Kampen om järntronen

SANSA

I tornrummet i hjärtat av Maegors fäste överlämnade Sansa sig åt mörkret.

Hon drog för draperierna runt sängen, sov, vaknade gråtande och somnade om. När hon inte kunde sova låg hon darrande av sorg under filtarna. Tjänare kom och gick och hade med sig mat, men bara åsynen var mer än hon stod ut med. Tallrikarna hopade sig orörda på bordet under fönstret och fick stå där tills maten blev dålig, och då tog tjänarna bort dem igen.

Ibland var sömnen blytung och drömlös och hon vaknade ännu tröttare än då hon slutit ögonen. Ändå föredrog hon den sömnen, för när hon drömde var det om fadern. Vare sig hon var vaken eller sov såg hon honom, såg soldaterna i de gyllene mantlarna slänga omkull honom, såg ser Ilyn Payne stega fram och dra Is ur skidan på ryggen, såg ögonblicket…ögonblicket då…Hon hade velat titta bort, hon hade velat göra det, och benen hade vikt sig under henne och hon hade fallit på knä, men ändå kunde hon inte vrida bort huvudet. Alla människor skrek och tjöt och hennes prins hade lett mot henne, han hade lett och hon hade känt sig trygg. Men bara för bråkdelen av en sekund, tills han sa de där orden och faderns ben…Det var vad hon mindes, hans ben, hur det hade ryckt i dem när ser Ilyn…när svärdet…

Kanske kommer jag också att dö, tänkte hon och tanken verkade inte så förskräcklig. Om hon kastade sig från fönstret kunde hon göra slut på lidandet, och under kommande år skulle trubadurerna skriva ballader om hennes sorg. Hennes kropp skulle ligga på stenarna där nere, lemlästad och oskyldig och få alla dem som förrått henne att skämmas. Sansa gick så långt att hon tassade tvärs över sovgemaket och slängde upp fönsterluckorna. Men då svek modet henne och hon rusade snyftande tillbaka till sängen.

Tjänsteflickorna försökte prata med henne då de kom med måltiderna, men hon svarade dem aldrig. En gång kom stormäster Pycelle med en låda med burkar och flaskor för att fråga om hon var sjuk. Han kände henne på pannan, tvingade henne att klä av sig och undersökte henne över hela kroppen medan kammarjungfrun höll fast henne. Innan han gick gav han henne en brygd av honungsvatten och örter och sa åt henne att ta en klunk varje kväll. Hon drack upp alltihop på en gång och somnade om igen.

Hon drömde om steg i torntrappan, ett hotfullt skrapande av läder mot sten då en man långsamt och steg för steg klättrade upp mot hennes sovgemak. Det enda hon kunde göra var att krypa ihop bakom dörren och darrande lyssna medan han kom närmare och närmare. Det var ser Ilyn Payne, det visste hon, som med Is i handen kom för att hugga huvudet av henne. Det fanns ingenstans att fly, ingenstans att gömma sig, inget sätt att bomma för dörren. Slutligen upphörde stegen och hon visste att han stod alldeles utanför, stod där tyst med sina döda ögon och sitt avlånga, koppärriga ansikte. Det var då hon insåg att hon var naken. Hon kröp ihop och försökte skyla sig med händerna samtidigt som dörren knarrande började svänga inåt och spetsen på långsvärdet stacks in…

Hon vaknade av att hon mumlade: ”Snälla, jag ska vara lydig, jag ska göra precis som ni säger, snälla, låt bli”, men det fanns ingen som hörde henne.

När de till sist kom för att hämta henne på riktigt hörde Sansa aldrig deras steg. Det var Joffrey som öppnade dörren, inte ser Ilyn utan pojken som hade varit hennes prins. Hon låg till sängs, hopkrupen i fosterställning och med draperierna fördragna, och hon kunde inte ha sagt om det var mitt på dagen eller mitt i natten. Det första Sansa hörde var att dörren vräktes upp och sedan rycktes draperierna åt sidan. Hon satte handen för ögonen för att skydda dem mot det plötsliga ljuset och såg dem stå böjda över henne.

