Kampen om järntronen

CATELYN

”Ni borde fälla upp huvan över huvudet, ers nåd, så att ni inte blir förkyld”, sa ser Rodrik medan hästarna lunkade på mot norr.

”Det är bara vatten, ser Rodrik”, svarade Catelyn. Håret hängde vått och tungt, en lös slinga klibbade mot pannan och hon kunde föreställa sig hur vild och ovårdad hon måste se ut, men för en gångs skull brydde hon sig inte om det. Regnet här i Södern var milt och varmt och Catelyn tyckte om att känna det mot ansiktet, mjukt som en mors kyssar. Det förde henne tillbaka till barndomen, till långa grå dagar på Flodvattnet. Hon mindes gudaskogen med hängande grenar tunga av väta och ljudet av broderns skratt då han jagade henne genom de våta lövhögarna. Hon mindes att hon bakat lerkakor tillsammans med Lysa, hur de kändes i handen och att leran varit hal och brun mellan fingrarna. De hade fnittrande bjudit Lillfinger på dem och han hade ätit så mycket lera att han haft ont i magen en hel vecka. Så unga de var allihop på den tiden.

Catelyn hade nästan glömt hur det milda regnet kändes. I Norden var regnet kallt och hårt, och ibland på nätterna blev det till is. Det förstörde ofta skördarna och fick vuxna män att skynda sig att söka skydd. Det var inget regn för småflickor att leka i.

”Jag är genomblöt”, klagade ser Rodrik, ”våt ända in i märgen.” Skogen växte tätt intill vägen och det stadiga droppandet av regnet på löven ackompanjerades av det sugande ljudet från deras hästar då hovarna drogs upp ur leran. ”Vi behöver en eld i kväll, ers nåd, och vi skulle båda två må bra av ett varmt mål mat.”

”Det finns ett värdshus vid korsvägen en bit längre fram”, berättade Catelyn. I sin ungdom hade hon tagit in där många gånger tillsammans med sin far. Lord Hoster Tully hade varit en rastlös man i sin bästa ålder som alltid var på väg någonstans. Hon mindes fortfarande värdshusvärdinnan, en fet kvinna som hette Masha Heddle och som tuggade betel natt och dag och verkade ha ett oändligt förråd av leenden och kakor åt barnen. Kakorna hade drypt av honung och känts feta på tungan, men som Catelyn hade fruktat de där leendena. Beteln hade färgat Mashas tänder mörkt röda och gjorde hennes leende till en blodig fasa.

”Ett värdshus”, upprepade ser Rodrik längtansfullt. ”Om bara…men vi törs inte ta risken. Om vi inte vill att någon ska känna igen oss tror jag det är bättre att vi letar reda på något litet fäste…” Han avbröt sig då de hörde ljud på vägen: skvättande vatten, klirret av brynjor, en häst som gnäggade. ”Ryttare”, varnade han och lade handen på svärdsfästet. Till och med på kungsvägen skadade det aldrig att vara försiktig.

Ljuden blev högre då de red genom en svag kurva på vägen och så fick de syn på dem: en kolonn med beväpnade män som under stort oväsen tog sig över en flod där vattnet hade stigit. Catelyn höll in hästen för att låta dem passera. Baneret i handen på ryttaren som red först hängde genomblött och sladdrigt, men vakterna bar indigoblå mantlar och deras axlar var prydda med Sjögårdens silverörn. ”Mallisters”, viskade ser Rodrik till henne, som om inte hon visste det. ”Det är bäst ni fäller upp huvan, ers nåd.”

Catelyn rörde sig inte. Där kom lord Jason Mallister själv omgiven av sina riddare med sonen Patrek bredvid sig och väpnarna tätt efter. De var på väg till Kungshamn och handens tornering, det visste hon. Under den gångna veckan hade det vimlat av folk på kungsvägen: riddare och friryttare, trubadurer med sina lutor och trummor, tunga vagnar lastade med humle eller majs eller honungstunnor, köpmän och hantverkare och skökor — och alla var de på väg söderut.

