Kampen om järntronen

BRAN

Det kändes som om han fallit i åratal.

Flyg, viskade en röst i mörkret, men Bran visste inte hur man flög, så han kunde bara falla.

Mäster Luwin gjorde en liten pojke av lera och brände den tills den var hård och skör, klädde den i Brans kläder och kastade sedan ner den från ett tak. Bran mindes hur den hade gått i bitar. ”Men jag faller aldrig”, försäkrade han och föll.

Marken var så långt under honom att han knappt kunde urskilja den genom de grå dimslöjorna som svävade runt omkring honom, men han kunde känna hur snabbt han föll, och han visste vad som väntade honom där nere. Inte ens i drömmar kunde man falla för evigt, och han skulle vakna upp alldeles innan han nådde marken, det visste han. Man vaknade alltid innan man slog i marken.

Och om du inte gör det? frågade rösten.

Marken var närmare nu, fortfarande långt, långt borta, hundratals mil bort, men närmare än den hade varit. Det var kallt här i mörkret, för det fanns ingen sol och inga stjärnor utan bara marken som närmade sig honom för att krossa honom, och de grå dimslöjorna och den viskande rösten. Han ville gråta.

Gråt inte utan flyg.

”Jag kan inte flyga”, sa Bran. ”Jag kan inte, jag kan inte…”

Hur vet du det? Har du någonsin försökt?

Rösten var hög och tunn, och Bran tittade sig omkring för att se varifrån den kom. En kråka flög runt, runt honom alldeles utom räckhåll och följde med honom då han föll. ”Hjälp mig”, bad han.

Jag försöker, svarade kråkan. Har du någon majs?

Bran stack handen i fickan samtidigt som mörkret virvlade omkring honom och gjorde honom yr. När han drog upp handen hade han guldkorn i den och de föll tillsammans med honom.

Kråkan landade på hans hand och började äta.

”Är du verkligen en kråka?” frågade Bran.

Faller du verkligen? genmälde kråkan.

”Det är bara en dröm”, svarade Bran.

Är det? undrade kråkan.

”Jag vaknar när jag slår i marken”, sa Bran till fågeln.

Du dör när du slår i marken, hävdade kråkan och fortsatte att äta majs.

Bran tittade ner. Han kunde se bergen nu med topparna vita av snö och floderna som rann som silvertrådar genom den mörka skogen. Han slöt ögonen och började gråta.

Det hjälper inte, sa kråkan. Jag sa ju att du skulle flyga och inte gråta. Det är inte så svårt. Jag klarar det ju. Kråkan flaxade med vingarna och började flyga runt Brans hand.

”Du har vingar”, påpekade Bran.

Det kanske du också har.

Bran kände på axlarna och famlade efter fjädrar.

Det finns olika sorters vingar, sa kråkan.

Bran stirrade på armarna och benen. Han var så mager, bara skinn och ben. Hade han alltid varit så här mager? Han försökte minnas. Ett ansikte dök upp framför honom i den grå dimman, och det var gyllene och strålade av ljus. ”Vad gör man inte för kärleken”, sa det.

Bran skrek.

Kråkan kraxade och flög upp. Inte det, skrek den åt honom. Glöm det, tänk inte på det nu, glöm det. Den landade på Brans axel och pickade på honom, och det strålande, gyllene ansiktet försvann.

Bran föll fortare än någonsin. De grå dimslöjorna virvlade omkring honom medan han störtade mot marken nedanför. ”Vad gör du med mig?” frågade han bedrövat kråkan.

Jag lär dig flyga.

”Jag kan inte flyga!”

Du flyger ju nu.

”Jag faller!”

All flygning börjar med fall, sa kråkan. Titta ner.

”Jag är rädd…”

TITTA NER!

Bran tittade ner och det vände sig i magen på honom för marken kom rusande emot honom nu. Hela världen bredde ut sig inför honom, en gobeläng i vitt och brunt och grönt. Han kunde se allt så tydligt att han för ett ögonblick glömde bort att vara rädd, för han såg hela riket och alla människor i det.

Bran såg Vinterhed som örnarna ser det, de höga tornen som verkade små och låga uppifrån, och slottsmurarna var bara tunna linjer. Han såg mäster Luwin på sin balkong där han satt och studerade himlen genom en blank bronstub och rynkade pannan medan han gjorde anteckningar i en bok. Han såg sin bror Robb, längre och starkare än han mindes honom, där han övade med svärdet på borggården med skarpt stål i handen. Han såg Hodor, den svagsinte jätten från stallarna, som hissade upp ett städ på axlarna lika lätt som en annan man skulle lyfta en höbal och bar det till Mikkens smedja. I hjärtat av gudaskogen ruvade det stora vita ödesträdet över sin spegelbild i den svarta dammen och löven prasslade i den kalla vinden. När trädet såg att Bran tittade på det höjde det blicken från det stillastående vattnet och stirrade insiktsfullt tillbaka på honom.

