Kampen om järntronen

SANSA

På tredje dagen kom de för att hämta Sansa.

Hon valde en anspråkslös klänning av mörkgrått ylle, enkelt skuren men konstfullt broderad runt ärmar och hals. Fingrarna kändes stela och fumliga då hon kämpade med silverspännena och fick klara sig utan hjälp av tjänare. Jeyne Poole hade blivit inspärrad tillsammans med henne, men Jeyne var inte till någon nytta alls. Hon var alldeles svullen i ansiktet efter allt gråtande och hon tycktes inte kunna sluta snyfta och oroa sig för sin far.

”Jag är säker på att din far mår bra”, sa Sansa när hon äntligen lyckats knäppa klänningen, ”och jag ska be drottningen att du får träffa honom.” Hon tänkte att den vänligheten skulle göra Jeyne gladare, men den andra flickan bara tittade på henne med rödgråtna ögon och började snyfta ännu häftigare. Ett sådant barn hon var.

Första dagen hade Sansa också gråtit, för till och med innanför de tjocka murarna i Maegors fäste med dörrarna låsta och barrikaderade var det svårt att inte bli livrädd när dödandet började. Hon hade vuxit upp till ljudet av stål på borggården, och knappt en dag i hennes liv hade gått utan att hon hört skramlet av svärd mot svärd, men det var en helt annan sak att veta att striderna var på allvar. Hon hörde dem som hon aldrig gjort förr — och dessutom andra ljud: stön av smärta, ilskna svordomar, rop på hjälp och jämmern från sårade och döende. I balladerna skrek inte riddarna och bad inte heller om nåd.

Så hon grät och bönföll dem genom dörren att tala om för henne vad som hände, ropade på fadern och mamsell Mordana, på kungen och sin stilige, tappre prins, men även om männen som vaktade henne hörde hennes böner så svarade de inte. Enda gången dörren öppnades var sent samma kväll då de knuffade in Jeyne Poole, skakande och full av blåmärken. ”De dödar alla!” hade förvaltarens dotter hysteriskt skrikit. Blodhunden hade slagit in hennes dörr med en stridsklubba, berättade hon, och det låg kroppar i trappan i handens torn och trappstegen var hala av blod. Sansa torkade sina egna tårar och försökte trösta sin vän, och de somnade i samma säng med armarna om varandra som systrar.

Andra dagen var ännu värre. Rummet där Sansa blivit inspärrad låg högst upp i det högsta tornet i Maegors fäste. Från fönstret kunde hon se att det tunga fällgallret av järn i porthuset var nere och att man hissat upp vindbryggan som löpte över den djupa torrgraven och skilde slottet i slottet från det större som omgav det. Klanen Lannisters vakter patrullerade murarna med spjut och armborst redo. Striderna var över och gravens tystnad hade lagt sig över Röda slottet, och de enda ljud som hördes var Jeyne Pooles snyftningar som aldrig ville ta slut.

De fick mat — ost, nybakat bröd och mjölk för att bryta fastan, stekt kyckling och grönsaker mitt på dagen och en sen middag bestående av kött och korngrynsgröt — men tjänarna som kom med måltiderna vägrade att svara på Sansas frågor. Den kvällen hade ett par tjänsteflickor med sig kläder åt henne från handens torn och en del av Jeynes saker också, men de verkade nästan lika skrämda som Jeyne, och då Sansa försökte prata med dem flydde de som om hon varit pestsmittad. Vakterna utanför dörren vägrade fortfarande att låta dem lämna rummet.

”Snälla, jag måste få tala med drottningen igen”, sa Sansa till dem, precis som hon sagt till alla andra den dagen. ”Hon vill säkert tala med mig, det vet jag att hon vill. Säg åt henne att jag vill träffa henne, snälla ni. Och om inte drottningen har tid så vill jag tala med prins Joffrey. Vi ska gifta oss då vi blir äldre.”