Hon stirrade djärvt på lord Jason. Senast hon såg honom hade han skämtat med hennes farbror på hennes bröllopsfest. Ätten Mallister var vasaller till ätten Tully och hans gåvor hade varit överdådiga. Hans bruna hår var gråsprängt nu, och ansiktet hade blivit magert, men ändå hade åren inte gjort honom mindre stolt. Han red som en man som inte fruktade någonting, och det avundades Catelyn honom, för hon hade kommit att frukta så mycket. Medan ryttarna passerade nickade lord Jason kort till hälsning, men det var bara en hög lords hövlighet mot främlingar man mötte på vägen. Det fanns inget igenkännande i de där skarpa ögonen och hans son värdigades inte ens skänka dem en blick.

”Han kände inte igen er!” utbrast ser Rodrik förundrat.

”Han såg ett par leriga ryttare vid vägkanten, våta och trötta. Han skulle aldrig komma på tanken att misstänka att en av dem var dottern till den lord han svurit tro och huldhet. Jag tror att vi kan känna oss ganska säkra på värdshuset, ser Rodrik.”

Det var nästan mörkt när de kom till värdshuset som låg vid korsvägen en bit söder om den plats där Treuddens tre armar flöt samman. Masha Heddle var fetare och gråare än Catelyn mindes henne och tuggade fortfarande betel, men hon kastade bara en flyktig blick på dem utan en skymt av sitt fasansfulla röda leende. ”Två rum högst upp, det är allt som finns kvar”, sa hon medan hon hela tiden tuggade. ”De ligger under klocktornet, så ni kommer inte att missa måltiderna, även om det finns de som tycker att oljudet är störande. Men det kan inte hjälpas, för vi har fullt, och det är de rummen eller vägen.”

De valde rummen, dammiga vindskupor där det var lågt i tak ovanför en smal trappa. ”Lämna stövlarna här nere”, sa Masha då hon fått betalt. ”Kökspojken gör ren dem, för jag vill inte att ni ska dra in lera i trappan. Var uppmärksamma på klockan, för de som kommer för sent till måltiderna får ingen mat.” Det blev inga leenden och inget tal om kakor.

När matklockan ringde var ljudet öronbedövande. Catelyn hade bytt till torra kläder och satt vid fönstret och såg regnet strila nedför rutan. Glaset var mjölkvitt och fullt av bubblor och utanför föll skymningen. Catelyn kunde precis urskilja den leriga korsvägen där de två stora vägarna möttes.

Korsvägen ställde henne inför ett svårt val. Om de tog av mot väster härifrån var det en lätt ritt till Flodvattnet. Fadern hade alltid gett henne kloka råd då hon som mest behövde det, och hon längtade efter att få prata med honom och varna honom för den annalkande stormen. Om Vinterhed måste rusta för krig var det ännu viktigare för Flodvattnet som låg mycket närmare Kungshamn och dessutom hade den mäktiga ätten Lannister på Casterlyklippan som tornade upp sig i väster som en hotfull skugga. Om bara fadern varit starkare skulle hon kanske ha begett sig till Flodvattnet, men Hoster Tully hade varit sängliggande de senaste två åren och Catelyn ville ogärna bekymra honom nu.

Den östra vägen var vildare och farligare. Den gick över klippiga kullar och genom täta skogar och klättrade upp i Månbergen, förbi höga pass och djupa avgrunder till Arryndalen och de steniga Fingrarna där bortom. Ovanför Dalen reste sig Örnnästet högt och ointagligt och tornen nådde ända upp i himlen. Där skulle hon finna sin syster…och kanske en del av de svar Ned letade efter. Nog måste väl Lysa veta mer än hon vågat skriva i sitt brev. Hon kanske till och med hade de bevis Ned behövde för att bringa ätten Lannister på fall, och om det blev krig skulle de behöva huset Arryn och dess vasaller i Östern.

