Kampen om järntronen

ARYA

Fadern hade bråkat med rådet igen, det såg Arya på hans ansikte då han än en gång kom för sent till kvällsvarden. Den första rätten, en tjock söt soppa gjord på pumpa, hade redan tagits bort när Ned stegade in i lilla salen. De kallade den så för att skilja den från stora salen, där kungen kunde traktera tusen gäster, men det var ändå ett långt rum med välvt tak, och där fanns plats för två hundra personer på bänkarna runt bockborden.

”Ers nåd”, sa Jory och reste sig då fadern steg in. Även resten av vakterna for upp. Alla bar ny mantel i tungt grått ylle med vit sidenbård och den hölls ihop med en hand i hamrat silver som angav att dessa män tillhörde handens livvakt. De var bara femtio, så de flesta av bänkarna var tomma.

”Varsågoda och sitt”, sa Eddard Stark. ”Jag ser att ni har börjat utan mig, och det gläder mig att se att det fortfarande finns förnuftiga män här i staden.” Han gjorde tecken till att måltiden kunde fortsätta, och tjänarna började bära omkring stora fat med revbensspjäll stekta i vitlök och kryddörter.

”På borggården pratas det om att det ska bli en tornering”, sa Jory då han satt sig igen. ”Det sägs att riddare ska komma från hela riket för att tornera och festa för att fira er utnämning till kungens hand.”

Arya såg att fadern inte var särskilt glad åt det. ”Sägs det också att det är det sista jag skulle ha önskat?”

Sansas ögon hade blivit stora som tefat. ”En tornering”, andades hon. Hon satt mellan mamsell Mordana och Jeyne Poole, så långt ifrån Arya hon kunde komma utan att dra på sig förebråelser från fadern. ”Får vi gå dit, far?”

”Du vet vad jag tycker om det här, Sansa. Det verkar som om jag måste arrangera Roberts lekar och låtsas känna mig hedrad för hans skull, men det betyder inte att jag måste utsätta mina döttrar för den här dårskapen.”

”Å, snälla far”, bad Sansa. ”Jag vill se torneringen.”

Mamsell Mordana upphävde rösten. ”Prinsessan Myrcella kommer att vara där, ers nåd, och hon är yngre än lady Sansa. Alla hovets damer förväntas närvara vid ett sådant här storslaget evenemang, och eftersom torneringen går av stapeln för att hedra er skulle det se konstigt ut om er egen familj inte var med.”

Fadern såg plågad ut. ”Det skulle väl det, så jag får väl ordna en plats åt dig, Sansa.” Han såg på Arya. ”För er bägge två.”

”Jag struntar i deras dumma tornering”, utbrast Arya. Hon visste att prins Joffrey skulle vara där, och hon hatade prins Joffrey.

Sansa höjde huvudet. ”Det kommer att bli ett lysande skådespel, och det är ändå ingen som vill ha dig där.”

Det blixtrade till av ilska i faderns ansikte. ”Nu räcker det, Sansa, och om jag hör något mer i den stilen ändrar jag mig. Jag är dödstrött på detta ständiga bråk mellan er. Ni är systrar, och jag förväntar mig att ni uppför er som systrar också, förstått?”

Sansa bet sig i läppen och nickade, och Arya böjde på huvudet och stirrade buttert ner i tallriken. Tårarna brände i ögonen och hon torkade ilsket bort dem, fast besluten att inte börja gråta.

Det enda ljud som hördes var klirret av knivar och gafflar. ”Ursäkta mig”, sa fadern och reste sig från bordet, ”men jag har visst ingen aptit i kväll.” Han lämnade salen.

När han försvunnit började Sansa viska upphetsat med Jeyne Poole. Längre ner vid bordet skrattade Jory åt ett skämt och Hullen pratade hästar. ”Din stridshäst är nog inte särskilt lämplig för dusten.” Männen hade hört det förut, och Desmond, Jacks och Hullens son Harwin buade åt honom och Porther ropade på mer vin.