”Jag vill se dig i tronsalen i eftermiddag”, förkunnade Joffrey. ”Se till att bada och klä dig som det anstår min trolovade.” Sandor Clegane stod vid hans sida i en enkel brun jacka och grön cape och det brännskadade ansiktet var fasansfullt i det skarpa ljuset. Bakom dem stod två riddare i kungsvakten i långa, vita sidenmantlar.

Sansa drog upp filten till hakan för att skyla sig. ”Nej”, kved hon, ”snälla, låt mig få vara i fred.”

”Om du inte stiger upp och klär dig ska Blodhunden göra det åt dig”, sa Joffrey.

”Jag bönfaller dig, min prins.”

”Jag är kung nu. Hund, se till att hon kommer ur sängen.”

Sandor Clegane stack in armen under midjan på henne och lyfte upp henne från fjäderbolstret utan att bry sig om hennes orkeslösa protester. Filten föll till golvet, och hon hade bara ett tunt nattlinne på sig. ”Gör som du blir tillsagd, barn”, uppmanade Clegane. ”Klä på dig.” Han föste henne nästan varligt mot garderoben.

Sansa backade undan för dem. ”Jag gjorde som drottningen bad, jag skrev breven, jag skrev det hon sa åt mig, och du lovade att vara barmhärtig. Snälla, låt mig få resa hem. Jag ska inte ägna mig åt några förrädiska handlingar utan vara snäll och lydig, det svär jag på, för jag har inget förrädiskt blod i mina ådror, det har jag inte. Jag vill bara resa hem.” Så mindes hon vad artigheten krävde och böjde på huvudet. ”Om det behagar er”, avslutade hon matt.

”Det behagar mig inte”, svarade Joffrey, ”för mor säger att jag fortfarande måste gifta mig med dig, så du ska stanna här och du ska lyda.”

”Jag vill inte gifta mig med dig”, kved Sansa. ”Du högg huvudet av min far!”

”Han var en förrädare, och jag lovade aldrig att skona honom, bara att visa barmhärtighet, och det gjorde jag. Om han inte hade varit din far skulle jag ha låtit slita honom i stycken eller flå honom levande, men jag gav honom en snabb död.”

Sansa stirrade på Joffrey och såg honom för första gången. Han var klädd i en vadderad karmosinröd jacka som var prydd med lejon och en cape i guldtyg med hög krage som ramade in ansiktet. Hon undrade hur hon någonsin kunde ha tyckt att han var stilig. Läpparna var mjuka och röda och liknade de där maskarna man brukade hitta efter regn, och ögonen var fåfänga och grymma. ”Jag hatar dig”, viskade hon.

Kung Joffreys ansikte blev hårt. ”Min mor har sagt att det inte är lämpligt för en kung att slå sin hustru. Ser Meryn.”

Riddaren var över henne innan hon hann blinka, ryckte undan hennes hand då hon försökte skydda ansiktet och gav henne en örfil med sin behandskade hand. Sansa mindes inte att hon föll, men i nästa sekund låg hon på knä bland säven och det ekade i huvudet. Ser Meryn Trant stod böjd över henne med blod på den vita sidenhandsken.

”Tänker du lyda nu eller ska jag låta honom tukta dig igen?”

Sansas öra kändes alldeles bortdomnat. Hon rörde vid det och fingertopparna blev våta och röda. ”Jag…som…som ni befaller, ers nåd.”

”Ers höghet”, rättade Joffrey. ”Jag ska titta efter dig i tronsalen.” Han vände sig om och gick.

Ser Meryn och ser Arys följde efter honom ut, men Sandor Clegane stannade kvar länge nog för att bryskt dra upp henne på fötter. ”Ge honom vad han vill ha, så slipper du en massa bekymmer.”

”Vad är det han vill ha? Tala om det för mig, snälla.”