Men bergsvägen var farlig. I de där passen strök skuggkatter omkring, det var vanligt med bergskred, och där fanns stråtrövare som kom ner från bergen för att råna och mörda och som sedan försvann spårlöst då riddarna red ut från Dalen för att ta fast dem. Till och med Jon Arryn, som varit en av de mäktigaste lorderna någonsin på Örnnästet, hade alltid haft en stark eskort med sig då han färdats över bergen. Catelyn hade bara en åldrande riddare beväpnad med lojalitet.

Nej, tänkte hon, både Flodvattnet och Örnnästet fick vänta, för hennes väg gick norrut mot Vinterhed där sönerna och plikten kallade. Så snart de kommit förbi Näset skulle hon ge sig till känna för någon av Neds vasaller och skicka ryttare i förväg med order att bevaka kungsvägen.

Regnet skymde fälten bortom korsvägen, men Catelyn mindes precis hur det såg ut där. Marknadsplatsen låg alldeles på andra sidan vägen och byn en kilometer längre bort: ett femtiotal vita stugor runt ett litet stenkapell, och där fanns säkert fler hus nu, för sommaren hade varit lång och fredlig. Mot norr löpte vägen längs Gröna floden, en av Treuddens armar, genom bördiga dalar och gröna skogstrakter, förbi blomstrande städer och starka fästen och flodlordernas slott.

Catelyn kände dem alla: släkterna Blackwood och Bracken som alltid varit fiender och vars tvister hennes far fick bilägga; lady Whent, den sista av sin ätt, som bodde tillsammans med sina spöken i de stora salarna på Harrenhal; den hetlevrade lord Frey av Bron, som hade överlevt sju hustrur och fyllt sina tvillingborgar med barn, barnbarn och barnbarnsbarn och även en lång rad oäktingar och deras barn. Alla var de vasaller till familjen Tully och de hade svurit tro- och huldhetsed till lorden på Flodvattnet. Catelyn undrade om det skulle räcka om det blev krig. Hennes far var den pålitligaste man som någonsin levat, och hon tvivlade inte en sekund på att han skulle kalla sina vasaller under fanorna…men skulle vasallerna komma? Ätterna Darry, Ryger och Mooton hade också svurit eden till Flodvattnet, men ändå hade de stridit på Rhaegar Targaryens sida i slaget vid Treudden medan lord Frey hade kommit med sina styrkor långt efter det att slaget var över och gett upphov till en del tvivel om vilken armé han tänkt ansluta sig till (deras, hade han högtidligt försäkrat segrarna efteråt, men allt sedan dess kallade hennes far honom lord Frey den sene). Det fick bara inte bli krig, tänkte Catelyn. De måste förhindra det.

Ser Rodrik kom och hämtade henne just som klockan slutade slå. ”Det är bäst vi skyndar oss om vi ska få någon mat i kväll, ers nåd.”

”Det vore kanske säkrare om vi slutade upp med att vara riddare och lady tills vi har kommit förbi Näset”, föreslog hon, ”för vanliga vägfarande drar till sig mindre uppmärksamhet. Vad sägs om en far och dotter som är ute på vägarna i familjeangelägenheter?”

”Som ers nåd behagar”, instämde ser Rodrik, och det var först när hon skrattade som han insåg vad han sagt. ”Det är svårt att sluta med invanda artighetsbetygelser, ers…min dotter.” Han försökte dra i de obefintliga polisongerna och suckade uppgivet.

Catelyn tog honom under armen. ”Kom, far”, sa hon. ”Jag tror att du ska finna att Masha Heddle serverar god mat, men försök låta bli att berömma henne, för du vill med all säkerhet inte se henne le.”

Skänkrummet var långt och dragigt med en rad stora träkaggar i ena änden och en eldstad i den andra. En kökspojke sprang fram och tillbaka med grillspett medan Masha tappade öl ur kaggarna och hela tiden tuggade betel.