I solnedgången den andra dagen började en stor klocka ringa. Klangen var djup och fyllig och de långa, långsamma slagen fyllde Sansa med fasa. Ringandet tog aldrig slut, och efter ett tag hörde de andra klockor svara från Baelors katedral på Visenyas kulle. Klockornas klämtningar dånade över staden som åska och varnade för stormen som var i antågande.

”Vad är det?” frågade Jeyne och höll för öronen. ”Varför ringer de i klockorna?”

”Kungen är död.” Sansa kunde inte säga hur hon visste det, men ändå gjorde hon det. Det långsamma, envisa ringandet fyllde deras rum som en sorgesång. Hade en fiende stormat slottet och mördat kung Robert? Var det därför de hört strider?

Undrande, ängslig och rädd somnade hon. Var hennes stilige Joffrey kung nu? Eller hade de mördat honom också? Hon var rädd för hans skull och för faderns. Om de bara ville tala om för henne vad som hände…

Den natten drömde Sansa om Joffrey på tronen och själv satt hon bredvid honom i en lång klänning av spunnet guld. Hon hade en krona på huvudet och alla hon någonsin känt kom vördsamt fram och böjde knä för henne.

Följande morgon, på den tredje dagen, kom ser Boros Blount i kungsvakten för att eskortera henne till drottningen.

Ser Boros var en ful karl, hjulbent och skallig med oproportionerligt bred och lång överkropp, platt näsa och påsiga kinder. Han var klädd i vit sammet och den snövita manteln var fäst med en lejonformad brosch som glänste av guld och hade små rubiner till ögon. ”Ni ser mycket stilig ut i dag, ser Boros”, sa Sansa, för hon var fast besluten att uppträda som en fin dam vad som än hände.

”Ni med, ers nåd”, svarade ser Boros tonlöst. ”Hennes höghet väntar er. Följ med mig.”

Det stod tre vakter utanför hennes dörr, soldater tillhörande ätten Lannister i karmosinröda mantlar och lejonprydda hjälmar. Sansa tvingade sig att le vänligt mot dem och säga god morgon då hon gick förbi. Det var första gången hon tilläts lämna rummet sedan ser Arys Oakheart fört henne dit två dagar tidigare. ”För att du ska vara i säkerhet, lilla vän”, hade drottning Cersei sagt till henne. ”Joffrey skulle aldrig förlåta mig om något hände hans trolovade.”

Sansa hade trott att ser Boros skulle eskortera henne till de kungliga gemaken, men i stället förde han henne ut ur Maegors fäste. Vindbryggan var nerfälld igen, och med hjälp av rep höll några arbetare på att sänka ner en man i torrgraven. När Sansa kikade ner såg hon att det satt en kropp på en av de enorma järnspetsarna nedanför. Hon vände snabbt bort blicken, rädd för att fråga, rädd för att titta för länge, rädd för att det kanske var någon hon kände.

Drottning Cersei satt i rådssalen vid övre änden av det långa bordet som var översållat av papper, ljus och kakor med sigillvax. Det var det praktfullaste rum Sansa någonsin sett och hon stirrade imponerat på den snidade skärmen med alla sagodjuren och de båda sfinxerna som flankerade dörren.

”Ers höghet”, sa ser Boros då de visats in av en annan i kungsvakten, ser Mandon med det otäckt döda ansiktet. ”Jag har hämtat flickan.”

Sansa hade hoppats att hon skulle finna sin prins där, men det gjorde hon inte, däremot tre av kungens rådsherrar. Lord Petyr Baelish satt till vänster om drottningen och stormäster Pycelle vid nedre änden av bordet medan lord Varys gick fram och tillbaka i ett moln av blomdoft. Allihop var svartklädda, upptäckte hon med fasa. Sorgkläder…

Drottningen bar en höghalsad svart sidenklänning med livet prytt av isydda mörkröda rubiner, och de var slipade som tårar, som om drottningen grät blod. Cersei log då hon fick syn på henne, och Sansa tyckte att det var det raraste och sorgsnaste leende hon någonsin sett. ”Sansa, kära barn”, sa hon, ”jag vet att du har frågat efter mig, och jag är ledsen att jag inte har kunnat skicka efter dig tidigare, men det har hänt så mycket att jag inte har fått en stund över. Jag hoppas du har blivit väl omhändertagen?”