”Han vill att du ska le och dofta gott och vara hans ädla jungfru”, väste Blodhunden. ”Han vill att du ska upprepa dina vackra små ord som guvernanten lärde dig. Han vill att du ska älska honom och frukta honom.”

När han gått sjönk Sansa ihop på säven och stirrade in i väggen tills två av hennes kammarjungfrur blygt smög in i sovgemaket. ”Jag behöver varmt vatten till ett bad”, sa hon åt dem, ”och parfym och lite puder för att dölja det här blåmärket.” Högra sidan av ansiktet var svullen och började värka, men hon visste att Joffrey ville att hon skulle vara vacker.

Det varma vattnet fick henne att tänka på Vinterhed och det gav henne styrka. Hon hade inte tvättat sig sedan den dagen fadern dog och hon blev häpen över hur smutsigt vattnet blev. Kammarjungfrurna sköljde bort blodet från ansiktet och skrubbade henne på ryggen, tvättade håret och borstade det tills det fick tillbaka sina glänsande, kastanjeröda lockar. Sansa talade inte med dem, utom för att ge dem order, för de var ätten Lannisters tjänare och inte hennes egna och hon litade inte på dem. När det blev dags att klä sig valde hon samma gröna sidenklänning som hon burit på torneringen. Hon mindes hur galant Joff varit mot henne den där festkvällen. Kanske skulle den få även honom att minnas och behandla henne bättre.

Medan hon väntade drack hon ett glas kärnmjölk och åt några söta kex för att få magen att lugna sig. Det var mitt på eftermiddagen då ser Meryn kom tillbaka. Han hade satt på sig sin vita rustning: en pansarskjorta av emaljerade fjäll infattade i guld, en hög hjälm med en hjälmprydnad i form av en gyllene, strålande sol, benskenor, halsharnesk, harneskhandskar och stövlar av blänkande stål och en tung yllemantel som hölls på plats av ett guldlejon. Visiret hade tagits bort från hjälmen för att man bättre skulle se hans buttra ansikte. Han hade tunga ögonlock och stora påsar under ögonen, en bred, sur mun, rostfärgat, gråsprängt hår och rostfärgat skägg. ”Ers nåd”, sa han som om han inte slagit henne blodig tre timmar tidigare. ”Hans höghet har beordrat mig att eskortera er till tronsalen.”

”Gav han er också order att slå mig ifall jag vägrade följa med?”

”Vägrar ni att följa med, ers nåd?” Blicken han gav henne var helt uttryckslös, och han inte så mycket som tittade på blåmärket han gett henne.

Han hatade henne inte, insåg Sansa, men han älskade henne inte heller. Han kände ingenting för henne, och i hans ögon var hon bara en tingest. ”Nej”, svarade hon och reste sig. Hon ville skrika, slå honom precis som han slagit henne och varna honom för att när hon blev drottning tänkte hon se till att han blev landsförvisad om han någonsin vågade slå henne igen. Men hon mindes vad Blodhunden sagt, så det enda hon svarade var: ”Jag ska göra allt som hans höghet befaller.”

”Precis som jag gör”, sa han.

”Ja, men ni är ingen sann riddare, ser Meryn.”

Sandor Clegane skulle ha skrattat åt hennes ord, det visste Sansa, och andra män skulle kanske ha svurit åt henne och sagt åt henne att hålla tyst eller till och med bett henne om förlåtelse. Ser Meryn Trant gjorde inget av allt detta, för ser Meryn brydde sig helt enkelt inte.

Galleriet var tomt så när som på Sansa. Hon stod med böjt huvud och kämpade för att hålla tillbaka tårarna medan Joffrey satt på sin järntron och skipade det han behagade kalla rättvisa. Nio ärenden av tio tycktes tråka ut honom och dem lät han sitt råd sköta och skruvade rastlöst på sig medan lord Baelish, stormäster Pycelle eller drottning Cersei avgjorde frågan. Men då han bestämde sig för att själv fatta beslut kunde inte ens modern få honom att ändra sig.