Det var fullt med folk på bänkarna, och bybor och bönder blandade sig fritt med alla möjliga sorters resande, för här på värdshuset vid korsvägen kunde man se de mest omaka människor slå sig i slang med varandra. Färgare med svarta och purpurfärgade händer delade bänk med flodfiskare som stank fisk lång väg, en muskulös smed satt bredvid en förtorkad gammal kaplan, och hårdhudade soldenärer och beskedliga, trinda köpmän utbytte nyheter som stallbröder.

Det fanns lite väl många beväpnade män i skänkrummet i Catelyns tycke. Tre vid elden bar ätten Brackens vapen som var en röd hingst, och där satt ett stort sällskap i ringbrynjor av blått stål och silvergrå mantlar. På deras axlar syntes ett annat välbekant vapen, huset Freys tvillingborgar. Hon granskade deras ansikten, men de var alla för unga för att ha känt henne, och den äldste bland dem hade varit i Brans ålder då hon flyttade till Norden.

Ser Rodrik hittade lediga platser åt dem nära köket. På andra sidan bordet satt en stilig yngling och spelade luta. ”Sju välsignelser till er, gott folk”, sa han då de slog sig ner. En tom vinbägare stod på bordet framför honom.

”Detsamma”, svarade Catelyn. Ser Rodrik befallde fram bröd och kött och öl i en ton som betydde nu genast. Trubaduren, som kunde vara i artonårsåldern, gav dem en nyfiken blick och frågade vart de var på väg, varifrån de kom och vad de hade för nyheter, och han lät frågorna hagla över dem lika snabbt som pilar utan att vänta på svar. ”Vi lämnade Kungshamn för fjorton dagar sedan”, upplyste Catelyn och svarade på den fråga hon tyckte verkade minst riskabel.

”Det är dit jag ska”, förklarade den unge mannen. Som hon misstänkt var han mer intresserad av att berätta sin egen historia än att höra deras, för trubadurer älskar sin egen röst över allt annat. ”Handens tornering innebär rika lorder med feta börsar. Förra gången kom jag därifrån med mer silver än jag kunde bära…eller skulle ha gjort det om jag inte hade förlorat alltihop genom att satsa på kungamördaren som dagens segrare.”

”Gudarna gillar inte spelare”, förmanade ser Rodrik strängt, för han kom från Norden och delade ätten Starks uppfattning om torneringar.

”Gudarna gillade definitivt inte mig”, instämde trubaduren, ”och era grymma gudar och Blomriddaren blev min ruin.”

”Utan tvivel blev det en läxa för er”, anmärkte ser Rodrik.

”Det blev det, för den här gången ska jag satsa på ser Loras.”

Ser Rodrik försökte dra i de obefintliga polisongerna, men innan han hann formulera en passande tillrättavisning kom kökspojken skyndande. Han satte fram tjocka skivor grovt bröd som fungerade som tallrikar och som han fyllde med stora köttbitar drypande av het sky från grillspetten. På ett annat spett fanns små lökar, starka pepparfrukter och stora champinjoner, och ser Rodrik gav sig ivrigt i kast med maten medan pojken störtade i väg för att hämta öl åt dem.

”Jag heter Marillion”, upplyste trubaduren och knäppte på lutan. ”Ni har säkert hört mig spela någonstans.”

Hans självsäkra uppträdande fick Catelyn att le. Det var få kringvandrande trubadurer som någonsin vågade sig så långt norrut som till Vinterhed, men hon mindes andra trubadurer från barndomen på Flodvattnet. ”Tyvärr inte”, svarade hon.

Han slog an ett klagande ackord på lutan. ”Då har ni gått miste om mycket”, menade han. ”Vem är den bästa trubadur ni någonsin har hört?”

”Alia från Braavos”, svarade ser Rodrik genast.