”Alla har varit snälla och rara, ers höghet, tackar som frågar”, svarade Sansa artigt. ”Det är bara det att ingen vill tala om för oss vad som har hänt…”

”Oss?” upprepade Cersei frågande.

”Vi satte förvaltarens flicka hos henne”, upplyste ser Boros, ”för vi visste inte vad vi annars skulle göra med henne.”

Drottningen såg ogillande ut. ”Nästa gång ska ni fråga först”, sa hon med skarp röst, ”för det vete gudarna vad för sorts historier hon har proppat i Sansa.”

”Jeyne är rädd”, förklarade Sansa, ”och hon verkar inte kunna sluta gråta. Jag lovade henne att jag skulle fråga om hon fick träffa sin far.”

Gamle stormäster Pycelle sänkte blicken.

”Hennes far mår väl bra?” undrade Sansa ängsligt. Hon visste att det hade förekommit strider, men ingen skulle väl ändå ge sig på en förvaltare, och Vayon Poole bar inte ens svärd.

Drottning Cersei såg i tur och ordning på rådsherrarna. ”Jag vill inte att Sansa ska gå omkring och oroa sig i onödan. Vad ska vi göra med hennes lilla väninna, mina herrar?”

Lord Petyr lutade sig framåt. ”Jag ska hitta ett ställe åt henne.”

”Inte i staden”, sa drottningen.

”Tar ni mig för en dumbom?”

Drottningen låtsades inte om hans anmärkning. ”Ser Boros, eskortera flickan till lord Petyrs gemak och beordra hans tjänare att hålla kvar henne där tills han hämtar henne. Säg åt flickan att Lillfinger ska föra henne till fadern, det borde lugna ner henne, för jag vill att hon ska vara borta innan Sansa kommer tillbaka till sitt rum.”

”Som ni befaller, ers höghet”, svarade ser Boros. Han bugade djupt, svängde runt på klacken och försvann med den långa, vita manteln fladdrande efter sig.

Sansa var förbryllad. ”Jag förstår inte”, sa hon. ”Var är Jeynes far? Varför kan inte ser Boros föra henne till honom i stället för att lord Petyr ska behöva göra det?” Hon hade lovat sig själv att uppträda som en dam, mild som drottningen och stark som modern, men plötsligt blev hon rädd igen och var nära att börja gråta. ”Vart skickar ni henne? Hon har inte gjort något fel, och hon är en snäll flicka.”

”Hon har gjort dig upprörd”, förklarade drottningen mjukt, ”och det kan vi inte tillåta. Inte ett ord till nu. Lord Baelish ska se till att Jeyne blir väl omhändertagen, det lovar jag.” Hon klappade stolen bredvid sig. ”Sitt ner, Sansa, för jag vill tala med dig.”

Sansa satte sig bredvid drottningen. Cersei log igen, men det fick inte Sansa att känna sig mindre ängslig. Varys vred sina mjuka händer, stormäster Pycelle höll sin sömniga blick fäst på papperen framför sig, men hon kunde känna Lillfinger stirra. Det var något i den lille mannens sätt att titta på henne som fick Sansa att känna sig som om hon inte hade några kläder på sig, och hon fick gåshud över hela kroppen.

”Söta Sansa”, sa drottning Cersei och lade en mjuk hand på hennes handled. ”Ett sådant vackert barn. Jag hoppas du vet hur mycket Joffrey och jag älskar dig.”

”Gör ni?” utbrast Sansa andlöst, och Lillfinger var glömd. Hennes prins älskade henne och det var det enda som betydde något.