Ingen pratade med Arya, men det brydde hon sig inte om, för det var så hon ville ha det. Hon skulle ha ätit sina måltider ensam på sitt rum om mamsell Mordana gått med på det. Ibland gjorde hon det när fadern var tvungen att äta middag med kungen eller något främmande sändebud. Resten av tiden åt hon och han och Sansa i hans salong, och det var då Arya mest saknade bröderna. Hon ville retas med Bran och leka med lille Rickon och se Robb le mot sig. Hon ville att Jon skulle rufsa henne i håret och kalla henne ”lillasyster” och avsluta meningarna tillsammans med henne. Men alla var borta, hon hade ingen kvar utom Sansa, och Sansa ville inte ens prata med henne om inte fadern tvingade henne.

Hemma på Vinterhed hade de intagit hälften av måltiderna i stora salen, och fadern brukade säga att en lord måste äta tillsammans med sina män om han ville behålla dem. ”Lär känna de män som tjänar dig”, hade hon en gång hört honom säga till Robb, ”och låt dem lära känna dig. Be inte dina män dö för en främling.” På Vinterhed lät han alltid duka fram ett extra kuvert vid sitt eget bord, och varje dag ombads olika män sitta där. En kväll kunde det vara Vayon Poole, och då diskuterade de räkenskaper och brödförråd och tjänstefolk. Nästa gång var det Mikken, och då lyssnade fadern medan han pratade om rustningar och svärd och hur het en ässja borde vara och om bästa sättet att härda stål. En annan kväll var det kanske Hullen med sitt ständiga prat om hästar eller Chayle, kaplanen, från biblioteket, eller Jory, eller ser Rodrik och till och med gamla Nan med sina historier.

Arya hade älskat att sitta vid faderns bord och höra dem prata, och hon hade tyckt om att lyssna till männen på bänkarna också, till friryttare hårda som läder, höviska riddare och djärva unga väpnare och grånande gamla soldater. Hon brukade kasta snöboll på dem och hjälpa dem snatta pajer i köket. Deras hustrur gav henne scones och hon hittade på namn åt deras spädbarn och lekte ”monster och jungfrur”, ”gömma skatten” och ”kom in i mitt slott” tillsammans med deras barn. Tjocke Tom brukade kalla henne ”Arya framför fötterna”, för han sa att hon alltid var i vägen. Det gillade hon mycket bättre än ”Arya hästansikte”.

Men det var på Vinterhed, i en annan värld, och nu var allt förändrat. Det här var första gången de åt kvällsvard tillsammans med vakterna sedan de kom till Kungshamn, och Arya avskydde det. Nu avskydde hon ljudet av deras röster, deras sätt att skratta och deras historier. De hade varit hennes vänner och hon hade känt sig trygg när de fanns i närheten, men nu visste hon att den tryggheten var falsk. De hade låtit drottningen döda Lady, och det var illa nog, men sedan hade Blodhunden hittat Mycah. Jeyne Poole hade berättat för Arya att han hade hackat honom i så många småbitar att de lämnat tillbaka honom till slaktaren i en säck, och först hade den stackars mannen trott att det var en gris de slaktat. Och ingen hade upplåtit rösten eller dragit svärdet eller någonting, inte Harwin som alltid pratade om hur modig han var eller Alyn som skulle bli riddare eller Jory som var vaktkapten. Inte ens fadern.

”Han var min vän”, viskade Arya i tallriken så lågt att ingen kunde höra det. Revbensspjällen låg orörda på tallriken, och vid det här laget var de kalla och vilade i ett tjockt lager stelnat fett. Arya tittade på dem och mådde illa. Hon reste sig från bordet.

”Och vart ska du ta vägen, unga dam?” frågade mamsell Mordana.

”Jag är inte hungrig”, svarade Arya och lyckades med stor svårighet komma ihåg att vara artig. ”Kan jag få gå från bordet”, rabblade hon stelt.

”Det får du inte”, förkunnade guvernanten. ”Du har knappt rört maten, och nu sätter du dig ner och äter upp den.”

