ers nåd”, muttrade hon buttert.

Mäster Luwin reste sig. ”Det kan vara en god idé att fråga ut henne.”

Bran såg lättnaden i broderns ansikte. ”Det är riktigt, mäster. Bind hennes händer, för hon ska följa med oss tillbaka till Vinterhed och leva eller dö, beroende på vad hon berättar för oss.”