Drottningen log. ”Jag betraktar dig nästan som min egen dotter, och jag vet hur högt du älskar Joffrey.” Hon skakade trött på huvudet. ”Men jag är rädd för att vi har dåliga nyheter om din far, och du måste vara modig, barn lilla.”

Hennes lågmälda ord gjorde Sansa alldeles kall. ”Vad är det?”

”Din far är en förrädare, kära barn”, svarade lord Varys.

Stormäster Pycelle höjde långsamt huvudet. ”Med egna öron hörde jag lord Eddard lova vår älskade kung Robert att han skulle skydda de unga prinsarna som sina egna söner, men i samma ögonblick som kungen var död kallade han samman lilla rådet för att stjäla prins Joffreys rättmätiga tron.”

”Nej”, protesterade Sansa, ”det skulle han aldrig göra. Aldrig!”

Drottningen tog upp ett brev. Papperet var trasigt och stelt av torkat blod, men det brutna sigillet var hennes fars, skräckvargen i vitt vax. ”Vi hittade det här på kaptenen för er livvakt, Sansa, och det är ett brev till min avlidne makes bror Stannis där han erbjuds kronan.”

”Snälla ers höghet, det måste vara ett misstag.” Plötslig panik gjorde henne yr och svag. ”Skicka efter min far, så ska han tala om för er att han aldrig skulle göra något sådant, för kungen var hans vän.”

”Robert trodde det”, sa drottningen, ”och det här förräderiet skulle ha krossat hans hjärta, och jag tackar gudarna för att han slapp uppleva det.” Hon suckade. ”Sansa, raring, du måste förstå vilken fruktansvärd situation det här har försatt oss i. Du är oskyldig och har inte gjort något fel, det vet vi allihop, och ändå är du dotter till en förrädare. Hur ska jag kunna tillåta att du gifter dig med min son?”

”Men jag älskar honom”, kved Sansa, förvirrad och rädd. Vad tänkte de göra med henne? Vad hade de gjort med fadern? Det var inte så här hon hade tänkt sig det hela. Hon måste få gifta sig med Joffrey, de var trolovade, och hon hade till och med drömt om det. Det var inte rättvist att de tog honom ifrån henne på grund av något som fadern gjort.

”Det vet jag så väl, kära barn”, försäkrade Cersei och rösten var oändligt rar. ”Varför skulle du annars ha kommit till mig och berättat om din fars planer på att skicka bort dig från oss, om det inte var av kärlek?”

”Det var av kärlek”, sa Sansa snabbt, ”för far ville inte ens ge mig lov att säga farväl.” Hon var den väluppfostrade dottern, den lydiga dottern, men hon hade nästan känt sig lika olydig som Arya den där morgonen då hon smet i väg från mamsell Mordana och trotsade sin far. Hon hade aldrig gjort något så egensinnigt tidigare och skulle aldrig ha gjort det om hon inte älskat Joffrey så högt. ”Han tänkte skicka hem mig till Vinterhed för att gifta bort mig med någon vandrande riddare trots att det var Joff jag ville ha. Jag sa det till honom, men han vägrade att lyssna.” Kungen hade varit hennes sista hopp, för kungen kunde befalla fadern att låta henne stanna i Kungshamn och gifta sig med prins Joffrey, det visste Sansa att han kunde. Men kungen hade alltid skrämt henne, för han var högröstad och barsk och ofta berusad, och han skulle förmodligen bara ha skickat tillbaka henne till lord Eddard, om de ens låtit henne träffa honom. Så hon gick till drottningen i stället och lättade sitt hjärta för henne, och Cersei hade lyssnat och översvallande tackat henne. Fast sedan hade ser Arys eskorterat henne till rummet högst uppe i Maegors fäste och satt ut vakter och några timmar senare hade striderna börjat utanför. ”Snälla”, slutade hon, ”ni måste låta mig äkta Joffrey, och jag ska bli en god hustru åt honom, ni ska få se. Jag ska bli en lika bra drottning som ni, jag lovar.”