Bran blickade mot öster och såg en galär flyga fram över Bettets vatten. Han såg modern sitta ensam i en hytt och betrakta en blodfläckad kniv som låg på bordet framför henne medan roddarna slet i årorna och ser Rodrik lutade sig över relingen och kräktes häftigt. En storm blåste upp framför dem med mullrande åska och ljungande blixtar, men tydligen kunde de inte se den.

Bran blickade söderut och såg Treuddens blågröna vatten strömma fram. Han såg fadern bönfalla kungen med ansiktet fårat av sorg. Han såg Sansa gråta sig till sömns på kvällarna och han såg Arya se på under tystnad och behålla sina hemligheter djupt i sitt hjärta. Det fanns skuggor överallt omkring dem. En skugga var mörk som aska med en blodhunds fasansfulla ansikte. En annan hade en rustning som solen, gyllene och vacker. Över dem bägge två tornade en jätte upp sig iförd en rustning av sten, men då han fällde upp visiret fanns det inget där innanför utom mörker och tjockt svart blod.

Bran lyfte blicken och såg rakt över Smala havet till de fria städerna och det gröna dothrakihavet och där bortom till Vaes Dothrak nedanför Bergens moder, till Jadehavets sagoomspunna länder, till skuggländerna bortom Asshai där drakarna rörde sig i soluppgången.

Till slut blickade Bran norrut. Han såg muren som glänste som blå kristall och sin halvbror Jon sovande ensam i en kall säng, och hans hud blev blek och hård då minnet av all värme lämnade honom. Och Bran blickade förbi muren, förbi ändlösa skogar insvepta i snö, förbi Frusna stranden och de stora blåvita floderna av is och de döda slätterna där ingenting växte eller levde. Längre och längre norrut blickade han, till ljusridån vid världens ände och sedan bortom den. Han blickade djupt in i hjärtat av vintern och sedan skrek han ängsligt till och heta tårar brände på kinderna.

Nu vet du, viskade kråkan där den satt på hans axel. Nu vet du varför du måste leva.

”Varför?” frågade Bran utan att förstå medan han fortsatte att falla.

För att vintern närmar sig.

Bran tittade på kråkan på sin axel och kråkan tittade tillbaka. Den hade tre ögon, och i det tredje ögat fanns en fasansfull kunskap. Bran såg ner. Det fanns inget under honom nu utom snö och kyla och död, en frusen ödemark där taggiga blåvita isspetsar väntade på honom. De flög upp mot honom som spjut, och han såg benen från tusentals drömmare spetsade på dem. Han var fruktansvärt rädd.

”Kan en man vara modig även om han är rädd?” hörde han sin egen röst säga, liten och långt borta, och faderns röst som svarade honom: ”Det är bara då en man kan vara modig.”

Nu, Bran, sa kråkan uppfordrande, måste du välja. Flyg eller dö.

Döden sträckte sig skrikande efter honom.

Bran bredde ut vingarna och flög.

Osynliga vingar seglade på vinden och drog honom uppåt och de fruktansvärda isspetsarna sjönk undan nedanför honom medan himlen öppnade sig ovanför. Bran svävade, och det var bättre än att klättra, det var bättre än allt annat, för världen blev liten under honom.

”Jag flyger!” ropade han förtjust.

Jag ser det, svarade den treögda kråkan. Den lyfte och slog med vingarna i ansiktet på honom så att han inte kunde se och tappade höjd. Han blev stilla i luften då vingpennorna slog mot kinderna. Näbben högg vilt efter honom och Bran kände plötsligt en brännande smärta i pannan mitt emellan ögonen.

”Vad gör du?” skrek han.

Kråkan öppnade näbben och kraxade åt honom, ett gällt skri av rädsla, och de grå dimslöjorna löstes upp, virvlade runt omkring honom och slets sedan bort som en ridå, och han såg att kråkan i själva verket var en kvinna, en tjänstekvinna med långt svart hår. Han kände igen henne någonstans ifrån, från Vinterhed, ja, så var det, han mindes henne nu. Så insåg han att han var tillbaka på Vinterhed i en säng högt uppe i ett kyligt tornrum, och den svarthåriga kvinnan tappade ett handfat med vatten som föll i golvet och gick sönder medan hon rusade nedför trappan och skrek: ”Han har vaknat, han har vaknat, han har vaknat!”

Bran kände på pannan mellan ögonen. Stället där kråkan hade pickat på honom brände fortfarande, men det fanns ingenting där, inget blod, inget sår. Han kände sig svag och yr och han försökte stiga ur sängen, men ingenting hände.

Så märkte han en rörelse bredvid sängen och något landade lätt på hans ben. Han kände ingenting. Ett par gula ögon stirrade in i hans och sken som solen. Fönstret var öppet och det var kallt i rummet, men värmen från vargen svepte in honom som ett hett bad. Det var hans vargunge, tänkte Bran…eller var det verkligen det? Den var så stor nu. Han sträckte ut handen för att klappa den och handen darrade som ett asplöv.

När hans bror Robb störtade in i rummet och andfått försökte hämta andan efter att ha rusat uppför trappan slickade skräckvargen Bran i ansiktet. Bran tittade lugnt upp. ”Han ska heta Sommar”, sa han.