Kampen om järntronen

TYRION

Någonstans i Vinterheds stora stenlabyrint tjöt en varg, och ljudet hängde över slottet som en flagga på halv stång.

Tyrion Lannister tittade upp från sina böcker och rös trots att det var varmt och skönt i biblioteket. Det var någonting hos vargtjuten som fick honom att känna sig som om han befann sig i en mörk skog och sprang naken med flocken i hälarna.

När skräckvargen tjöt igen slog Tyrion ihop det tunga skinnbandet han satt och läste, en hundra år gammal betraktelse över årstidernas växlingar av en sedan länge död mästare. Han dolde en gäspning med baksidan av handen. Läslampan fladdrade eftersom oljan nästan var slut och det första gryningsljuset tittade in genom de höga fönstren. Han hade suttit uppe hela natten, men det var inget ovanligt, för Tyrion Lannister sov aldrig mycket.

Benen var stela och ömma då han hasade sig ner från bänken. Han masserade dem för att få lite av känseln tillbaka och haltade tungt fram till bordet där kaplanen satt och snarkade lågt med en öppen bok framför sig som kudde. Tyrion kastade en blick på titeln. En biografi över stormäster Aethelmure. Inte undra på att han hade somnat. ”Chayle”, sa han lågt. Den unge mannen ryckte till och blinkade förvirrat medan hans ämbetskristall svängde vilt i sin silverkedja. ”Jag är på väg för att bryta fastan. Se till att du sätter in böckerna i hyllorna igen, och var försiktig med de valyriska handskrifterna, för pergamentet är mycket torrt. Ayrmidons ’Belägringsmaskiner’ är mycket sällsynt, och det där är det enda kompletta exemplar jag någonsin har sett.” Chayle var fortfarande halvsovande och stirrade tomt på honom. Tålmodigt upprepade Tyrion sina instruktioner, klappade kaplanen på axeln och lämnade honom.

Då Tyrion kommit ut drog han ett djupt andetag i den kalla morgonluften och började mödosamt ta sig nedför den branta spiraltrappan i sten som löpte runt utsidan av bibliotekstornet. Det gick långsamt, för trappstegen var höga och smala medan hans ben var korta och krumma. Den uppgående solen hade ännu inte stigit över Vinterheds murar, men nere på borggården var männen redan i full gång. Sandor Cleganes väsande röst hördes upp till honom. ”Pojken tar god tid på sig att dö. Jag önskar att han ville snabba på lite.”

Tyrion tittade ner och såg Blodhunden och unge Joffrey stå där med en svärm av väpnare omkring sig. ”Han dör åtminstone i tysthet”, svarade prinsen. ”Det är vargen som för oväsen. Jag kunde knappt sova i natt.”

Clegane kastade en lång skugga över den frusna marken då hans väpnare satte den svarta hjälmen på hans huvud. ”Jag kan tysta kräket om du vill”, sa han genom det öppna visiret. Väpnaren räckte honom långsvärdet och han kände på tyngden och högg i den kalla morgonluften. Bakom honom genljöd borggården av klangen av stål mot stål.

Tanken tycktes göra prinsen förtjust. ”En hund som dödar en varg!” utbrast han. ”Vinterhed är så nerlusat med vargar att barnen Stark inte skulle märka om någon fattades.”

Tyrion hoppade ner på borggården från det sista trappsteget. ”Det är inte min uppfattning, käre systerson”, invände han, ”och de kan räkna längre än till sex, till skillnad från vissa prinsar som jag skulle kunna namnge.”

Joffrey hade tillräckligt mycket skam i kroppen att rodna.

”En röst från ingenstans”, utbrast Sandor. Han kikade genom visiret och tittade åt alla håll. ”Andar i luften!”

Prinsen skrattade, som han alltid gjorde då hans livvakt utförde detta gyckelspel, och Tyrion var van vid det. ”Här nere.”

Den långe mannen spanade ner på marken och låtsades upptäcka honom. ”Lille lord Tyrion”, sa han. ”Ursäkta, jag såg inte att ni stod där.”

”Jag är inte på humör för dina oförskämdheter i dag.” Tyrion vände sig till systersonen. ”Joffrey, det är hög tid att du hälsar på lord Eddard och lady Catelyn för att framföra ditt beklagande över vad som hänt.”

Bara en ung prins kunde se så surmulen ut som Joffrey gjorde just då. ”Vad har de för nytta av mitt beklagande?”

”Ingen alls”, svarade Tyrion, ”men det förväntas av dig, och man har lagt märke till din frånvaro.”

”Den där pojken Stark betyder ingenting för mig”, muttrade Joffrey, ”och jag står inte ut med klagande kvinnor.”

Tyrion Lannister sträckte upp handen och gav systersonen en örfil. Pojkens kind började bli röd.