Drottning Cersei såg på de andra. ”Vad säger ni om hennes vädjan, mina herrar?”

”Stackars barn”, mumlade Varys. ”Det vore grymt att stäcka en sådan sann och oskyldig kärlek, ers höghet, men vad kan vi göra när hon har en sådan far?” Han vred sina mjuka händer i en gest av hjälplös förtvivlan.

”För barn till förrädare brukar svek falla sig naturligt”, förkunnade stormäster Pycelle. ”Hon är söt och rar nu, men vem vet vilka bedrägliga planer hon kokar ihop om tio år?”

”Nej!” utbrast Sansa förfärad. ”Jag är inte…jag skulle aldrig…jag skulle inte bedra Joffrey, för jag älskar honom, det svär jag.”

”Å, så gripande”, sa Varys, ”men ändå sägs det med rätta att blodet är starkare än alla eder.”

”Hon påminner mig om modern, inte fadern”, sa lord Petyr Baelish lågmält. ”Titta på henne: håret, ögonen. Hon är en avbild av Cat i samma ålder.”

Drottningen gav henne en bekymrad blick, men samtidigt kunde Sansa se vänlighet i de klargröna ögonen. ”Barn”, började hon, ”om jag ärligt kunde tro att du inte var som din far skulle inget kunna glädja mig mer än att se dig gift med min Joffrey, och jag vet att han älskar dig av hela sitt hjärta.” Hon suckade. ”Ändå fruktar jag att lord Varys och stormästaren har rätt och att det är blodet som kommer att segra. Jag behöver bara tänka på hur din syster bussade sin varg på min son.”

”Jag är inte det minsta lik Arya!” protesterade Sansa. ”Hon har förrädarens blod, inte jag, för jag är lydig och snäll. Fråga mamsell Mordana, hon kan tala om det för er, och jag vill bara bli en lojal och kärleksfull hustru åt Joffrey.”

Hon kände Cerseis blick på sig då drottningen granskade hennes ansikte. ”Jag tror du menar det, barn.” Hon vände sig till de andra. ”Mina herrar, om resten av hennes familj förblir lojala mot oss i denna förfärliga stund skulle det i stor utsträckning kunna stilla våra farhågor.”

Stormäster Pycelle strök sig över det stora, mjuka skägget och den breda pannan lades fundersamt i djupa veck. ”Lord Eddard har tre söner.”

”De är bara pojkar”, påpekade lord Petyr med en axelryckning. ”Jag skulle bekymra mig mer för lady Catelyn och ätten Tully.”

Drottningen tog Sansas hand i sina båda. ”Kan du läsa och skriva, barn?”

Sansa nickade nervöst. Hon kunde läsa och skriva bättre än någon av sina bröder även om hon var hopplös med siffror.

”Det var roligt att höra, och kanske finns det fortfarande hopp för dig och Joffrey…”

”Vad vill ni att jag ska göra?”

”Du måste skriva till din mor och till din bror, den äldste…Vad heter han?”

”Robb”, svarade Sansa.

”Nyheten om din fars högförräderi kommer snart att ha nått dem, men det är bättre att den kommer från dig. Du måste berätta för dem hur lord Eddard förrådde sin kung.”

Sansa ville desperat ha Joffrey, men hon trodde inte att hon hade mod nog att göra det drottningen bad henne om. ”Men han har aldrig…jag vet inte…Jag vet inte vad jag skulle säga, ers höghet.”

Drottningen klappade henne på handen. ”Vi ska tala om vad du ska skriva, barn, och det viktiga är att du uppmanar lady Catelyn och din bror att upprätthålla kungens fred.”

”Det blir tråkigt för dem om de inte gör det”, inföll stormäster Pycelle, ”och av kärlek till dem måste du be dem att gå den kloka vägen.”