”Å, jag är mycket bättre än den där gamle tråkmånsen”, skröt Marillion, ”och om ni har ett silvermynt för en ballad ska jag gärna visa er.”

”Jag har kanske ett kopparmynt eller två, men jag kastar dem hellre i en brunn än betalar för ert vrålande”, gruffade ser Rodrik. Hans uppfattning om trubadurer var välkänd. Musik var alldeles förtjusande för flickor, men han kunde inte förstå varför någon frisk och stark pojke tog en luta i handen när han kunde ha ett svärd.

”Er farfar tycks ha en vresig läggning”, sa Marillion till Catelyn. ”Det var min mening att hedra er, en hyllning till er skönhet, för om sanningen ska fram är jag skapt för att sjunga för kungar och höga lorder.”

”Å, det märks”, försäkrade Catelyn. ”Jag har hört att lord Tully tycker om ballader. Har ni varit på Flodvattnet?”

”Hundratals gånger”, svarade trubaduren nonchalant. ”De har ett rum stående åt mig där och den unge lorden är som en bror för mig.”

Catelyn log och undrade vad Edmure skulle säga om det. En annan trubadur hade en gång gått i säng med en flicka som brodern var förtjust i och sedan dess hade han avskytt allt vad trubadurer hette. ”Och har ni varit norrut, till Vinterhed?” frågade hon.

”Varför skulle jag det?” undrade Marillion. ”Det är bara snöstormar och björnskinn där uppe och familjen Stark känner inte till någon annan musik än ylandet från vargar.” Hon var vagt medveten om att dörren öppnades med ett brak i andra änden av rummet.

”Värdshusvärdinna”, ropade en tjänares röst bakom henne, ”vi har hästar som behöver stallplats och min herre, lord Lannister, vill ha ett rum och ett varmt bad.”

”Vid alla gudar”, utbrast ser Rodrik innan Catelyn hann lägga en varnande hand på hans arm.

Masha Heddle bugade och log sitt fasansfulla leende. ”Jag är uppriktigt ledsen, ers nåd, men vi har fullt. Vartenda rum är upptaget.”

De var fyra, såg Catelyn: en gammal man i nattens väktares svarta dräkt, två tjänare…och så han som stod där liten och kaxig. ”Mina män kan sova i stallet och själv behöver jag som ni kan se inget stort rum.” Han log spefullt. ”Bara elden är varm och halmen någorlunda fri från löss är jag nöjd.”

Masha Heddle var alldeles ifrån sig. ”Det finns ingenting, ers nåd. Det är torneringen och det är inget att göra åt, å…”

Tyrion Lannister hade tagit fram ett mynt ur fickan. Han kastade upp det i luften, fångade det och kastade det igen, och till och med där Catelyn satt i andra änden av rummet kunde man inte undgå att se glittret av guld.

En friryttare i urblekt blå mantel kom ostadigt på benen. ”Ni kan få mitt rum, ers nåd.”

”Se där har vi en klipsk karl”, sa Lannister och slängde i väg myntet tvärs över rummet. Friryttaren fångade det i luften. ”Och dessutom kvick i vändningarna.” Dvärgen vände sig åter mot Masha Heddle. ”Ni kan väl ordna med mat?”

”Vad ni vill, ers nåd, vad som helst”, lovade värdshusvärdinnan. Hoppas han sätter den i halsen och dör, tänkte Catelyn, men det var Bran hon såg för sig, döende, drunknad i sitt eget blod.

Lannister kastade en blick på borden närmast. ”Mina män tar detsamma som ni serverar alla andra. Dubbla portioner, för vi har ridit länge och hårt. Jag tar stekt fågel — kyckling, anka, duva, det spelar ingen roll — och skicka upp ett krus av ert bästa vin. Äter du tillsammans med mig, Yoren?”

”Ja, ers nåd”, svarade den svarte brodern.