En tjuv fördes inför Joffrey och han lät ser Ilyn hugga handen av honom i själva tronsalen. Två riddare var oense om ett landområde och han påbjöd att de skulle duellera om det påföljande dag. ”På liv och död ”, tillade han. En kvinna föll på knä för att be om huvudet tillhörande en man som avrättats för förräderi. Hon hade älskat honom, sa hon, och ville ge honom en värdig begravning. ”Om du älskade en förrädare måste du själv vara en förrädare”, sa Joffrey. Två soldater i gyllene mantlar släpade i väg med henne till fängelsehålorna.

Lord Slynt med grodansiktet satt vid änden av rådsbordet iförd svart sammetsjacka och en glänsande cape i guldtyg, och han nickade gillande var gång kungen avkunnade en dom. Sansa stirrade ihärdigt på hans anskrämliga ansikte och mindes hur han slängt omkull fadern för att ser Ilyn skulle kunna hugga huvudet av honom. Hon önskade att hon kunde göra honom illa, önskade att någon hjälte skulle slänga omkull honom och halshugga honom. Men en röst inuti viskade det finns inga hjältar, och hon mindes vad lord Petyr en gång sagt till henne just här i tronsalen. ”Livet är inte någon ballad, lilla vän, och det kanske du bittert får erfara en vacker dag.” I verkliga livet vinner monstren, sa hon sig, och nu var det Blodhundens röst hon hörde, en kall väsning som lät som när metall skrapas mot sten. ”Ge honom vad han vill ha, så slipper du en massa bekymmer.”

Nästa ärende gällde en knubbig trubadur som stod anklagad för att ha skrivit en ballad som gjorde den nyligen avlidne kung Robert till åtlöje. Joff befallde en vakt att hämta hans luta och beordrade honom att sjunga balladen för hovet. Trubaduren grät och svor på att han aldrig mer skulle sjunga den balladen, men kungen envisades. Det var en ganska rolig visa som handlade om hur Robert slogs med en gris. Grisen var svinet som hade dödat honom, det visste Sansa, men i en del verser lät det nästan som om han sjöng om drottningen. När balladen var slut tillkännagav Joffrey att han skulle visa sig barmhärtig och trubaduren fick behålla antingen fingrarna eller tungan. Han skulle få en dag på sig att välja. Janos Slynt nickade gillande.

Det var eftermiddagens sista ärende, upptäckte Sansa med lättnad, men hennes prövningar var ännu inte över. När häroldens röst upplöste församlingen flydde hon från galleriet bara för att finna Joffrey väntande på sig vid foten av spiraltrappan, och både Blodhunden och ser Meryn var med honom. Den unge kungen granskade henne kritiskt från huvud till fot. ”Du ser mycket bättre ut nu.”

”Tack, ers höghet”, svarade Sansa. Tomma ord, men de fick honom att nicka och le.

”Promenera med mig”, befallde Joffrey och erbjöd henne armen, och hon hade inget annat val än att ta den. En gång i tiden skulle beröringen av hans hand ha fått henne att rysa av förtjusning, men nu fick den det att krypa i skinnet på henne. ”Det är snart min namndag”, sa Joffrey då de steg ut genom de bakre dörrarna till tronsalen. ”Det ska bli en stor fest med mängder av presenter. Vad tänker du ge mig?”

”Jag…det har jag inte tänkt på, ers nåd.”

”Ers höghet!” fräste han skarpt. ”Du är verkligen dum i huvudet. Det säger mor.”

”Gör hon?” Efter allt som hänt borde hans ord ha förlorat förmågan att såra henne, men på något sätt hade de inte gjort det. Drottningen hade alltid varit så snäll mot henne.

”O ja, och hon oroar sig för att våra barn ska bli lika dumma som du, men jag sa åt henne att hon inte behövde bekymra sig.” Kungen gjorde en gest och ser Meryn öppnade en dörr för dem.