”Din mor är naturligtvis djupt orolig för dig”, sa drottningen, ”och du måste försäkra henne att du mår bra och befinner dig i vår omtänksamma vård, att vi behandlar dig väl och ser till att du inte saknar något. Be dem komma till Kungshamn och svära tro- och huldhetsed till Joffrey när han blir krönt. Om de gör det, så vet vi att det inte finns någon förrädisk smitta i ditt blod, och då du står i blomman av din kvinnliga fägring ska du äkta kungen i Baelors katedral inför alla gudar och människor.”

…äkta kungen… Orden fick Sansa att andas snabbare, men ändå tvekade hon. ”Om jag fick träffa min far…kanske, och tala med honom om…”

”Förräderi?” antydde lord Varys.

”Du gör mig besviken, Sansa”, sa drottningen och ögonen hade blivit hårda som sten. ”Vi har berättat för dig om din fars brott. Om du verkligen är så lojal som du säger, varför skulle du då vilja träffa honom?”

”Jag…jag menade bara…” Sansa kände hur hon fick tårar i ögonen. ”Han är väl inte…snälla, han har väl inte blivit skadad…eller…eller…”

”Inget ont har vederfarits lord Eddard”, försäkrade drottningen.

”Men…vad ska hända med honom?”

”Det får kungen avgöra”, tillkännagav stormäster Pycelle pompöst.

Kungen! Sansa blinkade bort tårarna. Joffrey var kung nu, tänkte hon, och hennes ridderlige prins skulle aldrig skada hennes far vad han än gjort. Hon var säker på att om hon gick till honom och bönföll honom om barmhärtighet skulle han lyssna. Han måste lyssna, för han älskade henne, det hade till och med drottningen sagt. Joff skulle bli tvungen att straffa fadern, för det förväntade sig lorderna, men kanske kunde han skicka tillbaka honom till Vinterhed eller förvisa honom till någon av de fria städerna på andra sidan Smala havet. Det skulle bara bli för några år, för när hon och Joffrey gift sig och hon var drottning skulle hon övertala Joff att benåda fadern och låta honom komma hem.

Men om mor eller Robb gjorde något som var landsförrädiskt, som att kalla vasallerna under fanorna eller vägra svära tro- och huldhetsed, skulle allt vara förlorat. Hennes Joffrey var god, det visste hon i sitt hjärta, men en kung måste vara sträng mot rebeller. Hon måste få dem att förstå, hon bara måste!

”Jag…jag ska skriva breven”, sa Sansa.

Med ett leende lika varmt som soluppgången lutade sig Cersei Lannister närmare och kysste henne mjukt på kinden. ”Det visste jag att du skulle, och Joffrey kommer att bli så stolt när jag berättar vilket mod och förnuft du har visat här i dag.”

Det slutade med att hon skrev fyra brev: till modern, lady Catelyn Stark, till bröderna på Vinterhed och till sin moster, lady Lysa Arryn av Örnnästet och till sin morfar, lord Hoster Tully av Flodvattnet. När hon var klar var fingrarna stela av kramp och bläckfläckiga. Varys hade faderns sigill. Hon värmde det vita bivaxet över ett ljus, droppade det försiktigt på breven och såg på medan eunucken tryckte huset Starks skräckvarg i vaxet.

Jeyne Poole och alla hennes saker var borta då ser Mandon Moore förde Sansa tillbaka till det höga tornet i Maegors fäste. Inget mer gråtande, tänkte hon tacksamt, men ändå verkade det kallare utan Jeyne, till och med sedan hon gjort upp eld. Hon drog fram en stol till härden, tog ner en av sina älsklingsböcker och uppslukades av berättelserna om Florian och Jonquil, om lady Shella och regnbågsriddaren, om den tappre prins Aemon och hans dömda kärlek till broderns drottning.

Det var inte förrän senare på kvällen då Sansa just var på väg att somna som hon kom på att hon glömt bort att fråga vart systern tagit vägen.