Dvärgen hade inte så mycket som kastat en blick mot den bakre änden av rummet, och Catelyn satt och kände sig tacksam för att det var fullt med folk på bänkarna mellan dem då Marillion plötsligt kom på fötter. ”Lord Lannister!” utropade han. ”Jag underhåller er gärna medan ni äter. Låt mig få sjunga balladen om er fars stora seger vid Kungshamn!”

”Det finns ingenting som med större säkerhet skulle förstöra aptiten för mig”, svarade dvärgen torrt. Hans olikfärgade ögon dröjde som hastigast vid trubaduren, gled vidare…och fastnade på Catelyn. Han såg förbryllat på henne en stund, och hon vände bort ansiktet, men för sent. Dvärgen log. ”Lady Stark, vilket oväntat nöje”, sa han. ”Det var tråkigt att ni inte var hemma när jag var på Vinterhed.”

Marillion stirrade på henne med öppen mun och förvirringen övergick i grämelse då Catelyn långsamt reste sig. Hon hörde ser Rodrik svära till. Om bara karlen hade stannat kvar på muren, tänkte hon, om bara…

”Lady…Stark?” utbrast Masha Heddle med tjock röst.

”Jag var fortfarande Catelyn Tully när jag sist tog in här”, påpekade hon för värdshusvärdinnan, och hon kunde höra muttranden och kände allas blickar på sig. Catelyn såg sig omkring i rummet på alla ansikten tillhörande riddare och edsvurna män och drog ett djupt andetag för att lugna sitt dunkande hjärta. Vågade hon ta risken? Det fanns ingen tid att tänka igenom saken, och snart hörde hon sin egen röst ringa i öronen. ”Ni i hörnet”, sa hon till en äldre man som hon inte lagt märke till förrän nu. ”Är det Harrenhals svarta fladdermus jag ser broderad på er vapenrock, ser?”

Mannen kom på fötter. ”Det är det, ers nåd.”

”Och är lady Whent en sann och ärlig vän till min far, lord Hoster Tully av Flodvattnet?”

”Det är hon”, bedyrade mannen.

Ser Rodrik reste sig tyst och drog svärdet ur skidan. Dvärgen blinkade oförstående mot dem och det syntes ett förbryllat uttryck i de olikfärgade ögonen.

”Den röda hingsten har alltid varit en välkommen syn på Flodvattnet”, sa hon till trion vid elden, ”och min far räknar Jonos Bracken bland sina äldsta och lojalaste vasaller.”

De tre soldaterna växlade osäkra blickar. ”Vår lord är hedrad av hans förtroende”, sa en av dem försiktigt.

”Jag avundas er far alla dessa goda vänner”, insköt Lannister spydigt, ”men jag begriper inte riktigt meningen med det här, lady Stark.”

Hon låtsades inte om honom utan vände sig till det stora sällskapet i blått och grått. De var de viktigaste om planen skulle fungera, för de var över tjugo stycken. ”Jag känner även igen ert vapen, ätten Freys tvillingborgar. Hur mår er lord, mina herrar?”

Deras kapten reste sig. ”Lord Walder mår bra, ers nåd, och han planerar att ta sig en ny hustru på sin nittionde namndag och har bett er höge far att hedra bröllopet med sin närvaro.”

Tyrion Lannister flinade, och det var då Catelyn visste att hon hade honom fast. ”Den här mannen kom som gäst till mitt hus och medverkade där i en konspiration för att mörda min son, en pojke på sju”, tillkännagav hon för allihop i rummet och pekade på Lannister. Ser Rodrik ställde sig vid hennes sida med svärdet i handen. ”I kung Roberts namn och de lorder ni tjänar uppmanar jag er att gripa honom och hjälpa mig att föra honom tillbaka till Vinterhed för att vänta på kungens rättvisa.”

Hon visste inte vilket som gav henne störst tillfredsställelse: ljudet av ett dussin svärd som samtidigt drogs eller uttrycket i Tyrion Lannisters ansikte.