”Ett ord och jag slår dig igen”, sa Tyrion.

”Det här ska jag berätta för mor!” utropade Joffrey.

Tyrion gav honom ännu en örfil och nu var bägge kinderna blossande röda.

”Berätta det gärna för din mor”, svarade Tyrion, ”men först ska du gå till lord och lady Stark. Du ska falla på knä framför dem och tala om hur ledsen du är, säga att du står till deras tjänst om det finns det minsta du kan göra för dem i denna tunga stund och att du ber för dem. Har du förstått?”

Pojken såg ut som om han tänkte börja gråta, men i stället nickade han kort. Så vände han på klacken och rusade från borggården med händerna mot kinderna. Tyrion såg efter honom.

En skugga föll över hans ansikte. Han vände sig om och fick se Clegane torna upp sig över honom som en klippa. Den sotgrå rustningen verkade utestänga solen, och han hade fällt ner visiret på hjälmen. Den var formad som en morrande svart hund och såg skräckinjagande ut, men Tyrion hade alltid tyckt att den var en klar förbättring mot Cleganes ohyggligt brännskadade ansikte.

”Det där kommer prinsen inte att glömma, min lille lord”, sa Blodhunden varnande och hjälmen förvandlade hans skratt till ett ihåligt muller.

”Det hoppas jag verkligen att han inte gör”, svarade Tyrion Lannister, ”och om han glömmer det kan du väl vara en snäll hund och påminna honom.” Han lät blicken svepa runt borggården. ”Vet du var jag kan hitta min bror?”

”Han bryter fastan tillsammans med drottningen.”

”Ah”, sa Tyrion. Han nickade nonchalant åt Clegane och gick visslande därifrån så snabbt hans förkrympta ben tillät. Han tyckte synd om den förste riddare som fick kämpa mot Blodhunden den dagen. Karlen hade ett rysligt humör.

En kall och trist måltid hade dukats fram i frukostrummet i gästhuset. Jaime satt vid bordet tillsammans med Cersei och barnen, och de samtalade med låga, dämpade röster.

”Sover Robert fortfarande?” undrade Tyrion då han objuden slog sig ner vid bordet.

Systern kikade på honom med samma uttryck av lätt avsmak som hon haft sedan den dagen han föddes. ”Kungen har inte sovit alls”, upplyste hon. ”Han är hos lord Eddard, för deras sorg har gått honom djupt till sinnes.”

”Han har ett rymligt hjärta, vår Robert”, anmärkte Jaime med ett lojt leende. Det var inte mycket Jaime tog på allvar, det visste Tyrion om brodern och han förlät honom. Under barndomens långa förfärliga år var det bara Jaime som visat honom den minsta gnutta tillgivenhet och respekt, och för det var Tyrion villig att förlåta honom nästan vad som helst.

En tjänare närmade sig. ”Bröd”, sa Tyrion, ”och två av de där små fiskarna och en mugg av det goda mörka ölet att skölja ner det hela med. Å, och lite bacon, stek det tills det är svart.” Mannen bugade och försvann och Tyrion vände sig till sina syskon. De var tvillingar, och den här morgonen gjorde de verkligen skäl för namnet. Båda hade valt en mörkgrön klädsel som harmonierade med deras ögon, och deras blonda lockar hängde moderiktigt löst och guldsmycken glänste runt handleder och fingrar och hals.

Tyrion undrade hur det skulle vara att ha en tvilling, och beslöt sig för att han helst inte ville veta det. Det var tillräckligt illa att se sig själv i spegeln varje dag, och ännu en som såg ut som han var en fasansfull tanke.

”Har du några nyheter om Bran, morbror?” frågade prins Tommen.

”Jag tittade in i sjukrummet i går kväll”, svarade Tyrion. ”Det var ingen förändring, och livmedikusen tyckte det var ett gott tecken.”

”Jag vill inte att Brandon ska dö”, sa Tommen försagt. Det var en rar pojke, inte alls lik brodern, men Jaime och Tyrion var ju inte heller lika som bär precis.

”Lord Eddard hade en bror som också hette Brandon”, sa Jaime. ”En i gisslan som mördades av Targaryen. Det verkar vara ett otursförföljt namn.”

”Inte så otursförföljt ändå”, menade Tyrion. Tjänaren kom med hans tallrik och han bröt av en bit svart bröd.

Cersei betraktade honom med vaksam blick. ”Vad menar du?”

Tyrion gav henne ett snett leende. ”Inget särskilt. Bara att Tommens önskan kanske går i uppfyllelse, för livmedikusen tror att pojken kan överleva.” Han tog en klunk öl.