”Gör det själv!” Innan någon hann hindra henne störtade Arya mot dörren medan vakterna skrattade och mamsell Mordana ropade efter henne med allt gällare röst.

Tjocke Tom stod på sin post utanför dörren till lilla salen. Han blinkade när han såg Arya komma rusande emot sig och hörde guvernantens rop. ”Hallå där, lilla vän, sakta i backarna”, började han säga och sträckte sig efter henne, men Arya slank mellan benen på honom och rusade sedan uppför spiraltrappan i tornet medan tjocke Tom stånkande och stönande följde efter.

Sovrummet var det enda ställe i Kungshamn som Arya tyckte om, och det hon tyckte bäst om var dörren som var av massiv mörk ek med svarta järnband. När hon smällde igen den dörren och fällde ner den tunga bommen kunde ingen komma in i hennes rum, varken mamsell Mordana eller tjocke Tom eller Sansa eller Jory eller Blodhunden. Ingen! Hon smällde igen dörren nu.

När bommen låg på plats kände sig Arya äntligen tillräckligt säker för att gråta.

Hon gick fram till fönsterbänken och satte sig där och snörvlade medan hon hatade dem allihop och sig själv mest av alla. Allt förskräckligt som hänt var hennes fel, det sa Sansa och Jeyne också.

Tjocke Tom knackade på dörren. ”Vad är det för fel, Arya lilla?” ropade han. ”Är du där?”

”Nej!” skrek hon. Knackningarna upphörde och sedan hörde hon honom gå sin väg. Det var alltid lätt att lura tjocke Tom.

Arya gick fram till kistan vid fotändan av sängen. Hon ställde sig på knä och öppnade locket, började slita fram kläderna med båda händerna — siden och sammet och ylle — och kastade dem på golvet. Det låg där på botten av kistan där hon gömt det, och Arya lyfte nästan ömt upp det och drog den smäckra klingan ur skidan.

Nål.

Hon tänkte på Mycah igen och ögonen fylldes av tårar. Hennes fel, hennes fel, hennes fel. Om hon aldrig hade bett honom leka riddare med henne…

Det knackade på dörren, högre än tidigare. ”Öppna genast dörren, Arya Stark!”

Arya svängde runt med Nål i handen. ”Kom inte in hit!” varnade hon och högg vilt i luften.

”Det här ska handen få veta!” rasade mamsell Mordana.

”Det bryr jag mig inte om”, skrek Arya. ”Gå din väg.”

”Du kommer att få ångra ditt oförskämda uppträdande, unga dam, det kan jag försäkra.” Arya lyssnade vid dörren tills hon hörde guvernantens steg försvinna. Hon gick tillbaka till fönstret med Nål i handen och tittade ner på borggården. Om hon ändå kunde klättra som Bran, tänkte hon, för då skulle hon klättra ut genom fönstret och nedför tornet och rymma från det här förskräckliga stället, bort från Sansa och mamsell Mordana och prins Joffrey, bort från allihop. Hon skulle stjäla lite mat i köket, ta Nål och sina bästa stövlar och en varm mantel. Hon skulle leta reda på Nymeria i de vilda skogarna vid Treudden och tillsammans skulle de återvända till Vinterhed eller bege sig till Jon på muren. Hon kom på sig med att önska att Jon vore där nu, för då skulle hon kanske inte känna sig så ensam.

En mjuk knackning på dörren fick Arya att vända sig bort från fönstret och sina flyktdrömmar. ”Arya”, ropade faderns röst, ”öppna dörren, för vi behöver prata.”

Arya gick tvärs över rummet och lyfte undan bommen. Fadern var ensam och han verkade mer sorgsen än arg, vilket fick Arya att känna sig ännu sämre till mods. ”Får jag komma in?” Arya nickade och sänkte sedan skamset blicken. Fadern stängde dörren. ”Vems svärd är det där?”

”Mitt.” Arya hade nästan glömt bort svärdet hon hade i handen.

”Ge mig det.”