”Tack, ers höghet”, mumlade hon. Blodhunden hade rätt, tänkte hon, och jag är bara en liten fågel som upprepar alla små vackra ord man lärt mig. Solen hade försvunnit bakom murarna i väster och stenarna i Röda slottet glödde mörka som blod.

”Jag ska göra dig med barn så snart du är mogen för det”, förkunnade Joffrey samtidigt som han eskorterade henne över borggården, ”och om den första ungen är dum i huvudet hugger jag huvudet av dig och skaffar mig en intelligentare hustru. När tror du att du kommer att kunna få barn?”

Sansa förmådde inte titta på honom för han gjorde henne så generad. ”Mamsell Mordana säger att de flesta högättade flickor får sin första blödning vid tolv eller tretton års ålder.”

Joffrey nickade. ”Den här vägen.” Han förde henne in i porthuset och till foten av trappan som ledde upp till murkrönet.

Sansa slet sig darrande loss från honom, för plötsligt visste hon vart de var på väg. ”Nej!” utbrast hon och rösten var som en skrämd flämtning. ”Snälla, nej, tvinga mig inte, jag ber dig…”

Joffrey pressade ihop läpparna. ”Jag vill visa dig vad som händer med förrädare.”

Sansa skakade vilt på huvudet. ”Jag vägrar. Jag vägrar.”

”Jag kan låta ser Meryn släpa upp dig”, sa han, ”och det skulle du inte gilla, så det är lika bra du gör som jag säger.” Joffrey sträckte sig efter henne och Sansa ryggade undan för honom och törnade in i Blodhunden.

”Gör det, flicka”, sa Sandor Clegane och knuffade henne mot kungen. Det ryckte i munnen på den brännskadade sidan av ansiktet och Sansa kunde nästan höra vad han tänkte. Ge honom vad han vill ha, för han kommer inte att ge sig förrän du är där uppe.

Hon tvingade sig att ta kung Joffreys hand. Klättringen uppför trappan var som en mardröm och varje steg var en pärs, som om hon drog fötterna ur vristdjup gyttja. Där fanns fler trappsteg än hon någonsin kunnat drömma om, tusentals steg, och där uppe väntade något ohyggligt på henne.

Från det höga bröstvärnet ovanför porthuset bredde hela världen ut sig inför dem, och Sansa kunde se Baelors katedral på Visenyas kulle där fadern dött. I andra änden av Systrarnas gata stod de svartnade ruinerna av Drakhålan, och i väster var den stora, röda solen till hälften gömd bakom Gudarnas port. Det salta havet låg bakom henne och i söder syntes fiskmarknaden, hamnen och Svartvattenforsen. Och i norr…

Hon vände sig ditåt och såg bara staden: gator och gränder, kullar och sänkor, fler gator och fler gränder och stenen i avlägsna murar. Ändå visste hon att bortom dem fanns öppna vidder, bondgårdar, fält och skogar och där bortom, långt, långt norrut låg Vinterhed.

”Vad tittar du på?” undrade Joffrey. ”Det var det här jag ville att du skulle se.”

Ett brett bröstvärn av sten skyddade den yttre kanten av murkrönet och nådde ända upp till hakan på Sansa med skottgluggar uthuggna med två meters mellanrum för bågskyttar. Huvudena satt mellan tinnarna och var spetsade på järnpålar med ansiktena riktade ut mot staden. Sansa hade sett dem i samma ögonblick som hon steg ut på murkrönet, men floden och de myllrande gatorna och den nedgående solen var så oändligt mycket vackrare. Han kan tvinga mig att titta på huvudena, tänkte hon, men han kan inte tvinga mig att se dem.

”Det här är din far”, upplyste han. ”Hund, vrid runt huvudet så att hon kan se honom.”

Sandor Clegane tog huvudet i håret och vred runt det. Det avhuggna huvudet hade doppats i tjära för att konservera det, och Sansa tittade lugnt på huvudet utan att se det. Det såg egentligen inte alls ut som lord Eddard, tänkte hon, för det såg inte ens verkligt ut. ”Hur länge måste jag titta?”