Myrcella gav ifrån sig ett lyckligt utrop och Tommen log nervöst, men det var inte barnen Tyrion iakttog. Blicken som växlades mellan Jaime och Cersei varade bara någon sekund, men den undgick honom inte. Så tittade systern ner i tallriken. ”Det är obarmhärtigt, och de här nordliga gudarna är grymma som låter pojken leva vidare trots att han är så svårt skadad.”

”Vad sa livmedikusen?” frågade Jaime.

Baconet knastrade då Tyrion satte tänderna i det, och han tuggade eftertänksamt ett tag och sa sedan: ”Han tror att om pojken skulle dö borde han redan ha gjort det, och det har gått fyra dagar utan förändring.”

”Kommer Bran att bli bättre, morbror?” undrade lilla Myrcella. Hon hade ärvt moderns skönhet men inte hennes karaktär.

”Han har brutit ryggen, lilla vän”, förklarade Tyrion, ”och i fallet krossades även benen. De håller honom vid liv med honung och vatten, för annars skulle han svälta ihjäl. Om han vaknar upp kommer han kanske att kunna äta riktig mat, men han kommer aldrig att kunna gå igen.”

”Om han vaknar upp”, upprepade Cersei. ”Är det troligt?”

”Det vet bara gudarna”, svarade Tyrion, ”och livmedikusen kan inte annat än hoppas.” Han tog en tugga av brödet. ”Jag kan svära på att det är vargen som håller pojken vid liv. Den sitter och ylar nedanför hans fönster dag och natt. Varje gång de jagar bort den kommer den tillbaka. Mäster Luwin berättade att de stängde fönstret en gång för att utestänga oljudet, men då verkade Bran bli svagare. När de öppnade det igen slog hans hjärta stadigare.”

Drottningen rös. ”Det är något onaturligt med de där bestarna”, sa hon. ”De är farliga, och jag tänker inte tillåta att någon av dem följer med oss söderut.”

”Du får nog svårt att hindra dem, kära syster, för de följer med de där flickorna överallt”, påpekade Jaime.

Tyrion högg in på fisken. ”Ska ni ge er av snart?”

”Inte tillräckligt snart”, svarade Cersei. Så rynkade hon pannan. ”Ska vi ge oss av?” upprepade hon. ”Men du då? Säg inte att du tänker stanna här?”

Tyrion ryckte på axlarna. ”Samtidigt som lord Eddard själv beger sig söderut, återvänder Benjen Stark till nattens väktare tillsammans med broderns oäkting, och jag har god lust att följa med dem och se den här muren som vi har hört så mycket om.”

Jaime log. ”Jag hoppas du inte tänker ta den svarta dräkten och lämna oss, käre bror.”

Tyrion skrattade. ”Skulle jag leva i celibat? I så fall skulle skökorna gå och tigga mellan Dornien och Casterlyklippan. Nej, jag vill bara stå högst upp på muren och pissa på världens ände.”

Cersei reste sig tvärt. ”Barnen ska inte behöva höra sådant språk. Kom, Tommen och Myrcella.” Hon stegade raskt ut ur frukostrummet med sitt följe och barnen i släptåg.

Jaime Lannister betraktade tankfullt brodern med sina kyliga gröna ögon. ”Eddard Stark går aldrig med på att lämna Vinterhed så länge dödens skugga vilar över hans son.”

”Om Robert befaller det gör han det”, invände Tyrion, ”och Robert kommer att befalla det, och det finns i alla fall inget lord Eddard kan göra för pojken.”

”Han skulle kunna göra slut på hans lidande”, menade Jaime. ”Det skulle jag göra om det var min son, för det vore en barmhärtighetsgärning.”

”Jag råder dig att inte föreslå den saken för lord Eddard, käre bror”, sa Tyrion, ”för han skulle inte ta väl upp.”

”Även om pojken överlever blir han krympling, eller värre än krympling. En grotesk figur. Då är det mycket bättre med en snygg, snabb död.”

Tyrion svarade med en axelryckning som framhävde de förvridna axlarna. ”Som grotesk figur ber jag att få anmäla avvikande åsikt”, sa han. ”Döden är så fruktansvärt slutgiltig medan livet är fullt av möjligheter.”

Jaime log. ”Du är en egensinnig liten djävul du.”

”O ja”, medgav Tyrion, ”och jag hoppas pojken vaknar, för det skulle vara intressant att höra vad han har att säga.”

Broderns leende stelnade som en filbunke. ”Tyrion, min käre bror”, morrade han mörkt, ”det finns tillfällen då du ger mig anledning att undra vems sida du står på.”

Tyrion hade munnen full av bröd och fisk. Han tog en klunk av det starka svarta ölet för att skölja ner maten och ansiktet klövs i ett varggrin. ”Men Jaime, du sårar mig, käre bror, för du vet ju hur högt jag älskar min familj.”