Motvilligt överlämnade Arya svärdet och undrade om hon någonsin skulle få hålla det igen. Fadern vred på det i ljuset och undersökte klingans båda sidor. Han kände på spetsen med tummen. ”Ett banditsvärd”, konstaterade han, ”och ändå tycker jag mig känna igen den här smedens märke. Det här är Mikkens verk.”

Arya kunde inte ljuga för honom, så hon slog ner blicken.

Lord Eddard Stark suckade. ”Min nioåriga dotter är beväpnad från min egen smedja och jag har ingen aning om det. Kungens hand förväntas styra de sju konungarikena, och ändå verkar det som om jag inte kan styra mitt eget hushåll. Hur kommer det sig att du äger ett svärd, Arya? Var har du fått det här ifrån?”

Arya tuggade på läppen och sa ingenting, för hon ville inte förråda Jon, inte ens för fadern.

”Jag antar att det egentligen inte spelar någon roll”, återtog fadern efter en stund och såg allvarligt på svärdet som han hade i handen. ”Det här är ingen leksak, allra minst för en flicka. Vad skulle mamsell Mordana säga om hon visste att du lekte med svärd?”

”Jag lekte inte”, protesterade Arya, ”och jag avskyr mamsell Mordana.”

”Nu räcker det.” Faderns röst var brysk och hård. ”Guvernanten gör bara sitt jobb, fast gudarna ska veta att du inte gör det lätt för den stackars kvinnan. Din mor och jag har anförtrott henne den omöjliga uppgiften att göra en dam av dig.”

”Jag vill inte bli någon dam!” fräste Arya.

”Jag borde bryta itu den här leksaken här och nu och sätta stopp för de här dumheterna.”

”Nål går inte sönder”, sa Arya trotsigt, men rösten darrade.

”Så svärdet har ett namn också.” Fadern suckade. ”Å Arya, du är så vild av dig, mitt barn. ’Vargblodet’, brukade min far kalla det. Lyanna hade ett stänk av det och Brandon mer än ett stänk, och det lade dem bägge två i en förtidig grav.” Arya hörde sorgen i hans röst; det var inte ofta han talade om sin far eller sin bror och syster som dött innan hon föddes. ”Lyanna kunde ha burit svärd om min höge far hade tillåtit det. Du påminner mig om henne ibland, och du ser till och med ut som hon.”

”Lyanna var vacker”, påpekade Arya häpet. Det sa alla, och det var inget som någonsin sades om Arya.

”Det var hon”, instämde Eddard Stark, ”vacker och egensinnig och död i förtid.” Han lyfte svärdet och höll upp det mellan dem. ”Arya, vad tänkte du göra med…Nål? Vem hade du tänkt sticka det i? Din syster? Mamsell Mordana? Vet du över huvud taget något om hur man slåss med svärd?”

Det enda hon kunde komma på var lektionen Jon gett henne. ”Stick dem med den spetsiga änden”, fick hon ur sig.

Fadern skrattade till. ”Det är ju riktigt förstås.”

Arya ville förklara och få honom att förstå. ”Jag försökte lära mig, men…” Ögonen fylldes av tårar. ”Jag bad Mycah öva med mig.” Sorgen vällde över henne och hon vände sig skakande bort. ”Jag bad honom”, snyftade hon, ”och det är mitt fel, det var jag…”

Plötsligt låg faderns armar omkring henne och han höll ömt om henne medan hon grät mot hans bröst. ”Nej, kära barn”, mumlade han, ”sörj din vän, men klandra inte dig själv, för du mördade inte slaktarens pojke, utan det gjorde Blodhunden och den grymma kvinnan han tjänar.”

”Jag hatar dem”, erkände Arya, röd i ansiktet och snörvlande. ”Blodhunden och drottningen och kungen och prins Joffrey. Jag hatar dem allihop. Joffrey ljög, och det var inte som han sa. Jag hatar Sansa också, för hon kom minsann ihåg, och hon ljög bara för att Joffrey skulle tycka om henne.”