Joffrey verkade besviken. ”Vill du se resten?” Det fanns en lång rad.

”Om det behagar ers höghet.”

Joffrey förde henne längs murkrönet förbi dussintalet huvuden och två tomma järnpålar. ”De här har jag sparat för farbror Stannis och farbror Renly”, förklarade han. De andra huvudena hade varit döda och spetsade mycket längre än faderns, och trots tjäran var de flesta omöjliga att känna igen. Kungen pekade på ett. ”Det där är din guvernant”, sa han och vred runt huvudet, men Sansa skulle inte ens ha kunnat säga om det var en man eller kvinna, för käken hade ruttnat bort och fåglarna hade ätit upp ena örat och större delen av ena kinden.

Sansa hade undrat vad som hänt med mamsell Mordana, fast hon antog att hon innerst inne vetat det hela tiden. ”Varför dödade du henne?” frågade hon. ”Hon som svurit att tjäna gud…”

”Hon var en förrädare.” Joffrey såg surmulen ut, för på något sätt retade hon honom. ”Du har inte sagt vad du tänker ge mig i namndagspresent. Jag kanske skulle ge dig något i stället, vill du det?”

”Om det behagar ers höghet”, svarade Sansa.

Då han log visste hon att han drev med henne. ”Din bror är också en förrädare, ska du veta.” Han vred tillbaka mamsell Mordanas huvud. ”Jag minns din bror från Vinterhed, och min hund kallade honom lorden av träsvärdet, eller hur, hund?”

”Gjorde jag?” sa Blodhunden. ”Det kommer jag inte ihåg.”

Joffrey ryckte irriterat på axlarna. ”Din bror har besegrat morbror Jaime. Mor säger att det var förräderi och bedrägeri och grät när hon fick höra det. Alla kvinnor är svaga, även hon, trots att hon låtsas att hon inte är det. Hon säger att vi måste stanna i Kungshamn ifall mina farbröder går till anfall, men det struntar jag i. Efter min namndagsfest ska jag samla ihop en här och själv döda din bror. Det är vad jag tänker ge dig, lady Sansa, din brors huvud.”

En sorts vansinne grep henne då och hon hörde sig själv säga: ”Kanske blir det så att min bror ger mig ditt huvud.”

Joffrey såg hotfullt på henne. ”Du får aldrig håna mig på det sättet, och en god hustru driver inte med sin herre och härskare. Ser Meryn, tukta henne.”

Den här gången tog riddaren tag under hakan på Sansa och höll fast huvudet medan han örfilade henne. Han slog två gånger, från vänster till höger och hårdare från höger till vänster. Läppen sprack och blodet rann nedför hakan och blandades med saltet från hennes tårar.

”Du borde inte gråta hela tiden”, påpekade Joffrey, ”för du är mycket sötare när du ler och skrattar.”

Sansa tvingade sig att le av rädsla för att han skulle säga åt ser Meryn att slå henne igen om hon inte gjorde det, men det tjänade inget till, för kungen skakade ändå på huvudet. ”Torka bort blodet, du är alldeles kladdig.”

Det yttre bröstvärnet nådde upp till hakan på henne, men längs den inre kanten av murkrönet fanns ingenting utom ett högt fall på tjugo eller tjugofem meter ner till borggården. Det enda hon behövde göra var att ge honom en knuff, tänkte hon, för han stod precis vid kanten och hånflinade mot henne med de där feta maskläpparna. Du kan göra det, sa hon sig. Du kan. Gör det med en gång. Det skulle inte ens spela någon roll om han tog henne med sig i fallet, det skulle inte göra något alls.

”Här, flicka.” Sandor Clegane knäböjde framför henne, mellan henne och Joffrey, och med en mjukhet som var förvånande hos en sådan stor man torkade han bort blodet som vällde fram från hennes spruckna läpp.

Tillfället hade gått henne ur händerna, och Sansa sänkte blicken. ”Tack”, sa hon då han var klar, för hon var en väluppfostrad flicka och glömde aldrig vad artigheten krävde.