”Vi ljuger alla”, påpekade fadern, ”eller inbillade du dig verkligen att jag skulle tro på att Nymeria hade försvunnit.”

Arya rodnade skyldigt. ”Jory lovade att inte tala om det.”

”Jory höll sitt ord”, sa fadern leende, ”men det finns saker som jag kan räkna ut själv. Även en blind kunde se att den vargen aldrig frivilligt skulle lämna dig.”

”Vi var tvungna att kasta sten på henne”, sa Arya ömkligt. ”Jag sa åt henne att springa sin väg och att jag inte ville ha henne längre. Det fanns andra vargar som hon kunde leka med. Vi hörde dem yla och Jory sa att skogarna var fulla av vilt, så hon skulle ha hjortar att jaga. Men hon följde efter ändå, och till slut blev vi tvungna att kasta sten. Jag träffade henne två gånger, och hon gnällde och såg på mig och jag kände mig så skamsen, men det var väl rätt? Drottningen skulle ha låtit döda henne.”

”Det var rätt”, försäkrade fadern, ”och även lögnen var…inte utan ära.” Han hade lagt ifrån sig Nål då han gick fram till Arya för att trösta henne. Nu tog han upp svärdet igen och gick fram till fönstret där han stod en stund och tittade ut över borggården. När han vände sig om var blicken tankfull, och han satte sig på fönsterbänken med Nål i knäet. ”Sätt dig ner, Arya, för jag måste försöka förklara en del saker för dig.”

Hon satte sig ängsligt på yttersta kanten av sängen. ”Du är för ung för att tyngas av mina bekymmer”, började han, ”men du är också en Stark av Vinterhed och du kan våra ord.”

”Vintern närmar sig”, viskade Arya.

”De hårda, grymma tiderna”, sa fadern. ”Vi fick en försmak av dem vid Treudden, mitt barn, och då Bran föll. Du föddes under den långa sommaren, hjärtat mitt, och du har aldrig upplevt något annat, men nu närmar sig vintern verkligen. Minns vårt hus vapen, Arya.”

”Skräckvargen”, sa hon och tänkte på Nymeria, och hon drog upp knäna mot bröstet och kände sig med ens rädd.

”Jag ska berätta lite om vargar, barn. Då snön faller och de vita vindarna blåser dör ensamvargen, men flocken överlever. Sommaren är en tid för käbbel, men på vintern måste vi skydda varandra, hålla varandra varma och hjälpas åt. Så om du måste hata, Arya, ska du hata dem som verkligen vill oss ont. Mamsell Mordana är en god kvinna och Sansa…Sansa är din syster. Ni är kanske lika olika som solen och månen, men samma blod flyter genom era hjärtan. Du behöver henne och hon dig…och jag behöver er båda två, gudarna hjälpe mig.”

Han lät så trött att Arya blev sorgsen. ”Jag hatar inte Sansa”, försäkrade hon. ”Inte egentligen.” Det var bara till hälften lögn.

”Det är inte min mening att skrämma dig, men jag vill inte heller ljuga för dig. Vi har kommit till en mörk och farlig plats, barn, för det här är inte Vinterhed. Vi har fiender som vill skada oss och därför får vi inte strida sinsemellan. Din egensinnighet, ditt sätt att rusa i väg, de ilskna orden och olydnaden…hemma var det bara som ett barns sommarlekar, men här och nu när vintern snart är över oss är det en helt annan sak och det är dags att växa upp.”

”Det ska jag göra”, lovade Arya. Hon hade aldrig älskat honom så högt som i den stunden. ”Jag kan vara stark också, lika stark som Robb, för jag är också en Stark.”

Han räckte henne Nål med fästet först. ”Varsågod.”

Hon såg på svärdet med förundran i blicken, och för ett ögonblick var hon rädd för att röra vid det, rädd för att det skulle ryckas undan igen om hon sträckte sig efter det. Men så sa fadern: ”Ta det, för det är ditt”, och hon tog det.

”Får jag behålla det på riktigt?” frågade hon.

”På riktigt.” Han log. ”Om jag tog det ifrån dig skulle jag förmodligen hitta en morgonstjärna under din huvudkudde inom två veckor, men försök att inte sticka ner din syster hur retad du än blir.”

”Det ska jag inte göra, jag lovar.” Arya tryckte Nål tätt mot bröstet och fadern gick.

Nästa morgon då de bröt fastan bad hon mamsell Mordana om ursäkt. Guvernanten kikade misstänksamt på henne, men fadern nickade.

Strax efter middagstid tre dagar senare skickade faderns förvaltare, Vayon Poole, Arya till lilla salen. Bockborden hade plockats ner och bänkarna hade skjutits mot väggarna. Salen verkade tom tills en obekant röst sa: ”Du är sen, pojk.” En liten man med skalligt huvud och stor örnnäsa steg fram ur skuggorna med två smäckra träsvärd i händerna. ”I morgon ska du vara här exakt mitt på dagen.” Han talade med accent, de fria städernas sjungande tonfall: Braavos kanske, eller Myr.

”Vem är du?” frågade Arya.

”Jag är din dansmästare.” Han kastade till henne det ena träsvärdet. Hon sträckte sig efter det, missade och hörde det falla i golvet med en skräll. ”I morgon ska du fånga det. Ta upp det nu.”

Det var inte bara en pinne utan ett riktigt träsvärd med fäste och parerstång och knapp. Arya tog upp det, grep det nervöst med bägge händerna och höll det framför sig. Det var tyngre än det såg ut, mycket tyngre än Nål.

Den skallige mannen smackade med tungan. ”Så ska man inte hålla det, pojk, för det är inget långsvärd som kräver två händer för att svingas. Ta klingan i ena handen.”

”Den är för tung”, invände Arya.

”Den är så tung som den behöver vara för att göra dig stark och för balansen. En hålighet inuti är fylld med bly. En hand är allt som behövs.”

Arya tog högerhanden från fästet och torkade sin svettiga handflata på byxorna. Hon höll svärdet i vänsterhanden och det tycktes han gilla. ”Vänster hand är bra, för det är tvärtom och gör det besvärligare för dina fiender. Men du står fel. Vänd kroppen i sidled, så ja. Du är lika mager som ett spjutskaft, och det är också bra, för måltavlan blir mindre. Nu till greppet. Låt mig se.” Han kom närmare och kikade på hennes hand, särade på fingrarna och ändrade på fattningen. ”Exakt så, ja. Håll inte så hårt, för greppet måste vara smidigt.”

”Tänk om jag tappar det?”

”Stålet måste vara en del av din arm”, talade den skallige mannen om för henne. ”Kan du tappa en del av armen? Nej. I nio år var Syrio Forel förste svärdskämpe åt havslorden i Braavos, och han kan de här sakerna, så lyssna på honom, pojk.”

Det var tredje gången han kallade henne pojke. ”Jag är flicka”, protesterade Arya.

”Pojke, flicka, vad spelar det för roll”, svarade Syrio Forel. ”Du är ett svärd, det är allt.” Han smackade med tungan. ”Exakt så, det är rätta greppet. Du håller inte i en stridsyxa utan i en…”

”…nål”, avslutade Arya bistert åt honom.

”Exakt. Nu ska vi börja dansen. Kom ihåg, barn, att det inte är Västeros järndans vi ska lära oss, riddarens dans, hackandet och huggandet, nej, för det här är banditernas dans, vattendansen, snabb och överraskande. Alla människor är gjorda av vatten, visste du det? När du sticker hål i dem rinner vattnet ut och de dör.” Han tog ett steg bakåt och höjde sitt eget träsvärd. ”Nu ska du försöka träffa mig.”

Arya försökte träffa honom. I fyra timmar försökte hon tills varenda muskel i kroppen var öm och värkte medan Syrio Forel smackade med tungan och sa åt henne vad hon skulle göra.

Nästa dag började de träna på allvar.